Jätteviktig artikel! Väpnat rån av världens energiförsörjning

Karta som visar den amerikanska militärens globala energioperationer – Arctic Sentry, Southern Spear och Epic Fury – samordnade för att säkra Petrogasdollarn genom att kontrollera olje- och gashandelsvägar från Arktis till Persiska viken.

Richard Medhurst rapporterar 11 maj på sin substack https://richardmedhurst.substack.com/p/how-the-us-pulled-off-an-armed-robbery och på Consortium News

Richard Medhurst är en oberoende brittisk journalist och medlem i FN:s presskår, specialiserad på internationella relationer och Mellanöstern. Född av FN:s fredsbevarare som vunnit Nobels fredspris, har han rapporterat utförligt från Libanon och Iran, bevakat förhandlingarna om Irans kärnvapenavtal i Wien och gett djupgående bevakning av utlämningsförhören mot Julian Assange i London.

”En kriminalteknisk utredning av hur Washington utnyttjade kriget i Iran för att ersätta Nord Stream, rädda dollarn och etablera total kontroll över världens bränsle från Arktis till Indiska oceanen. .

Det är frestande att tro att den amerikanska krigsmaskinen är färdig. Militärt har Iran verkligen utsatt USA för deras värsta förödmjukelse i modern historia – en som jag behandlade i klinisk detalj.

Men i bakgrunden har Washington i tysthet genomfört ett väpnat rån av världens olje- och gasförsörjning. Allt.

Denna utredning finns med i min dokumentärfilm “Birth of the Petrogas-Dollar and the Pirate State.”.

På bara 90 dagar har USA genomfört ett energiblitzkrieg som varit under decenniers vardande:

• Hundratals attacker mot ryska tankfartyg och raffinaderier
• Stört en tredjedel av Kinas olje- och LNG-försörjning
• Erövrat de största oljereserverna på planeten
• Upprättat en global marinblockad från Arktis till Indiska oceanen

Och i processen kidnappat och mördat två statschefer. Vi bevittnar USA:s övergång från ett imperium till en laglös piratstat och födelsen av vad jag kallar Petrogas-dollarn eller LNG-dollarn.

Tidslinjen för denna kampanj talar för sig själv:

En omfattande tidslinje för den amerikanska ”Energy Blitzkrieg” 2026 som visar det synkroniserade genomförandet av Operation Arctic Sentry, den maritima handlingsplanen (Southern Spear) och den amerikansk-israeliska attacken mot Iran (Epic Fury). Inkluderar viktiga ekonomiska milstolpar som Chevron-Grekland-avtalet och inaktiverandet av Qatar LNG för att säkra Petrogas-dollarn.

Kaos är målet

Förr i tiden var USA mycket känsliga för oljechocker. Att stänga Hormuzsundet skulle ha varit en katastrof, eftersom USA inte kunde producera tillräckligt med olja för att möta efterfrågan.

Men idag är USA världens största producenter av olja, gas och raffinerade produkter, och planetens största exportör av flytande naturgas (LNG).

Många tror fortfarande på det gamla mantrat att höga oljepriser är dåliga för USA, men sanningen är det motsatta. För första gången under en global brist kraschar inte dollarn medan guldpriset stiger – det är tvärtom. Höga energipriser är inte längre ett hot mot Wall Street – de är faktiskt målet.

Det är ingen slump att USA blev världens främsta exportör av LNG efter Ukrainakriget. Vinsterna var mångfaldiga: USA gick från att bara leverera 9 procent av Europas energi till att vara Europas främsta källa till kol, olja och LNG.

När Condoleezza Rice eller Joe Biden sa att Europa borde vilja vara ”beroende” av amerikansk energi och lovade att ”sätta stopp” för Nord Stream – menade de det bokstavligt.

Genom att sanktionera Moskva och spränga Nord Stream-rörledningarna skadade USA inte bara Ryssland – de förvandlade Europa till en permanent amerikansk klient, vilket säkrade långsiktiga vinster och befäste Petrogas-dollarn.

USA är åtskilt av två hav, vilket gör det dyrt att leverera gas. Ingen skulle någonsin köpa amerikansk flytande naturgas med billig rysk gas precis intill. Så USA slog ut konkurrenterna.

Inte bara på Rysslands bekostnad, utan genom att äta upp hälften av Qatars flytande naturgasandel i processen:

Avslutar jobbet i Europa

USA har dock nu full exportkapacitet. De har gasen, men kan inte leverera den tillräckligt snabbt för att tillfredsställa den marknad som de öppnat upp. Washington insåg att de inte behövde bygga mer infrastruktur för att vinna. De behövde bara eliminera konkurrensen – igen.

Efter USA är Qatar och Australien världens största leverantörer av LNG och Amerikas största konkurrenter.

 

Precis som Washington använde täckmanteln om Ukrainakriget, sanktioner och Nord Stream-bombningarna för att tvinga Ryssland ut ur Europa – på samma sätt använde de täckmanteln om Irankriget för att avsluta Qatars position som en global LNG-aktör.

Genom att tvinga Doha att förklara force majeure den 4 mars under krigets första vecka och sedan utlösa vedergällningsattackerna mot Ras Laffan * den 18 mars, tog Washington världens största gasfält ur bilden – och lamslog Iran och satte Qatar åt sidan i ett svep.

* (Ras Laffan Industrial City är ett omfattande industriområde och världens största exportanläggning för flytande naturgas (LNG), beläget 80 km norr om Doha i Qatar, ö.a.)

Påståendet att Israel utförde just denna attack utan att informera Washington är både politiskt och logistiskt omöjligt – vilket bara framgår än mer av Benjamin Netanyahu och Donald Trumps försök att kraftigt distansera Vita huset från det.

Oavsett råder det föga tvivel om att USA och Israel provocerade fram detta. Vid den tidpunkten hade de tillbringat tre veckor med att arbeta sig uppför eskaleringsstegen; bombat Iran dygnet runt och utvärderat dess reaktioner.

Dessutom hade Teheran gjort det helt klart (så tidigt som den 12 mars) att alla attacker mot Iransk energiinfrastruktur skulle mötas med ”öga för öga”.

Genom att lamslå Qatars LNG-kapacitet – om än bara delvis – slog Washington tre flugor i en smäll:

• Qatar tvingades säga upp sina billiga långsiktiga kontrakt med Kina och Europa, vilket drev dem till att köpa amerikansk gas.
• LNG-priserna steg, men bara i Europa och Asien (de går inte upp i Amerika, vilket visas senare i utredningen).
• USA positionerade sig som en pålitlig energileverantör i en instabil värld.

Sedan, en vecka senare, genom någon astronomisk lyckoträff, drabbades Australien, planetens näst största LNG-leverantör, av en cyklon. Detta tvingade hälften av dess LNG-hubbar offline. Inget lika katastrofalt som Qatar, men hemsk timing – eller bra timing om du säljer amerikansk LNG.

På bara nio dagar fick USA sina två största konkurrenter borttagna från marknaderna, vilket fick LNG-priserna att skjuta i höjden och stärkte LNG-dollarn.

Och i ännu ett drag med otrolig tajming var dagen då Qatars LNG togs ut (18 mars) samma dag som Europeiska unionen förbjöd rysk spotgas.

Som namnet antyder är detta gas man köper på plats, dvs. i små mängder eller utan kontrakt – vilket kan vara användbart i stunder som dessa, när dina qatarska och australiska leverantörer är oförmögna. Detta skulle återigen driva in köparna i USA:s armar.

Datumet för detta förbud var offentligt känt månader i förväg.

Levantinska bäckenet

Levantinska bäckenet är ett av de största gasfälten i världen, beläget utanför Syriens, Palestinas och Libanons kust. Det amerikansk-israeliska övertagandet av detta område sammanföll perfekt med Irankriget och Washingtons vidare erövring av planetens energi. Det är med detta som USA och Israel planerar att ansluta Europa till en Medelhavsartär – en symmetrisk ersättning för Nord Stream-rörledningen som USA dödade.

Med sitt läge vid Europas tröskel skulle Levantinska bäckenet kunna ersätta rysk rörledningsgas helt och hållet – ett mål som uttryckligen anges av Ursula Von der Leyen, Europeiska kommissionens ordförande. Detta gör det möjligt för Washington att fortsätta sälja överprissatt LNG sjövägen, samtidigt som det säkrar en massiv andra inkomstkälla.

I samma anda undertecknade det amerikanska företaget Chevron ett gasavtal värt 35 miljarder dollar med Israel i december – för vilket de började lägga grunden nästan två år före folkmordet i Gaza.

Allt utvecklades klockrent: först vapenvilan i Gaza i oktober, sedan Fredsstyrelsen och slutligen Chevron-gasavtalet.

Chevron skulle formalisera kontrakten och hantera utvinningen, medan ”Fredsstyrelsen” skulle fungera som humanitär front.

Detta företagsorgan drevs genom FN:s säkerhetsråd för att ge rättsligt skydd för Washingtons koloniala plan – en plan som Kina och Ryssland oförklarligt nog lät gå igenom.

En närmare granskning av resolution 2803 avslöjar endast ett kort omnämnande av ”vatten, el och avlopp”. Ordet ”energi” eller ”gas” förekommer inte en enda gång.

Vid det första Fredsstyrelsens toppmöte dök dock plötsligt olje- och gasriggar upp i företagsannonserna för ”Nya Gaza”.

Lockerbjudande: Återuppbyggnaden av Gaza enligt FN:s säkerhetsråds resolution 2803 (till vänster) visar sig vara ett företagsstöld av gas och olja genom ”Board of Peace” (till höger)

Detta uppenbara budskap, i kombination med tidpunkten för Israels gasavtal – och det faktum att endast Chevron är verksamt i området – leder oss till den enda logiska slutsatsen: att Israel och Chevron planerar att plundra gasfälten från Gaza Marine.

I oktober 2023 varnade jag för att detta krig aldrig handlade om gisslan eller Hamas – det handlade om att plundra Gazas resurser.

Inte en sekund slösades bort. I samma ögonblick som Washington och Chevron var redo att agera, sattes kriget åt sidan och en ”vapenvila” låg plötsligt på bordet.

Syrien var nästa dominobricka att falla. Chevron hade knappt ens undertecknat Israelavtalet i december, när de redan började närma sig Syriens olja och gas – med USA:s specialsändebud Tom Barrack som träffade de nya al-Qaida-kopplade härskarna som Washington hjälpte till att installera i Damaskus.

I februari 2026 var affären klar, och USA kunde äntligen börja plundra landets offshore-rikedomar.

USA:s sändebud Tom Barrack talade vid undertecknandeceremonin mellan Chevron och Jolani-regeringen.

Före kriget var Syrien helt självförsörjande på olja och gas. Idag är den suveräniteten borta.

Syrierna ransoneras till bara några timmar el om dagen och tvingas köpa hela sin leverans från Turkiet – just den stat som hjälpte till att avveckla deras egen stat – medan Chevron leder Syriens offshore-rikedomar direkt till Europa.

Men Chevrons företagsblitzkrieg upphörde inte där.

När Syrienavtalet slutförts säkrade Chevron ytterligare ett gasavtal med Grekland samma månad, sedan ytterligare ett med Cypern i april. Allt var sammankopplat.

Washington hade nu byggt en amerikansk artär, som löpte från Levanten, till Cypern, till Grekland. Gasen, rördragningen och leasingavtalen var klara – för att inte tala om ytterligare en LNG-utgång via Egypten.

Den norra gaskorridoren från Ryssland var nu död, och en ny – nästan perfekt symmetrisk – byggdes i dess ställe av ett amerikanskt företag. Den sista spiken i Nord Streams kista.

Medelhavsartären: Hur EastMed-Poseidon-rörledningen och erövringen av Levantinska bassängen symmetriskt ersatte Nord Stream som Europas primära energikorridor.

Totalt är hela bassängen värd över en halv biljon dollar – vilket överstiger de kombinerade vinsterna för BP, Shell, Chevron, ExxonMobil och TotalEnergies från hela Ukrainakriget. Dessa outnyttjade reserver har hållits på is av den israeliska militären, som i praktiken agerat som privata legosoldater för företagsamerika.

Det är ingen slump att alla hamnar längs denna kust har förstörts utom Israels. Genom att blockera Gaza och lamslå hamnarna i Beirut och Syrien har de säkerställt att Levantinerna inte kan röra sitt eget arv – samtidigt som de håller dörren öppen för Chevron att kassera in pengar.

Med Qatar och Iran åsidosatta och Medelhavet säkrat höll den amerikanska flottan, på andra sidan planeten, redan på att bana väg för Chevron att erövra världens största oljefält.

Siktet inställt på Kinas olja och gas

Att kontrollera Europa och försvaga Ryssland var dock bara början. Det verkliga målet är Kina.

 

Kina är för stort och konkurrenskraftigt för att USA ska kunna förstöra det. Washingtons mål är att kontrollera dem istället.

Genom att stänga av Pekings viktigaste bränslekällor vill USA tvinga fram ett totalt beroende av amerikansk energi. Detta skapar den hävstångseffekt som behövs för att garantera dollarns överlevnad samtidigt som BRICS, Belt and Road-initiativet (BRI) och multipolaritet undergrävs.

Kina får cirka 1/3 av sin olja från Venezuela, Ryssland och Iran tillsammans – partnerskap som de anser vara strategiska. USA fortsatte att rikta in sig på alla tre under de senaste 90 dagarna med ökande eskalering.

Kinas strategiska ”1/3”: Ryssland, Iran och Venezuela står för ungefär 32 % av Pekings oljeimport. Genom att rikta in sig på alla tre samtidigt, hugger USA fysiskt ut livsnerven i den kinesiska ekonomin. (Källa: GAC China / Kpler & Vortexa)

Kinas strategiska olja: Total volym (2025) (Källa: GAC China / Kpler & Vortexa)

Venezuela (Operation Southern Spear)

Blockaden började i september 2025, när en amerikansk flotta utplacerades till Karibien under förevändning att ”bekämpa narkotika”. Under Southern Command (USSOUTHCOM) positionerade Washington dessa fartyg precis vid Venezuelas gränser och omringade effektivt landet.

I december hade flottan avslöjat sitt verkliga syfte genom att öppet beslagta venezuelansk olja. Denna kampanj kulminerade i kidnappningen av president Nicolás Maduro i januari och erövringen av världens största oljereserver.

Den amerikanska flottan parkerade sina fartyg vid Venezuelas tröskel, där de fortfarande finns kvar. Den bestämmer vilka oljetankfartyg som får komma in och ut, och naturligtvis är de huvudsakligen Chevrons.

Samtidigt fortsatte den amerikanska regeringen – efter att ha tvingat den lokala administrationen till underkastelse – att formalisera denna stöld genom att utfärda undantag från finansdepartementet och allmänna licenser till deras egna företag, som om de ägde rättigheterna till oljan.

Trump skröt några dagar senare (på ”Board of Peace”-toppmötet, av alla ställen) om att USA nu kontrollerar 62 procent av världens olja. Detta övertagande uppnådde två kritiska mål för Piratstaten: för det första avskar det omedelbart Kina från en viktig energipartner, och för det andra säkrade det en andra strategisk petroleumreserv för att kompensera för det kaos som Washington var på väg att släppa lös över Ryssland och Iran.

Ryssland (Operation Arctic Sentry)

Under de senaste månaderna har amerikanska och NATO-styrkor bokstavligen jagat ryska olje- och gasfartyg över hela planeten, från Medelhavet till Svarta havet, Östersjön, Karibien, Arktis, Nordatlanten och Indiska oceanen.

 

Ryssland står för 17 procent av Kinas totala oljeimport. Medan en del transporteras via rörledningar, lämnar den stora majoriteten sjövägen. Detta inkluderar den kritiska oljeblandningen Uralolja som Kinas oberoende ”tekanne”-raffinaderier är beroende av.

Eftersom dessa exporter avgår från Rysslands västra hamnar i Östersjön är de särskilt sårbara på grund av sin närhet till Nato.

USA visste att Kina omedelbart skulle vända sig till Ryssland för att ersätta den olja som förlorats i Venezuela – så för att avskärma den omplacerade Washington viktiga anfallsgrupper från Karibien till Arktis och Atlanten. Det är just därför Nato i tysthet inledde ”Operation Arctic Sentry” i februari, utan att göra några ansträngningar att dölja dess verkliga syfte:

”Kinas intresse för Arktis växer också, eftersom Peking försöker få tillgång till energi, kritiska mineraler och sjökommunikationslinjer. Dessutom har ökat samarbete mellan Ryssland och Kina strategiska och operativa konsekvenser för Natos avskräckning och försvarsställning i regionen.”

—NATO Arctic Security Brief

Enkelt uttryckt: det är ett olje- och gasembargo. Nato erkänner öppet att dess mål är att avbryta Pekings ”tillgång till energi, kritiska mineraler” och störa dess växande handel med Ryssland. Inget av detta är säkerhetsfrågor. De är geostrategiska och ekonomiska.

Detta förklarar varför Trump är så intresserad av Grönland och Kanada och varför The Royal Navy (UK, ö.a.) förra månaden satte in en hangarfartygsattackgrupp i korridoren Grönland-Island-Storbritannien (GIUK) – och igen denna vecka. Målet är att stänga in ryska tankfartyg i ett hörn i Östersjön och Arktis innan de ens kan lämna.

”Strategisk karta över korridoren Grönland-Island-Storbritannien (GIUK) som visar Operation Arctic Sentry:s marinblockad av ryska olje- och gastankfartyg.”

 Grönland-Island-Storbritannien (GIUK) korridoren: porten till polcirkeln.

Denna passage har varit en kritisk flaskhals sedan kalla kriget; det var en gång det enda sättet ryska ubåtar kunde nå Atlanten. NATO återvänder nu dit med ett annat mål i åtanke: att trakassera handeln längs Nordsjövägen (NSR), Rysslands primära genväg till Asien – och i väntan på den framtida transpolära sjövägen (TSR).

Media beskrev lanseringen av Arctic Sentry som en diplomatisk ”avfart” för att ”avlasta spänningarna” mellan USA och Grönland. Detta uppdrag var uppenbarligen inte utformat för att ”avlasta” någonting, utan istället en trojansk häst för att flytta NATO-trupper i position för att genomföra en blockad – med deltagande av många västerländska flottor, inklusive Frankrike, Sverige, Spanien och Storbritannien, som alla aktivt hjälpte Washington att lägga beslag på rysk olja.

När jag först lade fram min ”piratstats-tes” i mars, attackerades endast ryska tankfartyg vid den tidpunkten. Men under hela denna utredning eskalerade dessa attacker från att träffa fartyg till att träffa raffinaderier och exportnav.

Detta stöder kärnargumentet att vi bevittnar ett fysiskt energikrig.

Enbart i mars sattes cirka 40 procent av Rysslands sjöburna oljeexportkapacitet i stå – den allvarligaste logistiska störningen i modern rysk historia.

När jag publicerar detta är resultaten från april obestridliga: detta var den mest våldsamma månaden hittills, vilket tvingade Ryssland att minska oljeproduktionen med 300 000 till 400 000 fat per dag – den kraftigaste produktionsminskningen på 6 år.

Den senaste OPEC-rapporten bekräftar att Ryssland ligger 400 000 fat per dag under sin officiella kvot, vilket visar att dessa attacker har en definitiv effekt.

Och då räknas inte ens vad som förlorades/beslagtogs till sjöss.

Mars-blitzen Samordnade attacker mot Rysslands 3 primära exportnav och 5 strategiska raffinaderier.

Under de fyra åren av Ukrainakriget har Rysslands energiinfrastruktur aldrig drabbats så djupt eller i denna skala. Medan kampanjen började hösten 2025, ökade blitzen mot rysk energi först när Washington hade säkrat Venezuela och inlett kriget mot Iran.

Den beräknade tidpunkten och den globala omfattningen av denna kniptångsmanöver visar att Piratstaten väntade tills den hade säkrat sin egen strategiska reserv innan den gick in för att döda – och uppnådde två mål samtidigt: att hindra Kinas tillgång till energi och konsolidera den globala marknaden.

Iran (Operation Epic Fury)

Iran exporterar cirka 60 procent av den olja landet producerar, och liksom Ryssland och Venezuela skickar landet majoriteten till Kina med rabatt. Iran står för 11 procent av Kinas sjöburna råoljeimport. Med leveranser från Venezuela och Ryssland som saboteras av USA blev en stadig leverans från Iran ännu mer kritisk – och Peking ökade sin import i enlighet därmed.

Eftersom Hormuzsundet är under Irans kontroll bör dessa leveranser prioriteras eftersom Kina är en strategisk partner. Men själva naturen av ett krig säkerställer kaos, och Teherans experimentella vägtullssystem – liksom all infrastruktur – riktas systematiskt mot den amerikansk-israeliska aggressionen, vilket skapar en eftersläpning.

Genom att sänka IRIS Dena (iranskt krigsfartyg på flottinspektion med Indien, sänktes av USA utanför Sri Lanka, ö.a.) mer än 3 200 km från Persiska viken har piratstaten signalerat sin avsikt till alla fartyg i det globala syd – beväpnade eller obeväpnade, inom eller utanför krigsskådeplatsen. Tyvärr kommer det inte att räcka med att prissätta last i yuan med en piratstat vid grindarna som rånar och sänker fartyg slumpmässigt.

USA har ingen avsikt att deeskalera. Även under ”vapenvilan” förklarade krigsminister Pete Hegseth uttryckligen att Washington inte kommer att lämna dessa vatten – vapenvila eller inte, vilket bekräftar vad jag varnade för: att USA kommer att tillämpa sin arktiska och venezuelanska modell på Iran.

USA-Israels angrepp, i kombination med störningarna av Qatars LNG, har orsakat att Kinas LNG-import har sjunkit till en 8-årslägsta nivå.

Siffror från den kinesiska regeringen (GACC) visar att den totala importen av naturgas sjönk med 16,3 procent från februari till mars – eller, jämfört med förra året, en minskning med 10 procent jämfört med föregående år.

Eftersom rörledningarna går med 100 procents kapacitet är denna minskning så gott som säker på grund av den amerikanska globala blockaden och den tydligaste indikatorn hittills på att Washingtons krig och blockader begränsar Kinas import.

Ryssland och Iran har världens största bevisade reserver av naturgas, men deras förmåga att mildra Kinas underskott är fysiskt begränsad.

Iran förbrukar 94 procent av den gas landet producerar, och dess återstående exportpotential skadades redan av de senaste attackerna.

Dessutom driver Ryssland redan sina primära gas- och oljeledningar till Kina (Power of Siberia respektive ESPO) med full kapacitet. Power of Siberia 2 är fortfarande år från färdigställande och Ryssland saknar tankfartygsflottan – arktisk klass eller annan – för att hjälpa Kina att kompensera för dessa förluster till sjöss.

Även om dessa fartyg vore tillgängliga har intensiteten i de USA-stödda attackerna orsakat att försäkringspremierna på ryska tankfartyg har skjutit i höjden, vilket nästan omintetgör hela syftet med att köpa deras olja till rabatterat pris.

Sabotage på flera nivåer, vinster på flera nivåer

För närvarande innebär detta att alla tre strategiska leverantörer av kinesisk olja aktivt störs eller attackeras av USA.

Dessa attacker är ännu mer kostsamma när man tar hänsyn till följande:

Raffinaderier designade för tung råolja

Kinas ”tekanne”-raffinaderier är specifikt utformade för att bearbeta den sura råoljan som skickas från Venezuela, bryta ner den tunga, tjocka oljan och omvandla den till dieseln som driver Kinas högteknologiska industrier.

Medan rysk och iransk olja är kemiskt olika – och lättare att raffinera – fick Kina dem till en sådan rabatt att det var värt besväret att raffinera dem med hjälp av tekannorna.

Rabatterad olja

Det är inte bara tekannornas fysiska och tekniska förmåga som gjorde dem till en perfekt matchning för dessa typer av olja: Det är priset. Dessa sorter levererades till Kina till en rabatt, eller i Venezuelas fall, som en form av skuldåterbetalning. Att få identiska blandningar och till samma konkurrenskraftiga pris är praktiskt taget omöjligt.

För det första lämnar Washington tekanneraffinaderierna utan det tunga ”slam” som de specifikt var utformade för att koka.

För det andra, genom att ta bort de billiga ryska och iranska alternativen, gör de det ekonomiskt omöjligt att starta raffinaderierna överhuvudtaget. Detta skapar en kaskadeffekt av sabotage på Kinas ekonomi, vilket USA utan tvekan är mycket medvetet om.

Medan Kina kan återhämta sig på lång sikt och dess energiförbrukning är varierande, kan solenergi och kol ensamma inte driva deras industriella bas till sin absoluta potential. Även med massiva reserver kan dessa inte i längden jämföras med effekterna av att en piratstat attackerar deras tre viktigaste energipartners inom loppet av 90 dagar.

De flesta regeringar skulle betrakta Washingtons beteende som en krigshandling, eller i bästa fall behandla frågan som ett hot mot den nationella säkerheten – och de skulle ha rätt.

Omdirigerad till Mexikanska golfen

För att göra saken ännu värre har USA omdirigerat den beslagtagna venezuelanska råoljan till sina egna raffinaderier i Mexikanska golfen. Detta säkerställer en kaskad av vinster för Washington:

• Dessa raffinaderier är utformade för att bearbeta tung råolja – precis som Kinas tekannor. Genom att förse dem med venezuelansk olja arbetar de med maximal effektivitet, vilket ökar Washingtons andel av den globala dieselmarknaden såväl som deras vinstmarginaler.
• Genom att använda den stulna tunga råoljan inhemskt kan USA exportera sin egen lätta skifferolja – till rekordpriser under krigstid – till Europa och Asien.

Kuba

Förutom att avskärma Kina från Venezuela använder USA sin kontroll över världens största oljefält för att närma sig Kuba och hota med regimskifte.

Hälften av Kubas energinät var beroende av denna olja. Omedelbart efter kidnappningen av Maduro blockerade Washington Havanna, vilket kastade in landet i mörker och förvärrade den 60 år långa belägringen som de har lagt på den karibiska nationen. Detta är ytterligare bevis på att erövringen av Venezuelas olja inte bara handlade om företagsgirighet, utan för strategiska, geopolitiska syften.

Medan USA ”tillät” ett enda ryskt tankfartyg att nå Havanna, och även utfärdade en 30-dagars respit för iransk och rysk olja, bör dessa handlingar inte misstas för tecken på deeskalering. De är bara tryckventiler utformade för att stabilisera de globala marknaderna medan Washington slutför det fientliga övertagandet.

Övergång till en sjömakt

USA genomgår en radikal omvandling till en sjömakt, vilket inte bara bevisas av dess militära strategi, utan av en total omstrukturering av den globala energimarknaden.

 

Att kalla detta en global blockad är inte ett bildligt uttryck. Geografiskt omfattar den halva planeten – som sträcker sig från Grönland till Venezuela till Iran – med ett mål: bränsleblockad.

Denna blockad är så homogen att det ofta bokstavligen är samma fartyg och besättning som hoppar från en operationsplats till nästa. Denna armada leds av USS Gerald R. Ford men inkluderar även USS Iwo Jima och jagarna Churchill och Spruance. Den fungerar som en enda, mobil styrka.

När det behövs är deras befäl helt enkelt gummistämplar och flyttas mellan USSOUTHCOM, USEUCOM och USCENTCOM. Ford, till exempel, deltog i erövringen av Venezuela, såväl som anfallet mot Iran, direkt efter att ha avslutat ett uppdrag i Arktis.

 

Maritimt utpressningsnätverk

Det är inte bara den amerikanska militären som har en global flotta. Medan det mesta av Rysslands eller Norges gas transporteras i rörledningar, skickas amerikansk LNG med fartyg. Detta gör den mobil – och dyr, vilket är anledningen till att Europa och Asien inte skulle köpa den om de inte hade tvingats.

Med konkurrensen nu fysiskt utslagen tvingas Europa och Asien att bjuda på överprissatt amerikansk LNG på spotmarknaden. För att visualisera hur mördande den här verksamheten är kan man se LNG-fartyg stanna mitt under resan och ändra kurs till högstbjudande i realtid. Den som är villig att betala mest vinner.

Maritim handlingsplan (MAP)

Detta dokument publicerades av Vita huset i februari 2026 – under samma period som alla andra större händelser i detta blixtkrig. Det är en strategisk policyplan som beskriver Amerikas övergång till en sjömakt.

Den kallas Maritime Plan of Action (MAP) och är i själva verket en uppföljning av ett dokument från 2025 med titeln ”RESTORING AMERICA’S MARITIME DOMINANCE” – ifall någon fortfarande inte har förstått budskapet.

MAP tvingar i huvudsak alla som gör affärer med USA att byta till amerikansktillverkade fartyg. Detta mål är förankrat i ”SHIPS for America Act of 2025 (S. 1541)”, som etablerar en tydlig rättslig ram för att återuppliva den amerikanska flottan. (”Flottan” inkluderar inte bara militära fartyg, utan även LNG- och oljefartyg – vilket visar den strategiska vikt som USA tillskriver dessa tillgångar).

Den föreskriver att en växande andel strategisk last så småningom ska transporteras på amerikansktillverkade fartyg. Detta inkluderar hela flottan av LNG-handlare – en löjlig mängd fartyg, med tanke på att USA redan är världens främsta exportör och bara ytterligare befäster sin kontroll över marknaden.

Den gäller även all last som kommer in i landet, inklusive olja. Omkring 40 procent av oljan som raffineras i USA kommer från utlandet – så återigen utnyttjar USA sin position som världens främsta raffinaderi för att utpressa planeten och generera ytterligare en oväntad summa pengar.

De som inte investerar i ett amerikanskt flottvarv kommer att tvingas betala en skatt. Hur som helst kommer de att hosta upp något till Onkel Sam.

Denna övergång till en sjömakt är så intensiv att Trump just denna vecka summariskt avskedade sin marinminister John Phelan. Hans brott? Att inte bygga flottan tillräckligt snabbt.

USA är uppenbarligen säker på sin geostrategiska position och satsar på total global energidominans – och använder det för att fördubbla och tredubbla sina intäktsströmmar, år om inte årtionden framöver (återigen, tänk ”flerskiktade vinster”).

Omvandlingen är lika mycket ekonomisk som militär. Och i typiskt Wall Street-stil kommer USA att uppnå denna övergång till en sjömakt genom att låta någon annan betala notan.

Utpressning

Slutligen tillkännagav Trump vad som i huvudsak motsvarar en livvaktstjänst; ett erbjudande att skydda fartyg till ett ”mycket rimligt pris” via den amerikanska flottan. Detta lägger till det sista lagret till monopolet i form av utpressning. (Någon mer än jag som associerar till maffians ”beskyddarverksamhet? ö.a.)

Det finns ingen anledning att verkligen påpeka ironin i detta: det enda faktiska hotet mot navigeringsfriheten på öppet hav är själva makten som erbjuds att ”skydda” den.

Mycket ofta beslagtar USA inte ens lasten på dessa fartyg, utan sänker dem bara direkt. Men när de väl går ombord på dem använder eller säljer de bokstavligen lasten som byte – som pirater – och rättfärdigar försäljningen inom det amerikanska rättssystemet genom att hänvisa till sina egna sanktioner från Office of Foreign Assets Control (OFAC).

Ändå kom inget av dessa fartyg någonsin in i USA eller dess vatten. Dessutom är amerikanska sanktioner värdelösa utanför USA, och faktiskt olagliga enligt internationell rätt, vilket Alena Douhan, FN:s särskilda rapportör om den negativa inverkan av ensidiga tvångsåtgärder, sa till mig redan 2021.

Tillsammans säkerställer alla dessa saker flera inkomstströmmar för Washington och total kontroll över energiförsörjnings- och produktionskedjan i varje punkt. Genom att använda sjöröveri, påhittade sanktioner och sin dominerande marknadsposition utpressar USA planeten att betala för just den flotta som attackerar dem – en övergång från Imperiets ”regelbaserade internationella ordning” till en laglös piratstat.

 

[Trump sa vid ett möte i Florida den 2 maj: ”Vi tog över fartyget, vi tog över lasten, vi tog över oljan. Det är en mycket lönsam verksamhet. Vem skulle ha trott att vi gjorde det? Vi är som pirater. Vi är lite som pirater. Men vi spelar inga spel.”

Ett strategiskt skifte

Petrodollarn finns inte längre. Den har i tysthet ersatts av en betydligt mer dödlig efterträdare: Petrogas-dollarn, precis i det ögonblick då alla trodde att USA var i nedgång.

Allt vi ser idag är resultatet av årtionden lång planering mellan Washington och Wall Street.

Trump har lagt ut pusselbitarna, men ingen har kunnat pussla ihop det förrän nu.

”Donroe-doktrinen” är allmänt missförstådd. Många tror att det bara är en upprepning av Monroe-doktrinen, eller helt enkelt handlar om att kontrollera västra halvklotet. Men det är det inte. Det handlar om att förvandla västra halvklotet till något annat. Målet är att få marknaden att komma till Amerika och flytta världens energikorridor till västra halvklotet.

Dessa planer är inte uteslutande Trumps, och de lappades inte heller ihop över en natt. De är frukterna av Bush-administrationen och neokonservativa som Dick Cheney.

År 2001, medan han tjänstgjorde som vicepresident, höll Cheney 40 hemliga möten med energijättar för att utforma Amerikas strategi för 2000-talet. Vita huset kämpade hela vägen till Högsta domstolen för att försöka hålla dessa möten hemliga.

Om du föreställer dig något som en skum samling chefer är du inte långt ifrån: cheferna för bokstavligen alla större oljebolag var i rummet med Cheney och hans medhjälpare.

Den plan som föddes från dessa hemliga möten var ett strategiskt dokument som kallades National Energy Policy (NEP). Redan för 25 år sedan visste Vita huset att det var nyckeln till att ”diversifiera” USA:s oljeförsörjning att erövra Venezuelas oljereserver:

”Den pågående utvecklingen av så kallade ’tungolje’-reserver på västra halvklotet är en viktig faktor som lovar att avsevärt förbättra de globala oljereserverna och produktionsdiversiteten.” — National Energy Policy, 2001

Att bygga upp det västra halvklotet och USA:s inhemska produktion är en central pelare i NEP. Dokumentet behandlar effektivt oljeimport från länder som USA ogillar nästan som ett hot mot den nationella säkerheten:

”…allt mer beroende av utländska leverantörer. Med vår nuvarande kurs kommer Amerika om 20 år att importera nästan två av tre fat olja – ett tillstånd av ökat beroende av utländska makter som inte alltid har USA:s intressen i åtanke.” — National Energy Policy, 2001

Ett ”hot” som USA löser genom att antingen stjäla oljan eller spränga den så att andra inte kan använda den.

Denna ritning var inte ett verk av slumpmässiga politiker. Detta var en Big Oil-administration rakt igenom: Cheney hade just kommit från Halliburton; Bush-familjens förmögenhet byggdes upp i Texas oljeindustri, och Condoleezza Rice hade tillbringat ett decennium i Chevrons styrelse – ja, samma Chevron som just slukade Venezuelas, Syriens och Palestinas förmögenheter på 90 dagar. (Chevron uppkallade faktiskt en oljetanker efter henne, SS Condoleezza Rice).

År 2003 invaderade Cheney och Bush Irak för olja. USA försökte dölja denna stöld bakom masken av ”demokrati”. Då behövde Washington bokstavligen oljan – men idag är USA en dominerande producent och Trump tar inte Venezuelas resurser i anspråk för att överleva en brist.

Icke desto mindre är det övergripande målet identiskt: konsolidera en strategisk andra reserv. Genom att överge ”nationsbyggandet” har den amerikanska militären förvandlats till en ren piratstyrka för att säkerställa att västra halvklotet blir världens enda energikorridor.

 

 

Västra halvklotet: Det nya Mellanöstern

Genom att göra västra halvklotet till huvudstad för olja och gas löser detta många av de problem som petrodollarn hade.

Tidigare var petrodollarn alltför beroende av politiska händelser i Mellanöstern. Men med denna strategi kontrollerar USA hela processen utan att behöva förlita sig på ombud i Mellanöstern, vare sig det gäller Israel, Gulfstaterna eller faktiska amerikanska armébaser.

Oavsett om det gäller oljekriser, Hormuz-stängning eller konflikten i Palestina – dessa kan inte längre rubba dollarns stabilitet, eftersom hela processen – från utvinning till raffinering – nu sker lokalt på västra halvklotet av amerikanska företag.

År 1944 etablerade Bretton Woods den nuvarande globala kapitalistiska finansordningen. Dollarn var knuten till guld fram till 1970-talet, sedan avkopplad och inofficiellt knuten till Gulfolja.

Idag bevittnar vi ännu en revolution för dollarn i samma skala, men knuten till något mycket starkare: USA:s inhemska gas- och oljeproduktion – plus de reserver som USA stjäl genom krig och piratverksamhet, och därigenom skapar Petrogas-dollarn.

LNG-dollarn

LNG-dollarn eller Petrogas-dollarn är inte bara starkare för att den är säkert undangömd i Mexikanska golfen. Som namnet antyder är det tillsatsen av LNG/naturgas som gör den mer diversifierad och stabil.

Genom LNG har USA gjort Europas överlevnad beroende av dollarn, och den fångna marknaden som skapats efter 2022 är just det som gjorde Washington till världens främsta exportör.

Och nu, efter kriget mot Iran – oavsett om man ser det som avsiktligt eller bara en bekväm bieffekt – är faktum att USA kommer att ta en ännu större andel av den globala LNG-marknaden.

USA har redan en så dominerande position inom naturgas att när landet startar krig, så rycker konsumentpriserna knappt ens i USA – ändå stiger samma gas i Europa och Asien och kostar konsumenterna en förmögenhet.

Som diagrammet visar finns det inget sådant som en ”global” energikris. Krisen är begränsad till USA:s konkurrenter.

Även när oljepriserna stiger är USA skyddat från det värsta. Som de främsta producenterna och raffinaderierna, kan USA:s energijättar egentligen inte förlora. De höjer helt enkelt priset på oljan och stoppar de högre vinsterna i fickan. Avgörande är att dessa vinster är i USD och förblir låsta inom den amerikanska ekonomiska kretsen.

Just nu håvar dessa jättar in sina största vinster – någonsin – och deras aktievärderingar är på rekordnivåer. Det nuvarande kriget i Iran är faktiskt deras mest lönsamma period hittills.

För första gången sedan andra världskriget säljer USA nästan mer råolja än de importerar. Och som förväntat är dess största köpare (läs: offer) Europa och Asien.

Ytterligare ett exempellöst rekord sattes i mars när SWIFT-transaktioner i amerikanska dollar nådde rekordnivåer på 51,1 procent, upp från 49,25 procent i februari. Detta bekräftar att världen fysiskt tvingas tillbaka till dollarn för att betala för den enda energi som finns kvar på marknaden.

Traditionella olje- och marknadsanalytiker misslyckas med att förstå det strategiska värdet av vad som händer. De tror att världen börjar och slutar med mellanårsval och missnöjda amerikaner som betalar dubbelt på bensinstationer.

Det här är inte så Wall Street-chefer tänker. Den enda ”läxan” de lärde sig efter Irak och 2008 var att de i stort sett kan komma undan med vad de vill och ingen kommer att stoppa dem. De är djärva rovdjur.

Sammantaget säkerställer den amerikanska strategin att alla

• Tvingas köpa amerikanska varor, eftersom Uncle Sam lamslog de andra leverantörerna
• Tvingas betala i USD, vilket försvagar deras egna valutor
• Tvingas betala krigstidspriser, vilket gör saken ännu värre

Vilket leder till den dödligaste punkten:

Avindustrialisering

Genom att göra olja och gas dyrt i Europa och Asien tvingar USA företag att välja mellan att stänga butiken eller flytta till USA.

Denna process kickstartades med Ukraina, vilket lamslog många europeiska industrier från tyskt stål till franskt glas, och kommer bara att intensifieras i takt med att USA slutför det fientliga övertagandet. Faktum är att denna strategi kannibaliserar både vän och fiende, och Wall Street har inget emot det.

Denna industriella utvandring resulterar också i en massiv kapitalflykt. Allt eftersom fabriker och tillgångar fysiskt överförs från Europa och Asien till USA, tar varje företag sitt kapital – kontanter, aktier, kredit – ut ur sitt hemland och dumpar det in i den amerikanska ekonomin.

Detta förskjuter den globala ekonomins tyngdpunkt mot Amerika, vilket stärker Petrogas-dollarn.

Enligt data från det amerikanska finansdepartementet (TIC) växte inte bara den fysiska volymen av dollar som kom in i landet – den ökade i takt med expansionen av energikrigen.

Mellan januari och februari 2026 förändrades nettoflödet av kapital till USA helt. I januari lämnade kapital USA med ett underskott på 25 miljarder dollar.

Men en månad senare, i februari, började kontanter flöda in i USA – inte ut – i ett överskott på 184,5 miljarder dollar – och detta är under höjdpunkten av det kaos som USA orsakat i Ryssland och Mellanöstern.

Det är en svängning på 209,5 miljarder dollar på bara en månad – något helt otroligt.

Ännu mer avslöjande är det faktum att det mesta av detta kapital kommer från privata utländska investerare, inte utländska regeringar eller centralbanker.

Enbart i februari nådde nettoinflödet av privata medel 166,5 miljarder dollar. Det betyder att människor proaktivt väljer att placera sina pengar i USA eftersom piratstaten orsakar så mycket kaos överallt att det de facto framstår som det enda säkra kortet.

Detta rekordstora privata kapital är uppdelat i två strömmar:

• Hälften används för att köpa amerikansk olja och gas till krigstida priser. Enligt U.S. Bureau of Economic Analysis (BEA) ökade den totala amerikanska exporten med 4,2 procent till en rekordhög nivå på 314,8 miljarder dollar i februari 2026. Denna ökning drevs nästan uteslutande av industrivaror och material, där naturgasexporten ensam ökade med 1,3 miljarder dollar på en enda månad då partners kämpade för att ersätta förlorade leveranser från Mellanöstern och Ryssland.
• Den andra hälften satsas på statsobligationer, vilket visar hur mycket förtroende människor verkar ha för dollarn – även när USA begränsar världens energiförsörjning. Detta visar återigen hur isolerat Washington är från det kaos de släpper lös över alla andra.

Företag står inte upp och flyttar varje dag – så när de väl är i USA är det mycket osannolikt att de flyttar igen på länge. Det kapitalet stannar sedan kvar inom den amerikanska ekonomiska kretsen och dessa företag kommer att göra affärer uteslutande i dollar – återigen, vilket stärker dollarn.

Faktum är att USA inte bara flyttar planetens energikorridor till västra halvklotet, utan även sin industriella bas. Det ena leder naturligtvis till det andra; det fungerar som en dominoeffekt som förstärker Petrogas-dollarn.

Sammanfattningsvis är strategin ganska machiavellisk och fungerar i en kaskad.

1. För det första eliminerar USA sitt beroende av andra genom att producera så mycket olja och gas att de kan rida ut stormen. Med andra ord kan de starta krig på andra sidan planeten och inte känna av effekterna.
2. Därefter förstör de alla andras infrastruktur antingen direkt eller indirekt (t.ex. Nord Stream, Ras Laffan) så att andra tvingas köpa amerikansk energi.
3. Om någon försöker sälja sin egen olja och gas för att kringgå Washingtons sanktioner, stjäls lasten under transporten. Detta driver upp de globala priserna och ger USA ett totalt monopol över marknaden.
4. Genom att göra energi oöverkomlig överallt annars blir den amerikanska industribasen som standard den mest konkurrenskraftiga, vilket tvingar de starkaste utländska företagen att flytta till Amerika medan resten dör ut.
5. Alla dessa mekanismer stärker den amerikanska valutan och tvingar planeten att göra affärer på Washingtons sätt och betala dyrt.

Förr i tiden störtade USA regeringar för att ta deras olja; idag använder de sin egen olja för att störta regeringar.

I Ukrainakriget behövde USA inte ta kontroll över Rysslands olja och gas vid källan. Genom sanktioner, sabotage och sjöröveri lyckades de stänga ute Ryssland från den [västliga] marknaden och tvinga industrijättar att flytta till USA. Om det var provperioden, så fungerade planen, och USA bygger nu vidare på det och skalar upp mallen globalt.

Ett exempel är Qatars märkliga öde. ExxonMobil och QatarEnergy – som är partners i Ras Laffan-raffinaderiet som lamslogs i mars – visste uppenbarligen när det var dags att dra tillbaka sina resurser från Mellanöstern och flytta dem till USA.

 

Den 22 april firade de sin första LNG-leverans från Golden Pass, Texas, där Qatar har en majoritetsandel på 70 procent. Man kan lugnt säga att vid dessa krigstida priser kommer de att vinna tillbaka allt de förlorade i Gulfen flera gånger om – samtidigt som de arbetar säkert inom den amerikanska ekonomiska kretsen.

Piratstaten – Video

BRICS och dedollarisering

Vad betyder Petrogas-dollarn för det globala syd?

 Efter Nord Stream-bombningarna 2022 och sanktionerna mot Ryssland började multipolariteten blomstra av nödvändighet. Ryssland vände sig österut och sålde sin olja och gas i rubel; och vi såg ekonomier, betalningssystem (Mir, Shitab) och banksystem (CIPS, SPFS, SEPAM) kopplade mellan Moskva, Teheran, Caracas och Peking.

I samma anda tar Iran nu ut en avgift för säker passage genom Hormuzsundet, prissatt i dollaralternativ som yuanen.

Geopolitiskt sett är alla dessa åtgärder rätt. Men för att avdollariseringen ska fungera måste handel vara fysiskt möjlig. Man kan inte ha en piratstat som attackerar last under transport eller spränger dina naturresurser.

USA:s strategi har skiftat från ensidiga sanktioner till fysisk belägringskrigföring. Washington utesluter inte längre bara länder från västerländska marknader; de hindrar dem fysiskt från att handla med varandra.

Denna belägring är inte begränsad till piratverksamhet till sjöss; det är också en blockad av rivaliserande handelskorridorer. Genom att störta regeringen i Damaskus och förstöra Syriens hamnar i Latakia och Tartous slog USA flera flugor i en smäll:

• De beslagtog den levantinska gasbassängen för Chevron.
• Tog ut den enda pro-palestinska arabiska statsaktören och
• Stängde fysiskt av den Nya Sidenvägen från Medelhavet – vilket skadade både Kina och det globala syd.

Under de senaste veckorna lyckades det irakiska motståndet slå ut NATO-ockupationen efter mer än två decennier. Detta är avgörande för den Nya Sidenvägen, eftersom Iraks järnväg planerades att ansluta Asien direkt till Medelhavet. Men även om Irak har gjort framsteg är utmaningen långt ifrån över.

Att riva ner flygbaser är avgörande, men det kommer inte att räcka. Motståndsrörelsen måste inse att Washington övergår från sin modell av landbaserad ockupation mot en modell för global piratverksamhet och sjöfartsövervakning.

I takt med att USA i allt högre grad förlitar sig på räder, blockader och fjärrstyrt kaos – blir flygbaserna mindre relevanta. Om striden flyttar till vattnet måste motståndsrörelsens strategi också förändras i enlighet därmed.

Vad Iran måste göra för att vinna

Ur ett rent spelteoretiskt perspektiv har Iran, Ryssland och Kina en handfull strategiska drag kvar på spelplanen:

• Utveckla alternativa bränslekällor som inte kan fysiskt stjälas eller saboteras.
• Försöka neutralisera den amerikanska flottan i dess respektive teatrar (även om blockaden, som vi har sett, nu är global).
• Ge piratstaten en dos av sin egen medicin – nämligen dess raffinaderier och tankfartyg.

I spelteorins kalla matematik är det sista alternativet det mest effektiva draget – men också det som mest sannolikt kommer att starta tredje världskriget.

Vi tar för givet att fientliga åtgärder mot det amerikanska fastlandet är en automatisk röd linje. Detta slår mot roten till en djupgående strategisk asymmetri: hur kommer det sig att Washington kan bränna raffinaderier och rikta in sig på statschefer utan samma rädsla för repressalier?

Av någon anledning har Ryssland, Kina och Iran misslyckats med att etablera – och upprätthålla – en trovärdig avskräckning mot västerländsk aggression.

Det handlar inte om olja eller valuta i det här skedet, utan om suveränitet. Kinas och Rysslands kärnvapenarsenaler blir nästan oanvändbara genom passivitet, vilket är en extraordinär paradox i sig.

Under hela början av detta krig har motståndsaxeln slagits tio gånger över sin viktklass. Men medan den har förstört tillgångar värda miljarder dollar är den amerikanska flottan redan på väg att övergå till en modell med fullständig sjöblockad.

Att utplåna en radarstation eller en landningsbana är en taktisk seger, men det gör ingenting för att stoppa en marinblockad parkerad mittemot Hormuzsundet.

Washington vill inte ens att de nuvarande handelsvägarna ska existera längre, än mindre fungera. De hugger sönder dem för att flytta planetens energikorridor till västra halvklotet – och skapar de maritima handelsvägarna och energipolitiken för ett kommande sekel.

Isen har inte ens smält än, och USA blockerar redan den arktiska transpolära vägen.

För Piratstaten, som har lovat att regna ”död och förstörelse från himlen hela dagen lång”, är ingen kostnad för hög i strävan efter dessa mål – och det är just därför Iran inte bör underskatta Amerikas förmåga till våld.

Det är därför militärt nederlag och ekonomiskt nederlag inte är samma sak. Så länge Iran och det globala syd fortsätter att bekämpa USA på egen mark kommer de aldrig att besegra piratstaten.

Hela den amerikanska militärdoktrinen bygger på pelaren att aldrig utkämpa krig på hemmaplan, för att skydda Amerikas befolkning och industriella bas. Det är samma logik som ligger bakom att flytta energikorridoren.

USA flyttar planetens olje- och gashuvudstad till västra halvklotet av exakt samma anledning som de utkämpar krig i Mellanöstern: för att hålla imperiets motor skyddad mellan två hav.

Att förödmjuka USA tusentals kilometer från dess industriella bas har gjorts tidigare – i Vietnam, Afghanistan och nu i Iran – trots det överlever imperiet för att ytterligare en dag bedriva sjöröveri. Så länge Wall Street känns oberörbart – kommer den amerikanska imperialismen att bestå.

Undersökning och analys av Richard Medhurst.

Medverkande i dokumentärfilmen ”Petrogasdollarns och piratstatens födelse” av journalisten Richard Medhurst.

[ YouTube | Rumble ]

Dokumentärfilm: https://www.youtube.com/watch?v=0nt1CgQsgpI

Tack för att du stöder oberoende journalistik.

PayPal: https://paypal.me/papichulomin

GoFundMe: https://gofundme.com/f/support-for-richard-medhursts-journalism

 

Patreon: https://patreon.com/richardmedhurst

 

 

Åsikterna som uttrycks i denna artikel kan återspegla Consortium News synpunkter, men inte nödvändigtvis.