Moon of Alabama, den 14 maj 2025
Trump-administrationens utrikespolitiska uttalanden fortsätter att överraska.
I slutet av januari gjorde utrikesminister Marco Rubio uttalanden som starkt avvek från decennier av amerikansk politik. Han gjorde upp med ”unipolaritet” – USA:s förmodade ledande roll i den globala politiken – och erkände och stödde en multipolär värld.
Han satte en gräns för USA:s interventioner genom att erkänna andras legitima intressen:
Världen har alltid fungerat så att kineserna gör vad som ligger i Kinas intresse, ryssarna gör vad som ligger i Rysslands intresse, chilenarna gör vad som ligger i Chiles intresse och USA måste göra vad som ligger i USA:s intresse. Där våra intressen sammanfaller, där har vi partnerskap och allianser; där våra skillnader inte sammanfaller, där är det diplomatins uppgift att förebygga konflikter samtidigt som vi främjar våra nationella intressen och förstår att de kommer att främja sina. Och det har gått förlorat.
Rubio vill återinföra det konceptet:
Och jag tror att det gick förlorat i slutet av det kalla kriget, eftersom vi var den enda makten i världen, och därför tog vi på oss ansvaret att i många fall bli den globala regeringen och försöka lösa alla problem. Och det finns fruktansvärda saker som händer i världen. Ja, det gör det. Och sedan finns det saker som är fruktansvärda som direkt påverkar vårt nationella intresse, och vi måste prioritera dem igen. Så det är inte normalt för världen att bara ha en unipolär makt. Det var inte – det var en anomali. Det var en produkt av slutet på det kalla kriget, men så småningom skulle vi nå tillbaka till en punkt där vi hade en multipolär värld, flera stora makter i olika delar av världen. Det har vi nu med Kina och i viss mån Ryssland, och sedan har vi skurkstater som Iran och Nordkorea som vi måste ta itu med.
Det var en fantastisk (om än mycket sen) och häpnadsväckande insikt från USA:s utrikesminister. Särskilt från en person som tidigare hade varit knuten till den neokonservativa rörelsen.
President Trump besöker för närvarande arabstaterna längs Persiska viken. Hans främsta insats där är att samla in tribut i form av vapen- och investeringsavtal som ges i utbyte mot ”säkerhet”. På så sätt fortsätter han den beskyddarverksamhet som har varit en viktig del av USA:s globala politik sedan slutet av andra världskriget.
Men under ett tal (video) vid Saudi-U.S.-amerikanska investeringsforumet gick han också in på nytt territorium. Han tog femton minuter på sig att hylla sin värd och att mumla om sina egna ”prestationer”. Han hyllade kronprins Mohammad bin Salman och andra Gulf-regimer för att sedan, efter tjugo minuter, hoppa in i en kritik av USA:s tidigare(?) ”regimförändrande” beteende.
Vita huset tillhandahåller inte någon utskrift av det 50 minuter långa talet, bara korta utdrag. Men en fullständig utskrift finns tillgänglig här.
Här är de utdrag som pekar på ny politik:
Framför våra ögon övervinner en ny generation ledare de gamla konflikterna från det förflutna och skapar en framtid där Mellanöstern definieras av handel, inte kaos, där man exporterar teknologi, inte terrorism, och där människor från olika nationer, religioner och trosbekännelser bygger städer tillsammans, inte bombar varandra till döds. Det är inte vad vi vill ha.
(Applåder)
Och det är viktigt för omvärlden att notera att denna stora omvandling inte har kommit från västerländska interventionister eller flygande människor i vackra plan som ger dig föreläsningar om hur du ska leva och hur du ska styra dina egna angelägenheter. Nej, de skinande underverken i Riyadh och Abu Dhabi skapades inte av så kallade nationsbyggare, neocons eller liberala ideella organisationer som de som spenderade biljoner och åter biljoner dollar på att misslyckas med att utveckla Kabul, Bagdad och så många andra städer.
I stället är det människorna i regionen själva som har skapat ett modernt Mellanöstern, människorna som finns här, människorna som har bott här hela sina liv, som har utvecklat sina egna suveräna länder, som har följt sina egna unika visioner och som har stakat ut sina egna öden på sitt eget sätt. Det är verkligen otroligt vad ni har åstadkommit.
I slutändan förstörde de så kallade nationsbyggarna långt fler nationer än de byggde upp, och interventionisterna ingrep i komplexa samhällen som de inte ens själva förstod. De sa hur man skulle göra, men de hade ingen aning om hur de skulle göra det själva. Fred, välstånd och framsteg kom i slutändan inte från ett radikalt förkastande av ert arv, utan snarare från ett omfamnande av era nationella traditioner och omfamnande av samma arv som ni älskar så högt.
(Applåder)
Och det är något som bara ni kunde göra. Ni åstadkom ett modernt mirakel på arabiskt sätt. Det är ett bra sätt.
(Applåder)
”Trump går vidare med att tala om andra länder i Mellanöstern (förutom mestadels Israel). Han kritiserar Biden och Iran, och nämner sedan ett (ospecificerat) avtal med Iran.”
Vid någon tidpunkt återvänder han till interventionstemat:
Som USA:s president kommer jag alltid att föredra fred och partnerskap närhelst dessa resultat kan uppnås. Alltid. Det kommer alltid att vara på det sättet. Endast en dåre skulle tro något annat. Under de senaste åren har alltför många amerikanska presidenter drabbats av uppfattningen att det är vårt jobb att se in i utländska ledares själar och använda USA:s politik för att skipa rättvisa för deras synder. De älskade att använda vår mycket mäktiga militär,…
…
Jag anser att det är Guds uppgift att döma, min uppgift att försvara Amerika och att främja de grundläggande intressena stabilitet, välstånd och fred. Det är vad jag verkligen vill göra.
Resten av hela talet är typiskt Trump. Det finns mycket skryt, mycket självberöm och massor av hyckleri.
Men de delar som jag har citerat ovan är nya. De, tillsammans med de tidigare kommentarerna från Rubio, pekar på en helt annan politik än någon annan president under senare tid har bedrivit.
De utdrag ur talet som Vita huset publicerat är nästan identiska med dem jag citerat ovan. Vita huset vill uppenbarligen ge dem extra betydelse genom att lyfta fram dem separat från resten av talet. Vem skrev talet och vem i Vita huset stod för dessa formuleringar?
Kommer Trump att agera i linje med vad som beskrivs i talet? Eller kommer han att falla tillbaka i det vanliga spåret av en interventionistisk amerikansk utrikespolitik som söker regimförändringar till höger och vänster?