Jeffrey Sachs – Öppet brev till förbundskansler Friedrich Merz: Säkerhet är odelbar – och historia spelar roll

Brave New Europe 19 december

Jeffrey Sachs – Ett öppet brev till förbundskansler Friedrich Merz: Säkerhet är odelbar – och historia spelar roll

Ett historie- och verklighetsbaserat öppet brev till Tysklands olycklige förbundskansler Friedrich Merz

Jeffrey D. Sachs, professor och chef för Center for Sustainable Development vid Columbia University

Förbundskansler Merz,

Du har upprepade gånger talat om Tysklands ansvar för europeisk säkerhet. Det ansvaret kan inte fullgöras genom slagord, selektivt minne eller en stadig normalisering av krigsprat.

Säkerhetsgarantier är inte envägsinstrument. De går i båda riktningarna. Detta är inte ett ryskt argument, inte heller ett amerikanskt. Det är en grundläggande princip för europeisk säkerhet, uttryckligen inbäddad i Helsingforsslutakten, OSSE-ramverket och årtionden av efterkrigsdiplomati.

Tyskland har en skyldighet att närma sig detta ögonblick med historiskt allvar och ärlighet. På den punkten kommer den senaste retoriken och de senaste politiska valen farligt till korta.

Sedan 1990 har Rysslands centrala säkerhetsaspekter upprepade gånger avfärdats, utvattnats eller direkt kränkts – ofta med Tysklands aktiva deltagande eller samtycke. Denna dokumentation kan inte raderas om kriget i Ukraina ska ta slut, och det kan inte ignoreras om Europa ska undvika ett permanent tillstånd av konfrontation.

I slutet av kalla kriget gav Tyskland sovjetiska och sedan ryska ledare upprepade och uttryckliga försäkringar om att Nato inte skulle expandera österut. Dessa försäkringar gavs i samband med den tyska återföreningen. Tyskland gynnades enormt av dem.

Den snabba återföreningen av ert land – inom Nato – skulle inte ha skett utan sovjetiskt samtycke grundat i dessa åtaganden. Att senare låtsas att dessa försäkringar aldrig spelade någon roll, eller att de bara var tillfälliga kommentarer, är inte realism. Det är historisk revisionism.

År 1999 deltog Tyskland i Natos bombningar av Serbien, det första stora kriget som Nato förde utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd. Detta var inte en defensiv åtgärd. Det var en prejudikatskapande intervention som fundamentalt förändrade säkerhetsordningen efter kalla kriget. För Ryssland var Serbien inte en abstraktion. Budskapet var otvetydigt: Nato skulle använda våld utanför sitt territorium, utan FN:s godkännande och utan hänsyn till ryska invändningar.

Red.: Läs gärna Hur 7-faldige Wimbledonmästaren Novak Djokovic nästan dödades av Natos terrorbombningar av Belgrad. och
Golanhöjderna, Kosovo och Krim: En studie i hyckleri och dubbelmoral.

År 2002 drog sig USA ensidigt ur ABM-avtalet (Anti-Ballistic Missile Treaty, se här, ö.a.), en hörnsten i strategisk stabilitet under tre decennier. Tyskland framförde inga allvarliga invändningar. Ändå skedde inte urholkningen av vapenkontrollarkitekturen i ett vakuum.

Missilförsvarssystem som placerats ut närmare Rysslands gränser uppfattades med rätta av Ryssland som destabiliserande. Att avfärda dessa uppfattningar som paranoia var politisk propaganda, inte sund diplomati.

År 2008 erkände Tyskland Kosovos självständighet, trots uttryckliga varningar om att detta skulle undergräva principen om territoriell integritet och skapa ett prejudikat som skulle ge eko på andra håll. Återigen avfärdades Rysslands invändningar som ond vilja snarare än att de behandlades som allvarliga strategiska problem.

Den stadiga strävan att utvidga Nato till Ukraina och Georgien – formellt deklarerad vid toppmötet i Bukarest 2008 – korsade den ljusaste av de röda linjerna, trots högljudda, tydliga, konsekventa och upprepade invändningar som Moskva framfört i åratal.

När en stormakt identifierar ett centralt säkerhetsintresse och upprepar det i årtionden, är det inte diplomati att ignorera det. Det är avsiktlig eskalering.

Tysklands roll i Ukraina sedan 2014 är särskilt oroande. Berlin, tillsammans med Paris och Warszawa, förmedlade avtalet den 21 februari 2014 mellan president Janukovitj och oppositionen – ett avtal som syftade till att stoppa våldet och bevara den konstitutionella ordningen.

Inom några timmar kollapsade avtalet. Ett våldsamt störtande (av Janukovitjs regering, ö.a.) följde. En ny regering uppstod genom utomkonstitutionella medel.

Tyskland erkände och stödde den nya regimen omedelbart. Avtalet som Tyskland hade garanterat övergavs utan konsekvenser.

Minsk II-avtalet från 2015 var tänkt att vara korrigeringen – ett förhandlat ramverk för att avsluta kriget i östra Ukraina. Tyskland fungerade återigen som garant.

Ändå genomfördes under sju år inte Minsk II av Ukraina (se här, ö.a.). Kiev avvisade öppet dess politiska bestämmelser. Tyskland verkställde dem inte. Tidigare tyska och andra europeiska ledare har sedan dess erkänt att Minsk behandlades mindre som en fredsplan än som en interimistisk åtgärd. Bara det erkännandet borde tvinga fram en uppgörelse.

Mot denna bakgrund klingar kraven på allt fler vapen, allt hårdare retorik och allt större ”beslutsamhet” tomma. De ber Europa att glömma det nära förflutna för att rättfärdiga en framtid av permanent konfrontation.

Nog med propaganda. Nog med den moraliska infantiliseringen av allmänheten. Européerna är fullt kapabla att förstå att säkerhetsdilemman är verkliga, att NATO-åtgärder har konsekvenser och att fred inte uppnås genom att låtsas som att Rysslands oro för sin säkerhet inte existerar.

Europeisk säkerhet är odelbar. Den principen innebär att inget land kan stärka sin säkerhet på bekostnad av ett annat land utan att provocera fram instabilitet. Det betyder också att diplomati inte innebär eftergift, och att historisk ärlighet inte är svek.

Tyskland förstod en gång detta. Ostpolitik var inte svaghet; det var strategisk mognad. Man insåg att Europas stabilitet är beroende av engagemang, vapenkontroll, ekonomiska band och respekt för Rysslands legitima säkerhetsintressen.

Idag behöver Tyskland återigen denna mognad. Sluta tala som om krig är oundvikligt eller rättfärdigt. Sluta outsourca strategiskt tänkande till alliansens diskussionspunkter.

Börja engagera er seriöst i diplomati – inte som en PR-övning, utan som ett genuint försök att återuppbygga en europeisk säkerhetsarkitektur som inkluderar, snarare än exkluderar, Ryssland.

En förnyad europeisk säkerhetsarkitektur måste börja med tydlighet och återhållsamhet. För det första kräver den ett otvetydigt slut på Natos östutvidgning – till Ukraina, Georgien och alla andra stater längs Rysslands gränser.

Natos expansion var inte ett oundvikligt inslag i ordningen efter kalla kriget; Det var ett politiskt val, fattat i strid med högtidliga försäkringar från 1990 och som fullföljdes trots upprepade varningar om att det skulle destabilisera Europa.

Säkerhet i Ukraina kommer inte att komma från framåtriktad utplacering av tyska, franska eller andra europeiska trupper, vilket bara skulle befästa splittring och förlänga krig. Den kommer att komma genom neutralitet, stödd av trovärdiga internationella garantier.

Den historiska dokumentationen är entydig: varken Sovjetunionen eller Ryska federationen kränkte neutrala staters suveränitet i efterkrigstidens ordning – inte Finland, Österrike, Sverige, Schweiz eller andra. Neutralitet fungerade eftersom den tog itu med legitima säkerhetsproblem på alla sidor. Det finns ingen allvarlig anledning att låtsas att den inte kan fungera igen.

För det andra kräver stabilitet demilitarisering och ömsesidighet. Ryska styrkor bör hållas långt borta från NATO:s gränser, och NATO:s styrkor – inklusive missilsystem – måste hållas långt borta från Rysslands gränser. Säkerhet är odelbar, inte ensidig. Gränsregioner bör demilitariseras genom verifierbara avtal, inte mättas med allt fler vapen.

Sanktioner bör hävas som en del av en förhandlad lösning; De har misslyckats med att skapa fred och har orsakat Europas egen ekonomi allvarlig skada.

Tyskland, i synnerhet, bör avvisa den vårdslösa konfiskeringen av ryska statliga tillgångar – ett skamlöst brott mot internationell rätt som undergräver förtroendet för det globala finanssystemet. Att återuppliva den tyska industrin genom laglig, förhandlad handel med Ryssland är inte kapitulation. Det är ekonomisk realism. Europa bör inte förstöra sin egen produktionsbas i moralisk posering.

Slutligen måste Europa återgå till de institutionella grunderna för sin egen säkerhet. OSSE – inte Nato – bör återigen fungera som det centrala forumet för europeisk säkerhet, förtroendebyggande och vapenkontroll. Strategisk autonomi för Europa innebär just detta: en europeisk säkerhetsordning formad av europeiska intressen, inte permanent underordning till Natos expansionism.

Frankrike skulle med rätta kunna utöka sin kärnvapenavskräckning som ett europeiskt säkerhetsparaply, men bara i en strikt defensiv hållning, utan framåtriktade system som hotar Ryssland.

Europa bör snarast pressa på för en återgång till INF-ramverket (se här, ö.a.) och för omfattande strategiska förhandlingar om kärnvapenkontroll som involverar USA och Ryssland – och, med tiden, Kina.

Viktigast av allt, förbundskansler Merz, lär dig historien – och var ärlig om den. Utan ärlighet kan det inte finnas något förtroende. Utan förtroende kan det inte finnas någon säkerhet. Och utan diplomati riskerar Europa att upprepa de katastrofer som det påstår sig ha lärt sig av.

Historien kommer att bedöma vad Tyskland väljer att minnas – och vad det väljer att glömma. Låt Tyskland den här gången välja diplomati och fred, och hålla fast vid sitt ord.

Med vänliga hälsningar,

Jeffrey D. Sachs

Universitetsprofessor

Columbia University

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.