Krig mot Iran: – Saudiarabien skyller på Israel – Kagan, en neokonservativ storhet medger nederlag

Moon of Alabama

11 maj 2026. Översättning av Rolf Nilsson.

Två anmärkningsvärda artiklar har publicerats under de senaste dagarna. De är relaterade till varandra eftersom båda författarna är erfarna högerstrateger som var djupt involverade i George W. Bush-administrationen och dess krig mot Irak.

Den första artikeln är av Turki Al-Faisal: Han är sonson till Saudiarabiens grundare kung Abdulaziz och son till kung Faisal. Han är ordförande för King Faisal Foundations Center for Research and Islamic Studies.

Från 1979 till 2001 var prins Turki generaldirektör för Al Mukhabarat Al ‘Ammah, Saudiarabiens underrättelsetjänst, och avgick från sin position den 1 september 2001, tio dagar före attackerna den 11 september där 15 saudiska medborgare kapade kommersiella amerikanska flygplan. Prins Turki tjänstgjorde därefter som ambassadör vid Court of St. James’s (dvs. Storbritannien, ö.a.) och USA.

I en debattartikel som publicerades på lördagen i den halvofficiella Arab News avslöjar Faisal den stora konspirationen bakom USA:s krig mot Iran.

Medan saudierna är irriterade över Iran, erkänner de att det inte är den verkliga boven som har orsakat den röra som hela Gulfregionen nu befinner sig i:

När Iran och andra försökte dra in kungariket i förstörelsens ugn, valde vårt ledarskap att uthärda den smärta som en granne orsakat för att skydda sina medborgares liv och egendom. Om kungariket hade velat, och det är kapabelt att göra det, svara Iran på samma sätt genom att förstöra iranska anläggningar och intressen, kunde resultatet ha blivit förstörelse av saudiska oljeanläggningar och avsaltningsanläggningar längs Persiska vikens kust, och till och med djupt inne i kungariket.

Om den israeliska planen att starta krig mellan oss och Iran hade lyckats, skulle regionen ha kastats ut i ruin och förstörelse. Tusentals av våra söner och döttrar skulle ha gått förlorade i en strid där vi inte hade någon insats. Israel skulle ha lyckats påtvinga sin vilja på regionen och förblivit den enda aktören i vår omgivning.

Genom kronprins Mohammed bin Salmans visdom och framsynthet undvek kungariket krigets fasor och dess förödande konsekvenser. Tillsammans med Pakistan släcker landet nu stridernas eld, hjälper till att förhindra eskalering och ger fredsförespråkare hopp om att de kan känna sig trygga med sina nära och kära liv och säkerheten för sina intressen.

Debattartikeln avfärdar alla rykten som spridits av sionistiska propagandister som hävdade att saudierna uppmanade till en utvidgning av kriget.

Sedan kinesisk moderering för tre år sedan ledde till en politisk överenskommelse mellan Iran och Saudiarabien har det inte förekommit någon större konfrontation mellan dessa länder. Trots kriget välkomnar Saudiarabien iranska pilgrimer till Hajj. Medan Iran har attackerat amerikanska installationer i Saudiarabien har landet avstått från att attackera stora saudiska oljeintressen. Följaktligen gör Saudi Aramco, det statligt ägda oljebolaget, rekordvinster.

Den saudiska positionen är ett av många tecken på att USA har förlorat sin hegemoniska roll i Gulfen.

En andra debattartikel, av den ärke-neokonservative Robert Kagan i den krigsvänliga tidningen Atlantic, bekräftar den uppfattningen. Kagan, som hade drivit Bush/Cheney-administrationen mot ett krig mot Iran, medger att USA har förlorat sitt krig mot Iran:

Schackmatt i Iran – Washington kan inte vända eller kontrollera konsekvenserna av att förlora detta krig. (arkiverad)

– Atlantic

Det är svårt att tänka sig en tid då USA led ett totalt nederlag i en konflikt, ett bakslag så avgörande att den strategiska förlusten varken kunde repareras eller ignoreras.

…Nederlaget i den nuvarande konfrontationen med Iran kommer att vara av en helt annan karaktär. Det kan varken repareras eller ignoreras. Det kommer inte att bli någon återgång till status quo ante, ingen slutgiltig amerikansk triumf som kommer att upphäva eller övervinna den skada som orsakats. Hormuzsundet kommer inte att vara ”öppet” som det en gång var. Med kontroll över sundet framstår Iran som nyckelaktören i regionen och en av nyckelaktörerna i världen. Kinas och Rysslands roller som Irans allierade stärks; USA:s roll, avsevärt minskad. Långt ifrån att visa amerikansk skicklighet, som krigets anhängare upprepade gånger har hävdat, har konflikten avslöjat ett Amerika som är opålitligt och oförmöget att avsluta det man påbörjade. Det kommer att utlösa en kedjereaktion runt om i världen när vänner och fiender anpassar sig till Amerikas misslyckande.

Kagan erkänner att USA inte har någon väg ut ur sitt dilemma:

Även om Trump skulle genomföra sitt hot om att förstöra Irans ”civilisation” genom mer bombningar, skulle Iran fortfarande kunna avfyra många missiler och drönare innan dess regim gick under – förutsatt att den gick under. Bara några få framgångsrika attacker skulle kunna lamslå regionens olje- och gasinfrastruktur i åratal, om inte årtionden, och kasta världen, och USA, in i en långvarig ekonomisk kris. Även om Trump skulle vilja bomba Iran som en del av en exitstrategi – genom att se tuff ut som ett sätt att maskera sin reträtt – kan han inte göra det utan att riskera denna katastrof.

Om detta inte är schackmatt är det nära.

Kagan överväger alternativet, ett totalt krig mot Iran, men avvisar det som en sämre väg som sannolikt kommer att leda till ett ännu större misslyckande:

Om inte USA är berett att delta i ett fullskaligt mark- och sjökrig för att avsätta den nuvarande iranska regimen, och sedan ockupera Iran tills en ny regering kan ta över; om det inte är berett att riskera förlusten av krigsfartyg som eskorterar tankfartyg genom ett omtvistat sund; om det inte är berett att acceptera den förödande långsiktiga skadan på regionens produktionskapacitet som sannolikt kommer att uppstå till följd av iransk vedergällning – att lämna nu kan verka som det minst dåliga alternativet. Ur politisk synvinkel kanske Trump anser att han har större chans att klara sig igenom ett nederlag än att överleva ett betydligt större, längre och dyrare krig, som ändå skulle kunna sluta i ett misslyckande.

Nederlag för USA är därför inte bara möjligt utan troligt. Så här ser nederlaget ut.

…

Den nya status quo i sundet kommer också att orsaka en betydande förändring av relativ makt och inflytande både regionalt och globalt. I regionen kommer USA att ha visat sig vara en papperstiger, vilket tvingar Gulfen och andra arabstater att tillmötesgå Iran. Som Iranforskarna Reuel Gerecht och Ray Takeyh nyligen skrev: ”De arabiska ekonomierna i Gulfen byggdes under amerikansk hegemonis paraply. Tar man bort det – och den frihet att navigera som följer med det – kommer Gulfstaterna oundvikligen att tvingas vända sig till Teheran.”

De kommer inte att vara de enda. Alla nationer som är beroende av energi från Gulfen kommer att behöva utarbeta sina egna arrangemang med Iran. Vilket val kommer de att ha?

Kagan tror att förlusten av kriget mot Iran kommer att få mycket bredare konsekvenser för USA:s position runt om i världen:

Den globala anpassningen till en postamerikansk värld accelererar. Amerikas en gång dominerande position i Gulfen är bara det första av många offer.

Senare i veckan förväntas USA:s president Donald Trump besöka Kina. En förhandinformation av besöket från administrationen, publicerad i Financial Times (arkiverad), låtsas som att USA fortfarande kan använda sitt krig för att utöva påtryckningar runt om i världen:

”Jag förväntar mig att presidenten utövar påtryckningar”, sa en amerikansk tjänsteman till reportrar i en briefing.

Han sa att Trump skulle återuppta tidigare diskussioner med Xi om Kinas stöd för Iran och Ryssland, inklusive att förse dem med komponenter med dubbla användningsområden och potentiell vapenexport.

”Jag förväntar mig att den konversationen fortsätter. Jag tror att ni har sett några åtgärder, dvs. sanktioner, komma ut från amerikansk sida bara under de senaste dagarna som jag är säker på kommer att vara en del av den konversationen”, tillade tjänstemannen.

Utrikesdepartementet införde på fredagen sanktioner mot tre kinesiska satellitföretag för att ha tillhandahållit bilder och andra tjänster till Iran som hjälpte dem att genomföra militära attacker mot amerikanska styrkor i Mellanöstern. Finansdepartementet sanktionerade också Yushita Shanghai International Trade för att ha hjälpt Iran att importera bärbara luftförsvarssystem [Manpads] från Kina.

Trump har fortfarande inte insett att sanktionsspelet, efter att han har förlorat kriget, också är över. Det ligger verkligen inte i Kinas, eller någon annans, intresse att hjälpa USA att återta den hegemoniska position som landet nu har förlorat i Gulfen.

Postat av b den 11 maj 2026 kl. 11:38 UTC | Permalink