Kina hjälper Iran och Saudiarabien att återuppta diplomatiska förbindelser!

7
1126

 

En ny artikel av

M.K Bhadrakumar

https://www.indianpunchline.com/china-steps-up-a-new-era-has-dawned-in-world-politics/

Även uppmärksammat av svenska medier som SvD där man bl.a. skriver ”USA välkomnar en upptinad relation de rivaliserande länderna emellan, men John Kirby, talesperson för USA:s nationella säkerhetsråd, uttrycker samtidigt viss skepsis: – Det återstår att se om Iran kommer att uppfylla sina skyldigheter. Sunnimuslimska Saudiarabien och shiitiskdominerade Iran står på olika sidor i flera konflikter i Mellanöstern”. Underskattar M.K. denna problematik?

_______________________________________________________________

Kina tar ett steg framåt, en ny era har inletts i världspolitiken
Under kinesisk medling har Saudiarabien och Iran nått en överenskommelse om att återuppta de diplomatiska förbindelserna i Peking, 10 mars 2023.

Det avtal som tillkännagavs på fredagen i Peking om normalisering av de diplomatiska förbindelserna mellan Saudiarabien och Iran och återöppnande av deras ambassader är en historisk händelse. Det går långt utöver frågan om förbindelserna mellan Saudiarabien och Iran. Kinas medling innebär att vi bevittnar en djupgående förskjutning av de tektoniska plattorna i 2000-talets geopolitik.

I det gemensamma uttalande som utfärdades på fredagen i Peking börjar man med att säga att överenskommelsen mellan Saudiarabien och Iran nåddes ”som svar på det ädla initiativet från president Xi Jinping”. Den dramatiska inledningen fortsätter med att konstatera att Saudiarabien och Iran har uttryckt sin ”uppskattning och tacksamhet” till Xi Jinping och den kinesiska regeringen ”för värdskapet och sponsringen av samtalen, och de ansträngningar som den lade ner för att de skulle bli framgångsrika”.

I den gemensamma kommunikén nämns också Irak och Oman för att främja den saudisk-iranska dialogen under 2021-2022. Men det som är framträdande är att USA, som traditionellt sett har varit den dominerande makten i västasiatisk politik i nästan åtta decennier, inte finns med i bilden.

Ändå handlar detta om försoning mellan de två största regionala makterna i regionen kring Persiska viken. USA:s tillbakadragande är ett tecken på ett kolossalt sammanbrott för den amerikanska diplomatin. Det kommer att förbli ett svart märke i president Bidens utrikespolitiska arv.

Men Biden måste ta på sig skulden för det. Ett sådant katastrofalt misslyckande kan till stor del härledas till hans iver att införa sina neokonservativa dogmer som ett komplement till USA:s militära makt och Bidens eget frekventa insisterande på att mänsklighetens öde hänger på resultatet av en kosmisk kamp mellan demokrati och autokrati.

Kina har visat att Bidens överdrifter är illusoriska och att de stöter på verkligheten. Om Bidens moralistiska, ogenomtänkta retorik alienerade Saudiarabien, mötte hans försök att undertrycka Iran ett envist motstånd från Teheran. Och i slutändan drev Biden bokstavligen både Riyad och Teheran att söka efter motkrafter som skulle hjälpa dem att trycka tillbaka hans förtryckande, överlägsna attityd.

USA:s förödmjukande uteslutning från den västasiatiska politikens centrum utgör ett ”Suez-ögonblick” för supermakten, jämförbart med den kris som Storbritannien upplevde 1956, som tvingade britterna att inse att deras imperiala projekt hade nått en återvändsgränd och att det gamla sättet att göra saker och ting – att piska svagare nationer i ledet som en påstådd skyldighet för det globala ledarskapet – inte längre skulle fungera och bara skulle leda till en katastrofal uppgörelse.

Det häpnadsväckande här är den rena hjärnkraft, de intellektuella resurser och den ”mjuka makt” som Kina har tagit i bruk för att överlista USA. USA har minst 30 militärbaser i Västasien – fem bara i Saudiarabien – men har förlorat ledarskapet. När jag tänker efter så gjorde Saudiarabien, Iran och Kina sina viktiga tillkännagivanden samma dag som Xi Jinping valdes för en tredje mandatperiod som president.

Vad vi ser är ett nytt Kina under Xi Jinpings ledning som travar över den höga kullen. Det intar dock en självförnekande hållning och gör inga anspråk på att få några lagrar för sig självt. Det finns inga tecken på det ”medelriket-syndrom” som USA:s propagandister hade varnat för.

Tvärtom, för världens publik – särskilt länder som Indien eller Vietnam, Turkiet, Brasilien eller Sydafrika – har Kina presenterat ett välgörande exempel på hur en demokratiserad multipolär värld kan fungera i framtiden – hur det är möjligt att förankra stormaktsdiplomatin på konsensuell, försonande politik, handel och ömsesidigt beroende och främja ett resultat som alla vinner på.

Det finns ett annat stort budskap som är underförstått i detta: Kina som en faktor för global balans och stabilitet. Det är inte bara Asien-Stillahavsområdet och Västasien som tittar på. Till publiken hör också Afrika och Latinamerika – i själva verket hela den icke västerländska världen som utgör den stora majoriteten av världssamfundet och som kallas det globala syd.

Det som pandemin och Ukrainakrisen har fört upp till ytan är den latenta geopolitiska verkligheten att det globala syd förkastar den nymerkantilistiska politik som västvärlden bedriver under täckmantel av ”liberal internationalism”.

Väst strävar efter en hierarkisk internationell ordning. Ingen mindre än EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell uttryckte detta i ett obevakat ögonblick nyligen med en touch av rasistisk underton när han från en offentlig plattform sade att ”Europa är en trädgård”. Resten av världen är en djungel, och djungeln kan invadera trädgården”. Joseph Borell: Europa är överlägset en ”barbarisk djungel i resten av världen”

I morgon kan Kina lika gärna utmana USA:s hegemoni över det västra halvklotet. Det kinesiska utrikesministeriets nyligen publicerade dokument med titeln ”USA:s hegemoni och dess faror” visar att Peking inte längre kommer att vara på defensiven. USA:s hegemoni och dess faror

Samtidigt pågår en omfördelning av krafterna på världsscenen med Kina och Ryssland på ena sidan och USA på den andra. Är det inte ett viktigt budskap att den saudiarabiska utrikesministern prins Faisal bin Farhan Al Saud, precis före det historiska tillkännagivandet i Peking i fredags, plötsligt landade i Moskva på ett ”arbetsbesök” och satte sig i ett möte med utrikesminister Sergej Lavrov, som var uppenbart nöjd (här, här och här)?

Vi kommer naturligtvis aldrig att få veta vilken roll Moskva skulle ha spelat bakom kulisserna i samordning med Peking för att bygga broar mellan Riyad och Teheran. Allt vi vet är att Ryssland och Kina aktivt samordnar sina utrikespolitiska åtgärder. Intressant nog hade president Putin den 6 mars ett telefonsamtal med Irans president Ebrahim Raisi.

Hoppets djärvhet

Förvisso kommer den geopolitiska situationen i Västasien aldrig att bli densamma igen. Realistiskt sett har vårens första sparv dykt upp, men isen har bara smält tre eller fyra stavtag från stranden. Solens strålar ger ändå hopp och signalerar att det kommer att bli varmare dagar. Red: Tjusig metafor !

Riyad kommer förmodligen inte längre att ha något att göra med de djävulska komplotter som kläcks i Washington och Tel Aviv för att återuppliva en anti-iransk allians i Västasien. Det är inte heller möjligt att Saudiarabien kommer att delta i eventuella amerikansk-israeliska attacker mot Iran.

Detta isolerar Israel allvarligt i regionen och gör USA tandlöst. I sak är det en splittring av Biden-administrationens febriga ansträngningar på senare tid att övertala Riyad att ansluta sig till Abraham-avtalet.

I en kommentar i Global Times noterades dock, vilket är betydelsefullt, något djärvt att överenskommelsen mellan Saudiarabien och Iran ”utgör ett positivt exempel för andra regionala frågor som är viktiga, som t.ex. en lättnad och lösning av konflikten mellan Israel och Palestina”. Och i framtiden kan Kina spela en viktig roll när det gäller att bygga en bro för länderna för att lösa långvariga, taggiga frågor i Mellanöstern, precis som den här gången”.

I den gemensamma kommunikén som utfärdades i Peking står det faktiskt: ”De tre länderna [Saudiarabien, Iran och Kina] uttryckte sin vilja att göra alla ansträngningar för att stärka den regionala och internationella freden och säkerheten”. Kan Kina trolla fram en kanin ur hatten? Det får tiden utvisa.

För närvarande kommer dock det saudisk-iranska närmandet säkerligen att få positiva återverkningar på ansträngningarna att nå en förhandlingslösning i Jemen och Syrien samt på den politiska instabiliteten i Libanon.

I den gemensamma kommunikén betonas dessutom att Saudiarabien och Iran har för avsikt att återuppliva 1998 års allmänna avtal om samarbete på områdena ekonomi, handel, investeringar, teknik, vetenskap, kultur, idrott och ungdom.

Sammantaget har Bidenadministrationens strategi för maximalt tryck mot Iran kraschat och västvärldens sanktioner mot Iran har blivit verkningslösa. USA:s politiska alternativ gentemot Iran har krympt. Annorlunda uttryckt får Iran ett strategiskt djup för att förhandla med USA.

Den avgörande frågan i USA:s sanktioner ligger i begränsningarna av Irans oljehandel och tillgång till västerländska banker. Det är fullt tänkbart att en motreaktion är på väg att inledas när Ryssland, Iran och Saudiarabien – tre av de största olje- och gasproducerande länderna – börjar påskynda sitt sökande efter betalningsmekanismer för att kringgå den amerikanska dollarn.

Kina diskuterar redan ett sådant arrangemang med Saudiarabien och Iran. I handeln och de ekonomiska transaktionerna mellan Kina och Ryssland används inte längre den amerikanska dollarn som betalningsmedel. Det är väl känt att varje betydande urholkning av dollarns status som ”världsvaluta” inte bara kommer att innebära en undergång för den amerikanska ekonomin, utan också kommer att förlamas i USA:s förmåga att föra ”eviga krig” utomlands och att införa sin globala hegemoni.

Slutsatsen är att försoningen mellan Saudiarabien och Iran också är en föregångare till att de inom en snar framtid kommer att bli medlemmar i BRICS. Det finns förvisso redan en rysk-kinesisk överenskommelse på detta område. Saudiarabiens och Irans medlemskap i BRICS kommer att radikalt ställa om maktdynamiken i det internationella systemet.

Föregående artikelAlltmer av Ukrainas jordbruksmark övertas av oligarker och stora företag under kriget.
Nästa artikelBankkollapsen i USA – varför kommer den?
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

7 KOMMENTARER

  1. Vi ser två viktiga händelser bokstavligt i de nya diplomatiska förbindelserna och mellanhavandena som jag skrev om här redan i lördags, då temat faktiskt ännu var helt okänt i Sverige.

    Det är ett klart tecken att globalismen är död. Den här delen av Asien, vill inte vare sig ha det dysfunktionella amerikanska ”ledarskapet”, som guds företrädare på jorden, och inte det amerikanska politiska systemet, och inte heller längre spela med i det.

    Det andra klargörandet är att utrikespolitik kommer att övergå från värderingar (som alltid måste stå i samklang med Washington) till att övergå i det klassiska: utrikespolitik baserad på geografi (d.v.s. handel, politiska och diplomatiska kontakter och respekt för varje lands inre angelägenheter och kulturella och historiska egenheter o.s.v.).

    Nästa kontinent att vädra ut detta gamla fenomen torde vara och bli Europa.

    När den ukrainsk-ryska konflikten lagt sig och Europa finner sig i avsevärt sämre världsposition än innan konflikten, och åseende vilket land som däremot tjänat på konflikten, kommer skuld och orsak att letas och dessutom återfinnas. Den skulden kommer att landa på Washington.

    Det skulle kunna innebära att om Irak och Afghanistan var den amerikanska imperialismens sista utspel och misslyckande på asiatiska fastlandet, kan den rysk-ukrainska konflikten faktiskt vara den sista Washingtons våldsetablissemang orsakat i Europa.

    Europa blir tvunget att söka framtiden och Nato kan, samtidigt med att t.ex. Trump återväljs i Amerika, bli det första offret; och där Europa måste ta hand om sin egen säkerhets- och utrikespolitik. Och den måste ta hänsyn till just geografin och ekonomin. Det vill säga att Washingtons recept att isolera Europa från Ryssland, Euroasien och Asien -Europas viktigaste ekonomiska handelspartners, måste återupptas på normala nivåer.

    Washingtons försök att isolera Europa från Asien kommer att misslyckas. Det har länderna Iran och Saudiarabien redan klokt insett.

    Bara inte vi i Europa. Vi är isolerade och snart helt ensamma bakom Washingtons järnridå.

  2. Det var trevligt att höra Mellanöstern går mot fredliga rörelser.
    Det måste väcka ilska i USA som i flera decennier helt cyniskt profiterat på religiösa och etniska motsättningar och dessutom medvetet underblåst samt även själva utfört bestialiska krigshandlingar på lögner och falska anklagelser.

    Förr hette det ”USA ut ur Indokina”
    Idag bör det istället heta ”USA ut ur Mellanöstern”

    Dessutom inte minst lika angeläget ”USA ut ur Ukraina!”

    • Och på sikt ”USA ut ur Europa”.
      Dessutom kanske, den av England på 1500-talet startade sjöröveriet och av USA i modern tappning väl förvaltade ”sjöröveriet” runt om i världen, får ett slut.

  3. Paulsen i DN, idag, varför gör inte folk uppror
    mot den arroganta penningpolitiken, som stjäl
    folks löningar, varför visar inte LO att det
    är arbetarklassen som driver Sverige runt.
    Arbetstidsförkortning borde ha genomförts
    för länge sen, nu höjer man pensionsåldern, och
    ökar arbetstiden. Istället mobiliserar man för Ukraina, och då slipper överheten klasskampen
    på hemmaplan. Den som vill att livsmedelsföre-tagens vinster och inflation skall debatteras blir beskyllda för en sovjetekonomi, den nya över-heten visar på typisk högerarrogans, som kom-mer att straffa sig.

    Ukraina är ett reaktionärt och proto-fascistiskt projekt, som käkar ut hela Europas levnads-standard, för ingenting, tror ändå att folk inser det, men medias politruker agiterar för Ukraina, som Poltava-Peter Englund, men samtidigt verkar många tveksamma till Ukrainas sak, nånting håller emot, bland vanligt folk. De vill inte se ett Ukraina som dikterar, saknar ett civil-samhället, bara mordiska typer i Skyddskårs-uniformer, skäggiga lönnfeta commendante-typer, ett nytt fast värre Ryssland, inte ett Finland heller, med USA i kulisserna, och ruskiga B52:or, svenskar vet hur det hänger ihop, vi minns dessa mördarmaskiner från Vietnam, ta inte hit dem, för fan!

    Ukraina är Finland x 10, en rookiestat som ”will
    raise hell” som Finlands 4 krig på 20 år, som Maidan-infernot, det var ett budskap redan där av hemskheter, och dödskultur, de måste därför
    avlägsnas, och det vet Ryssland.

    Det märks hur dressyren fungerar, ”den full-skaliga ryska invasionen, anfallskriget” så lyder trosbekännelsen, så att alla ska höra att man inte avviker från liturgin i gudstjänstordningen,
    som media tillhandahåller. Ukraina får inte bli den terrorstat, som USA & EU, vill göra den till,
    båda är lika skyldiga till kriget och Natokulten.
    Bara att uttala: – Ni skall få mer Nato – inte mindre ! – tyder på en exempellös fräckhet, på
    internationell nivå, det kan bara gå åt fanders.

    Ukraina har blivit ett slukhål, för 100.000tals
    offer och lidande, och triljoner av stödpengar
    det är en europeisk katastrof och tragedi.
    Men det är är en fortsättning på Hitlers Barbarossa- attack mot Sovjetunionen, 1941,
    och Putin lär få söka stöd hos de ryska kom-munisterna, och kommunismen kommer att
    återuppstå, som de som kan bekämpa och slå ut den ukrainska fascismen. Det blir århund-radets viktigaste strid.

    • Fast Lennart, europeisk och nordamerikansk arbetarklass röstar idag högerut på konservativa och rent reaktionära partier, som knappast ger minsta ekonomisk utdelning för de hårdast arbetande.

      Går du in i en barack på ett svenskt bygge idag så är det inte vänsterns slagord som hörs. Därifrån är inte minsta ”uppror” för några som helst rättvisa ekonomiska förhållanden att vänta. Det har dött för många decennier sedan.

      Det absurda med den ”nya arbetarklassens” inställning är ju att de i långa loppet självklart undergräver SIN EGEN sociala och ekonomiska position och röstar helt emot sina socioekonomiska intressen, som i Amerika i över 40 år; den arbetarklass som nu stagnerat socialt och ekonomiskt allra mest i hela OECD-området.

      Så kan det gå när det slarvas i vänsterns politiska grundarbete.

  4. Jodå Johan, den svenska arbetarklassen har degenererat, inte bara för att. socialdemokratin
    har jagat all opposition i facken, bara sedan 1945, metallstrejken, sen gruvstrejken 1969
    som även blev ett fall för IB, och ”envoyen” Arne S. Lundberg. På den tiden kallades sossarna
    för pampar, med en viss rätt, det fick inte finnas någon organiserad opposition, även utanför SAP.

    Det som gått emot arbetarklassen, är väl EU, och invandringen, som dels idag utgör en arbetarklass, därför har väl många arbetarväljare gått till Sd,och invandrarna till vp, det är inte lätt att lösa, den förvandlingen. Att sd kunde tanka ”full” upp 20% av sosseväljarna, berodde väl på att de stängt dörren för en utbrytning till vänster, det lyckades sossarna med, sedan 1945, vpk fanns runt 5 % men SAP kunde inte stänga dörren till högernationalism och sd, men de försökte på samma sätt, men sd har agerat skickligare, som högerpartierna, och efter 8 år, blir det svårt att behålla regeringsmakten.

    Man kan tillägga att när arbetarklassen, utanför vpk inte insåg att dåvarande Sovjetunionen upplösning, innebar att kapitalet skulle rycka fram och ta över, med miljonlöner och bonusar, nästan allt har gått emot arbetarklassen, inrikes, utrikes, oligarkerna har tagit över även i Sverige, och arbetarklassen syns inte öht. Klassen som försvann,som inte kan bära en sam-hällsmodell/idé. Alla idéer om ekonomisk demokrati, löntagarfonder, har upphört därmed, som även om arbetstidsförkortning, när ett arbete innebär en ibland utvald lyxposition, vinst-lott, så var det inte förr. Även ryska revolutionen 1917, innebar att Sverige demokratiserades, med allmän rösträtt, 1921, 15 år efter Finland, där tsaren tillät det.

    Så viktig var Sovjetunionen, därför kunde arbetarklassen gå framåt då hela efterkrigstiden, det var avskräckande för kapitalismen, SSSR stödde tredje världen, men många av svenska arbetarna, kunde inte få in det i skallen, och om så blev de förstås förföljda av sossar och IB/säpo. Men därför är kriget mot Ryssland sista spiken, för någon som helst självständig arbetarklass, i kriget har alla dessa motsättningar, nått sitt sista stadium, men även för länderna utanför västblocket, nu blir Ryssland världens arbetarklass, och Europas antifascist-iska gendarm, som vanligt, mycket står på spel. Inte undra på att ett tydligen efterlängtat Barbarossa-scenario tagit form från väst, som 1941. Att vpk och företrädare stod för detta, och samtidigt var transportkompani för socialdemokratin, i riksdagen, från 1945, var det nog värt, jmf. med idag, just för den svenska arbetarklassen.

    USA passade på 1990-2022, när Ryssland var i kaos, vi vet ju det, mycket problem skulle
    inte finnas idag, i Mellanöstern, Jugoslavien, Libyen, Syrien, Irak, och Vietnam skulle inte kunnat segra, 1975, även Kina har haft stöd av Ryssland. Klart att EU-kapitalismen och USA-imperialismen vill slå ut Ryssland, till varje pris, Sverige går väl med i Nato inte pga av rädsla för Ryssland, utan att hämningarna har släppt, även med sossarnas fosterländskhet, nu är Sverige i krig med Ryssland, som aldrig förr, men Ryssland, Kina och Iran blir the Perfect beast, därför så viktigt att dessa försvarar sig och bevarar sin autonomi, när vi sålt ut vår, till USA/EU/Nato, vi blir fullkomligt alienerade.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here