Inflytelserik tankesmedja i USA: USA:s hegemoni i Mellanöstern kollapsar

Detta är från en artikel i den mycket inflytelserika tankesmedjan Foreign Affairs, vilken publicerats med kommentarer av
steigan.no24 augusti 2026

“The American Middle East is finished,” writes Marc Lynch. “The regional order that has prevailed since 1991 has been one of the many casualties of the U.S.-Israeli war with Iran.” https://t.co/cLGfJhZNNA

— Foreign Affairs (@ForeignAffairs) August 22, 2026

Detta är från en artikel i den mycket inflytelserika tankesmedjan Foreign Affairs, vilken publicerats med kommentarer av
steigan.no24 augusti 2026

Det västerländska etablissemanget fortsätter långsamt och smärtsamt att bearbeta USA:s hegemoniska kollaps i Mellanöstern. Tidskriften Council on Foreign Relations (CfR) har publicerat sin senaste rapport, skriven av Marc Lynch, mannen som myntade begreppet den arabiska våren: The End of the American Middle East – Iran and the Last Gasp of a Failed Order.

Detta kommer från den djupa statens innersta kretsar i USA. Vi har med goda skäl kallat CfR ”den amerikanska överklassens verkliga parti”. När deras tidskrift bokstavligen målar upp en dyster framtid är det därifrån larmet kommer.

Den första meningen berättar hela historien:

»Det amerikanska Mellanöstern är över.

Den regionala ordningen som har rått sedan 1991 har varit ett av de många offren i det amerikansk-israeliska kriget mot Iran. USA:s och Israels oförmåga att avsätta regimen i Teheran har visat sig vara ett misslyckande efter flera decennier av sanktioner och våld. USA:s oförmåga att skydda sina allierade i Persiska viken mot iranska attacker eller att hålla Hormuzsundet öppet har på ett ödesdigert sätt undergrävt det centrala säkerhetsavtalet som rättfärdigade nätverket av militärbaser i regionen. Och Israels alltmer hotfulla hållning och uppgivandet av varje intresse för att nå en överenskommelse med palestinierna har satt punkt för Washingtons flera decennier långa uppdrag att förena sina arabiska allierade och Israel i ett varaktigt säkerhetspartnerskap.”

Kort sagt: Israels orubbliga strävan att påskynda sina geopolitiska planer har förstört själva grunden för den israelisk-amerikanska regionala dominansen.

En epok är över

Marc Lynch hävdar i artikeln att den regionala ordning som USA har dominerat sedan 1991 är död. Den blev ett av offren för det amerikansk-israeliska kriget mot Iran. USA:s och Israels misslyckade försök att avsätta regimen i Teheran har avslöjat misslyckandet med årtionden av sanktioner och våld. USA:s oförmåga att skydda sina allierade i Gulfstaterna mot iranska attacker eller att hålla Hormuzsundet öppet har undergrävt det grundläggande säkerhetsavtalet som legitimerade det amerikanska basnätverket. Israels alltmer hotfulla hållning och fullständiga uppgivande av anspråken på en lösning med palestinierna har satt punkt för Washingtons långvariga projekt att förena arabiska allierade och Israel i ett varaktigt säkerhetspartnerskap.

USA:s huvudmål under tre och ett halvt decennium har varit att binda allierade till en ordning uppbyggd kring skyddet av Israel och inringningen av först Iran och Irak, därefter Iran och dess icke-statliga allierade. Trump-administrationens krig var inte ett avsteg, utan den logiska slutsatsen av denna strategi: att med våld undanröja det iranska hotet i ett enda slag. Precis som före invasionen av Irak 2003 och Israels krig mot Hizbollah och Hamas överdrev arkitekterna vad militärmakt kunde åstadkomma, underskattade motståndarnas anpassningsförmåga, tog allierades lojalitet för given och ignorerade vanliga människors liv. Eländet var det yttersta uttrycket för den inneboende svagheten i USA:s Mellanösternstrategi.

I den amerikanska berättelsen gav ordningen stabilitet och skyddade oljehandeln, Israels säkerhet och kampen mot terrorismen. Israel har inte mött något statligt hot eller kämpat mot en jämbördig motståndare sedan 1973. Arabiska länder samarbetade med Israel mot gemensamma fiender trots avsaknaden av en rättvis lösning på den israelisk-palestinska konflikten. Oljan flödade i stort sett stabilt, och ingen rivaliserande stormakt (inte heller Kina) utmanade på allvar USA:s överhöghet.

För dem som bor i regionen var priset dock enormt. De senaste 35 åren har präglats av israeliska krig mot svagare grannar, ett totalt sammanbrott i fredsprocessen, Hamas attack den 7 oktober och Israels efterföljande förstörelse av Gaza. I Irak har det varit hårda sanktioner, bombningar, ett misslyckat regimskifte och den katastrofala invasionen 2003. Under amerikanskt ledarskap har katastrofala krig krossat Libanon, Libyen, Sudan, Syrien och Jemen. Ordningen vilade på säkerhetsgarantier inte bara till arabstaterna, utan också till de autokrater som styrde dem.

Att hålla demokratiska ambitioner i schack var lika viktigt som skyddet mot Iran. Under de arabiska upproren 2010–11 verkade det som om förändring var oundviklig, men i övrigt fungerade överenskommelsen: Nästan alla regimer i det amerikanska systemet behöll makten och skärpte greppet. Amerikanskt stöd till nyliberala reformer drev på privatiseringar som ökade korruptionen bland eliten och gjorde majoriteten fattigare. Kampen mot terrorismen uppmuntrade till övervakning och förtryck. För de flesta innebar den amerikanska ordningen våld, hopplöshet och fattigdom. Mellanöstern under amerikansk dominans har presterat sämre än någon annan region när det gäller ekonomiska, politiska och utvecklingsmässiga indikatorer.

Det dubbla slaget: Gaza och kriget mot Iran

Ordningen har skakats tidigare (Irak 2003, upproren 2011), men har alltid återhämtat sig. Den här gången är det annorlunda. Israels förstörelse av Gaza (särskilt under Biden) sopade bort resterna av USA:s moraliska auktoritet. Trump-administrationens fiasko i Iran krossade illusionen om USA:s militära allmakt. Båda händelserna visade de arabiska staterna deras bristande inflytande och det minskande värdet av amerikanska garantier.

Washington underskattade Gazakrigets omvälvande effekt och trodde att regionala ledare hade glömt palestinierna och önskade närmare band till Israel. Bidens strävan efter normalisering med Saudiarabien mitt under dödsoffren i Gaza illustrerade denna kortsiktighet. Förenade Arabemiraten fortsatte sitt samarbete med Israel under Gazakampanjen och därefter, inklusive påstådd samordning under Iran-kriget. Saudiarabien betraktade alliansen mellan Förenade Arabemiraten och Israel med oro, särskilt med tanke på rivaliteten kring Syrien och Jemen.

Iran-kriget (som inleddes i slutet av februari) bekräftade att det var slut. Ledarna i Gulfstaterna var rasande över att USA och Israel inledde kriget utan samråd, mitt under förhandlingarna med Oman och trots deras motstånd. Kriget utsatte dem för direkta iranska vedergällningsattacker. Amerikanska missilförsvarssystem begränsade skadorna, men tillräckligt många attacker nådde fram för att skada stabiliteten. Iran fokuserade på Abrahamavtalsländerna (Bahrain och särskilt Förenade Arabemiraten) och skadade stora delar av det amerikanska basnätverket. Regimen i Teheran störtades inte, Hormuzsundet stängdes och USA stod hjälplöst. Amerikanska och israeliska attacker mot iranska vatten- och oljeanläggningar riskerade en katastrofal eskalering som kunde ha gjort Gulfstaterna obeboeliga. Gulfstaterna drog slutsatsen att säkerhetsgarantierna inte längre var tillförlitliga.

Iran-kriget kallas ofta USA:s ”Suez-ögonblick” (1956), då den brittiska och franska imperialismen fick ett dödsslag, men det tog år innan slutet var fullständigt. Det kommer att ta tid innan effekten blir fullständig. På kort sikt försvinner inte den USA-ledda ordningen: USA kommer fortfarande att spela en roll, Gulfstaterna bryter inte abrupt med den, och de kommer knappast att hota Israel militärt eller komma Iran för nära. Justeringarna kommer att se ut som kontinuitet, men är inte hållbara på lång sikt. Ordningen hade ruttnat i åratal genom politiska och militära nederlag.

Så långt Marc Lynch och Foreign Affairs.

De ser tecknen på väggen, något som varken norska ”redaktörsstyrda medier” eller de invanda marionetterna inom politiken förmår.