Iran besegrar USA:s imperialism

4
Ursprungligen publicerad på Geopolitical Economist 16 juni.
Radhika Desai:
Hej och välkomna till den 74:e timmen för geopolitisk ekonomi. Samtalet som belyser vår tids snabbt föränderliga politiska och geopolitiska ekonomi ur ett socialistiskt och antiimperialistiskt perspektiv. Det vill säga världens majoritets synvinkel. Jag är Radhika Desai och du tittar på Radhika Desai, geopolitisk ekonom.(….)
Nu till dagens ämne: Vad finns det mer att prata om den här veckan än Trumps tillkännagivande av avtalet som ska avsluta Irankriget? Å ena sidan verkar det mer fast än tidigare med ett samförståndsavtal som undertecknats elektroniskt under de senaste timmarna och Iran som rapporterar att dess fartyg seglat förbi den amerikanska marinblockaden. Å andra sidan är det bara ett samförståndsavtal. Texten har inte släppts och det är inte alls klart att USA kommer att kunna hålla sin del av avtalet om det, vilket det sannolikt gör, innebär att Israels bombardemang av Libanon upphör, skadestånd och ett slut på Irans kärnvapenprogram. Det finns också många andra hinder för fred. Så den nuvarande lugnet kan mycket väl vara allt som kan ha uppnåtts, en 60-dagars förlängning av den så kallade vapenvilan. Och så, med mig för att diskutera allt detta har naturligtvis vår återkommande gäst, professor Michael Hudson. Välkommen, Michael.
Michael Hudson
Michael Hudson | Montage: The Cradle
Michael Hudson:
Tack, Radhika. Det är ett utmärkt tillfälle att diskutera detta med tanke på hur snabbt hela världen förändras av Irans framgång. Det är tisdag morgon nu. Aktiemarknaderna upp, oljepriserna ner, alla är glada.
Radhika Desai: Ja, precis. Men hur länge kan denna lycka vara? Det är den öppna frågan. För även om det här avtalet håller, vilket är högst osannolikt, är de skador som Irankriget redan har orsakat förmodligen oåterkalleliga på många olika fronter. Och det är på dessa skador som jag tycker att vi borde fokusera. Vi kan dela in dem i ett antal olika kategorier.
Det finns skador på världsekonomin. Det finns skador på den amerikanska ekonomin. Det finns skador på det amerikanska finansiella systemet och dollarsystemet som vilar på det amerikanska finansiella systemet. Det finns skador på Trumps bas och republikanernas utsikter till mellanårsvalet. Det finns skador på USA:s förmåga att projicera sin makt i Västasien. Skador på USA:s internationella position och många, många andra kategorier. Michael, börja oss gärna med reflektioner över de skador som ligger dig allra mest på sin våglängd.
Michael Hudson: Radhika, du låter väldigt pessimistisk, nästan som skadeglädje när det gäller USA. Nu delar jag dina åsikter om de katastrofala och negativa effekter som Trumps vårdslösa krig i Iran har skapat. Och även om samförståndsavtalet undertecknas kommer den fysiska oljehandeln inte att kunna starta på några månader. Och det betyder att oljepriserna kommer att stiga kraftigt som ett resultat. Och jag tror att vi har diskuterat det tidigare, jag tror att effekterna av detta krig kommer att bli en världsdepression i samma skala som på 1930-talet. Och det kommer att få många industrier att behöva sluta producera eftersom de inte kan göra vinst med de höga oljepriserna som är här. De kommer inte att kunna undvika att säga upp sin arbetskraft. Det kommer att bli arbetslöshet. De kommer inte att kunna betala de skulder som de förväntade sig att betala inom ramen för sin normala verksamhet.
Så det kommer att bli en finansiell motreaktion och en politisk motreaktion, men jag skulle hellre börja med att säga, titta på alla de positiva aspekterna av allt detta. Och du har rätt i att påpeka att denna störning kommer att orsaka allt vi har pratat om, men detta kan få ett positivt resultat. Det kommer att sätta igång diskussioner om hur man kan få slut på hela den USA-centrerade ordningen så att USA:s utrikespolitik aldrig mer kommer att kunna kontrollera andra länder genom att orsaka den typ av kaos som de orsakar nu genom att införa sanktioner, eftersom andra länder kommer att skydda sig själva genom att skapa en frikoppling från den amerikanska ekonomin. Det är trots allt vad vi har pratat om de senaste två åren. Allt detta kommer att få ett positivt resultat.
Och varje större krig har alltid förändrat de politiska relationerna, precis som de har förändrat de finansiella relationerna. Och jag tror, du vet, jag skulle vilja prata om de förändringar som sker en stund. Och jag tror att de flesta av de skador du har nämnt relaterar till USA, och jag ser inte USA delta i skapandet av en ny typ av världsordning. De kommer att göra vad de kan för att bekämpa den. Så du har rätt, det finansiella systemet är redan så högt belånat att det förmodligen kommer att bli det största offret för hela denna världsdepression, precis som det var ett stort offer 1929 efter kollapsen av första världskrigets bosättningar som ledde till den stora depressionen.
Ja, för mig kommer hela USA:s närvaro i Västasien att upphöra. Ja, allt du har sagt som är negativt för USA är positivt ur resten av världens synvinkel. Faktum är att denna amerikanska oförmåga att besegra Iran har chockat USA och även resten av världen så mycket att det bara är en papperstiger hela tiden. Det har inte den militära makten att någonsin invadera ett annat land igen. Tänk dig, ingen hade förväntat sig att de skulle förlora mot Iran förutom iranierna som hade förberett detta i 20 år, och det har gjort dem till en enormt stark makt och det har visat hela världen att det inte behöver vara så här. De behöver inte låta USA ha militärbaser i deras regioner. Att ha en militärbas är en inbjudan att bli bombad av resten av världen som försöker skydda sig mot USA som försöker göra mot andra länder vad det har gjort mot Iran hela tiden.
Föregående artikel“Fritt land, despotisk kultur” – Andi Olluri i samtal med Noam Chomsky (och i kväll med Kajsa Ekis Ekman)
Nästa artikelNej till ny NATO-bank för krig mot Ryssland
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. Tack för intressant tema!
    På sätt och vis, tycker jag själv ändå, att Trump inte lika giftigt tillhör de här extrema imperialisterna och vildaste tokstollarna (för den som minns Jean Kirkpatrick) kring Reagan och senare Bush junior, som senare genom deras missionerande utrikespolitik som ironiskt nog ledde till att de militanta grupper Washington själv byggde upp i Pakistan/Afghanistan, liksom pådyvlade palestinierna politiska val och de tidigare gerillagrupperna i Latinamerikanska länder; och allt detta ledde till terrorattentaten mot Amerika år 2001 med psssagerarflygplan mot platser i amerikanska städer av just exakt de gamla islamister man själv byggt upp och tränat; narkotikasmugglingen rakt in i dagens Amerika genom gerillagrupper i bergen som nu bytt till den handeln och grov våldskriminalitet, och med Bush junior kom Hamas till makten i Gaza för tjugo år sedan. Tre rejäla amerikanska försmädligheter. Man förstår helt enkelt inte politikens ”orsak”, ”verkan” och ”riskabla efterföljder” efter de två första.

    Dagens Trump är annorlunda. Han hittar egentligen gärna mest på nya konflikter, som han kontrollera utvecklingen själv av, och börjar hota och agera, skicka ut förhandlare vare sig det gäller Iran, Grönland eller Venezuela.

    Det blir kortvariga och intensiva sammandrabbningar som Trump till slut drar sig ur. Han är sällan man för sin rock, och hatten på tok för stor. Han beställde här förleden hem exklusiva dyra herrskor till en massa medarbetare, som i Trumps drängstuga då inte kunde omanligt ange sina äkta, men mindre skostorlekar, och som gåva fick diverse herrar i Trumps krets dessa dyra skor men många skrytstorlekar för stora som de fick klampa omkring i, möjligen fyllt med knycklat tidningspapper inuti, klapprande på golven i Vita huset. Han var verkligen imperialisternas ledare…..inne i Vita huset.

    Tiden har egentligen gått för kort och för lite, och vi har denna omgång med Trump inga avhoppare från hans krets som långt och intensivt kan berätta och avgöra egentligen vad som pågår i Trumpstyrets tanke-, planerings- och utförandestadierna.

    När Trump hotar intensivt och nästan improviserat slänger ut sig med svulstiga uttryck, vet vi faktiskt inte om det är en del av planeringen och/eller ett skådespel för att få diverse parter att dansa i annan takt. Fem, tolv timmar eller dygn senare har helt nya impulsiva yttranden kommit ut i allehanda former, krav, hot, nya förslag, avvikelser eller inbjudningar till nya möten. De iranska kärnanläggningarna var borta förra sommaren, de iranska studenterna skulle få hjälp i våras(den kom inte), man behövde bomba igen de redan helt utplånade nukleära anläggningarna ännu en gång. Alla ledare i regimen var en tid helt borta, regimskifte hade hänt, men hade senare inte hänt.

    Vi känner alltså inte till trumpisternas strategi, därför att taktiken inte fungerar på marken någonstans. Det känns ännu en gång som Amerika leds av tv-polis-inspektören Clouseau. Ibland känner man verkligen Idi Amin-vibbar när man ser hur Trump härjar runt kring journalister och andra besvärande personer.

    Trumpismen som imperialism följer inget känt schema, helt enkelt. Vi kan bara följa förstörelsen, mestadels inne på amerikansk sida.

    Förr fanns det en internationell sympatigrupp (på Facebook?) som hette ”Stalinists for Trump” – kanske har dessa två för nutiden udda och lätt artificiella imperialistiska ideologier fattat tycke för varandra, trots allt? Hur stalinisterna idag gillar Trump vet jag inte. Men beteendet känns igen: stalinisterna hade en politisk smekmånad på två år med Hitler 1939-1941 och kanske har deras barnbarn och barnbarnsbarn idag fattat tycke för Trump? För ytterligheterna möts ju alltid i slutänden.

    Förutom att Stalin läste dock fler böcker än Donald. Det märks på Donald. Den amerikanska imperialismen saknar idag helt både strategi och taktik. Men ordflödet fungerar bättre än på många amerikanska snick-snackdecennier.

    För Trump är munväderspresidenten framför alla andra.

  2. Ingen av dem som kritiserar USA säger att stödet till Israel motiveras av USAs strävan efter att kontrollera finansvärlden så den förblir lojal med väst. Både EU och US/UK sympatiserar med Israel av samma själviska skäl.
    Västdominans trots att väst inte kan konkurrera eftersom väst har för mycket kostnader.
    För att stödet till Israel ska ha den verkan krävs att det är
    ett tillväxtprojekt.
    .
    Och även eftersom byråkraterna i väst är överbetalda. Annars skulle de inte hjälpa till med lögnpropagandan.
    .
    På sista tiden har jag kommit till slutsatsen att EUs krigshets har en liknande orsak. För att behålla kontrollen över finansvärlden
    behövs den enda kvarvarande ekonomiska tillväxten: Vapenindustri och krig.
    .
    Lösningen är att tillåta investeringar av finansvärlden i Kina och Ryssland på deras villkor utan hänsyn till byråkratklassen i väst.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here

Upptäck mer från Global Politics

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa