Krig mot Iran: – Raffinaderier drabbade – Oljetull för att betala för iranska skador

Bild: Irans Larakö

Moon of Alabama, den 19 mars 2026

Iran har, som utlovats igår, svarat på den amerikansk/israeliska attacken (Israel påstår att USA var införstått, Trump förnekar amerikansk kännedom, ö.a.) mot sina energianläggningar genom att attackera raffinaderier och gasanläggningar i flera länder i Persiska viken.

Qatar talade om ”omfattande skador” på sina LNG-anläggningar orsakade av en iransk attack. Saudiarabien hävdade att attacken avvärjdes men att en drönare hade träffat deras SAMREF-raffinaderi nära Yanbu på västkusten. Kuwait rapporterade bränder vid två av sina tre raffinaderier, Bahrain och Förenade Arabemiraten kommenterade inte, men människor som bor där rapporterar om explosioner, bränder och skador.

Flera missiler och drönare träffade Israel. Det har nu utsatts för en ihållande attack med flyglarm som går nästan varje timme. I eftermiddags träffades BAZAN-oljeraffinaderiet i Haifa.

Skadorna från den fortsatta amerikanska och israeliska bombkampanjen i Iran är också ganska betydande. Den israeliska planen är att förstöra all Irans kapacitet i den utsträckning att återuppbyggnaden blir orimligt dyr.

Men Iran har redan planerat för detta. De har hittat ett sätt att betala för att återuppbygga sin stat. Eftersom de har, och sannolikt kommer att fortsätta att ha, kontroll över Hormuzsundet kan de begära betalning i utbyte mot att tillhandahålla säker passage.

Lloyd’s List rapporterar:

Iran etablerar ”säker” sjöfartskorridor för godkända och betalda transiter

MINST en tankfartygsoperatör sägs ha betalat en avgift till Iran för att få passera Hormuzsundet medan flera andra tankfartyg har passerat efter iransk granskning och diplomatiska interventioner, enligt flera välplacerade källor med direkt kunskap om transiterna.

Flera regeringar, inklusive Indien, Pakistan, Irak, Malaysia och Kina, sägs alla diskutera fartygstransitplaner direkt med Teheran, där tjänstemän inom Islamiska revolutionsgardet har etablerat ett begynnande fartygsregistreringssystem för ”godkända” fartyg för att komma överens om säker passage.

Minst nio fartyg har nu lämnat sundet via den ”säkra” korridoren som leder fartyg genom iranskt territorialvatten via Irans Larak-ö, som används av IRGC:s flotta och hamnmyndighet för att bedöma visuell bekräftelse av fartygen.

Bilden till vänster visar den normala trafikvägen genom sundet medan bilden till höger visar (förutom det lila skeppet) passagen på den kontrollerade rutten norr om Larak-ön.

Utan kriget och utan blockaden av sundet skulle råoljepriserna ligga runt 60 dollar per fat istället för nuvarande 100–120 dollar per fat (snart 200 dollar per fat). När Iran slutligen går med på ett slut på kriget – månader om inte år fram i tiden – kan ett av villkoren vara en avgift på 10 dollar per fat för alla tankfartyg som passerar sundet. Detta skulle, under en begränsad tid, komma utöver marknadspriset på 60 dollar i fredsnivå. En måttlig avgift med tanke på kostnaden för dagens fat. Detta ger samtidigt en betydande inkomst på cirka 50–100 miljoner dollar per dag för Iran. Det skulle bidra till att återvinna de pengar som behövs för att reparera eventuella krigsskador.

USA, om de har något att säga till om, kan mycket väl gå med på det villkoret.

För närvarande har Iran cirka 140 miljoner fat råolja i flytande lager – dvs. på gamla hyrda tankfartyg som ankrar någonstans. Den oljan var svår att sälja eftersom den låg under amerikanska sanktioner.

USA överväger för närvarande att häva dessa sanktioner för att förse de globala marknaderna med mer olja och därigenom sänka priset. Som USA:s finansminister Scott Bessent tillkännagav:

Under de kommande dagarna kan vi komma att häva sanktionerna för den iranska oljan som finns på vattnet. Det är cirka 140 miljoner fat, så beroende på hur man räknar är det 10 dagar till 2 veckors leverans, som iranierna hade pressat ut, som allt skulle ha gått till Kina. I huvudsak kommer vi att använda de iranska faten mot iranierna för att hålla nere priset under de kommande 10 eller 14 dagarna, medan vi fortsätter denna kampanj. Så vi har många påtryckningsmedel.

USA var inte villiga att häva dessa sanktioner under fredssamtalen med Iran. Men med tanke på bristen på olja under krigsförhållanden och de höga priserna blir det plötsligt möjligt.

Hur det skulle vara ”mot iranierna” när de kan sälja sin parkerade olja för 100 dollar per fat övergår mitt förstånd.

Tillagt:

USA verkar ha slut på ammunition för eldgivning från säkert avstånd. F-35-stridsflygplan beordrades in i iranskt luftrum och minst ett skadades. Detta bekräftar att luftöverlägsenhet över Iran inte har uppnåtts (ännu).

Moon of Alabama, den 20 mars 2026

Kriget mot Iran: – USA:s förluster – Öppnandet av sundet – Dilemmat med oljepriset – Krigets utvidgning

De förluster som den amerikanska militären för närvarande åsamkas i kriget mot Iran fortsätter att växa.

ABC News bekräftar att Iran har lyckats förstöra minst tio radarstationer i Mellanöstern. De flesta av dessa ägdes av USA, medan resten hade levererats till USA:s allierade. Förlusten av tidigvarningsradar gör att fler iranska missiler kan ta sig igenom USA:s missilförsvarsbarriär. Det kommer att orsaka fler förluster i andra anläggningar, särskilt i Israel.

USA:s centralkommando bekräftade igår att det iranska luftförsvaret lyckades träffa minst ett av dess F-35 ”stealth”-stridsflygplan. Enligt uppgift skadades piloten och planet gjorde en ”hård landning” – vilket sannolikt innebär att piloten sköt ut sig innan flygplanet kraschade.

Detta borde äntligen krossa Lockheeds marknadsföringsnonsens om sina stridsflygplans ”osynlighet”. Det krossar också myten om att Iran har förlorat kontrollen över sitt luftrum och att USA har uppnått luftöverlägsenhet. Följaktligen kommer USA att tvingas fortsätta använda dyra och ytterst sällsynta distansvapen för att träffa mål inom Iran istället för att utföra mycket billigare gravitationsbombning.

Det amerikanska hangarfartyget Ford tvingades lämna Mellanöstern för reparationer efter att en ”tvättbrand” förstört omkring 600 kojer ombord. Hangarfartyget Ford var redan ökänd för sina ständigt igensatta toaletter. Jag misstänker starkt att det kommer att tvingas återvända till USA för en långvarig översyn.

Det andra hangarfartyget i regionen har dragits tillbaka till södra Arabiska havet av rädsla för att attackeras av iranska styrkor. Det stora avståndet från Iran kommer att kräva tidskrävande lufttankning av dess flygplan när de skickas ut på uppdrag mot det landet.

Minst tre F-15-stridsflygplan har förstörts av påstådd ”vänlig eld” nära Kuwait.

Av de 100 MQ-9 Reaper-drönare som den amerikanska militären hade anskaffat har cirka 10 gått förlorade under de senaste spaningsuppdragen över Iran.

Cirka fem amerikanska KC-135-tankflygplan träffades under en iransk attack mot Saudiarabien. Ytterligare ett förlorades och ett annat skadades under en kollision i luften.

Allt detta är inte ”mycket” när man beaktar den totala storleken på de amerikanska styrkorna, men vi befinner oss bara på dag 21 av detta krig och förlusterna kommer att fortsätta att ackumuleras.

—

En amfibisk beredskapsgrupp bestående av tre fartyg med cirka 2 200 marinsoldater ombord har beordrats från Japan till Mellanöstern. Det kommer att ta minst en vecka innan den når sin destination. En annan ARG förväntas snart lämna San Diego för att ta sig till Mellanöstern. Det kommer att ta tre veckor innan den kan vara på plats.

Varje ARG (även känd som Marine Expeditionary Unit, MEU) har en 800 man stark markstyrka ombord som kan användas för att storma en strand, inta en landningsbana eller utföra andra småskaliga kommandouppdrag. Resten av soldaterna ombord är försörjnings- och stödstyrkor. En MEU kan försörja sig själv i endast en vecka eller så innan den måste avlösas av reguljära styrkor. Dessa reguljära styrkor saknas fortfarande. Detta gör det troligt att ARG:erna kommer att göra mycket lite.

Det finns spekulationer i media om att USA kommer att använda ARG:erna för att invadera och ockupera ön Kharg i den norra delen av Persiska viken, där iransk olja lastas på fartyg för export. Men för att ens nå Kharg skulle ARG:erna behöva passera genom Hormuzsundet, vilket skulle vara ett mycket riskfyllt företag. Därefter kommer erövringen av Kharg, vilket i sig är ett självmordsuppdrag.

Det finns en handfull iranska öar i Hormuzsundet som är bättre kandidater för en marinkårslandstigning. Men alla dessa ligger, precis som Kharg, inom räckhåll för iransk artilleri, missiler och drönare. Att ockupera dem kommer att kräva långvariga kampanjer och viljan att drabbas av omfattande förluster.

Det talas också mycket om ett amerikanskt uppdrag att återöppna Hormuzsundet genom att tillhandahålla marinskydd för civil sjöfart. Men styrkorna för att göra det finns helt enkelt inte där (ännu). Det skulle krävas ett dussin jagare plus minröjare plus flygstöd för att möjliggöra sådana konvojskyddsuppdrag. Minst två av de tre amerikanska minröjare som borde befinna sig i Mellanöstern är för närvarande i Malaysia. De flesta av de cirka tjugo tillgängliga jagarna är för närvarande på uppdrag för att skydda hangarfartyg. Det kommer att ta många veckor, om inte månader, innan de nödvändiga styrkorna kan samlas och sättas in.

—Trump-administrationen befinner sig i en kamp mot klockan. Den ursprungliga planen var att avsluta Iran-kampanjen innan den började påverka oljepriserna. Men Iran underkastade sig inte USA:s önskemål. Chansen att Trump nu ska göra en TACO och backa ur krisen är nästan obefintlig. Det krävs två parter för att stoppa ett krig, och Iran är inte villigt att göra några eftergifter.

Ändå har administrationen fortfarande inte insett att den har lyckats driva in sig i ett långt krig. Dess försök att sänka oljepriserna visar att den fortfarande försöker bekämpa väderkvarnar.

Under normala omständigheter förbrukar världen cirka 100 miljoner fat råolja per dag. På grund av blockaden av sundet saknas för närvarande cirka 15 miljoner av dessa. Marknadernas första reaktion på en sådan försörjningschock är att tömma befintliga lager och reserver.

USA har hävt sanktionerna mot rysk olja som lagras till havs och överväger att göra detsamma för cirka 140 miljoner fat flytande iranska reserver. Men med 15 miljoner fat som saknas per dag kommer sådana engångsfrigivningar endast att ge tillräcklig lättnad för ytterligare en vecka eller så. Frigivningen av några hundra miljoner fat från internationella strategiska oljereserver kommer också att ha liten effekt.

Avgörande här är flödeshastigheten, dvs. hur mycket som kan pumpas ut och släppas ut per dag. Flödeshastigheten från de amerikanska reservlagren i saltgrottor är cirka 1,2 miljoner fat per dag.

Den totala globala reservflödeshastigheten är cirka 2 miljoner fat per dag. Med ett underskott på 15 miljoner fat per dag kommer varje utsläpp från reserverna endast att ha ringa effekt.

De framtida marknadspriserna på olja ligger fortfarande runt 100 dollar per fat. Det verkliga marknadspriset på produkten överstiger redan 150 dollar per fat. Saudiarabien prognostiserar 180 dollar per fat för början av april. Priset kommer att ha nått 200 dollar per fat i mitten av nästa månad.

Priserna på naturgas och LPG kommer att stiga ännu brantare eftersom 20 % av den totala kapaciteten nu saknas. Det finns också ett antal biprodukter som följer med olje- och gasutvinning. Nästan hälften av det globala heliumutbudet, som behövs för chipstillverkning, saknas. Svavel har blivit en bristvara. Urea och andra gödningsmedel är nu betydligt dyrare. Tillgången på specialprodukter som flygbränsle och nafta, som behövs för kemisk produktion, håller på att försvinna.

Efterfrågeförlust följer på utbudsförlust. Om det finns mindre flygbränsle tillgängligt kommer flygresor att bli dyrare och människor kommer att boka färre flyg. Det kanske inte drabbar så många. Men om det finns mindre gödselmedel tillgängligt för att producera mat kommer människor att börja svälta. Hunger skapar sociala konflikter och uppror.

Folk kanske redan klagar över priserna vid bensinpumpen, men vi är fortfarande långt ifrån att uppleva de verkliga problemen som detta krig kommer att skapa.

—Trump-administrationen skulle vilja ha ett fogligt men ändå resursstarkt Iran. Israel, och dess USA-baserade lobby, siktar mycket längre. Det vill förstöra Iran och, om möjligt, hela Gulfregionen. Det är därför vi ser försök att uppvigla de arabiska Gulfstaterna (och Turkiet) till att direkt ansluta sig till kriget mot Iran.

Jag förväntar mig att dessa försök kommer att intensifieras tills åtminstone några av Gulfstaterna tar det självmordsliknande steget att bekämpa Iran med egna medel. Det kan då bli det ögonblick då USA drar sig tillbaka från aktivt deltagande i konflikten för att begränsa sig till att leverera dyra vapenleveranser. Detta är vad Trump-administrationen har gjort i Ukraina och det finns goda skäl för den att upprepa det upplägget i andra regioner.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.