Hur fungerar brittisk underrättelsetjänst egentligen?

0

Secret Intelligence Service (MI6 or SIS) headquarters Building at ...

Bild: Högkvarter för MI6

Kit Klarenberg skrev detta 15 maj https://www.kitklarenberg.com/p/british-intelligence-a-law-unto-themselves

Kit Klarenberg's avatar

Den 1 maj rapporterade The Times att Storbritanniens Intelligence and Security Committee, ett parlamentariskt organ som har till uppgift att övervaka och utvärdera arbetet i Londons olika spionageorgan, stod inför en så allvarlig finansieringskris att kommittén kan tvingas upphöra med sin verksamhet helt och hållet. I ett anmärkningsvärt uttalande rasade dessutom ISC:s nuvarande ordförande Lord Beamish över att kommitténs arbete ”undergrävs av fortsatt inblandning från statsrådsberedningen, den brittiska regeringens mäktigaste del, inom vilken ISC är baserad, men också tänkt att granska:

”Roten till problemet ligger i den kontroll som utövas över kommitténs personal och resurser av statsrådsberedningen … Ett tillsynsorgan bör inte sitta inom, och vara beroende av, en organisation som det övervakar … Det brittiska underrättelseväsendet har vuxit i en extraordinärtakt … Det spenderas nu cirka 3 miljarder pund av offentliga medel för vilka det inte finns någon möjlig tillsyn … om kommittén inte får ökade resurser kommer den inte att kunna fortsätta sin verksamhet.”

Beamish tillade att denna fråga ”gäller själva kärnan i parlamentets förmåga att hålla regeringen ansvarig för de åtgärder som vidtas i hemlighet, bakom stängda dörrar, finansierade av det offentligas penningpung.” I sitt uttalande noterade han att Rishi Sunaks konservativa regering gick med på en ”nödhöjning” för att kompensera ISC:s fatala finansieringsunderskott före det allmänna valet i juli 2024, men att ”tjänstemännen [har] vägrat att genomföra den” ända sedan Labours jordskredsseger.

The Times ansträngde sig för att framställa ISC:s ”kraftfulla kritik av regeringens inre arbete” som ”sällsynt” och kommitténs klagomål som en rent ”administrativ fråga”. I mars uttryckte Beamish emellertid lika allvarlig oro över att ”underrättelseverksamhet” bedrivs i Storbritannien ”utan demokratiskt ansvarsutkrävande” och slog larm om att ISC var ”på gränsen”, med ”allvarliga luckor som måste åtgärdas”. Han kritiserade det etablerade ramverk som kommittén arbetade under för att vara ”sorgligt föråldrat” och statsrådsberedningens nedskärningar av den redan otillräckliga personalstyrkan:

”Vi har inte tillräckligt med personal för att hålla oss funktionsdugliga just nu … Det är kris … Vårt antal anställda [har] decimerats av statsrådsberedningen. Vi har krympt ihop. Vi är nere på ett minimum av personal… Vi befinner oss i kris. Det här är inte en uppsvälld organisation som har vuxit stadigt under det senaste decenniet: Det här är ett litet team som redan var överbelastat och som nu har skurits ned ytterligare.”

Oro över huruvida kommittén är ändamålsenlig har florerat nästan ända sedan den inrättades 1994 enligt Intelligence Services Act – som för första gången i lag formaliserade MI6:s ”rätt att döda” – och det av goda skäl. Till skillnad från andra parlamentariska kommittéer delar ISC sina rapporter med regeringen och de spionageorgan som den föreges utvärdera, innan publicering, för att säkerställa att inga detaljer som Storbritanniens politiska ledare eller underrättelsetjänst vill ska förbli hemliga sipprar ut till allmänheten.

Vi måste fråga oss om ISC:s ständigt ökande oförmåga att hålla ett öga på den brittiska spionapparatens verksamhet är avsiktlig, och om kommittén i samförstånd förbereds för förintelse. Medan det inhemska förtrycket tilltar på grund av allmänhetens ständigt ökande upprördheten över folkmordet i Gaza, och London allt mer närmar sig ett fullskaligt hett krig med Ryssland har det ur MI5:s, MI6:s, GCHQ:s m.fl. perspektiv aldrig varit viktigare att deras verksamhet förblir dold för allmänheten.

”Skäligen misstänkt”

Den konservative parlamentsledamoten David Davis – som bidrog till att skapa ISC, uttryckligen för att öppna upp Londons säkerhets- och underrättelsetjänster för större granskning och öppenhet

– varnade i februari 2015 offentligen för att kommittén hade ”tillfångatagits av de organ den är tänkt att övervaka”. Han anklagade den dåvarande ordföranden för ISC, Malcolm Rifkind, för att ”nästan alltid ha agerat som talesman för spionerna”. Davis tillade att brittiska spioner privat hade vidarebefordrat till honom att de ”aldrig har tagit ISC på allvar” och att kommittén ”bara vet vad vi berättar för dem”.

GCHQ:s huvudkontor, Cheltenham

Davis nämnde som exempel NSA-visselblåsaren Edward Snowdens explosiva avslöjanden om omfattningen av GCHQ:s globala spionage, omfatttande hela befolkningen som ett illustrativt exempel. Rifkind hade ”gång på gång” rättfärdigat denna verksamhet genom att hävda att den var ”laglig och de agerar inom lagens ramar”, snarare än att ”kalla in chefen för myndigheten och säga ’varför fick jag inte veta något om det här?'” 2018 och 2021 fann Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att GCHQ:s massövervakning var fullständigt olaglig, tvärtemot Rifkinds löjeväckande påståenden.

Två månader före Europadomstolens första avgörande utslag mot GCHQ publicerade ISC en efterlängtad rapport om Storbritanniens inhemska och utländska underrättelsetjänsters delaktighet i CIA:s världsomspännande tortyrprogram efter den 11 september. Dess publicering försenades eftersom Washington krävde att innehållet skulle ändras, precis som den amerikanska senatens egen rapport i ämnet redigerades för att dölja Londons inblandning i det kriminella samförståndet. Perverst nog beslutade ISC i februari 2015 att dessa ändringar var motiverade av legitima ”nationella säkerhetsintressen”.

Inledningen av ISC:s rapport om ”Misshandel och överlämnande av fångar: 2001-2010” slår klart och tydligt fast att dess resultat ”[inte] är, och inte får uppfattas vara, en slutgiltig redogörelse”, eftersom ”villkoren var sådana att vi inte skulle kunna genomföra en auktoritativ undersökning och producera en trovärdig rapport.” Kommittén hindrades i sin undersökning av att den dåvarande premiärministern Theresa May införde betungande restriktioner, som ISC ansåg stred mot de ”större befogenheter och det skydd” som kommittén påstås ha jämfört med vanliga parlamentariska kommittéer.

May förbjöd bland annat ISC att träffa officerare eller personal som var direkt inblandade i tortyr av fångar samt nyckelvittnen, vilket innebar att endast fyra brittiska underrättelseagenter kunde intervjuas totalt. Dessutom fick de grillade inte kommentera ”detaljerna i de operationer som de var inblandade i, eller fylla i några luckor i tidslinjen för händelserna”, och kommittén ”kunde inte citera deras vittnesmål i sin rapport”. Trots dessa förlamande begränsningar kom ISC ändå fram till flera förödande resultat.

Exempelvis deltog MI6-agenter direkt i förhör av fångar som hölls av amerikanska myndigheter på platser i Afghanistan, Irak och Guantanamo Bay 2002-2004, och kommittén identifierade 13 fall där brittisk underrättelsepersonal bevittnade tortyr av fångar på nära håll. London delade också med sig av en ”aldrig tidigare skådad” mängd underrättelser till utländska sambandsmyndigheter ”för att underlätta gripandet av fångar”, när man visste eller ”rimligen kunde misstänka” att dessa personer skulle utsättas för tortyr.

Minst 198 fall identifierades, där brittiska spioner fått underrättelser från personer som ”de visste eller borde ha misstänkt” att de hade blivit torterade. Det fanns också minst 128 fall där den brittiska underrättelsetjänsten informerades av sina utländska motsvarigheter om att fångar hade misshandlats. London visade sig ha erbjudit utländska sambandsorgan ekonomiska incitament för att genomföra extraordinära överlämnanden, och föreslagit, planerat eller samtyckt till överlämnandeoperationer som föreslagits och/eller utförts av utländska underrättelsetjänster vid minst 28 tillfällen.

”Otillräcklig bevisning”

ISC fann dessutom att MI5 och MI6 var direkt inblandade i 53 överlämningsoperationer, varav minst tre finansierades av byråerna själva. Vid häpnadsväckande 559 tillfällen försökte de två myndigheterna få ut information från fångar som de visste eller hade goda skäl att misstänka hade torterats. Ovedersägliga bevis för Londons tidvis ledande roll i extraordinära överlämnanden avslöjades genom en mängd dokument som hittades i övergivna libyska regeringskontor efter Muammar Gaddafis fall i oktober 2011.

Ett fax om ”extraordinära överlämnanden” som skickades till libyska säkerhetstjänster av MI6:s antiterrorchef Mark Allen.

Bland dokumenten fanns fax som skickades i mars 2004 av dåvarande MI6-chefen Mark Allen till Tripoli, angående den terrormisstänkte Abdel Hakim Belhaj och hans gravida fru Fatima Boudchar. Paret kidnappades av MI6 i Malaysia tidigare samma år och transporterades sedan till Libyen.

Belhaj utsattes sedan för sex års misshandel i den libyska regeringens tortyrkammare, på brittisk order. Under hela tiden försåg underrättelseagenter i London förhörsledarna med frågor att ställa till fången. I ett meddelande skrev Allen:

”Jag gratulerar er till [Belhajs] säkra ankomst. Detta var det minsta vi kunde göra för er och för Libyen för att visa den anmärkningsvärda relation vi har byggt upp under de senaste åren… Lustigt nog fick vi en begäran från amerikanerna om att kanalisera förfrågningar om information från [Belhaj] genom amerikanerna. Jag har ingen avsikt att göra något sådant. Underrättelseinformationen om [Belhaj] var brittisk… Jag känner att jag har rätt att vända mig direkt till er om detta.”

Dessa mycket komprometterande meddelanden var bara en liten del av de 28.000 sidor med dokumentation om Allens extraordinära roll som samlats in av den brittiska poliskåren. Ändå avstod åklaragarmyndigheten år 2014 – då ledd av Keir Starmer, numera premiärminister – oförklarligt från att åtala honom, på grund av ”otillräckliga bevis”. Ännu mer material samlades in om verksamheten hos andra högt uppsatta MI5- och MI6-agenter som var nära inblandade i det CIA-ledda, världsomspännande tortyrprogrammet, men återigen vägrade brittiska åklagare att vidta åtgärder mot dem, på Starmers uttryckliga order.

Keir Starmer adlas av dåvarande prinsen av Wales

Starmers snabba, hänsynslösa väg till makten tyder starkt att han var preparerad och skyddad av Storbritanniens djupa stat under varje steg på vägen. Denna tolkning förstärks kraftigt av premiär- ministerns djupa och varaktiga förbindelser med Londons säkerhets- och underrättelsetjänster.

Hans mycket omskrutna tid i ledningen för CPS kännetecknades av hur filer relaterade till förföljelsen av WikiLeaks grundare Julian Assange, förstördes på misstänkt vis, och frikännandet av den ökände pedofilen Jimmy Savile. Genom att åderlåta ISC kan Starmer komma att betala av delar på de skulder han samlat på sig till MI5 och MI6.

 

 

 

Föregående artikelFira 1 maj också i år!
Nästa artikelFörintelselägret i Gaza
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here