Hur det fredsorienterade Norge lärde sig att sluta oroa sig och älska krig. Gäller också Sverige?

Bild: Filmen ”Dr. Strangelove eller: Hur jag lärde mig att sluta oroa mig och älska bomben” är en svart politisk satir från 1964 producerad och regisserad av Stanley Kubrick. Tyvärr är det relevant idag. Med Peter Sellers i tre roller. (Från steigan.no.)

Av Glenn Diesen Glenn Diesens Substack och även publicerad på steigan.no Översättning av Rolf Nilsson.

(Markeringar med kursiv och fetstil i texten av översättare eller redaktören.)

Norge identifierar sig som en modell för en liberal och tolerant fredsorienterad nation. Ändå har ett kollektivt tankesätt utvecklats med intensiv misstro och avsky mot alla som avviker från regeringens officiella sannings- och krigsberättelser.

Här är ett socialt experiment för att testa påståendet ovan. Jag är professor i statsvetenskap, men jag är också en politiker som kandiderar till parlamentet. Mitt nybildade politiska parti (Fred och Rettferdighet, FOR. https://partiet-for.no/, se också här, ö.a.) är främst ett antikrigsparti, och vi startade en affischkampanj på kollektivtrafiken i Oslo.

Kärnbudskapet var att vi är för förhandlingar och emot vapen för kriget i Ukraina. Detta verkade vara en rimlig ståndpunkt eftersom Norge tidigare (fram till 2022) hade en policy att inte skicka vapen till länder i krig (eftersom det eskalerar och kan göra oss till deltagare), och vårt land brukade förespråka diplomati och förhandlingar som vägen till fred. Norge har övergett denna politik och enats under det nya mantrat att ”vapen är vägen till fred”, och vi har bojkottat grundläggande diplomati med Ryssland i mer än tre år i en tid då hundratusentals unga män dött i skyttegravarna. Var vår fredsorienterade nation redo att åtminstone överväga argumentet att vi borde återgå till vår tidigare politik att förhandla istället för att underblåsa kriget med fler vapen för att bekämpa världens största kärnvapenmakt?

Från tunnelbanekampanjen till FOR.

Landet förlorade sitt kollektiva sinne… Politiker kallade det en farlig rysk inflytandeoperation. Jag hade tagit Rysslands sida i att stödja invasionen. Jag är en agent för Ryssland som sprider rysk propaganda. Det hävdades att de nationella underrättelsetjänsterna borde involveras, eftersom jag troligen finansieras av den ryska staten.

Strax därefter försäkrade den nationella underrättelsetjänsten, PST, allmänheten om att de undersöker personer som, på uppdrag av en utländsk makt, kan försöka få norrmän att kritisera regeringens politik att skicka vapen till Ukraina.[1]

Nästan alla medier i landet formulerade frågan utifrån premissen att jag är ”pro-rysk” och ”anti-ukrainsk”. Folk började riva ner affischerna, och vissa jämförde deras politiska vandalism med att befria landet från Hitler under andra världskriget. Människor var berusade av självrättfärdighet och moralisk överlägsenhet när man förenades i dygd och kampen för frihet. Deras hat mot den onda ”andra” hyllades som bevis på deras rättfärdighet när de bildade ett motstånd mot oss, fascistiska agenter i Ryssland som stöder Ukrainas förstörelse och vill se Ryssland erövra Europa.

Vi påstås att leva i en demokrati. Visa det!

Vid denna tidpunkt bör det noteras att jag anser mig vara en vän till Ukraina. Jag har varnat för krig i Ukraina de senaste 20 åren, och jag har uppenbarligen inte stöttat invasionen av Ukraina. Precis som många politiska ledare i västvärlden har argumenterat under de senaste 30 åren, anser jag att NATO-expansionen utlöser en säkerhetskonkurrens och så småningom krig, ungefär som det skulle göra om Ryssland etablerade sin militära infrastruktur i Mexiko. Mitt argument är att Ryssland anser att NATO-expansionen är ett existentiellt hot och svarar utifrån dessa övertygelser, oavsett om NATO inte håller med om Rysslands hotbedömningar. Jag argumenterar därför för diplomati och emot att skicka vapen, eftersom det bara kommer att eskalera kriget, förstöra Ukraina och föra oss närmare ett kärnvapenkrig.

Jag anser att detta är en pro-ukrainsk och en pro-västlig position, för att tala på mina landsmäns språk, vilka inte bryr sig om argument om säkerhetskonkurrens. Det bör noteras att vår egen premiärminister efter den ryska invasionen hävdade att det var ”uteslutet” att skicka vapen, men denna position har sedan dess kriminaliserats och reserverats för Rysslands agenter. Jag upptäckte att min position inte är tillräckligt anti-rysk, eftersom jag tror att den trasiga säkerhetsarkitekturen är källan till kriget, och diskursen i Norge reduceras till grundläggande stamlojaliteter om att välja den ena eller den andra sidan. Det norska samhället tolererar bara argument som bygger på premissen att vi inte är skyldiga och att vår solidaritet måste baseras på att fördöma den ”andra”. Premissen för en ”oprovocerad invasion” är därför helig. Följaktligen är det omöjligt att stärka vår säkerhet genom att mildra säkerhetskonkurrensen med Ryssland, eftersom vi inte får diskutera ryska säkerhetsproblem. Krig blir förutsägbart den enda vägen till fred.

Den politiska kampanjen resulterade i en tv-sänd offentlig debatt där vår tidigare försvarsminister/utrikesminister var representerad på andra sidan. I vad som liknade en show från Jerry Springer snarare än en debatt, var hennes taktik att vara nedlåtande och anklaga mig för att vara propagandist för Ryssland. Vadhelst som kunde ha liknat ett faktiskt argument var grundat på idén att jag är ”pro-rysk”, medan regeringen är ”pro-Ukraina”. Min oliktänkande åsikt var således ett hot mot den nationella säkerheten. Syftet var aldrig att diskutera huruvida Ryssland strävar efter ett imperium eller svarar på vad de anser vara ett existentiellt hot, och syftet var definitivt inte att diskutera huruvida vapen och bojkott av diplomati är vägen till fred.

Sedan gick media, som fungerade som en gren av regeringen, in för att ”faktakontrollera” debatten. Eller mer exakt, media ”faktakontrollerade” bara ena sidan, medan de uppenbara lögnerna från vår tidigare försvarsminister/utrikesminister inte kontrollerades. Dessutom var ”faktakontrollerna” mer som narrativa kontrollanter, eftersom jag anklagades för att ”använda flera argument som passar Rysslands viktigaste narrativ om kriget i Ukraina”.[2]

De mer oärliga medierna brydde sig aldrig om att kontrollera fakta som stöder mina argument, och närmade sig istället ”faktakontroller” genom att välja en tvetydig källa för att dra slutsatsen att jag inte är pålitlig. Till exempel argumenterade jag för att Boris Johnson saboterade Istanbul-fredsavtalet på uppdrag av USA och Storbritannien, men tidningen valde sedan bara Davyd Arakhamia (se här, ö.a.) som en tvetydig källa.

Varför nämnde de inte de två medlande sidorna, den turkiska (utrikesministern och president Erdoğan) eller den israeliska (före detta premiärminister Bennett), som bekräftar att förhandlingarna saboterades för att använda ukrainare för att försvaga en strategisk rival?

Varför citerade de inte den tidigare chefen för den tyska militären, general Kujat, som säger detsamma? Varför hänvisade de inte till intervjuer med amerikanska och brittiska ledare som hävdade att det enda acceptabla resultatet var regimskifte i Moskva? Varför citerade de inte Boris Johnsons egna ord när han uttryckte sitt förakt för förhandlingarna och varnade för en ”dålig fred”?

Tysk general ber Väst om att erkänna Ukrainas nederlag

De mer ärliga medierna hade anständigheten att åtminstone publicera de fakta jag presenterade, även om de fortfarande var tvungna att grumla vattnet. Till exempel hävdade jag att väst visste att vi stödde kuppen i Kiev 2014 och drev på NATO-expansion, trots att de visste att endast en liten minoritet av ukrainare (cirka 20 %) ville ha NATO-medlemskap och trots att de visste att det sannolikt skulle utlösa ett krig. Bevisen kan inte bestridas, så faktagranskaren menar att ukrainarna var ”okunniga” om NATO:s uppdrag och hade propaganderats, och påpekar att det efter den ryska invasionen har funnits ett majoritetsstöd. Denna information och dessa påståenden har absolut ingenting att göra med argumentet att vi visste att endast en liten minoritet ville ha NATO-medlemskap 2014, och vi visste att det sannolikt skulle resultera i krig. All ”faktagranskning” var avsedd att misskreditera.

Den rationella individens överväganden har besegrats i Norge av stamtänkandet och grupptänkandet. Regeringens politik och krigsberättelser representerar dygd och sanning, och allt motstånd är således omoraliskt och vilseledande. Premissen för varje argument från politiker och deras stenografer i media var att de var på det oskyldiga ukrainska offrets sida, och jag representerade den onda ryska angriparen. Det finns inget intresse av att engagera sig i argument; snarare finns det en besatthet av att avslöja motståndarnas dolda onda avsikter. I detta syfte är allt tillåtet i den ”goda kampen”. De nationella underrättelsetjänsterna varnade, med en inte så subtil antydan till mig, att de är medvetna om försök att polarisera allmänheten. Det är inte bara helt oacceptabelt för mig att komma in i parlamentet eftersom jag påstås representera Putin, utan min anställning som professor vid ett norskt universitet är också problematisk, eftersom jag upprepar ”ryska berättelser”. Hur blev Norge auktoritärt och entusiastiskt om krig?

Den propagandiserade norrmannen

Jag kommer här att skriva om ”normannen”, det kollektiva nationella medvetandet som tjänar syftet att överväldiga den rationella individen. Sigmund Freud erkände att individen är rationell, även om människor också påverkas av en irrationell grupppsykologi. Människor har genom hela sin historia organiserat sig i grupper för trygghet och mening, och att anpassa sig till gruppen är en av de dominerande instinkterna i den mänskliga naturen. Carl Jung skrev berömt om förnuftets gränser: ”Fri vilja existerar bara inom medvetandets gränser.” Bortom dessa gränser finns det bara tvång”.[3]

Den viktigaste komponenten i grupppsykologi är att dela upp individer i ”oss” (innegruppen) och ”den andra” (utgruppen). När människor utsätts för osäkerhet och rädsla finns det en instinkt att kräva intern solidaritet och fördöma utgruppen. Auktoritära tendenser tenderar att frodas när de utsätts för externa hot.

Litteraturen om politisk propaganda härstammar främst från Edward Bernays, brorson till Sigmund Freud, som byggde vidare på sin farbrors verk. Bernays insåg att manipulering av stereotyperna om vad som representerar ”oss” och ”den andra” minskar relevansen av den objektiva verkligheten och den rationella individens överväganden. Vad när vi använder militär makt, är det för frihet, och när våra motståndare gör exakt samma sak, är det för att främja imperiet och förstöra friheten. Kärnan i propaganda är därför att presentera världen som god kontra ond, och som överlägsen kontra underlägsen. Den västerländska politiska propagandan som tidigare framställde världen som den civiliserade kontra den barbariska har omformats till den liberala demokratins kamp mot auktoritärism. Om allmänheten accepterar denna grundläggande premiss, förenklas och överförenklas världens komplexitet i den utsträckning att oliktänkande är omoraliskt och farligt. Allt som spelar roll då är att man visar lojalitet mot den inre gruppen.

Walter Lippmann hävdade i ett  berömt uttalande att politisk propaganda hade fördelen att mobilisera allmänheten för konflikt, men att den hade nackdelen att förhindra en fungerande fred. När allmänheten har köpt in premissen att de befinner sig i en kamp mellan gott och ont, hur skulle de kunna acceptera ömsesidig förståelse och kompromiss? Den propagandiserade allmänheten når slutsatsen att fred beror på att det goda besegrar det onda. I nästan varje konflikt och krig i väst presenteras motståndaren som en reinkarnation av Hitler, och det västerländska politiska och mediemässiga etablissemanget lever ständigt på 1930-talet där förhandlingar är eftergift och krig är fred. Detta är djupt problematiskt eftersom det första steget i att minska säkerhetskonkurrensen är att erkänna ömsesidiga säkerhetsproblem.

Carl Schmitt, forskaren från Hitlers nazistparti, hävdade att organisering av politik längs vän-fiende-binären också gjorde det möjligt för regeringar att rensa ut oliktänkande. Schmitts koncept om den inre fienden stärker den politiska enheten genom att rensa ut de som inte visar lojalitet inom gruppen och inte anpassar sig till den sociala ordningens övertygelser och beteenden.

Norrmannen har nu upplevt ett decennium av oavbruten besatthet av Russiagate-bluffen (i Hillary Clintins valkampanj mot Trump, ö.a.), Covid och sedan den ryska invasionen av Ukraina. Rädslan och sökandet efter fiender inom oss att rensa ut har utmattat den rationella individen. Vi har nu outsourcat vårt kritiska tänkande till regeringen och söker tröst i Orwells tvåminutershat (Orwells ”tvåminutershat” (eng. Two Minutes Hate) syftar på en återkommande scen i George Orwells dystopiska roman 1984, där medborgarna i den totalitära staten Oceania varje dag tvingas delta i ett två minuter långt massmöte där de visar intensivt hat mot statens fiender, framför allt den påstådde förrädaren Emmanuel Goldstein., ö.a.), där vi ansluter oss till den mediedrivna moraliska upprördheten mot statens fiender. Den moraliska indignationen ger trygghet, mening och enhet.

Problemet sprider sig över hela Europa

I Frankrike har den största oppositionsledaren (Marine le Pen, ö.a.) arresterats i vad som till synes är en politiskt motiverad attack. I Tyskland har det största politiska oppositionspartiet (AfD, ö.a.) stämplats som en ”extremistisk organisation”, vilket gör det möjligt för underrättelsetjänsterna att jaga medlemmar. Det är sannolikt också ett första steg mot att förbjuda oppositionspartiet. I Rumänien annullerades valresultatet i presidentvalet, och vinnaren fick inte kandidera igen. I omvalet av det rumänska valet anklagades Frankrike och EU för att ha blandat sig i valet för att se till att rumänerna inte skulle rösta fel igen. Inblandning i Moldavien och Georgien gjordes också under parollen att försvara demokratin från Ryssland. Ironin är att västvärldens interna solidaritet som en ”liberal demokratisk gemenskap” i stor utsträckning är beroende av att den ryska ”andra” spelar rollen som spöke, vilket skapar det grupptänkande som sliter bort västvärldens liberala karaktär.

Människor tenderar att överdriva vad de har gemensamt med ingruppen och överdriva skillnaderna med utgruppen. Norrmannen har ett visst förakt för Amerika jämfört med Norge, särskilt när de röstar på fel sätt. Norrmannen kan till exempel inte förstå varför amerikanerna skulle rösta på Trump. Detta beror på att norrmannen faktiskt inte vet varför amerikanerna röstade på Trump, eftersom norska medier fungerade som kampanjledare för Joe Biden och Kamala Harris. Det är vanligt att framställa amerikaner som dumma, aggressiva, och under Trump är det inte ovanligt att introducera ordet fascism. Men när man är i konflikt med Ryssland förvandlas amerikanen till en in-grupp. Med den förenklade uppdelningen av gott kontra ont framställs amerikanen som den goda. USA har en säkerhetsstrategi med globalt företräde, men norrmannen är misstänksam mot argument om att USA:s säkerhetsstrategi inte består av att främja liberala demokratiska värderingar.

I förlängningen är NATO en ”kraft för det goda”, och man skulle inte ifrågasätta det om man inte försöker så splittringar för att undergräva vår godhet. NATO ockuperade Afghanistan i 20 år i en strategisk del av Centralasien så att små flickor skulle få gå i skolan, Libyen och Syrien förstördes för att försvara mänskliga rättigheter, och expansionen av militärblocket motiveras enbart av målet att erbjuda skydd till andra folk. Moskva kan omöjligt tänka sig att USA någonsin skulle attackera Ryssland, samtidigt som man ignorerar det nuvarande proxykriget och det ständiga pratet om möjliga krig med Iran och Kina. Norrmannen måste hänvisa till NATO som en defensiv allians även när de bombar länder som aldrig hotat ett NATO-land. Ledande NATO-länder är nu delaktiga i folkmordet i Gaza, men den välvilliga liberala demokratiska identitet vi har tilldelat oss själva är ogenomtränglig för verkligheten. Om du kritiserar västvärlden är det inte för att du förespråkar en kurskorrigering, utan för att du står tillsammans med våra fiender.

Norrmannen som moralisk och liberal auktoritär

Liberalismen är känd för att ha en inre motsägelse som måste hanteras. Liberalismen bygger på tolerans för att tillgodose individens rätt att avvika från gruppen, men liberalismen bygger också på antagandet om universalism i termer av att alla samhällen anpassar sig till de liberala idealen.

Norrmannen accepterar att alla människor är olika och tolererar mångfald, men hans liberala övertygelser är universella och mer utvecklade i Norge, andra måste därför följa samma väg. Vi är alla lika, men vissa är mer lika än andra. Norrmannen har anammat liberala principer som massinvandring, radikal sekularism, homosexuella äktenskap, genusideologi och humanitära krig, och kommer att frysa ut och krossa alla som inte följer samma övertygelse. Till exempel var det en acceptabel åsikt för 15 år sedan att tro att äktenskapet är mellan en man och en kvinna, men idag gör det dig intolerant och det finns ingen tolerans för din intolerans. Den norska politikern kanske inte vet det minsta om Kina, med dess tusentals år av historia och befolkning på 1,4 miljarder, men den norska politikern har en anmärkningsvärd tilltro till att veta exakt hur Kina bör styras som land.

Norrmannen har tränats att tala moralens språk för att undertrycka faktabaserade diskussioner. Att formulera alla argument som moraliska innebär att motståndarna är omoraliska. Kritisk och öppen debatt blir lidande, då rationella argument och nyanser ersätts med moralisk rättfärdighet och fördömanden.

”Att hjälpa Ukraina”

Den goda kontra onda premissen som inte kan bestridas är att den norska regeringen står på Ukrainas sida, den är ”pro-ukrainsk”, den ”stöder” och ”hjälper” Ukraina. Däremot är dissidenter som jag själv som kritiserar regeringens politik ”anti-ukrainska” som legitimerar eller stöder invasionen i solidaritet med Ryssland. För norrmannen är även en demokratisk debatt mellan de två sidorna moraliskt motbjudande eftersom den ger röst åt rysk propaganda.

Jag brukar bemöta den felaktiga premissen genom att argumentera för att NATO:s ”hjälp” innebar att stödja störtandet av Ukrainas regering 2014, vilket inte hade stöd från majoriteten av ukrainarna eller deras konstitution. Detta gjordes till stor del för att ”hjälpa” Ukraina att gå med i NATO, men endast cirka 20 % av ukrainarna ville ha NATO 2014. USA ”hjälpte” bara till när man tog kontroll över viktiga regeringspositioner i Ukraina och var tvungen att återuppbygga ukrainska underrättelsetjänster från grunden, som en allierad mot Ryssland, från den första dagen efter regimskiftet 2014.

Det skedde en kupp i Kiev natten till 22 februar 2014.

När 73 % av ukrainarna röstade för Zelenskyjs fredsplattform 2019 beslutade NATO att ”hjälpa” till att förstöra det folkliga fredsmandatet eftersom det representerade ”kapitulation”. Nationalister, med stöd av ”NGO:n” Ukraina Crisis Media Centre, presenterade ”röda linjer” som Zelenskyj inte fick överskrida.[4]

Zelenskyj hotades upprepade gånger och offentligt till livet om han vågade korsa dessa röda linjer, och han övergav så småningom sitt fredsmandat. Flera västerländska regeringar, inklusive den norska regeringen, finansierar denna ”icke-statliga organisation”.[5]

Det finns ett överflöd av bevis för att USA saboterade fredsförhandlingarna i Istanbul i april 2022 och ville ha ett långt krig som använder ukrainare för att blöda Ryssland, men ändå utkämpas proxykriget under parollen att enbart ”hjälpa” Ukraina. Att kritisera idén att Nato, världens största militära allians och ett viktigt instrument för att främja USA:s globala hegemoni, enbart är upptagen med att hjälpa Ukraina är en viktig premiss som inte kan ifrågasättas. Den som försöker ifrågasätta den möts av ondskefulla attacker och anklagelser om att stå på fiendens sida.

För att säkerställa att grupptänkandet hanteras har ”demokratiska institutioner” som statligt finansierade icke-statliga organisationer i uppdrag att driva massorna. Den statligt finansierade Norska Helsingforskommittén, en annan ”icke-statlig organisation”, finansieras också av den amerikanska regeringen och National Endowment for Democracy (NED). Reagan och CIA-chefen etablerade NED 1983 som en ”mänskrättsorganisation” för att manipulera civilsamhället i andra länder.

Helsingforskomitén är en propagandaorganisatjon

Det är en idealisk propagandagren för regeringen, eftersom konkurrerande maktintressen i världen och efterföljande konflikter kan säljas till allmänheten som en kamp mellan gott och ont.

Norska Helsingforskommittén, en statligt finansierad ”icke-statlig organisation”, skriver regelbundet skumma artiklar om mig, smutskastar mig oavbrutet på sociala medier som en Putin-propagandist, försöker förhindra mina inbjudningar att tala och försöker få mig avskedad genom att alltid skämma ut universitetet för att ha gett mig meriter som jag påstås missbruka för att sprida propaganda. Detta inkluderar att ringa och skicka brev till universitetet. Jag måste dölja min adress och mitt telefonnummer eftersom allmänheten regelbundet får höra att jag är ”anti-ukrainsk”, medan en anställd på denna ”mänskliga rättighetsorganisation” publicerade en bild på försäljningsannonsen för mitt hus på sociala medier. Ledaren för denna icke-statliga organisation som har ägnat mer än fyra år åt att smutskasta, skrämma, censurera och avboka mig, förklarade för media att det gjordes som en trevlig gest för att hjälpa mig att sälja mitt hus. När jag jämförde deras hot med brunskjortornas hot på universiteten, var skandalen att jag jämförde denna dygdiga ”demokratiska institution” med brunskjortorna.

Norrmannen som sociopat

Den rationella individen är humanistisk, men norrmannens kollektiva medvetande har antagit sociopatiska drag med brist på empati, kronisk lögn, bedrägeri, aggression, oansvarighet och frånvaro av ånger.

Norrmannen är lärd att uttrycka empati för afghaner när det rättfärdigar ockupation, för syrier när det rättfärdigar regimskifte, för libyer när det rättfärdigar militär intervention, etc. Men när det strategiska målet väl uppnåtts uttrycks ingen uppmärksamhet eller empati. När vi lämnar död och förstörelse bakom oss finns det ingen ånger, eftersom våra påstådda avsikter var goda.

I Ukraina lär sig norrmannen att ha stor empati när det gäller att främja krigsansträngningarna. Norrmannen kommer däremot att reagera med misstänksamhet och ilska om någon nämner lidandet för människorna i Donbas under det senaste decenniet, ”militära rekryterare” som släpar människor från gatorna och ut ur deras hem, attackerna mot media, förnekandet av politiska rättigheter, språkrättigheter, kulturella rättigheter eller religiösa rättigheter. Empatin för ukrainare är instrumentell, den framkallas eller undertrycks baserat på vilket syfte den tjänar.

Ukrainare som vill bekämpa ryssarna hamnar i rubrikerna, medan ukrainare som den tidigare väststödda presidentkandidaten, Julia Tymosjenko, har försvunnit från media efter att hon anklagat väst för att använda ukrainare för att försvaga Ryssland. Ukrainare som misslyckas med att spela rollen av att vilja kämpa till sista man möts också av misstänksamhet och bör inte tillåtas tala för sitt land. Berättelsen måste försvaras mot fakta, och i den goda kampen är det dygdigt att ljuga och bedra. Oansvarighet framställs nu som principiell, som till exempel att Rysslands kärnvapenavskräckning måste betecknas som en oacceptabel kärnvapenutpressning som måste förkastas. Att insistera på att fortsätta utkämpa ett förlorande krig där ukrainare förlorar fler män och mer territorium varje dag är ”pro-ukrainskt”, eftersom alternativet är en rysk seger som är ”pro-rysk”. Ju djupare tron ​​på sakens rättfärdighet är, desto lättare blir det att älska kriget som tjänar den.

[Tack till Matthew Alford för inläsningen av denna artikel.]

[1]   PST talar om utanlandspåverkan efter FOR-debatten

[2]   Faktacheck: Partiet Fred og rettferdighet (FOR) och ryska påstående om krigen i Ukraina

[3]   Jung, C.G., 1973. Letters 1: 1906-1950. Princeton University Press, Princeton, s.227.

[4]   Gemensamt uttalande från företrädare för det civila samhället om de första politiska stegen från Ukrainas president Volodymyr Zelensky | UACRISIS.ORG

[5]   Donatorer – uacrisis.org

*

Prenumerera på Glenn Diesens Substack

Hundratals betalande prenumeranter

Professor i statsvetenskap med forskningsinriktning på geoekonomi, rysk utrikespolitik och eurasiatisk integration

Prenumerera

Genom att prenumerera godkänner jag Substacks användarvillkor och bekräftar dess informationsinsamlingsmeddelande och sekretesspolicy.