Kan man motverka USA:s destruktiva sätt att föra krig?

3
2178

I serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad.

Artikeln Att motverka det amerikanska sättet att föra krig – Bevis på koncept av Patrick Armstrong, den 23 maj 2021 Strategic Culture har översatts av Rolf Nilsson. Intressant artikel som kompletterar mycket annat. Patrick Armstrong var analytiker vid det kanadensiska försvarsdepartementet med specialisering i Sovjetunionen / Ryssland från 1984 och rådgivare vid den kanadensiska ambassaden i Moskva 1993-1996. Han gick i pension 2008 och har skrivit om Ryssland och relaterade ämnen på nätet sedan dess.

Rolf Nilsson

 


Att motverka USA:s sätt att föra krig.

”Om du vill ha ett enda ord för att sammanfatta amerikansk krigföring under det senaste decenniet, föreslår jag ’rubble’ (grus, rasmassor, spillror, ö.a.).”

American ’Way of War’ bygger på tre antaganden. Ända sedan 1945 har USA antagit att de skulle ha luftherravälde: de visste att de skulle behöva kämpa för det mot sovjeterna, men antog att de skulle kunna vinna det, åtminstone i de områden där det behövdes (lokalt luftherravälde). I Korea fanns ett visst motstånd, men USAF kunde bomba ganska fritt. Wikipedia informerar oss om att det släpptes fler bomber på Korea än vad det gjordes i hela Stillahavs-krigsskådeplatsen och ungefär hälften så många som det gjorde i Europeiska dito 1941-1945. Nordkorea utplånades: ”Vi åkte dit och utkämpade kriget och hur som helst brände vi slutligen ner varje stad i Nordkorea, på ett eller annat sätt, och vissa i Sydkorea också.” Vilket naturligtvis är den främsta anledningen till att Nordkorea har kärnvapen idag.

A-10 Thunderbolt II. Photo: U.S. Air Force, Sgt. William Greer
An A-10 Thunderbolt II (74th Fighter Squadron, Moody Air Force Base) over the skies of Afghanistan in support of Operation Enduring Freedom, May 8, 2011. Photo: U.S. Air Force, Sgt. William Greer

Bombning blev det amerikanska sättet att krig par excellence, med allt större fällda bombmängder: Kambodja fick ungefär lika mycket bomber som Korea, Laos ungefär tre gånger så mycket, Vietnam ungefär sex gånger så mycket. Och bombningen fortsätter idag under Washingtons eviga krig. Officiellt är det exakt, kirurgiskt, noggrant utvalt: ”De mål jag har tilldelats för att förstöra har blivit utvärderade av de mest professionella medlemmarna i våra väpnade tjänster, och (jag vet) att andra tar sina jobb lika seriöst som jag”.

Men USA:s precisionsbombning är en ”envis myt” och verkligheten är helt annorlunda:

Sedan andra världskriget har det amerikanska flygvapnet minskat sin definition av ”noggrannhet” från 25 fot till 10 meter (39 fot), men det är fortfarande mindre än sprängradien för till och med de minsta 500 kg bomberna. [Här är en.] Så intrycket att dessa vapen kan användas för att kirurgiskt ”zappa” ett enda hus eller en liten byggnad i ett stadsområde, utan att orsaka dödsfall och dödsfall i hela omgivningen, är verkligen ett påhitt.

I slutändan är det ingen skillnad från slumpmässig användning av bomb-mattor: ”precisionsbombning” efter ”precisionsbombning” efter ”precisionsbombning” – även om man antar att underrättelsen som styr ”precisionen” är korrekt, vilket den inte är – lämnas ingenting annat än rasmassor kvar:

Om du vill ha ett enda ord för att sammanfatta amerikansk krigföring under det senaste decenniet, föreslår jag ’rubble’. Det har varit ett smärtsamt begrepp sedan den 11 september 2001. För att fånga kärnan i ett sådant krig under detta århundrade kan två nya ord vara användbara – ’rubblize’ och ’rubblization.

Här är bilder från Raqqa i Syrien. Amnesty International beräknar att 30 000 artillerigranater avfyrades och New Yorker uppskattar att 10 000 bomber fälldes i Raqqa i Ayrien; med en antagen befolkning på 300 000 blir det en för var sjunde eller åttonde person; ”Precision” eller inte, hur skulle ditt grannskap se ut efter det?

Bild i Expressen. Från Anarkias blogg ”Vad ska SAS göra i Libyen? (https://annarkia.se/internationellt/nato-internationellt/vad-ska-jas-gora-i-libyen.htm)

Att föra krig från luften är ganska kostnadseffektivt, särskilt om dina mål har svagt luftförsvar. 1998 års Nato-operation i Kosovo hade två oavsiktliga Nato-dödsfall och två nedskjutna flygplan. Nato-operationen 2011 i Libyen kostade en soldat och två flygplan, efter olyckor, samt en erövrad helikopter. Det är engagerande tekniskt sett och ger upphov till många samtal om precision. För att inte tala om möjligheten att självbelåtet anklaga andra för att bara slänga runt bomber: ”Putins moderna flygvapen väljer förödande ’dumma’ bomber framför precisionsbombning” (’dumma’ bomber kan bara fällas, inte styras, ö.a.). (I detta reklam-stycke begriper författarna inte att ryssarna faktiskt har räknat ut ett billigt sätt att göra ”dumma” bomber ”exakta”. Processen förklaras här. Observera också det välbekanta amerikanska skrytet ”Vi kan konstruera mycket exakta vapen för att slå till och sedan också minimera civila förluster ”.)

Det andra antagandet om American Way of War är en förutsättning för den första, nämligen säker kommunikation. Det amerikanska sättet för precisionsbombning kräver att bomben eller missilen ”pratar” kontinuerligt med sin guide, vare sig det är en ’laser designator’ (laserstråle mot målet, läs här, ö.a.), en signal till målet och tillbaka, eller GPS-satelliter. Detta ”samtal” måste vara fritt, obegränsat och kontinuerligt – om det stoppas blir den ”smarta” missilen eller bomben omedelbart ”dum”. (En annan fördel med det ryska sättet är för övrigt att ”pratandet” är onödigt när bomben väl släppts.)

USA:s krigs-doktrin bygger på luftvapen som kan användas och kommunicera fritt.

Länderna på Washingtons lista över angreppsmål är väl medvetna om detta och det är därför de ständigt förbättrar sina luftförsvar och sin elektroniska krigsförmåga (Electronic Warfare, EW, ö.a.). Omvänt är anledningen till att Nato-medlemmar har ett svagt luftförsvar och begränsad EW-förmåga, att de aldrig har trott att de behövde ha dem. År av att slå ner länder med ett enkelt luftförsvar och EW har lämnat dem självbelåtna. (Till och med en väckarklocka som nedskjutningen av ett F-117 skickas snart ner i minneshålet.)

Stora strateger har alltid vetat att nyckeln till seger ligger i att undvika fiendens starka sidor och att attackera hans svagheter och att man ska ”bekämpa fienden med de vapen som han saknar.” Ryssland, Kina och Iran kan inte förvänta sig att vinna en sjöstrid i södra Stilla havet mot den amerikanska flottan: det kommer inte att bli några nya strider vid Leytebukten, Midway eller Coral Sea (platser för sjöslag under WW2, ö.a.). Det skulle vara att attackera USA:s starka sida. Missiler för att ta ut hangarfartyg är svaret: attackera inte fiendens styrka, bekämpa honom med de vapen han saknar. De skulle heller aldrig försöka att invadera och erövra själva USA. Försvar är vad de vill ha och det är de principer som vägleder dem.

Men det finns ett tredje antagande om American Way of War och det är helt enkelt detta:

Luftangrepps-sirenerna kommer att ljuda någon annanstans.

Allt jag har sagt ovan gäller Israel. Precis som USA har Israel vant sig vid att använda flygvapenmakt, ”precisionsbombning” och hela konceptet. 1973 utkämpade man en hård kamp på marken, men sedan Hizbollah drev tillbaks dem 2006 i Libanon, har man litat allt mer till luftangrepp. Liksom USA är Israel övertygat om att det har luftherravälde och säker kommunikation. Eftersom de är så mycket närmare sina fiender är det inte lika säkert att luftangrepps-sirenerna alltid kommer att ljuda någon annanstans, men i övertygelsen om att man via sin luftherravälde kan orsaka sin fiende oacceptabla skador, fortsätter Israel.

Hizbollah och Hamas skulle vara dårar om de försökte – även om de kunde – bygga ett flygvapen för att bekämpa Israel, och de kan inte heller förvänta sig att ha tillgångar till luftförsvar och elektronisk krigföring för att allvarligt utmana Israels luftöverlägsenhet. Eftersom de inte kan angripa de två antagandena om luftöverlägsenhet och kommunikation, måste de därför attackera det tredje antagandet om osårbarhet. Inte fiendens styrka utan hans svaghet.

De senaste stora amerikanska markoperationerna, Irak-krigen 1990 och 2003, föregicks av månader av obegränsad transport av enorma mängder leveranser över Atlanten. Bagdad ingrep aldrig och det självbelåtna antagandet, att luftangrepps-sirener bara skulle ljuda över fiendens himmel, stärktes ytterligare. Men skulle Nato vara tillräckligt självmordsbenäget för att provocera fram krig mot Ryssland, så kommer så inte att vara fallet: Iskanders kommer att hälsa på (rysk robot, ö.a.) och det kommer inte att finnas någon möjlighet till oavbruten uppbyggnad av styrkor. Natos baser kommer inte att vara säkra fristäder och konvojerna måste kämpa sig igenom.

Vi ser idag beviset på konceptet. I maj avfyrade Gaza hundratals enkla, billiga raketer mot Israel. Det israeliska luftförsvarssystemet, Iron Dome, var rimligt effektivt, men det kommer att få slut på missiler långt innan Gaza, för att inte tala om Hizbollah, kommer att få det. Iron Dome lider av svagheten att det är mycket dyrare än de enkla raketerna som Hamas använder. Skräp regnade över israeliska städer, den udda raketen kom igenom (förmodligen i högre grad än vi fick veta). Luftangrepps-sirenerna var igång kontinuerligt och israelerna var i skyddsrum.

Det är sant att Israels flygvapen utplånade byggnader i Gaza, men det är inte poängen här: alla visste att de kunde göra det, det är de kontinuerliga raketattackerna som är det nya. Detta pågick i elva dagar, utan minskning av eldgivning från Gaza. Ett stycke i New York Times, ett inte särskilt Israel-fientligt medium, citerar en uppskattning av att det finns 30 000 raketer i Gaza; bara cirka tio procent avfyrades. Hizbollah har minst fyra gånger så många. Myten om Israels oövervinnelighet har brutits: allvarligt minskad 2006 på land, dess himmel är inte längre säker. Bekämpa fiendens svaghet (dess hemmamoral – hur många med dubbelt medborgarskap packar redan sina resväskor?) Och använd vapen som fienden inte har.

Ett eldupphör meddelades efter elva dagar; vi får se om det håller: Israelisk polis har återigen stormat al-Aqsa-moskén, vilket var den utlösande faktorn från första början. Jerusalem Post försöker göra en sammanfattning; och en mycket pro-israelisk sådan: så och så många befälhavare, högkvarter, avfyrningsplatser hävdade man förstördes. Det viktigaste är dock erkännandet att Hamas ”ökade sin volym och sin räckvidd” av raketavfyrningar. Och ”Hamas tog äran åt sig för att ha ritat om kartan över maktbalansen i regionen i sin strid med Israel, och hävdade att Israel nu befinner sig i ett tillstånd av nedgång”. Visserligen bara ett påstående. Men med en viss verklighetsbakgrund. Hamas slog till med större antal raketer och djupare in i Israel än någonsin tidigare och det fanns också oro i den arabiska befolkningen inom Israel. Hamas gör anspråk på en seger och det är inte helt fel att göra det.

Luftöverlägsenhet, säkerställd omedelbar kommunikation och säkerhet på hemmafronten. Gaza och Hizbollah presenterar den fattige mannens lösning på problemet – massor av billiga raketer för att utmana antagandet om en säker hemmafront: Israels ”illusion av normalitet” är borta.

Rikare och mer industrialiserade enheter kan motverka de två första antagandena och utmana det tredje med mer sofistikerade svar. Kanske den största utmaningen för det självbelåtna antagandet att andra länder kommer att vara skådeplatser för amerikanska krig, är den ryska Poseidon. Detta vapen, ett slags jättestor autonom kryssningsmissil under vatten, är utformat för att skapa en tsunami för att utplåna Amerikanska hamnar och kustområden.

Iran visade i sin vedergällningsattack på den amerikanska basen i Irak förra året att amerikanska styrkor inte var säkra i sina baser. Kina och Ryssland skapar båda vapensystem för att attackera USA där det är svagt, med vapen som det inte har. Amerikanska hangarfartygs-stridsgrupper är numera, snarare än uppvisning av mäktig styrka, bara mål för hypersoniska missiler. Rysk EW-kapacitet har beskrivits av minst en amerikansk general som ”får ögonen att tåras”, som kan stänga av amerikanska system; och man kan vara säker på att ryssarna sparar sitt bästa för senare bruk. (Kan de förblinda ett helt krigsfartyg? Inte alls! Desinformation! Nonsens! Informationskrig! Lite för mycket förnekande?) Ryssland och Kina kan göra detta för att de inte gått vilse i fantasier om ”maktprojektion” eller ”fullspektrum-överlägsenhet” ; de försvarar sig med vapen som angriparen inte har och som riktar sig mot hans svagheter. Tillräckligt och inte för mycket är det som vägleder dem.

Gaza vs Israel representerar beviset på konceptet.

Föregående artikelÖversittaren på skolgården – och i världen
Nästa artikelNato blockerar Kaliningrad
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. De amerikanska Förenta staternas stormaktsstatus politiskt och militärt bygger på EN ENDA sak: att kunna agera, hota liksom förhandla på och inne i den Euro-Asiatiska kontinenten, inte på sin egen eller någon annan kontinent heller, förutom vår. Det är inuti Euroasien de kan projicera makt och maktanspråk, men i vår tid går det i raskare takt allt sämre då endast nyuppfunna dysfunktionella stater som behövs för denna doktrin blivit avskräckande exempel på statsbyggande: Irak, Georgien, Ukraina och liknande. De är diplomen hängandes på väggen i Vita husets drängstugor i Washington, kanske får den staden i vacker anständig tid ett nytt demokratiskt namn: Sitting Bull city eller liknande, vem vet?

    Nå, detta utövande av politik fungerar inte i låt säga Sydamerika eller i Afrika, det är liksom bomskott i tomma luften rent militärt.

    Den ekonomiska maktaxeln går sedan ett bra antal år bortom amerikansk kontroll, nämligen mellan världens två största ekonomier: Europeiska unionen och Folkrepubliken Kina; de amerikanska Förenta staterna är idag världens tredje största ekonomi av dessa tre och har 4% av världens befolkning. Folkrepubliken Kina äger likaså majoriteten av de amerikanska skuldpapperen.

    Förenta staternas enda motdrag mot en historiskt och ekonomisk förening och mer samarbete mellan de euro-asiatiska grannländerna består just att vid lämpliga tidpunkter uppfinna nya politiska och militära konflikter (som europeiska och asiatiska nationer då inte behöver) utmed främst kusterna eller inne i eller mellan dessa länder. Det må historiskt vara Vietnam, Korea, Pakistan/Afghanistan, Iran, Irak, Israel och så vidare.

    Detta är den amerikanska imperialismens existensiella motor.

    Avbryts Förenta staternas ständigt kringflaxande runt vår stora kontinents kuster och i våra interna politiska affärer som inte utomstående makter har att göra med, vissnar den amerikanska stormakten som världsmakt och blir som ett stort Brasilien med kärnvapenraketer. För en permanent konfliktsjuk narcissistiskt störd amerikansk makt är det ett horror vacuii – rädslan för tomrummet.

  2. ”STUPOR” kan neutralisera fiendens utrustning genom att störa signalen mellan operatören och drönaren.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here