Kriget mot Iran är inte över ännu, men det ser ut som om vi faktiskt står inför en av de allra största förlusterna i USA:s och Israels historia. Som Ben Rhodes, USA:s före detta biträdande nationella säkerhetsrådgivare, uttryckte det: ”Det är svårt att förlora ett så kort krig så totalt.” Yair Lapid, Israels före detta premiärminister och oppositionsledare, sade att det ”aldrig har förekommit en sådan politisk katastrof i hela vår historia” och kallade det ett ”strategiskt sammanbrott.”
Rhodes och Lapid har rätt. Den skada som USA och Israel har åsamkat sig själva på så kort tid – och den vinst som Iran har gjort – är verkligen häpnadsväckande.
Jag menar, hur galet är det här: JP Morgan beräknade att, enligt det nya avtalet om tullavgifter i Hormuz (som Gulfstaterna har bekräftat är tillåtet i vapenvileavtalet), kan Iran få 70–90 miljarder dollar i ytterligare årliga intäkter, vilket motsvarar häpnadsväckande 20 % av landets BNP i extra intäkter.
Lustigt nog kommenterade Trump på Truth Social att avtalet innebär att ”stora pengar kommer att tjänas” och att ”Iran kan påbörja återuppbyggnadsprocessen”. Helt rätt: de har fått den absolut mest värdefulla geografiska avgiften på jorden, med stor marginal.
Som jämförelse ger Suezkanalen Egypten ”bara” 9–10 miljarder dollar per år, och Panamakanalen cirka 5 miljarder dollar. Häpnadsväckande. Häpnadsväckande är också händelseförloppet. På tisdagskvällen var Trump – till synes – på väg att bomba Iran med kärnvapen och skrev att ”en hel civilisation kommer att dö i natt”, bara för att i praktiken kapitulera några timmar senare och gå med på att förhandla om fred på grundval av Irans 10-punktsplan (som han kallade en ”fungerande grund”) – en plan som inte ger USA några som helst eftergifter och innebär en nästan total seger för Iran.
För att vara rättvis, med tanke på att det är Trump, är det oklart om han ens förstod vad Irans 10-punktsplan går ut på, men han har sedan dess bekräftat att han accepterar principen om en iransk avgift vid Hormuz (även om han nu säger att han hellre skulle se att det blir ett ”joint venture” med USA).
Vad som ledde från det till detta kan man bara gissa – min gissning är att han försökte sig på en sista massiv bluff, och att Iran fortfarande inte blinkade. Varför spelar dock inte så stor roll, det som är viktigare är det budskap detta sänder: som Jennifer Kavanagh, tidigare chef för RAND:s Army Strategy-program (den mest inflytelserika försvars-tankesmedjan i USA), uttrycker det: genom att ”höja insatserna så högt i förväg maximerade han skadan på […] den globala uppfattningen om USA:s makt.” Hon tillade: ”detta är ett tydligt strategiskt nederlag för USA”
Det finns ett känt pokerspråk: ”Bluffa inte mot någon som inte kan lägga sig.” Ändå är det precis vad Trump gjorde. Iran kunde bokstavligen inte lägga sig. Deras överlevnad som stat hängde på att inte kapitulera.
Så Trumps hot var den värsta möjliga typen av bluff – maximala insatser mot en motståndare utan utväg. När det inte fungerade befann han sig – dumt nog, helt och hållet på grund av sitt eget agerande – fast mellan två omöjliga alternativ: genomföra hotet och bli den mest utskällda personen i modern historia (ännu mer än han redan är), eller lägga sig. Han lade sig. De geopolitiska konsekvenserna är nästan för stora för att överblicka.”
Donera gärna med Swish till 070-4888823.
Kina hade förlorat på att USAs hot hade genomförts. Därför förefaller det som om USA prioriterade annat än att skada Kina. Det inger visst hopp.
Deras överlevnad som stat hängde på att inte kapitulera.
Precis . . . USA plockade beslutsfattare/styrande från toppen….. och Iran hade/har ett system som hade ett upplägg som fungerar i många steg…..
Att angripa som proxy till Israel mot Iran var förmodligen det strategi som Iran hade vad annars?
Fast artikelskribenten har fel.
Enligt havsrättsförordningarna inom FN:s regelverk inom IMO kan inte smala sund (till exempel Stora Bält och Öresund, som förbinder Östersjön i söder med Nordsjön, dess östra randhav Kattegatt i norr), jämföras med tekniskt byggda kanaler genom ett landnäs, som Panama- och Suezkanalerna, liksom Nordsjö-Östersjökanalen, ”Kielkanalen” eller Göta Kanal i Sverige. I inomskärs vatten där sjökorten kräver lots, till exempel Stockholms skärgård, får då statlig avgift tas ut.
För sund som Stora Bält, Öresund, Gibraltar sund, Engelska kanalen och Hormuzsundet råder principen om fri passage för internationell HANDELS-sjöfart.
Dardanellerna och Bosporen genom helturkiskt territorium så råder där Montreux-konventionen från 1936. Den möjliggör internationell handelssjöfart med Turkiets tillåtelse i förväg. Militära fartyg får bara tillåtas av fartyg som tillhör kustländerna i Svarta havet. Utländska örlogsfartyg kan passera (med turkiskt tillstånd) men måste då ha en inbjuden liggehamn i Svarta havet under begränsad tid. Och så vidare. Vid krigstid stänger Turkiet för samtliga örlogsfartyg för passage förutom för de egna turkiska. Så också nu sedan det rysk-ukrainska kriget: Bosporen är nedstängd för örlogsfartyg sedan 2022.
Så, nej – ingen kuststat får generellt införa tull för passage för handelsfartyg i den här typen av sund. Däremot har kuststaten, i detta fallet Iran, full rätt att försvara sig mot krigförande länders örlogsfartyg, och än mer mot en part, den israelisk-amerikanska, som inlett ett illegalt anfallskrig.
Teheran har all rätt enligt internationell rätt att stänga Hormuzsundet för nationer som landet är i krig med.
https://www.globalpolitics.se/teheran-har-all-ratt-enligt-internationell-ratt-att-stanga-hormuzsundet-for-nationer-som-landet-ar-i-krig-med/#comment-354103