Bild från KI-forskare avslöjar sanningen om PFAS och Sveriges största giftskandal i ny bok.
Per- och Polyfluorerade Alkyl Substanser (PFAS) är en mycket stor grupp av syntetiserade, kemiska ämnen – i storleksordningen minst 10 000. Många svenskar fick lära sig förkortningen när Ronneby kommun förlorade ett segdraget domstolsmål 2021 mot en förening av engagerade Kallingebor. Det gällde förorenat dricksvatten som kommunen under många år försörjt Kallinge med. Föroreningen kom från Kallinge flygflottiljs användning av brandskum, vilket innehöll just PFAS-föreningar.
Författaren är docent och forskare i toxikologi vid Karolinska Institutet, Stockholm. Hans bok är ett strålande exempel på bra populärvetenskap. Den är skriven på ett lättillgängligt språk och innehåller samtidigt mycket fakta.
Efter mycket ”om och men” lät Länstyrelsen analysera vattenprov från kommunen. Det visade sig innehålla ämnen som inte bör finnas i dricksvatten. Kommunen stängde då av källan till Kallinges dricksvatten, vilket meddelades vid en presskonferens. Dessvärre handlade den mest om att kommunen och dess VA-verk följt alla regler och lagar som gäller. Frågan om Kallingebornas hälsa hamnade ”liksom vid sidan om”.
Sedan följer en både ”rafflande” och skrämmande skildring av dödsfall i Spanien m fl länder orsakade ett filter i dialysmaskiner. Och – något udda i sammanhanget – dödsfall bland en lantbrukares kor i USA. En advokat drev energiskt frågan. Och efterhand tog en statsåklagare i Minnesota tog upp en följdfråga, och stämde storföretaget 3m på skadestånd. Då började bollen rulla.
Hans Palmstierna. Bild Wikipedia.
Kunskapen – åtminstone partiellt – fanns redan 1968 t ex hos den svenske forskaren Hans Palmstierna. Och i synnerhet och i detalj redan 1975 hos det amerikanska 3M. Man valde dock att hålla inne med kunskapen, och hyrde i stället in ledande toxikologer med tvivelaktig moral, vilka mot konsultarvode förklarae att PFAS-gruppen inte utgjorde någon fara på individnivå. I denna osmakliga cirkus deltog senare även svenska forskare.
Under 1980-talet började PFAS, som grupp, betraktas som riskkemikalier. Jag vill på inget sätt framhäva min roll, men på uppdrag av Södertälje kommun, lämnade jag i början av 1990-talet ett förslag till kommunalt miljöprogram. En av punkterna, vilken kommun accepterade, var att brandskum, som innehåller PFAS, skall fasas ut (Brandförsvaret). Exemplet får illustrera och vara visst belägg för att myndigheter i Sverige kring 2014 – då blodprov med PFAS hos Kallingebor förelåg – inte borde ha agerat så yrvaket.
Mattias Öberg ger en exellent skildring av denna yrvakenhet, inte sällan förnekelse av att PFAS-gruppen innehåller extremt farliga ämnen för människor och vissa djur.
Föreningen i Kallinge stämde kommunen och vann i tingsrätten 2021, men hovrätten avslog stämningsansökan 2023. Och först i tredje instans fick föreningen rätt 2023. Det är fascinerande och beundransvärt att föreningen orkade hålla ut, efter hovrättens dom. Nu hade hade de ”problemet in på bara kroppen” – de hade alla förhöjda halter av PFAS i blodet.
Boken handlar primärt om PFAS och Kallingebornas kamp, med bistånd från Mattias Öberg, SR-journalisten Daniel Värjö m fl. Den handlar dock lika mycket om viktiga samhällsfrågor, som konflikter mellan sega strukturer som myndigheter och lagstiftning visavi avancerade tekniska och vetenskapliga frågor, och – får jag tillägga korruption. Ansvar och makt tycks sällan beaktas i detta sammanhang.
Bokens centrala budskap kan sammanfattas: Kemiska ämnen inom PFAS-gruppen kan vara mycket farliga , men läget är mycket allvarligare än vad du tror! Läs boken och bedöm själv.
Dessa ämnen riskerar väl att öka i och med NATO-DCA? Och då kommer ju amerikansk lag att gälla!?