Moon of Alabama 27 juni 2026.
Red.: Artikeln är alltså inte helt aktuell i en situation med nya händelser i Hormuzsundet och Libanan och i förhandlingsspelet nästan varje dag. Diskussionen om främst Libanon förtjänar ändå att den läses.
”De senaste dagarna har det skett två händelser i Libanon och Iran som sannolikt kommer att få kriget att återantändas till en mycket större brand. Iran insisterar på att ha kontroll över Hormuzsundet. Men minst hälften av passagen ligger under Omans jurisdiktion.
Oman är, till skillnad från Iran, medlem i FN:s havsrättskonvention och har som sådan en annan syn på internationell rätt när det gäller situationen i sundet. Oman är också ett (tidigare) brittiskt/amerikanskt beroende land. Irans försök att dra det traditionellt neutrala Oman på sin sida av konflikten har misslyckats.
På torsdagen hade FN:s internationella sjöfartsorganisation (IMO) ordnat så att en konvoj av fartyg som hade fastnat i Persiska viken i veckor skulle segla genom sundet alldeles intill Omans kust. Iran såg detta (felaktigt) som ett brott mot samförståndsavtalet med USA och (korrekt) som ett försök att undergräva dess inflytande:
Oman har, i samarbete med FN:s internationella sjöfartsorganisation (IMO), öppnat en korridor för att evakuera fartyg från Gulfen. Det är dock inte svårt att föreställa sig att efter att ha reglerat enkelriktad trafik på Omans sida, skulle det snart bli dubbelriktad trafik, vilket skulle skada Irans kontroll över Hormuzsundet. Och vi har påpekat att med tanke på att den södra sidan av sundet är Omans territorialvatten, om Iran skulle hindra fartygstrafiken där, skulle landets förmodade rättsliga argument påminna väldigt mycket om det som Israel har framfört i samband med sin invasion av Libanon, nämligen att man kan trampa på Omans suveränitet med hänvisning till ett osannolikt påstående om en säkerhetsrisk
Irans svar på utmaningen var en (ofarlig) drönarattack mot ett containerfartyg under Singapores flagg som hade använt den IMO-organiserade konvojen för att ta sig ut ur Persiska viken på egen hand. Som chefen för IMO meddelade under en presskonferens:
Jag har informerats om en attack idag i Omanbukten mot ett fartyg som passerade genom Hormuzsundet. Detta fartyg passerade inte enligt IMO:s evakueringsramverk. Jag har alltid upprepat att sjömännens säkerhet fortfarande är av största vikt. För att säkerställa en samordnad strategi och navigationssäkerhet kommer evakueringsplanen därför att pausas tills ytterligare klarhet uppnås. …
Ingen skadades i drönarattacken. Det blev endast mindre skador på fartyget.
USA använde dock händelsen, som de tidigare inte var inblandade i, för att eskalera situationen. Flera amerikanska flygplan avfyrade missilattacker från långt avstånd mot iranska radarinstallationer nära Sirik, en hamnstad i södra Iran, nära Hormuz.
Igår kväll meddelade Iran att de hade slagit tillbaka:
Islamiska revolutionsgardets (IRGC) flotta har attackerat amerikanska militära mål i regionen som vedergällning för tidigare aggression mot iranska kustområden.
Styrkan gjorde kommentarerna i ett uttalande som utfärdades på fredagen och sa att deras vedergällning ”riktade sig mot den amerikanska terroristmilitärens utplaceringsplatser i regionen.”
De noterade att vedergällningen kom efter att amerikanska styrkor inledde flyganfall mot områden längs den iranska kusten som en del av USA:s oföränderliga ”mönster av att bryta mot sina åtaganden.”
Washington använde ”olika förevändningar, inklusive passage av ett icke-medgörligt fartyg genom en obehörig rutt i Hormuzsundet”, tillade uttalandet.
Det är ännu inte känt vilka amerikanska militära platser iranierna har attackerat eller vilken typ av skada attacken kan ha orsakat.
Om skadan var liten kan USA för tillfället (återigen) stoppa vedergällningarna. Situationen skulle för ett ögonblick kunna bli lugn igen.
Utvecklingen i Libanon pekar dock på att den upptrappas ganska snabbt.
En kort bakgrundsbild: Efter Nakba och förlusten av det arabiska kriget mot Israel 1968 hade många palestinier flytt till Libanon. Detta förändrade demografin i det tidigare majoritetskristna landet. Libanon gled in i ett inbördeskrig mellan de olika fraktionerna av den kristna, drusiska, sunnimuslimska och shiamuslimska befolkningen.
PLO etablerade sig. De använde södra Libanon för attacker mot Israel. 1983 invaderade Israel Libanon och ockuperade Beirut. Dess mål var att besegra och utesluta PLO, men det slutade snart med att bli hatat av de flesta partier i den multikonfessionella libanesiska befolkningen. De förtryckta shiiterna, som utgjorde en stor majoritet i söder, gick snart från att vara Israelvänliga till att bli landets värsta fiender.
USA ingrep och placerade ut ”fredsbevarare” som tog parti för de maronitiska kristna. Självmordsexplosioner drabbade baracker som tillhörde amerikanska, franska och andra ”fredsbevarare”. USA retirerade. Israel installerade sina egna ombudsstyrkor som förlorade mot det växande shiitiska motståndet. Först år 2000, under högt tryck från det shiitiska motståndet, lämnade Israel sina positioner i södra Libanon.
Inbördeskriget dog ut. Den politiska makten var splittring där varje dominans fick en del. Den kristna fraktionen, som hade krympt avsevärt på grund av emigration, behöll sina dominerande positioner medan shiamuslimerna, som nu är i majoritet, lämnades underrepresenterade.
Under senare år hade ett mindre gräl mellan den shiamuslimska Amal-fraktionen och den Iranallierade shiamuslimska Hizbollah möjliggjort bildandet av en icke-representativ regering under den tidigare generalen Joseph Aoun, en maronitisk kristen.
I samband med kriget mot Iran invaderade Israel återigen södra Libanon. Medan Iran, genom samförståndsavtalet, satte Israels reträtt från Libanon som ett villkor för att återöppna Hormuzsundet, insisterade den libanesiska regeringen, under trycket från amerikanska sanktioner, på att hitta sin egen lösning genom att sälja ut till USA och Israel.
Igår undertecknade landet ett trepartsavtal med USA och Israel som gör det möjligt för Israel att behålla kontrollen över södra Libanon, inklusive över cirka 60 kommuner som det hade rensat från dess shiamuslimska befolkning. Avtalet förbinder den libanesiska regeringen att avväpna Hizbollah, vilket den inte kan göra, samtidigt som Israel får stanna kvar på obestämd tid.
För en djupare analys av avtalet (och dess olaglighet enligt libanesisk lag) se här, här och särskilt här (automatiskt översatt till svenska, ö.a.):
Libanon är inte en plats där externa makter enkelt kan införa en säkerhetsarkitektur mot en större inhemsk väljarkår. Det var inte möjligt 1983. Det är inte möjligt idag.
Avtalet av den 17 maj [1983] begravdes eftersom det saknade legitimitet, eftersom det var kopplat till ockupation och eftersom de som förväntades acceptera det hade kapacitet att avvisa det. Washingtons ramverk kanske inte är identiskt, men det bär samma svaghet. Det är beroende av Hizbollahs avväpning utan Hizbollahs samtycke. Det är beroende av den libanesiska arméns verkställighet utan libanesisk politisk konsensus. Det är beroende av amerikansk medling trots amerikansk partiskhet. Det är beroende av israeliskt tillbakadragande samtidigt som Israel får befogenhet att fördröja tillbakadragandet.
Det är inte en fredsprocess. Det är en kontrollerad kris.
Det är ännu mer än så. Israels tydliga avsikt här är att återuppväcka ett libanesiskt inbördeskrig och det kan mycket väl lyckas.
Elijah J. Magnier 🇪🇺 @ejmalrai – 8:54 UTC · 27 juni 2026
Det libanesiska motståndet kommer inte att acceptera den långvariga närvaron av israeliska ockupationsstyrkor i det ockuperade södra Libanon. Dess svar, oavsett när det kommer, kommer att understryka den legitimitetskris som skapats av president Joseph Aouns beslut att upphäva fiendskapstillståndet mot Israel, en makt han inte besitter, och att acceptera en så kallad ”buffertzon” som hindrar invånarna i nästan 60 byar från att återvända till sina hem.
Avtalet om Libanon kommer att leda till en upprepning av situationen från 1980-talet. Liksom 1983 kommer detta att bli ytterligare ett brutalt men fruktlöst försök att reda ut konflikten mot befolkningens vilja. Ett inbördeskrig kommer att följa, en amerikansk militär intervention kommer att följa. Det kommer att besegras av Hizbollah och sluta, kanske om flera år, i en israelisk reträtt.
Amerikanska och israeliska observatörer erkänner att avtalet sannolikt kommer att leda till mer krig, inte bara i Libanon utan i hela Mellanösternregionen:
Detta är bokstavligen motsatsen till fred. …
Genom att inleda detta avtal nu, bokstavligen mitt i försöken att förhandla fram ett slut på det amerikanska kriget med Iran, mitt i en 60 dagar lång vapenvila med Iran – som, om den lyckas, skulle avsluta striderna i Libanon – vidtar vi åtgärder med dessa underskrifter i Washington idag som gör det nästan omöjligt att upprätthålla vapenvilan och nå en slutlig lösning, och gör därför krig mer troligt.
Medan Israel återupptar inbördeskriget i Libanon och via USA intensifierar kriget mot Iran, har de redan siktet inställt på nästa mål:
Israels vetenskaps- och teknikminister Gila Gamliel:
”När vi väl har kommit bortom den iranska regimen finns det Osmanska rikets ambition, som kommer att sträva efter att expandera och sprida sitt inflytande. Det råder ingen tvekan om att Turkiet, med sina ambitioner att expandera bortom sina gränser och att leda regionen enligt sin egen vision, utgör ett verkligt framtida hot mot medborgarna i staten Israel. Israel förbereder sig alltid för varje hot, och det råder ingen tvekan om att Turkiet håller på att bli en front som faktiskt kan bli ett hot i framtiden.”
Varpå den sunnitiska NATO-medlemmen Turkiet svarar genom att subtilt hedra shiitisk teologi:
Erdogan denna vecka:
”Jag firar Kerbela-martyrerna med barmhärtighet och respekt. Vi har upplevt sorgen över vår mästare Husayn ibn Alis och hans följeslagares martyrdöd precis som det var den dagen i hela 14 århundraden.”
Bli inte förvånad när framtida nyhetsinslag rapporterar om Hizbollahs logistik som går genom Turkiet …
Postat av b den 27 juni 2026 kl. 10:52 UTC | Permalink
Det finns ett alternativ, ett rättmätigt och fullt legitimt alternativ, till vad Wash dc, telahell bryssel och dess ’ledare’ i City har för avsikt (3e vkr), och det är motstånd inifrån. Varje land i Europa och dess medborgare med självbevarelsedrift, ska bidra till att välta de i bryssel som sitter från våning 8 och uppåt till där den kriminella von lygen sitter (dom på vån8 o uppåt som stängde av all AC för sina tjänstehjon på 7 o nedåt så de satt flämtande i 30gr värme, medan von lygen o hennes anhang hade AC,n på till sig själva…allt för ”klimatets skull”..). Fria Tider, igår.
På samma sätt måste amerikanerna kasta ut washington dc från Usa, engelsmännen montera ned o kasta ut city of london från London och England, och israelerna göra upp med den kriminella kulten i telaviv (förslagsvis genom att bygga en 30m hög förborgning o mura in dom bakom den). På det sättet kan Världen slippa det krig som tidernas värsta kriminella strävar efter, för att slippa bli dragna inför rättvisan och möta den enda tänkbara straffutmätningen. De vet att det är detta som väntar dom och därför har det ingen betydelse för dom att de spelar med högsta insatsen; medborgarna och allt levande liv på jorden.
Den farligaste motståndaren är den som inte har något att förlora.