Jeffrey Sachs: Trumps FN-ploj

Det är väl bättre att vara från ”byhålan” än fullständigt okunnig om historia? När man som ”Olga” inser att det går åt skogen för de ukrainska nazisterna måste det vara väldigt bittert, ingen revansch denna gång heller! Varför inte åka ner och göra en insats om du nu är så övertygad om nazismens förträfflighet?

Har Christian döpt om sig till Olga? Christian älskar Ryssland numera? Wow, ett Damaskus moment! Mirakel kan hända faktiskt👏

Ungefär 2,5 miljoner personer har flytt från Ukraina till Ryssland

Rysk statsminister rapporterade i maj 2023 att nära 1,5 miljoner ryska pass utfärdats till personer från Ukraina sedan oktober 2022, vilket kan ge en fingervisning om omfattningen.

Har de flytt till annekterade och kontrollerade regioner och räknas tvångsdeporterade också in i statistiken.

Efter Gorbatjov har löften givits från olika ledande västpolitiker till Gorbatjovs efterträdare, väl belagt i bl.a. National Archives i USA.

Se ett utdrag från artikeln Viktig fråga från Ola Tunander: Har Ryssland brutit mot internationell rätt? Del I.

”3. Den ryska erfarenheten av Natos utvidgning
Vi vet nu att alla amerikanska, västtyska, franska och brittiska politiska ledare (Bush och Baker, Kohl, Genscher och Wörner, Mitterrand och Thatcher, Major och Hurd) 1990-93 gav definitiva löften till Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin om att inte utvidga Nato väster om Västtyskland. USA:s president Reagan (1981-89) hade redan innan George H.W. Bush (1989-93) tillträdde gått med på att behandla Sovjet som jämlikar och med respekt. Vi bör inte agera som en vinnare av det kalla kriget, sade USA:s ambassadör i Moskva Jack Matlock. Matlock hade skisserat den politiska agendan 1985 för president Reagan, och Matlock deltog i Baker-Gorbatjov-samtalen.

I februari 1990 sade den amerikanske utrikesministern James Baker: ”Varken presidenten [Bush] eller jag avser att dra några ensidiga fördelar av de processer som äger rum.” Och han sade: ”Om vi upprätthåller en närvaro i ett Tyskland som är en del av NATO, skulle det inte bli någon utvidgning av NATO:s jurisdiktion för NATO:s styrkor en tum österut”.

Michail Gorbatjov tillade: ”Varje utvidgning av NATO:s zon skulle vara oacceptabel”, och det ”säger sig självt att en utvidgning av NATO:s zon inte är acceptabel”, sade han. Baker svarade: ”Vi håller med om det”.

Baker skrev följande dag till den tyske förbundskanslern Kohl och sade: ”Underförstått, NATO i dess nuvarande zon kan vara acceptabelt”. Kohl sade till Gorbatjov att ”Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde”. President Mitterrand ville avskaffa både Warszawapakten och NATO, men Helmut Kohls utrikesminister Hans-Dietrich Genscher sade: ”Vi vill inte utvidga Natos territorium, men vi vill inte lämna Nato”. Det var vad de alla sade till Gorbatjov.

Samma dag sade Genscher till den brittiske utrikesministern Douglas Hurd: ”Polen bör inte kunna lämna Warszawapakten för att sedan gå med i Nato. Ryssarna måste få vissa garantier”. ”Vi vill inte expandera österut”, sade han. Baker upprepade Genschers ord. Nato kommer inte att expandera: ”Inte en tum av NATO:s nuvarande militära jurisdiktion kommer att spridas i östlig riktning”. Detta var en förutsättning för en tysk-tysk återförening, för det sovjetiska tillbakadragandet av 350.000 man från Östtyskland och slutligen för upplösningen av Warszawapakten 1991.

I mars 1991, när polackerna hade talat om NATO-medlemskap, sade den brittiske premiärministern John Major till Gorbatjov och den sovjetiske försvarsministern Dmitrij Jazov: ”Ingenting av det slaget kommer att hända”. Det kommer inte att bli något medlemskap för dessa länder. NATO:s generalsekreterare Manfred Wörner sade i juli 1991: ”Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från Europeiska gemenskapen”, och ”Wörner betonade att NATO-rådet och han är emot en utvidgning av NATO (13 av 16 NATO-medlemmar stöder denna synpunkt)”. Redan i maj 1990 sade han i ett tal som publicerades av NATO:

”Bara det faktum att vi är beredda att inte placera ut NATO-trupper utanför den federala republikens territorium ger Sovjetunionen fasta säkerhetsgarantier.”

Boris Jeltsin.
När Boris Jeltsin hade lyckats utmanövrera Michail Gorbatjov i december 1991 fick USA en rysk ledare som stod i skuld till amerikanerna (CIA:s underrättelsetjänst hade stött Jeltsin i den ryska maktkampen 1991 med president Bushs godkännande). Men Jeltsin var fortfarande emot en utvidgning av NATO. Han hävdade 1993 att det tyska återföreningsfördraget uteslöt en NATO-utvidgning. För president Jeltsin skulle en NATO-utvidgning bara leda till ”förödmjukelse”.

Bill Clinton
President Bill Clinton sade 1995: ”Jag kommer inte att stödja någon förändring som undergräver Rysslands säkerhet eller delar upp Europa på nytt”. Men beslutet om NATO:s utvidgning hade fattats redan 1993. Ett hemligstämplat ryskt dokument från 1995 säger att en NATO-utvidgning skulle (1) hota den ryska säkerheten, (2) undergräva idén om en inkluderande europeisk säkerhet som både Gorbatjov och Jeltsin eftersträvade, och (3) dra en ny linje över Europa.

Georg Kennan
Fadern till NATO:s inneslutnings-strategi, ambassadör George Kennan, beskrev det amerikanska förslaget om NATO-utvidgning som ett misstag av ”episka proportioner” (1996), ”det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik” (1997). USA:s försvarsminister William Perry (1994-97) ”motsatte sig” utvidgningen. Det var förödmjukande för Ryssland, och Perry tillade 2017: ”Anledningen till att Putin är så populär i Ryssland idag är att han har låtit Ryssland stå upp som en stormakt för att komma över denna förödmjukelse”. Även dåvarande CIA-chefen Robert Gates (1991-93; och senare försvarsminister) sade år 2000 att han var orolig för konsekvenserna av att ”fortsätta med NATO:s expansion österut, när Gorbatjov och andra förleddes att tro att det inte skulle hända”.

I böcker och artiklar på senare tid har det hävdats att några löften till Gorbatjov aldrig gavs. USA:s tidigare ambassadör i Ukraina Steven Pifer hävdade 2014 i en artikel för Brookings Institution att Gorbatjov i en intervju hade sagt att han inte hade fått några löften och att ”frågan om ’NATO:s expansion’ inte diskuterades alls”. Bakers ”Not one inch” handlade om att utvidga Nato österut till Östtyskland, sade Pifer, men Pifers citat ger oss inte den sanna bilden. Gorbatjov säger ett par rader längre ner i samma intervju:

”USA:s och dess allierades beslut att utvidga NATO österut fattades definitivt 1993. Jag kallade detta ett stort misstag från allra första början. Det var definitivt ett brott mot andemeningen i de uttalanden och försäkringar som gjordes för oss 1990.”

I likhet med Pifer hävdade Yale-historikern Mary Elise Sarotte att Genscher och Baker hade ”spekulerat” i att inte flytta NATO österut ”i tron att det skulle göra det tyska enandet mer acceptabelt för Moskva”. Men vad Baker, Genscher och andra ledare tänkte spelar ingen roll. Det viktiga är vad de sa till Gorbatjov, och deras löften finns väl dokumenterade i mötesprotokoll och andra dokument i National Security Archive i Washington. Sarotte säger: ”I slutet av februari [1990 … insisterade president Bush] på att utrikesminister Baker skulle sluta använda sådana formuleringar [’Inte en tum’]”, men såväl Bush som Baker talade fortfarande om en alleuropeisk process och ett ”europeiskt hem” som skulle förutsätta ett Europa där NATO inte expanderade österut för att splittra Europa.

Ett dokument (6 mars 1991) visar hur alla fyra västmakterna enades om att ett NATO-medlemskap för de centraleuropeiska staterna skulle vara ”oacceptabelt”:

”Säkerhet i Central- och Östeuropa – Sammanfattning: […] Allmän enighet om att medlemskap i Nato och säkerhetsgarantier är oacceptabelt. […] Vi klargjorde under 2+4-förhandlingarna att vi inte skulle utvidga NATO bortom Elbe. Vi kunde därför inte erbjuda Polen och de andra länderna medlemskap i Nato. (USA:s representant Raymond Seitz bekräftade under detta möte att västmakterna gjort klart för Sovjet:) Nato bör varken formellt eller informellt expandera mot öst.”

Dokumentet hittades 2022 av historikern Joshua Shifrinson vid Wilson Center i det brittiska nationalarkivet. I en artikel i International Security 2016 visade han hur Baker talade om att inte utvidga Nato och om paneuropeiska institutioner, medan USA:s nationella säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft (tidigare Assistant to the President for National Security Affairs) redan i december 1989 bad Bush att säkerställa ”att ett återförenat Tyskland behöll sina band till Nato” och samtidigt underlätta ”en mycket mer robust och konstruktiv amerikansk roll i Europas centrum”. USA bör placera sig ”mellan Tyskland och Ryssland i Centraleuropa”. USA borde följaktligen utvidga NATO till Polen och de andra länderna, medan Baker sade motsatsen till Gorbatjov. Baker sa också till Gorbatjov att CSSE (från 1995 OSSE) var ”en viktig hörnsten i det nya Europa”, medan han privat varnade Scowcroft och Bush och sa att ”den verkliga risken för NATO är CSSE”.

President Bush framstod som en Janus med två ansikten, som samarbetade nära med Gorbatjov på en taktisk nivå samtidigt som han faktiskt tvingade Sovjet att retirera på en strategisk nivå. Bush visade respekt för Gorbatjov och Gorbatjov uttryckte sitt uppriktiga förtroende för Bush, medan CIA med Bushs godkännande stödde Boris Jeltsin i hans maktkamp mot Gorbatjov. När Jeltsin och hans ukrainska och vitryska kollegor hade fattat beslutet att upplösa Sovjetunionen ringde Jeltsin inte Gorbatjov för att berätta att han var president för ingenting, han ringde president Bush för att berätta nyheten för honom. President Bushs löften till Gorbatjov var inget annat än bedrägeri. Shifrinson drar slutsatsen ”att USA utnyttjade Sovjets svagheter trots att man visade upp en samarbetsvillig fasad”, särskilt för Gorbatjov. Denna ”samarbetsvilliga fasad” var vad som återstod av Matlocks politiska agenda för president Reagan. Bushadministrationen övertygade Gorbatjov genom att lägga fram ett antal muntliga åtaganden, samtidigt som de inte hade någon avsikt att leva upp till dessa åtaganden.

Vi kan hävda att det inte finns något fördrag i sig annat än i fallet med den tysk-tyska återföreningen (formellt fördraget om den slutliga uppgörelsen med avseende på Tykland, även känt som 2+4-avtalet, undertecknat i Moskva den 12 september 1990), men i detta fördrag står det:

”Efter slutförandet av tillbakadragandet av de sovjetiska väpnade styrkorna från [Östtyskland. … Utländska] väpnade styrkor och kärnvapen eller deras bärare kommer inte att stationeras i den delen av Tyskland eller utplaceras där”.

I fördraget står det klart och tydligt att det inte får finnas några styrkor från andra NATO-länder i det forna Östtyskland, och Moskva skulle naturligtvis aldrig acceptera någon utplacering av sådana styrkor längre österut, öster om Tyskland i ”Polen och de andra länderna”. Det var uteslutet, och det fanns till synes ett samförstånd mellan alla deltagare. Följaktligen ”diskuterades inte frågan om NATO:s expansion”, som Gorbatjov sade 2014, eftersom det inte fanns någon oenighet. 1993 sade Boris Jeltsin att fördragets ”anda” ”utesluter möjligheten att utvidga NATO-zonen österut”, och de muntliga åtaganden som Gorbatjov fick av västledarna 1990-91 skulle ha fått honom att tro att det fanns ett samförstånd, och lika viktigt: dokumenterade muntliga åtaganden mellan statsledare är också juridiskt bindande.

Sovjetunionens generalsekreterare Nikita Chrusjtjov och president John F. Kennedy i Wien 1961 (Foto: John F. Kennedy Presidential Library).

4. Muntliga åtaganden i internationell rätt och begäran om en buffertzon
Själva kärnan i den fråga som diskuteras ovan är den rättsliga rollen för muntliga eller verbala åtaganden. Under Kubakrisen var president John F. Kennedys överenskommelse med den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov ett muntligt avtal. Sovjet accepterade att dra tillbaka sina missiler från Kuba om USA drog tillbaka sina missiler från Turkiet (och Italien). Sådana muntliga överenskommelser mellan politiska ledare anses vara juridiskt bindande. I FN:s ”definition av nyckelbegrepp” står följande:

”Å ena sidan definierar [1969 års Wienkonvention om traktaträtten] traktater som ’internationella överenskommelser’ […]. Å andra sidan använder den termen ’internationella överenskommelser’ för instrument som inte uppfyller dess definition av ’fördrag’. Dess art. 3 hänvisar också till ”internationella överenskommelser som inte har skriftlig form”. Även om sådana muntliga avtal kan vara sällsynta, kan de ha samma bindande kraft som fördrag, beroende på parternas avsikt. Ett exempel på ett muntligt avtal kan vara ett löfte från en stats utrikesminister till hans motsvarighet i en annan stat.”

Flera författare hänvisar till ”Östgrönlandsfallet”. I Norges utrikesminister Nils Claus Ihlens protokoll från 1919 står det att han, efter en dansk förfrågan, informerade sin danska kollega om att den norska regeringen inte skulle invända mot dansk suveränitet över Östgrönland [”Inte göra några svårigheter i avgörandet av denna fråga”]. Ihlens skriftliga anteckning om sitt muntliga löfte övertygade 1933 (14 år senare) Permanenta internationella domstolen om att detta muntliga uttalande var bindande för Norge (Norge var tvunget att erkänna dansk suveränitet över ett territorium som var större än Norge självt). Permanenta internationella domstolen fann att ett muntligt löfte var lika bindande för de två staterna som ett skriftligt fördrag. För den danska sidan var problemet att ha några skriftliga bevis för att stödja detta muntliga åtagande, och i det här fallet fanns det anteckningar från den norska utrikesministern som bekräftade att ett muntligt löfte hade getts, vilket också blev avgörande för internationell rätt.

”International Law Commission klargjorde för sin del [1962] att trots uteslutandet av tysta avtal från tillämpningsområdet för dess kodifiering av traktaträtten, ’ha[d] inga avsikter att förneka den rättsliga kraften hos muntliga avtal som är i överensstämmelse med internationell rätt’”.

American Society of International Law konstaterade 1997 att ”enligt internationell sedvanerätt är muntliga överenskommelser inte mindre bindande [än ett formellt fördrag] även om deras villkor kanske inte är lätt bevisbara”. Den amerikanska senaten skriver i ”Treaties and other International Agreements”, (Prepared for the Committee of Foreign Relations) januari 2001:

”[Wien]konventionens definition av ett fördrag innefattar inte muntliga överenskommelser (artikel 2) även om dess definition enligt konventionen inte skall påverka sådana överenskommelsers rättsliga verkan (artikel 3(a)). […] huruvida ett uttalande görs muntligen eller skriftligen gör ingen väsentlig skillnad. […] Enligt internationell sedvanerätt är muntliga överenskommelser lika bindande som skriftliga.”

Detta innebär att NATO:s expansion till Polen och andra centraleuropeiska stater 1999 och vidare 2004 juridiskt sett var ett ”brott mot freden”. NATO-utvidgningen bröt mot de muntliga löften som getts till Gorbatjov och med tanke på den globala effekten av denna USA/NATO-politik var det ett allvarligt brott mot internationell rätt.

Länderna i Centraleuropa hade naturligtvis rätt att uttrycka sitt intresse för att gå med i NATO efter många år av sovjetisk dominans, men NATO skulle också behöva överväga konsekvenserna av att undanta nya medlemmar, och för Moskva skulle en NATO-utvidgning österut definitivt uppfattas som ”en aggressiv handling”, en territoriell expansion av de amerikanska militära styrkorna på Rysslands bekostnad.

1962 höll Chrusjtjov och Kennedy sin del av överenskommelsen och om Chrusjtjov inte hade gjort det hade det med stor sannolikhet blivit krig. Men på 1990-talet, efter att Ryssland dragit tillbaka sina styrkor från Östtyskland, började USA utvidga Nato och vägrade att hålla sina löften. Betyder detta att Moskva efteråt hade den formella rätten att flytta hundratusentals trupper tillbaka till Centraleuropa? Skulle det vara ett proportionerligt ryskt svar?

De juridiska personerna i FN-stadgan är ”suveräna stater”. I artikel 2.4 i stadgan anges att staterna ska avstå från ”hot” om våld och ”användning av våld mot någon stats territoriella integritet” eller ”oberoende”. Och NATO:s expansion har definitivt uppfattats som ett hot mot Ryssland. Redan i mitten av 1990-talet protesterade Ryssland mot västvärldens förslag om en utvidgning av Nato till Centraleuropa. Jag varnade själv för konsekvenserna i tidskriften Security Dialogue 1995. Jag lyssnade också på den ryske utrikesministern Jevgenij Primakovs kritik av västs löftesbrott under hans föreläsning i Oslo 1997. Primakov hade från 1996 samlat in ett antal västliga försäkringar och sagt att om NATO fortsatte med sin östliga expansion skulle detta vara ett brott mot ”andan” i det tyska återföreningsfördraget. Det skulle vara ett hot mot Rysslands säkerhet. Europa skulle glida in i en konfrontation. Ryssland protesterade kraftigt, inte minst när den första poolen av länder inkluderades 1999 och när den andra poolen upptogs 2004. Det spelar ingen roll vad vi tycker så länge Ryssland ser Nato som ett hot.

Enligt USA:s dåvarande ambassadör i Moskva, nuvarande CIA-chefen William Burns, sade alla aktörer i Ryssland, inte bara Vladimir Putin, 2008 att ett Natomedlemskap för Ukraina var en ”röd linje”. Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa: ”Jag var mycket säker på […] att Putin inte bara kommer att låta det hända. Ur hans perspektiv skulle en utvidgning av Nato till Ukraina vara ’en krigsförklaring’”. Att ta in Ukraina i Nato var helt oacceptabelt: ”Den ljusaste av alla röda linjer”, som Burns skrev 2008 till sin utrikesminister Condoleezza Rice. I ett telegram till Washington med rubriken ”Nyet Means Nyet: Russia’s NATO Enlargement Red Lines” skrev ambassadör Burns 2008 att utrikesminister Sergej Lavrov såg Natos utvidgning till Ukraina som ett ”potentiellt militärt hot”. Ryssarna menade att det skulle öppna för ett ukrainskt inbördeskrig mellan öst och väst och ett eventuellt ryskt ingripande för att rädda den rysktalande befolkningen i öst. Det skulle ”lämna USA och Ryssland i en klassisk konfrontationsställning”, sade han. Eliten i Washington visste att ett ukrainskt Nato-medlemskap nästan säkert skulle leda till krig. Det hade ingenting att göra med vem som bestämde i Moskva. När Putin nu talar om kriget som ”existentiellt”, beror det på att Ukraina är på väg att bli ett amerikanskt militärt brohuvud som når nästan ända till Moskva. USA skulle nu kunna slå till mot ”Rysslands hjärta”. Det är som om sydöstra USA med Texas, Louisiana, Florida, Georgia, Mississippi och Alabama hade blivit självständiga stater fullt beväpnade av Ryssland. Washington skulle aldrig acceptera det.

Land efter land har nu fått NATO-medlemskap och amerikanska militärinstallationer. USA sade under många år att utvidgningen av Nato inte var riktad mot Ryssland. Samtidigt flyttade USA sina positioner steg för steg, allt närmare Moskva med nya vapensystem. Om denna process fortsätter kommer det knappast att vara möjligt för Ryssland att försvara sig.

Ett enda steg kan inte legitimera ett militärt svar, men sammantaget innebär det en radikal geopolitisk förändring. Det är en ”salamitaktik” liknande den israeliska, som med varje ny bosättning erövrar mer och mer av palestinskt territorium tills det inte finns någon palestinsk mark kvar. Det är också en parallell till USA:s strategi gentemot Kina.

USA säger sig erkänna Kinas ”ett-Kina-politik”, men samtidigt tillåter man amerikanska topptjänstemän att besöka Taiwan och man välkomnar Taiwans president till USA som om Taiwan vore en självständig stat. Man tar små steg tills man har nått ett fullbordat faktum. Detta måste ses som ett definitivt brott mot FN-stadgans mål att upprätthålla ”internationell fred och säkerhet” och att ”undanröja hot mot freden”. För Ryssland blev det nödvändigt att skapa ett slags ”buffertzon”, som skulle minska risken för att Ryssland en dag skulle bli tvunget att slå till i förebyggande syfte, i ”självförsvar”, för att skydda sina vitala intressen.

Den 17 december 2021 uppmanade Ryssland till förhandlingar för att få USA att dra tillbaka sina framskjutna vapeninstallationer och baser från Centraleuropa, från de nya NATO-medlemsländerna, och för att få garantier för Ukrainas neutralitet och därmed upprätta en form av ”nordisk buffertzon” genom Centraleuropa. Detta skulle minska hotet mot Moskva och minska risken för en konfliktupptrappning och därmed undanröja ”hoten mot freden”. Detta hade varit Gorbatjovs förslag från 1988 med ett neutralt Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, en europeisk ”neutral buffertzon” liknande den nordiska. Gorbatjov var påverkad av Giorgio Arbatov och Palmekommissionen, och han tänkte i termer av en lågspänningszon mellan de stora kärnvapenmakterna för att begränsa riskerna för preventiva angrepp. Amerikanerna tänkte däremot i termer av ”avskräckning”, inte bara på strategisk nivå utan också på en lokal taktisk nivå. De skulle föredra hotfulla utplaceringar nära den ryska gränsen för att ”avskräcka ryssarna från alla äventyrligheter”. I en RAND-rapport, ”Enhancing Deterrence and Defense on NATO’s Northern Flank” (2020), föreslås utplacering av västliga missiler med en räckvidd på 900 km för att ge Norge en ”avskräckande” förmåga. Men i en spänd situation skulle detta kunna provocera fram ett ryskt förebyggande anfall, och samma sak gäller för Ukraina. Västvärldens militära planerare vet mycket väl att Ryssland inte skulle kunna försvara sig om väststyrkor placerades ut i Ukraina nära Moskva. År 2007 skrev USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger, tidigare utrikesminister George Shultz, tidigare försvarsminister William Perry och tidigare ordföranden i senatens försvarsutskott Sam Nunn för Nuclear Security Project om behovet av att undvika framskjutna insatser för att minska risken för upptrappning. Sådana framskjutna förband kan provocera fram ett förebyggande anfall.

För Ryssland handlar det inte om att ”erövra ukrainskt territorium” utan om att förvägra väst en framskjuten militär närvaro, ett brohuvud nära Rysslands mest vitala intressen. Det finns alltså en direkt parallell till Kubakrisen, då de amerikanska ledarna ansåg att de sovjetiska kärnvapnen hade placerats alldeles för nära USA:s vitala intressen.

Låt oss här ta upp några exempel från USA:s säkerhetspolitiska historia och rättshistoria, från kriser och krig (Kubakrisen 1962, Kosovokriget 1999, Irakkriget 2003 och Libyenkriget 2011) som den ryska sidan nu har använt sig av eller kommer att kunna använda sig av. Och låt oss börja med USA:s president John F. Kennedys ord om de sovjetiska missilerna på Kuba i sitt tal den 22 oktober 1962, som definitivt är en parallell till den nuvarande situationen.

Anders R
Mycket bra faktasamling. Tack för den.

Att väst ljög för det då (på 90-talet) så starkt västvänliga Ryssland är ställt bortom varje tvivel, men även om dessa löften aldrig hade avgivits så kvarstår faktum, NATO har expanderat militärt upp mot Rysslands gränser efter det att Warzawapakten skrotades.
Ett klart aggressivt beteende, som definitivt inte kan bortförklaras med svammel om att suveräna stater i öst ville bli medlemmar. Länderna i öst släpptes in i NATO för att USA ville ha det så.
Alla tillgängliga fakta pekar åt samma håll, USA avsåg att förhindra Ryssland från att återigen växa till en konkurrerande stormakt och då behövdes ett aggressivt och hotfullt NATO. Där har vi grunden till allt det elände som nu utspelar sig.

Så du tänker att ett skriftligt avtal som Budapestavtalet inte gäller medan ett tänkt muntligt avtal är bindande Anders Romelsjö?

Under förhandlingarna om Tysklands återförening 1990 diskuterades endast Tysklands status i NATO, särskilt den militära statusen för Östtyskland, men aldrig något löfte om att NATO inte skulle expandera vidare till tidigare Warszawpaktländer.

Amerikanska och västtyska tjänstemän, inklusive president George H.W. Bush, utrikesminister James Baker och kansler Helmut Kohl, har kraftigt förnekat att något sådant löfte gavs eller ens diskuterades vid den tiden.

Sovjetiska ledare, inklusive Michail Gorbatjov, var främst fokuserade på att förhindra att östra Tyskland blev en del av NATO, men tänkte inte på expansion till andra östeuropeiska länder.

Dokumenten från USA, Ryssland, Tyskland och andra länder bekräftar att NATO-expansion bortom Tyskland aldrig var ett ämne under 1990 års förhandlingar.

mvh Ala Stasevitj

Budapestavtalet ifrågasätts inte, men alla belagda löften av Västpolitiker om att Nato inte skulle utvidgas, som visat sig falska och farliga.