Hur glada människor verkligen ser ut

Jan Öberg postade ett inlägg 15/12 om möte med Biljana Vankovska i Shanghai. Hon är professor i “political sciences” i Skopje Makedonien.

Så sant, jag kan vittna om varenda ord. Hela poängen är denna: Åk dit och se själv så kommer du att återvända till ditt västerländska land och säga: Varför i all världen är det nödvändigt för media att vara så konsekvent negativa om Kina. Var inte kritisk, var inte överentusiastisk – var bara nyfiken och öppensinnad. Och… åk dit!

/Jan Øberg

Förra månaden hade jag den sällsynta möjligheten att delta i två internationella konferenser som hölls i Kinas megastäder: Shanghai och Peking. Ärligt talat, Peking kanske har sett mig, men jag såg det knappt; jag lämnade knappt hotellet, och vår enda organiserade utflykt var till det arkeologiska museet.

Shanghai var dock en annan historia, tack vare en ledig helg mellan de två konferenserna. Det jag upplevde där känner jag mig tvungen att dela med mig av, inte av de vanliga anledningarna (dvs. stadens spektakulära arkitektur, länge kallad “Österns New York”, eller dess slående blandning av antikt och hypermodernt).

Nej, detta är inte ett turistvykort. Vanligtvis flockas besökare till stadens glittrande höjdpunkter som Bund och Pudongs silhuett, perfekta för selfies och foton som visar upp en stad som lever i framtiden. Tack vare två unga kollegor från Fudanuniversitetet fick även jag chansen att se detta spektakulära område. Jag skulle inte ha varit trogen mina vänsterövertygelser om jag hade missat museet för Kinas kommunistiska partis grundande (en upplevelse som förtjänar en separat artikel!).

Vart man än går i stadskärnan slås man av det stora antalet besökare – och inte en enda skräp-partikel! Otroligt för någon från ett litet land där skräp verkar oundvikligt och där statlig framgång mäts genom om soptunnor töms. Även under mina tidigare besök förra året i fyra städer i olika provinser, hela vägen till Xinjiang (Urumqi), var mitt första intryck detsamma: extraordinär offentlig renlighet, lugn, ordning, grönska, blommor och välskötta samhällscenter, särskilt uppmärksamma på äldre.

Här delar jag med mig av en annan upplevelse: en glimt av hur “vanliga människor” lever i en megastad. Man kanske tror att livet i en sådan livlig metropol måste vara outhärdligt. Jag vill beskriva en promenad genom stadsdelar långt från stadens starka ljus – lika fascinerande, men på ett helt annat sätt.

Den fridfulla promenaden genom Shanghai har jag att tacka en ny vän från Georgien, som bor där. Efter min presentation på Academic Forum of the Global South närmade hon sig mig under den första pausen, kramade mig varmt och sa att varje ord jag hade sagt gav genklang. Hennes georgiska kollegor hade omedelbart känt igen en själsfrände och allierad i mig.

Det som förenar våra två länder är inte bara ett gemensamt socialistiskt förflutet utan också västvärldens koloniala attityd gentemot våra folk (även om den är mindre framgångsrikt införd i Georgien än i Makedonien). När hon fick veta att jag hade en ledig söndag i en stad jag inte kände till, erbjöd hon sig att vara min guide.

Medan vi bytte taxi eller åkte kollektivt pratade vi oavbrutet. Vi stannade inte ens för en kaffepaus. Med henne såg jag hur kollektivtrafiken fungerar och besökte platser som turister aldrig ser. Vi besökte snabbt ett “samfällighetscenter” – vad vi skulle kunna kalla ett lokalt grannskapsnav, liknande ett hemma i mitt närområde, som håller på att falla isär och fungerar som en smärtsam påminnelse om vad vi byggde upp under socialistisk tid – och försummade.

I Shanghai finns dessa center i varje bostadsområde. Det är nästan otroligt: ​​diskreta, vackert designade utrymmen som erbjuder allt gratis – bibliotek, spelrum för barn och vuxna, sociala utrymmen inomhus och utomhus, grundläggande medicinsk hjälp, lånade verktyg, telefonladdare, till och med billiga cafeterior som serverar varma måltider. Kärnan i dessa center ligger i ordet “gemenskap” – kollektiva utrymmen som bygger social sammanhållning och motverkar isolering och ensamhet. Jag såg familjer leka sent på eftermiddagen, vänner engagera sig i olika aktiviteter.

Den scen som berörde våra båda hjärtan mest utspelade sig dock i en stadspark som förvandlats till en liten botanisk trädgård. Bredvid varje buske och träd fanns etiketter som identifierade växterna. Vackra stigar, förtrollande trädgårdsskötsel, picknickområden, platser att spela schack eller andra spel, och en plats där folk dansade utomhus, helt normalt – det är allt man behöver se. Förra året, när jag såg liknande scener i Ürümqis Grand Bazaar, hade jag antagit att det var en föreställning för turister. Min vän förklarade dock att sådana scener finns i varje del av varje stad. Människor älskar helt enkelt musik och dans, och de omfamnar dem där de kan – särskilt på en solig söndag. Jag skulle säga att människorna här värdesätter skönhet och estetik i alla aspekter av livet.

Innan vi åkte stannade vi som överenskommet för att ta farväl av en plats som rörde upp samma känslor hos oss båda. Medan jag torkade bort tårar (de goda, som kom från glädje) vände hon sig mot mig och sa: ”Se, så här ser lyckliga människor ut!” Jag nickade med en tung känsla. Det är svårt att föreställa sig en bättre beskrivning av en vanlig söndag, en scen som ingen av oss nu upplever i våra hemländer, där människor har glömt hur man ler, umgås, dansar och sjunger.

Nyligen snubblade jag över ett Facebook-inlägg av Tucker Carlson, som beskrev en helt annan verklighet av försummade städer och människor i väst. Det inlägget väckte denna reflektion. Jag kanske inte håller med Carlson om många saker, men han hade rätt här. Det finns ingen anledning att uppehålla sig vid scener från

San Francisco, de hemlösas, missbrukarnas och de marginaliserade befolkningarnas kungarike – tyvärr finns liknande scener nu i Montreal, Paris och Amsterdam och många andra västerländska städer.

Ändå var den första nyheten jag stötte på när jag kom hem att Makedonien var en av vasallerna som undertecknat och var amerikanska allierade (totalt 15) till det så kallade gemensamma uttalandet om människorättssituationen i Kina, utarbetat av USA.

Bland de “oroliga” för muslimer i Xinjiang står vi sida vid sida med Israel. Jag har skrivit om detta tidigare, men för att påminna: dessa uttalanden, ren propaganda utan verklighetsförankring, antyder (direkt eller indirekt) att Kina begår folkmord och andra former av tortyr, särskilt mot muslimska minoriteter.

Och detta kommer vid en tidpunkt då folkmord har pågått i Gaza i över två år! Som medlem av Tribunalen för Gazas samvete hävdar jag detta med fullt ansvar: Om Xinjiang är en “brottsplats” hoppas jag att det finns många fler sådana platser världen över.

Kina förblev dock inte overksamt: man svarade med ett gemensamt uttalande undertecknat av 85 länder (nästan hälften av världens befolkning, jämfört med knappt 7 % från västblocket, inklusive muslimska stater), där de uttryckte oenighet med politiseringen av mänskliga rättigheter.

Makedonien skriver regelbundet under liknande EU-årsrapporter om mänskliga rättigheter i Kina (efter att ha hoppat över dem bara förra året) och följer blint sina allierade. Att väst sedan länge har upphört att vara en inspirationskälla eller ett gott exempel i människorättsfrågor verkar inte bekymra någon.

Som det bibliska talesättet säger, de ser flisan i en annans öga medan de ignorerar bjälken i sitt eget, och de bär med sig denna partiskhet in i sina rapporter. Troget sin beroende status allierar sig Makedonien med USA, även när allvarliga inhemska kränkningar av mänskliga rättigheter inträffar, för att inte tala om olagliga interventioner, ombudskrig och medverkan i folkmord. Samtidigt bryr sig ingen om att förstå de länder till vilka vi exporterar moral och omdöme; trots allt har vi själva blomstrat inom mänskliga rättigheter hemma, eller hur?

Ur utrikespolitisk synvinkel kan jag helt enkelt inte förstå denna blindhet eller den väg den skapar, i onödan och utan nationellt intresse, mot att generera fientlighet.

Politiker provocerade nyligen fram spänningar kring Taiwan, och nu riktar de in sig på andra regioner i Kina. Har vi ens rätt att blanda oss i andra länders inrikes angelägenheter, som vi vet så lite om? På Shanghai Expo fanns till exempel inga makedonska företag närvarande; ändå hade vi en korrespondentjournalist som rapporterade därifrån.

Jag skulle vilja uppmana forskare som studerar radikalism, extremism, etniska splittringar, terrorism och liknande ämnen att själva besöka Xinjiang eller Tibet. Inget visum krävs tack vare Kinas visumfria regim för oss (även om vi fortfarande kräver visum från kinesiska medborgare, vilket är anledningen till att gruppresor från ett land med 1,5 miljarder invånare går förbi oss). Bevittna det på nära håll, ingen kommer att stoppa dig. Det så kallade “autokrati”-narrativet smälter i det ögonblick du sätter din fot på deras mark.

Sammanfattningsvis, om vi mäter respekten för mänskliga rättigheter i vilket land som helst, skulle jag börja med socioekonomiska förhållanden. Varför? Som Gandhi sa, fattigdom är den värsta formen av våld. Ett land som på mindre än 30 år har eliminerat extrem fattigdom för nästan 800 miljoner människor (tänk dig hur många “makedonier” det är) och återställt leenden och hopp till unga och gamla generationer har säkerligen många problem – men det löste det viktigaste.

Det har byggt legitimitet, konsensus och sammanhållning kring det gemensamma bästa. Sociala ojämlikheter existerar, men de är inte jämförbara med USA:s oligarkiska strukturer. I slutändan har Kina slagit in på vägen mot positiv fred, hemifrån och ut.

Relaterat.
I rubrikerna – Folkmord i Xinjiang som agenda – en summering. Av Jan Öberg och medarbetare.

*

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.