Kina har inget projekt för att rädda världen

1

På högsta nivå i Peking 1977. Samtal med Hua Guofeng, som vid den tiden var ordförande för det kinesiska kommunistpartiet, premiärminister och högsta militära ledare. Mötet varade i två och en halv timme, inklusive en bankett, och ägde rum under en övergångsperiod mellan Mao Zedongs död och början av Kinas reformperiod. Med på mötet var även utrikesminister Huang Hua och vice premiärminister Li Xiannian. Foto: Privat arkiv.

Av Pål Steigan – 12 oktober 2026 på Steigan

Många människor ser på Kina genom sina egna förhoppningar eller farhågor. Vissa ser landet som en möjlig räddare för en värld dominerad av USA. Andra ser en stormakt som kommer att omforma hela den internationella ordningen. Båda perspektiven kan leda till att vi missförstår Kina.

Förr i tiden brukade jag skämta om att ”evig vänskap” tenderar att vara lite kortare än vanlig vänskap.

Det var en kommentar till de högtidliga förklaringarna om obrytbar solidaritet mellan stater. Det har funnits många sådana deklarationer i historien. Och historien har visat att vänskap mellan stormakter sällan är starkare än de intressen som håller dem samman.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en analys av Andrew Korybko om förhållandet mellan Ryssland, Kina och USA.

Korybko hävdar att de ryska myndigheterna är djupt besvikna på Kina. Enligt hans analys har Peking böjt sig för amerikanska sanktionstryck, kinesiska banker har begränsat samarbete med Ryssland, och kinesiska produkter och komponenter hittar fortfarande vägen till Ukraina.

Detta har enligt uppgift bidragit till att Ryssland nu är villigt att samarbeta med USA på sätt som kan försvaga Kinas strategiska position.

Jag anser att Korybko överdriver och övertolkar i det här fallet. Jag uppskattar Korybko som analytiker, men här har han fel.

Inte för att det saknas motsättningar mellan Ryssland och Kina. Tvärtom. De två länderna har olika intressen, olika förutsättningar och olika långsiktiga mål. Men det är just detta som kännetecknar relationen mellan oberoende stormakter.

Det finns ingen anledning att förvänta sig att Kina ska underordna sina egna intressen Rysslands behov. Stormakter har intressen, inte evig vänskap

Relationen mellan Moskva och Peking har aldrig varit så enkel som den politiska retoriken kan antyda.

På 1950-talet var Sovjetunionen och Kina nära allierade. Redan under det följande decenniet utvecklades samarbetet till en bitter konflikt. Den ideologiska konsensusen var inte tillräckligt stark för att övervinna nationella motsättningar.

Idag har de två länderna återigen ett omfattande strategiskt samarbete. Båda har ett intresse av att begränsa amerikansk dominans, och Ryssland har blivit betydligt mer beroende av Kina efter västerländska sanktioner.

Men samarbete är inte detsamma som en allians där parterna sätter sina egna intressen åt sidan.

Kina vill gärna köpa rysk energi, men vill naturligtvis ha bästa möjliga pris. Kinesiska banker vill gärna handla, men inte nödvändigtvis riskera att drabbas av amerikanska sanktioner. Kinesisk industri vill sälja produkter på världsmarknaden, inklusive produkter som kan användas militärt.

Detta är inte ett uttryck för illojalitet. Det är ett uttryck för kinesisk intressepolitik.

På samma sätt försöker Ryssland upprätthålla ett oberoende handlingsutrymme och undvika att bli helt beroende av Peking.

Att tolka en sådan intressekonflikt som ett tecken på en kommande strategisk brytning är enligt min mening att lägga för stor vikt vid enskilda händelser.

Med den högsta ledningen i Kina 1977. Nummer två från vänster är utrikesminister Huang Hua, nummer fyra är partiordförande Hua Guofeng och nummer fem är vice premiärminister Li Xiannian. Xinhua.

Förväntningen på en kinesisk frälsare

Det finns ett annat och mer grundläggande missförstånd i delar av den internationella debatten.

Många förväntar sig ett slags messiansk politik från Kina.

I delar av västvärlden framställs Kina som en ideologisk utmanare som är fast besluten att omforma hela världsordningen i sin egen avbild. I delar av den västfientliga opinionen möter vi den motsatta förväntan: att Kina ska befria världen från amerikansk dominans och stå upp för alla som utmanar väst.

När Kina inte agerar på detta sätt blir människor besvikna.

Men då kanske de inte har förstått Kina.

Kina har inget projekt för att rädda världen. Kina har ett projekt för att utveckla, stärka och säkra Kina.

Detta betyder inte att landet saknar globala ambitioner. Kina söker inflytande, marknader, teknologi, säkerhet och en internationell ordning som ger det större handlingsfrihet. Men dessa är främst medel för att förverkliga nationella mål.

Kinesisk utrikespolitik måste förstås i ljuset av kinesisk inrikespolitik.

Landet i mitten

Under en period av cirka 15 år hade jag möjlighet att att träffa alla de högsta ledarna i Kina. Det började med mitt möte med Mao på Himmelska fridens torg 1970, fortsatte med mötet med Hua Guofeng och hans inre krets 1977 och slutade med mötet med Hu Yaobang 1984. Dessutom träffade jag 1998 chefen för planeringskommissionen och ledarna för partiskolan.

Mao Zedong

Mao sa rakt ut: När ni åker hem, glöm Kina, gör era egna grejer.

Det som slog mig var hur lite de kinesiska ledarna var orienterade mot världen som vi i väst gärna föreställer oss att världsledare är. Den enda personen jag träffade med en verkligt rik kunskap om världen var premiärminister Zhou Enlai. Dessutom hade han en ’klister-hjärna’ (dvs. motsatsen till ’teflonminne’, ö.a.).

Jag fick gradvis en bild av en kinesisk självförståelse där Kina är landet i mitten, medan resten av världen bildar en rand runt det.

Denna rand är naturligtvis inte utan intresse. Men den är främst intressant i den mån det som händer där påverkar Kina.

Detta var ett av de starkaste intrycken jag lämnade med mig från mötena.

De som trodde att Kina skulle leda en världsrevolution fick en kall dusch när Mao träffade Nixon 1972.

Det kinesiska namnet för landet, Zhongguo, översätts ofta till ”Mittriket” eller ”landet i mitten”. Det vore en förenkling att dra en direkt linje från denna historiska beteckning till alla aspekter av dagens kinesiska utrikespolitik. Men det ger en intressant ingångspunkt till att förstå en politisk kultur med en stark uppfattning om sin egen historiska kontinuitet och centralitet.

Genom en stor del av sin historia har Kina sett sig själv som en civilisation med sin egen ordning, sina egna institutioner och sin egen utvecklingsväg. Och idag: socialism med kinesiska särdrag.

För de kinesiska ledare jag mötte verkade de stora frågorna främst handla om Kinas utveckling, stabilitet och plats i historien.

Omvärlden var viktig. Men inte nödvändigtvis som ett projekt som Kina borde ta ansvar för att omvandla eller rädda. Kina trodde inte, under Mao, och tror inte heller idag, att det är en modell för resten av världen.

Kinas nationella projekt

De viktigaste uppgifterna för det moderna kinesiska ledarskapet är att upprätthålla politisk stabilitet, säkerställa ekonomisk och teknologisk utveckling, bevara nationell suveränitet och stärka landets internationella position.

Detta är stora ambitioner i ett land med en enorm befolkning och en historia präglad av civilisationsmässig storhet, men också av inbördeskrig och nationella katastrofer.

Kina vill inte bli beroende av andra stormakters välvilja. Landet vill kontrollera sin egen utveckling.

Det är därför det investerar i industri, forskning, teknologi, infrastruktur och militär kapacitet. Det är därför det söker stabila försörjningslinjer och tillgång till internationella marknader.

Och det är därför det bygger relationer med mycket olika länder, ofta utan att sätta samma politiska villkor som väststaterna. Men detta betyder inte att Kina kommer att ta ansvar för Rysslands krig, Irans konflikter eller alla andra staters uppgörelser med USA.

Kina kommer att samarbeta där samarbete tjänar kinesiska intressen. Och det kommer att hålla avstånd där kostnaderna är för stora.

Ett annat sätt att förstå världspolitiken

Västliga analyser utgår ofta från ideologiska motsägelser. Vi delar upp världen i demokratier och auktoritära stater, allierade och motståndare, vänner och fiender.

Finns det demokratier i dagens värld? Om så är fallet, vänligen upplys mig. I Norge stiftar vi inte ens våra egna lagar; det görs av namnlösa teknokrater i Bryssel.

Kina och Ryssland har ett nära samarbete, men det gör inte deras intressen identiska. Kina och USA är strategiska konkurrenter, men de är också djupt ekonomiskt sammankopplade. Kina kan samarbeta med länder som är i konflikt med varandra utan att se detta som en motsägelse.

Den centrala frågan är inte alltid vem Kina gillar eller ogillar. Det är vad Kina vill uppnå, vilka resurser landet har till sitt förfogande och vilka kostnader det är villigt att bära.

Det är här jag tycker att Korybkos analys brister. Han identifierar verkliga intresseskillnader mellan Ryssland och Kina, men tillskriver dem en psykologisk och strategisk betydelse som inte nödvändigtvis följer av fakta.

Det faktum att Kina inte gör allt Ryssland vill är inte i sig bevis på att Ryssland är i färd med att vända sig mot Kina. Det skulle helt enkelt kunna betyda att Kina är Kina, och Ryssland är Ryssland.

Illusioner är farligare än intressekonflikter

Det finns goda skäl att följa spänningarna mellan Peking och Moskva noggrant. Beroendeförhållandet mellan dem är snedvridet, och detta kan skapa nya konflikter. Kinas växande ekonomiska inflytande ger landet en förhandlingsstyrka som Ryssland inte alltid kommer att känna sig bekväm med.

Men vi bör vara försiktiga med att inte bygga storslagna geopolitiska teorier på antaganden om besvikelse, svek och baktankar.

Detsamma gäller föreställningen att Kina en dag kommer att framstå som någon slags världshistorisk räddare.

En stormakt kan utmana en befintlig internationell ordning utan att ha för avsikt att frigöra alla andra. Stormakten kan tala varmt om samarbete och en gemensam framtid samtidigt som den konsekvent prioriterar sina egna intressen.

Detta är inte ett unikt kinesiskt drag. Det är en grundläggande verklighet i internationell politik.

Men just för att så många har fäst stora förhoppningar eller starka farhågor vid Kinas uppgång, förbises denna verklighet ofta.

Min erfarenhet av att träffa kinesiska ledare har gjort mig mindre benägen att se Kina som en ideologisk missionär och mer benägen att se landet som en historiskt medveten stormakt med ett starkt nationellt projekt.

Detta betyder inte att kinesiska ambitioner inte kan stå i konflikt med andra länders intressen.

Det betyder helt enkelt att vi måste förstå landet på dess egna villkor.

Kina har inget projekt för att rädda världen. Och alla som förväntar sig att Kina ska göra det kommer att bli besvikna.

Föregående artikelFrankrike och Italien står i lågor – vem, vad och varför?
Nästa artikelAvgjorde slaget om Moskva Andra Världskriget? Var Stalin en klok general?
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

  1. Stämmer Men Kina har heller ingen ambition att ERÖVRA världen. Har heller aldrig haft. Det längsta Kina sträckt sig politisk utåt inträffade ca 1420. En armada av Djonker seglade jorden runt Den delade upp sig och seglade runt alla kontinenter. Syftet var, – förutom att utforska världen – att få alla kulturer att erkänna att Kina var centrum =Mittens rike, Erkännandet skulle bekräftas med en gåva till kejsaren kallad ”tribut”. Under armadans bortavaro, skedde dynastibyte. Kina slöt sig inåt – innanför geografiska gränser som underlättade isolering: Himalyja i väster/sydväst; Stilla Havet i Syd och öster; Gobiöknen i NO och Mongoliska bergskedjor i norr. Detta varade till västvärldens världserövringsorganisation = kolonialismen nådde Kina på 1800-talet

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here