Bild i Andrew Korybkos artikel.
Göteborgsposten och andra media 29/8 rapporterar att ”Vita huset har gett grönt ljus till ett vapenpaket till Ukraina värt motsvarande omkring 7,8 miljarder kronor, meddelar det amerikanska utrikesdepartementet. Beslutet om paketet, som innehåller navigationssystem och 3 350 långdistansrobotar, kommer efter torsdagsnattens blodiga ryska attack mot Kiev, där minst 17 personer dödades.
Trumpadministration har tidigare godkänt ett flertal paket av materiel för att upprätthålla befintliga vapen, men detta verkar vara det första större paketet med nya vapen som godkänts, rapporterar CNN. USA står för finansieringen tillsammans med Danmark, Nederländerna och Norge.
Enligt en källa till CNN kan robotarna levereras senare i år. Det är ännu oklart om det kommer att finnas restriktioner för hur de får användas.” Göteborgsposten: USA godkänner vapen till Ukraina.
Se även punkt 3 lite längre ned under Slutsatserna blir!
Dagen innan publicerade Andrew Korybko följande artikel om den problematiska situationen. Vad är skillnaden mellan kompromisser och eftergifter frågar:
Trump verkar utmana ödet med Putin, som är öppen för kompromisser, men inte för eftergifter, och än mindre för betydande säkerhetsmässiga eftergifter. Om denna inställning inte ändras kan en allvarlig eskalering förväntas.
https://korybko.substack.com/p/heres-what-the-us-security-guarantees
Västvärldens säkerhetsgarantier för Ukraina är en av de viktigaste frågorna som fördröjer en politisk lösning på konflikten. Ryssland inledde sin specialoperation (SMO) främst som svar på hot från Ukraina som härrör från Nato.
Det skulle därför vara en betydande eftergift för Ryssland att gå med på att vissa av dessa hot, kanske till och med i mer intensiva former än före SMO, kvarstår efter konfliktens slut. Det visar sig dock att det är precis vad Trump föreställer sig enligt sina egna uttalanden och senaste rapporter:
18 Augusti: “Ukraine offers Trump $100bn weapons deal to win security guarantees”
* 23 Augusti“Pentagon Has Quietly Blocked Ukraine’s Long-Range Missile Strikes on Russia”
* 25 Augusti: “Trump says US has stopped bankrolling Ukraine”
* 25 Augusti: “US won’t play key role in Ukraine’s security guarantees – Trump”
* 26 Augusti: “US offers air and intelligence support to postwar force in Ukraine”
Slutsatserna blir att: 1) Ukraina vill att Trump ska fortsätta sin nya politik att indirekt beväpna landet genom nya vapenförsäljningar till Nato; 2) även om Ukraina inte längre får lov av USA att attackera allmänt erkänt ryskt territorium, har 3 350 luftburna missiler av typen Extended Range Attack Munition just godkänts enligt ovannämnda politik; 3) sådana avtal representerar hans nya inställning till konflikten; 4) han är ovillig att engagera sig mer; men 5) USA kan fortfarande hjälpa EU-styrkorna i Ukraina.
Ur Rysslands officiella perspektiv, som spekulativt kanske inte återspeglar dess faktiska inställning bakom stängda dörrar: 1) det fortsatta flödet av NATO-vapen till Ukraina är oacceptabelt; 2) det är ännu värre om det är moderna offensiva vapen (Javelins och Stingers från före SMO var redan tillräckligt illa); 3) Trumps stolthet över sin nya politik gör det osannolikt att han kommer att ändra kurs; 4) det är dock lovvärt att han inte vill engagera sig djupare; men 5) alla västerländska styrkor i Ukraina förblir oacceptabla.
Följaktligen är källan till oenigheten den fortsatta leveransen av moderna offensiva vapen till Ukraina och USA:s flirt med att stödja EU-trupper där, som enligt den tidigare citerade rapporten skulle kunna stationeras en bit från fronten bakom NATO-tränade ukrainska trupper och fredsbevarande styrkor från neutrala länder. USA:s stöd skulle enligt uppgift kunna ta formen av underrättelseverksamhet, övervakning och rekognosering, ledning och kontroll, mer luftförsvar samt flygplan, logistik och radar som stöd för en EU-upprätthållen flygförbudszon.
Ovanstående scenario skulle intensifiera hoten från Ukraina som härrör från Nato. Det skulle vara en mer formidabel motståndare än under tiden före SMO och denna gång ha direkt stöd av vissa Nato-länders trupper på sitt territorium, även om USA inte officiellt ger dem skydd enligt artikel 5.
Risken för att ett varmt krig mellan Nato och Ryssland bryter ut, antingen på grund av blockets planer eller på grund av att Ukraina manipulerar dem till det genom framtida provokationer, skulle därmed vara oerhört hög och förbli ett bestående hot.
Det är därför osannolikt att Ryssland skulle gå med på detta, även om västvärlden tvingar Ukraina att avstå från alla de omtvistade regionerna, vilket i alla fall är osannolikt, eftersom det skulle innebära att hoten från Nato i Ukraina skulle bli mycket värre än före SMO. Ryssland skulle högst kunna gå med på att moderna offensiva vapen flödar in i Ukraina och kanske västerländska trupper väster om Dnepr, men bara om allt öster om floden demilitariseras och USA avsevärt minskar sina styrkor i Europa.
Demilitariseringsförslaget lades först fram i januari här och skulle också innebära att denna ”Trans-Dnepr”-region (TDR) kontrolleras av icke-västerländska fredsbevarande styrkor med endast en symbolisk ukrainsk närvaro, såsom lokala polisstyrkor. Denna ordning överensstämmer med andan i det som nu övervägs enligt den tidigare nämnda rapporten om fredsbevarande styrkor från neutrala länder som patrullerar fronten, NATO-tränade ukrainska trupper bakom dem och sedan västerländska trupper på något avstånd bakom dem.
Skillnaden är dock att TDR inte skulle demilitariseras på grund av närvaron av NATO-tränade ukrainska trupper där och att EU skulle upprätthålla en flygförbudszon, antingen över hela Ukraina eller bara väster om TDR.
Ryssland skulle kunna acceptera NATO-tränade ukrainska trupper i TDR om Kiev avstår från alla de omtvistade regionerna, men en flygförbudszon där skulle sannolikt förbli oacceptabel. En betydande minskning av de amerikanska styrkorna i Europa skulle dock kunna göra området väster om Dnepr mer acceptabelt för Ryssland.
Sammanfattningsvis kan Trumps intresse av att fortsätta sin nya politik att indirekt beväpna Ukraina via Nato och till och med bistå vissa av blockets styrkor där i teorin godkännas av Ryssland som en del av en politisk lösning, men endast under mycket specifika villkor. Dessa är territoriella avträdelser och en demilitariserad TDR som kontrolleras av icke-västerländska fredsbevarande styrkor, medan en EU-upprätthållen flygförbudszon väster om floden – i det högst osannolika scenariot att den godkänns – kan kräva en betydande minskning av de amerikanska styrkorna i Europa.
Problemet är dock att Trump har trappat upp sin retorik mot Ryssland efter det senaste toppmötet i Vita huset om säkerhetsgarantier med Zelensky och en handfull europeiska ledare. Detta inkluderar att han motsäger Biden för att han inte godkänt ukrainska attacker inom Rysslands allmänt erkända territorium och hotar med ekonomisk krigföring mot Ryssland om Putin inte kompromissar. Trump kan därför försöka göra Putins värsta scenario till ett fullbordat faktum, som förklaras i denna analytiska serie:
* 16 August: “What’s Standing In The Way Of A Grand Compromise On Ukraine?” ”Vad står i vägen för en stor kompromiss om Ukraina?”
* 21 August: “Which Western Security Guarantees For Ukraine Might Be Acceptable To Putin?” ”Vilka västerländska säkerhetsgarantier för Ukraina skulle kunna vara acceptabla för Putin?”
* 22 August: “Direct NATO Intervention In Ukraine Might Soon Dangerously Turn Into A Fait Accompli” ”Direkt NATO-ingripande i Ukraina kan snart farligt nog bli ett fullbordat faktum”
EU, Zelensky och amerikanska krigshetsare som Lindsey Graham skulle föredra att Trump antingen ställer oacceptabla krav på Putin som saboterar fredsprocessen, vilket sedan kan användas för att rättfärdiga en västerländsk eskalering, eller farligt tvingar honom till detta fullbordat faktum.
Att döma av Trumps uttalanden hittills och de senaste rapporterna, utmanar han ödet med Putin, som är öppen för kompromisser, men inte för eftergifter, och än mindre för betydande säkerhetsmässiga eftergifter. Om denna inställning inte ändras, kan en allvarlig eskalering förväntas.
Donera gärna med Swish till 070-4888823.
Tack för intressant artikel med många aspekter. Korybko har oftast sina både fördelar och nackdelar i resonemangen. Vi behöver ju knappast tilltalas eller dela allt han säger, medan annat just stämmer.
Rimligtvis bör naturligtvis kriget avslutas med någon form förhandlingar. Häromdagen presenterade norska Dagbladet (dagbladet.no) en undersökning med en kommentar från en norsk specialist på rysk inrikesekonomi, som förutsäger att den alltmer besvärande nivån för den ryska inrikesekonomin kommer att tvinga Putin till förhandlingsbordet – som i stort sett gick ut på att: hur snabbt den ryska nationalekonomin faller sönder hemmavid (bensinpriset vid pump låg häromdagen kring ofattbart höga 30,00-38,00 SEK per liter), och därutöver den rejäla rädslan att få hem närmare en miljon psykologiskt traumatiserade, fysiskt skadade och våldsamma soldater från kriget som klassiskt kommer, som bekant, att orsaka stora vålds- och brottsproblem i sina hemorter och i hushållen, som verkligen kommer att bli det ryska samhällets största utmaning på många decennier, i och med att man ånyo måste ställa om ekonomin från en krigsekonomi till en för fredstid – och med tanke på den redan höga inflationen, speciellt i vissa sektorer, kan det bli mycket svårt. Då alltfler har mycket kontanter på hand, medan man haft en inrikesindustri som inte producerat hushållsvaror, kan efterkrigsinflationen bli väldigt till och med okontrollerbart stor, som efter alla krig. Och i en oligarkibaserad gangsterekonomi kan det bli mycket farligt, rentav regimhotande. Det är detta syndrom putinisterna fruktar mest för inrikesförhållandena – man föredrar verkligen hellre att kriget fortsätter. En fredsuppgörelse skulle ju dessutom inte heller dra tillbaka Internationella brottmålsdomstolens häktningsordrar på politiska och militära ledare i det ryska landet. Det går dessutom redan nu en våg av konkurser för större företag, och i juli och augusti meddelade de 68 största koncernerna i ryska ekonomin att dessa koncerner kommer att få det svårt framöver att klara investeringar och re-kapitalisering av sina företag. Nackdelen med en styrränta på 20% är att lån blir ofattbart dyra (och i vissa fall ej kan betalas tillbaka) och att de som har kapital låter detta ligga kvar på bankboken och förränta sig.
Allt verkar hänga på vilken sida av sängen herr Trump stiger upp på. Strategi och planer är inte Trumps starka sidor. Men idéen att européerna betalar och amerikanerna levererar Ukrainas beväpning tycks tilltala Trump starkt. Och det är helt riktigt: vi européer skall sannerligen bekosta och sköta vårt eget försvar och dess materiel.
Europa står fast vid sina ofta urgamla regler, principer och strukturer gällande internationell lag, diplomati, liksom FN-stadgan, OSCE och Helsingforstraktaten. Det är detta många från den nya generationen av amerikanska republikaner och putinisterna inte förstår: världen sköts av principer och strukturer, fastslagna i traktat och internationella lagar och regler.
Intressant nog visade brittiska BBC News förra veckan en undersökning som visar att stödet för Ukraina ÖKAR bland de republikanska väljarna i Amerika och att en majoritet av den amerikanska befolkningen hyser sympatier för att stödja det utsatta och anfallna Ukraina. Alltså en opinionstrend som inte var och är väntad, men säkert hänger ihop med att dels förtroendet för Trumps kapacitet att sköta såväl inrikes- som utrikespolitik sjunker, tydligen kraftigt i många grupper, och dels att de flesta amerikaner misstror Putin och de ryska beteendena.
Putinisternas stora problem är inte kriget i sig, utan vad som väntar dem efter kriget hemmavid. Då är den här typen av egentligen instabila regimer som allra farligast, och allra svagast. Att inleda ett krig med planer är lätt, att avsluta det sker däremot minsta planer som infaller hemmavid. Efter angreppskriget från de argentinska militärerna mot Falklandsöarna medförde att de själv till slut fick bita i gräs och betong. Militärjuntan föll – och med det goda att den argentinska demokratin återuppväcktes. Vi har all anledning att tro att FSB-klubbens pensionärsstyre i Kreml är mycket nervöst.
Hm ”Johan” har tydligen missat att Putin har ca 80% stöd i Ryssland för sin politik och att det inte är några som helst problem att rekrytera nya soldater i Ryssland! I Ukraina räknar man med att ca 400.000 deserterat och nu sticker alla under 23 från landet då Zelensky av någon anledning tillåter dem att lämna! Att kalla Putins regering för instabil är i ljuset av verkligheten ren desinformation och det är ju EU som är på fallrepet både politiskt och ekonomiskt. Frankrikes finansminister sa rent ut att de är närmast bankrutt och suger ut framtida generationers välfärd. ”Johan” kan ju även läsa Cervenkas svidande kritik av den svenska ”ekonomin” som även den är på fallrepet.
Professor Glenn Diesen hade intressanta frågor till Ambassador Chas Freeman, citerar: ”discusses Trump’s strategy in Ukraine: is it to reach a peace or to hand over responsibility to the Europeans before the collapse?”
Titeln på programmet är : ”Peace or Outsourcing the Ukraine War to Europe?”
Chas Freeman pekar på den senare optionen: OUTSOURCHING. Som sagt Trump tvår sina händer och väntar på Fredspriset.
Gärna länk, tack.
https://m.youtube.com/watch?v=YOITPD27NPQ
Rubrik: Chas Freeman: Peace or Outsourcing the Ukraine War to Europe?
Tack!
Ryssland lär sig av historien medan väst cirklar i strategisk villfarelse
I nästan tre år har kriget i Ukraina tärt på världsmakternas politiska och diplomatiska energi. I takt med att striderna fortsätter har försöken till förhandlingar och fredsuppgörelser misslyckats.
Men under ytan av slagfältsrapporter och diplomatiska kommunikéer finns en mer grundläggande historia: Ryssland och väst uppvisar helt olika mönster av politiskt lärande. Ryssland, som formats av årtionden av bittra erfarenheter, har tagit till sig lärdomarna och omkalibrerat sin politik därefter. Västvärlden, å andra sidan, förblir fast i en sluten krets av självförstärkande illusioner, som i all oändlighet upprepar gamla misstag i något förändrad form.
Denna skillnad förklarar varför Moskva har stått emot enorma påtryckningar och varför västvärlden, trots sina enorma resurser och globala nätverk, verkar alltmer desorienterad. Konflikten i Ukraina har inte bara blivit en sammandrabbning mellan arméer utan ett test på strategisk anpassningsförmåga – och hittills har Ryssland visat sig vara mer kapabelt att lära sig och utvecklas.
För att förstå kontrasten är det nödvändigt att först erkänna att Ryssland inte är den exotiska ”andre” som ofta karikeras i västerländska berättelser. Dess politiska system är en modern stat, dess ekonomi är kapitalistisk och dess kultur delar djupa rötter med den europeiska intellektuella och konstnärliga traditionen. Till skillnad från väst har Ryssland dock återupprättat en stark statlig kontroll över oligarker och finanseliter, vilket säkerställer att nationella intressen väger tyngre än snäv profitjakt. Denna modell, som kritiserats i västerländska huvudstäder för att vara auktoritär, har gett Ryssland motståndskraft att överleva sanktioner som var avsedda att lamslå landet och att upprätthålla ett militär-industriellt komplex som överträffar många Nato-länder.
Rysslands statsapparat har också visat sig kapabel att upprätthålla sammanhållningen. Oavsett vilka interna meningsskiljaktigheter som finns, talar Moskva med en röst i frågor som rör krig och fred. Västblocket är däremot strukturellt splittrat. Washington har ett löst sammansatt imperium av allierade, klienter och satelliter, var och en med sina egna intressen, osäkerheter och ambitioner. Detta yttre imperium projicerar enhet i kommunikéer, men bakom ridån är det splittrat, sårbart för centrifugaltryck som påminner om den slutliga kollapsen av tidigare imperier.
Den djupare skillnaden ligger dock inte enbart i den strukturella enheten, utan i hur varje sida bearbetar sina erfarenheter. Rysslands politiska ledarskap har uppvisat vad som kan kallas en normal inlärningskurva – de absorberar smärtan från tidigare svek, justerar strategier och vägrar att bli lurade två gånger på samma sätt. Sovjetunionens kollaps och förödmjukelserna på 1990-talet lämnade ärr som präglar varje beslut som Moskva fattar idag. Från de falska löftena om ”ingen Nato-expansion” på 1990-talet till det cyniska missbruket av Minsk II-avtalen har Ryssland lärt sig att västerländska försäkringar ofta är värdelösa. Som ett resultat av detta förhandlar Moskva med kall nykterhet, ovillig att låta sig invaggas i tillfällig atmosfär eller önsketänkande.
Västvärlden, särskilt dess europeiska elit, fungerar på ett annat sätt. Dess mönster är inte en kurva utan en cirkel – en sluten loop där debatter äger rum, positioner skiftar något, men de underliggande antagandena förändras aldrig. Europeiska ledare fortsätter att hålla högnivåkonferenser, göra uttalanden om ”fredsramar” och diskutera utplacering av styrkor i Ukraina under olika förevändningar, men alla dessa initiativ kretsar tillbaka till samma utgångspunkt: fantasin att Ryssland så småningom kommer att ge upp sina röda linjer om väst bara håller ställningarna tillräckligt länge.
Moskva har upprepade gånger klargjort under vilka omständigheter man är villig att diskutera fred. Ukraina kommer inte att släppas in i Nato under någon som helst täckmantel. Den rysktalande befolkningen i Ukraina måste få sina rättigheter skyddade. och inga utländska trupper från Nato-stater får stationeras i ett efterkrigstida Ukraina. Dessa är inte förhandlingsbrickor utan icke-förhandlingsbara. Men i stället för att brottas med denna verklighet fortsätter västvärldens ledare att debattera sinsemellan som om Rysslands ståndpunkter bara var öppningsbud.
Försöken att pressa Kreml till förhandlingar med president Volodymyr Zelenskyj – vars mandat i praktiken har löpt ut – har misslyckats. Ryska tjänstemän förstår att om man går in i samtal med en ledare som saknar legitimitet skulle det innebära att man går i en annan fälla, som påminner om Minsk II. Moskva är fast beslutet att inte upprepa detta misstag.
Den kanske mest slående illustrationen av västvärldens misslyckande att lära sig är dess tendens till vad som kan kallas autodiplomati – att förhandla med sig själv i ändlösa cirklar samtidigt som man ignorerar motståndarens fasta ståndpunkter. Den så kallade ”koalitionen av villiga” förkroppsligar denna patologi: en lös gruppering av mestadels europeiska stater som oändligt planerar för utplacering av trupper i Ukraina efter kriget, trots Moskvas uttryckliga avvisande av alla sådana planer. Dessa debatter skapar spänning i västerländska medier och politiska kretsar, men har inget samband med verkligheten.
Denna narcissistiska vana kommer inte bara från oenighet utan från ett djupare kulturellt antagande: att västvärlden är så mäktig att den inte behöver ta andra på allvar. I stället för att engagera motståndare på deras egna villkor ägnar sig västerländska ledare åt en geopolitisk monolog och övar scenarier för att imponera på sig själva. Resultatet är förlamning. Genom att vägra att lyssna på Moskvas röda linjer garanterar västerländska regeringar en förlängning av det krig som de påstår sig vilja få ett slut på.
Washingtons position är mer komplicerad än så. Å ena sidan gör amerikanska tjänstemän oberäkneliga uttalanden om att beväpna Ukraina med långdistansanfallskapacitet eller att sätta nya ”tvåveckorsfrister” för beslut, som om artificiella tidslinjer skulle kunna omforma slagfältet. Å andra sidan tyder den senaste tidens tecken på att USA under Donald Trump kan vara på väg mot en mer realistisk bedömning av konflikten.
Tre möjligheter förklarar Washingtons nuvarande tvetydighet:
USA kan redan planera att åsidosätta sina europeiska allierade och fortsätta direkta förhandlingar med Moskva, vilket lämnar européerna åt sina fantasier.
Washington må vara lika blint för verkligheten som Europa, fångat i samma cirkulära icke-lärande.
Trumps team kan se europeiskt prat som en hävstång och försöka använda sina tomma koalitionsplaner som förhandlingsverktyg i samtalen med Ryssland.
Endast det första alternativet återspeglar genuint lärande. De andra två riskerar att upprepa den cykel av illusioner som redan har misslyckats. Ryssland har visat att man inte kommer att ge vika i kärnfrågor så länge man behåller sitt momentum på slagfältet. Att behandla europeiskt poserande som användbart påtryckningsmedel skulle bara bekräfta Moskvas misstanke om att Washington fortfarande föredrar bedrägeri framför kompromisser.
Tecken på en förändring i USA:s politik har börjat skönjas. Trumps mer försiktiga uttalanden och ovilja att fördubbla upptrappningen av Biden-eran tyder på att Washington kan förbereda sig för att lämna den cirkulära vägen och anta en mer linjär inlärningskurva, en som erkänner Rysslands motståndskraft och begränsningarna för västerländska påtryckningar. Detta skulle i så fall innebära en djup skillnad mellan Förenta staterna och Västeuropa. Den senare verkar fast besluten att stanna kvar i sin fantasivärld av allsmäktighet, medan den förra långsamt kan omfamna realismen.
En sådan förändring skulle inte innebära kapitulation inför Moskva utan ett erkännande av att fred kräver förhandlingar som är grundade i verkligheten, inte i illusioner om överlägsenhet. Utan detta erkännande riskerar västvärlden att döma sig själv till ständig frustration medan Ryssland konsoliderar sina landvinningar och formar efterkrigsordningen på sina egna villkor.
Konflikten i Ukraina är mer än en geopolitisk kamp; Det är ett prov på politisk inlärning. Ryssland, ärrat av tidigare bedrägerier, har vuxit fram som en disciplinerad stat med en fungerande inlärningskurva. Västvärlden, särskilt Europa, är fortfarande fångad i en självrefererande loop och förhandlar med sig själv samtidigt som man ignorerar de oföränderliga fakta som finns på marken.
Resultatet av dessa meningsskiljaktigheter kommer att forma Europas och den internationella ordningens framtid. Om Washington verkligen bryter sig loss från Europas cirkulära tänkande, kan det fortfarande rädda en trovärdig roll i att skapa fred. Om inte, kommer västvärlden att fortsätta att springa i cirklar medan Ryssland, efter att ha lärt sig av historien, stakar ut en rakare väg mot sina strategiska mål.
Följ Blitz på Google News Channel
På tal om NATO. Har sett någon bild av den nuvarande Natochefen och hans föregångare tillsammans där de skrattande vinkar. duck://player/nwfprr7kV54
Frågan är om de i sig har kapacitet att förstå att de inte är politiker längre, utan presenterar/t världens dödligaste organisation NATO.
Hade de sett lika glada ut om de förstått hur det ligger till? Kanske de bara bekräftar med sina glada miner att politik och en militär organisation egentligen är samma sak! – dvs ingen skillnad mellan stater och organisationer.
https://weeklyblitz.net/2025/08/27/russia-learns-from-history-while-the-west-circles-in-strategic-delusion/
Ukraina versus Venezuela
I Venezuela tycks Ryssland ha levererat 2000 Geranium 2 drones som har räckvidd till Trumps eget Mar a Lago i Florida
Ryssland Kina och Iran beskyddar Venezuelas lagligt valde president Maduro medan Trump beskyller Maduro för samröre med knakrkmaffian visar artikeln hur USAs marionett Guaido är fotograferad tillsammans med en sån knarkboss.
https://gospanews.net/en/2025/08/28/russian-drones-geranium-2-in-venezuela-to-deter-trump-threats-even-mar-a-lago-manor-close-to-the-radius-of-a-military-revenge-video/
gospa hänvisar till The Russian military intelligence website News-Pravda
military.pravda.ru flera artiklar
En högt uppsatt, Europasökande och f.d. talman i Rada har blivit mördad i Lviv i västra Ukraina nära Polen.
”Det finns ännu inga uppgifter om motiv bakom dådet eller misstänkta gärningspersoner, skriver Kyiv Independent.”
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ukrainas-tidigare-talman-skjuten-till-dods
Den svenska Moderata högerregeringen vill ta Rysslands pengar, flera hundratals miljarder Euro som olagligt beslagtagits av EU och ge dem till Ukraina.
https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/%C3%B6kat-tryck-i-eu-ge-ryska-pengar-till-ukraina/ar-AA1LwLgs?ocid=msedgdhp&pc=U531&cvid=894b6544376f4f2a8aed5f1fa2b3c844&ei=8
Det får mig att tänka på att Ryssland måste se Sverige som en lömsk fiende som på allvar vill stjäla deras tillgångar.
Det ser inte särskilt bra ut för mig som svensk som vill komma till Ryssland.
Jag börjar känna mig instängd, precis som om Europa bygger en Järnridå mot Ryssland.
Tredje Världskriget i Europa börjar närma sig.
Hoppas USA är kloka nog att dra sig ur konflikten.
Jag tror faktiskt USA nu är beredda att göra det.
Därför med Donald Trump som president i USA verkar det viktigare att göra USA stort igen än att starta nya krig som tidigare presidenter prioriterat så långt att USA höll på att gå omkull och dränka sig självt i en galopperande statsskuld som USA Dollarn inte längre förmår att försvara.
Det lär inte vara så lyckat drag för moderatskurkarna eftersom internationella lagar gäller vad avser att beslagta andra staters tillgångar
Det har dryftats som EUs alternativ att pressa Ryssland, men de som har insyn i detta menar att sådana aktioner kan leda till att länder drar sig för att investera i sådana ”karaktärs” regimer/EU unionen som ignorerar internationella lagar.
Kan de köra sådan agenda efter godtycke bekräftar de sin opålitlighet. Ungefär som att ha grannar som tar för sig av frodiga frukter på 🍒 träd utan att bry sig om att det är i ngn annans ägo.
Snarare handlar det om den nivå som Sverige uppnått som skurkstat efter att ha varit styrt från Vita Huset i flera decennier.
”Snarare handlar det om den nivå som Sverige uppnått som skurkstat efter att ha varit styrt från Vita Huset i flera decennier.”
Ja, demokrati och allmänna val i Sverige är bara en kuliss.
Även i Ryssland växer fälten med soldatgravar.
De soldater som hamnar där kallas för hjältar.
https://www.youtube.com/shorts/EUDMdAJk2z4
SVT Public Service låter meddela i sin Liverapport om kriget i Ukraina att:
EU:s sanktionspaket mot Ryssland ”verkar dröja”
Jag hörde om det här på Youtube, EU kommissionens ordförande Ursula von der Layen lär ha lämnat mötet i protest efter en diskussion med Ungerns president Victor Orban som med Slovakiens president sätter sig på tvären om det nittionde sanktionspaketet mot Ryssland.
Anledningen är att Ukraina bombat sönder de här två ländernas energitillförsel.
Jag tror inte Europa klarar ett krig mot Ryssland därför så samlade och eniga är inte Europas alla länder.
Vissa av Europas länder kan nog vara det men det är inte tillräckligt och bristen på sammanhållning gör att Ryssland vinner det kriget.
Ryssland står heller inte ensamma längre. Ryssland har nu en nära allierad i Nordkorea och de övriga stora asiatiska länderna Kina och Indien har precis hållit ett säkerhetsmöte tillsammans med Ryssland. Mötet heter SCO och är en förkortning av någon kooperation.
Det borde snart gå att konstatera att det inte längre är Väst som leder Världen.
Västerlandets Demokratier är på tillbakagång.
Det här måste vara beska piller för ledningen inom EU.
”Ukraine doesn’t need all sorts of fancy military guarantees. It doesn’t need European boots on the ground. It doesn’t need American airplanes flying overhead. It needs the clarity that Ukraine will be neutral, as Ukraine declared in its original Constitution when it declared independence,”
Jeremy Sachs, världsberömd ekonom
Innan USA klampade in i Ukraina på allvar efter statskuppen 2014 behövde Ukraina inga som helst garantier för sin säkerhet! Och det är symptomatiskt för lögnimperiet USA att skapa konflikter så att krigen kan hållas igång runt om i världen till varje pris annars hotar bankrutt och sötebrödsdagarna är över för alltid. Var tredje månad måste 1000 miljarder dollar skapas ur tomma intet för att hindra att skutan sjunker och Trump vet givetvis om det prekära läget därav hans vanvettiga åtgärder som knappast kan vända utvecklingen. Att försöka skinna det bankrutta EU som Trump försöker göra är nog ingen väg framåt heller även om det kanske skjuter upp den oundvikliga konkursen ett tag.