Enligt Pentagon bordade amerikanska styrkor den 21 april 2026 tankfartyget M/T Tifani i Indopazifikområdet, som tidigare hade belagts med sanktioner och anklagades för att smuggla iransk råolja genom Asien.
En artikel av den pensionerade indiske diplomaten M.K. Bhadrakumar
Vad motiverade USA:s president Donald Trump att beordra en sjöblockad av Iran? Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sa nyligen i en intervju med fransk public service-tv att Trump-administrationen rör sig i riktning mot att ta kontroll över Irans olje- och gasreserver.
”Venezuela är ett tydligt exempel. Påståendet var att narkotikasmugglarregimen måste störtas. Slutsatsen är att USA tar kontroll över Venezuelas oljeindustri. Samma sak händer nu med Iran”, hävdade Lavrov.
Det var en klok kommentar, med tanke på Rysslands stora intresse av att samarbeta med Irans olje- och gassektor snarare än att konkurrera. Det ökade oljepriset gav å ena sidan Ryssland oväntade vinster på tiotals miljarder dollar, samtidigt som det å andra sidan tvingade Washington att lätta på sanktionerna för att underlätta ytterligare flöden av rysk olja, vilket var bra för marknaden.
Teheran har noterat den venezuelanska analogin. I en omfattande tv-intervju som sändes igår konstaterade den mäktige talmannen för Irans Majlis, Mohammad Bagher Ghalibaf, en centralfigur i landets ledarskap, bland annat: ”Fienden trodde att Iran var som Venezuela och antog att man efter några dagar skulle kunna ta över vår olja och låta vem som helst som önskade transportera olja från Persiska viken göra det.”
Hur långt ifrån sanningen är de indiska analytikerna som vältaligt hävdar att Hormuz-frågan handlar om Pax Americana – den regelbaserade ordningen, fri sjöfart och öppen handel, öppna sjövägar, stabila handelsrutter. Ren naivitet!
Geopolitiken kring Hormuzsundet är uppenbar. För det första behövs viss klarhet när det gäller havsrätten, som visserligen föreskriver fri sjöfart genom territorialvatten. Men man får inte medvetet bortse från att sådan frihet också ska utövas i enlighet med bestämmelserna från kuststaterna, de stater som gränsar till vattenvägen.
Iran hävdar att man tillämpar sina bestämmelser. Det finns inga internationella vatten där sjövägarna passerar, och Irans territorialvatten sträcker sig till vattenvägens mittpunkt – och till och med bortom där det överlappar Omans territorialvatten. (Därav Irans och Omans gemensamma intresse i Hormuzsundet.)
De iranska bestämmelserna avser antalet fartyg som passerar genom farleden, den avgift som dessa fartyg ska betala (vilket är en vanlig internationell praxis), den valuta i vilken sådana betalningar ska göras, vad fartygens last ska bestå av, etc. Inget av detta hindrar ”friheten att navigera” som sådan.
Det är uppenbart att den blockad som USA har infört inte har någon giltighet enligt internationell rätt. Det är banditvälde, kanonbåtsdiplomati, ”muskelvisning” eller vad man nu vill kalla det. Det är i praktiken en del av den så kallade ”tankerkriget” som västvärlden för i kölvattnet av de ryska sanktioner som utlöstes av Ukraina-konflikten.
När det gäller Iran säger vissa analytiker att den verkliga planen handlar om att begränsa oljeflödet till Kina. Enligt den senaste rapporten från den amerikansk-kinesiska ekonomiska och säkerhetskommissionen till den amerikanska kongressen i mars är ”Kina Irans största handelspartner och den främsta köparen av iransk olja. Kinesiska inköp står för ungefär 90 procent av Irans exporterade olja.”
De strategiska konsekvenserna av ”tankerkriget” är uppenbara. Men den amerikanska rapporten uppskattar också att ”Peking intar en försiktig hållning för att undvika att äventyra relationerna med andra partner i Mellanöstern, såsom Saudiarabien och Förenade Arabemiraten” och har till och med ”begränsat sitt officiella stöd för Iran efter amerikanska och israeliska attacker till diplomatiska uttalanden.”
Kina har helt rätt när man säger att man har handels- och energiband med Iran enligt bilaterala avtal, och att amerikansk inblandning är oacceptabel. Dessutom stör avbrott i flödet av iransk olja Kinas försörjningskedja.
Med detta sagt hämtar Kina också sin olja från ett anmärkningsvärt brett spektrum av regioner som en del av en noggrant avvägd politik. Kinas huvudkälla är ”Övriga Mellanöstern” (Iran, Oman, Qatar och Bahrain) med 2,4 miljoner fat per dag, tätt följt av Ryssland med 2,2 miljoner, Saudiarabien med 1,6 miljoner och Irak med 1,3 miljoner.
Det kan verka som om det inte finns någon enkel utväg för Trump i Hormuz-gåtan. Men i verkligheten är det inte riktigt så – förutsatt att USA överger sin uppfattning från 1979 om ett ”revolutionärt Iran”, vilket i dag faktiskt är en föråldrad uppfattning. De inflytelserika personerna i Teheran är av olika slag, men det råder en allmän enighet om att förbättrade relationer med USA kommer att bidra till att förbättra de ekonomiska förhållandena. Troligtvis är miljardären och politikern Qalibaf själv ett lysande exempel.
Om inte USA gör sig av med de gamla dogmerna om Iran kan det inte lätt förena sig med den nya verkligheten som gör det möjligt för Iran att generera en fantastisk inkomstnivå från Hormuz på hundratals miljarder dollar årligen, vilket har potential att befria landets ekonomi från västvärldens sanktioner och stabilisera dess politiska ekonomi.
Som den som bär det enda ansvaret för att ha förstört kärnavtalet från 2015 (JCOPA) kan endast Trump spela en sådan roll idag, med en framåtblickande agenda för en så snabb integration av Iran i världsekonomin som möjligt.
Om ett sådant tillvägagångssätt är för sent eller inte kan man bara veta om det verkligen försöks. Inga fler bedrägerier, tack. Ytterligare en omgång strider kommer att bli en vändpunkt som radikaliserar Iran. Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus avrättningsstrategi var en katastrof.
Ett regimskifte i Iran för att skapa en proamerikansk regim är ett galet slutspel. Om något så krymper den väljargrupp inom Iran som eftersträvade goda relationer med USA dramatiskt. Den som bevittnade den islamiska revolutionens period kommer att förstå den djupa innebörden av de videor som för närvarande cirkulerar, vilka visar iranier som strömmar ut på Teherans gator natt efter natt.
Trumps beslut att förlänga eldupphöret är ett steg i rätt riktning. Vad som behövs är ett språng i tro. Trump bör följa den pakistanske stabschefen fältmarskalk Asim Munirs råd att avblåsa sjöblockaden. Det är en felaktig uppfattning att Iran kan tvingas förhandla under vapenhot. Irans nationella stolthet är ett civilisatoriskt drag, och dess djupa misstro mot USA är ett historiskt arv.
Gör inga misstag, situationen har obönhörligt nått en vändpunkt. Ändå finns det tillräckligt många personer på den högsta beslutsnivån i Teheran som fortfarande är villiga att förhandla, förutsatt att Trump kan skapa rätt förutsättningar för att förhandlingarna ska få en egen dynamik.
Donera gärna med Swish till 070-4888823.
sionist slaven Trump kan drömma om det – men det blir ALDRIG av. Tvärtom det är fara och färde för hans tid vid makten. Fängelset är framtiden för den dumdryge narcissisten med en IQ på 47, precis som att han är USA:s 47:de president.