Latin-Amerika, den moderna världens vagga. Del 2

Vad kommer först, frihet eller välstånd?

I denna andra del av artikeln nämns flera av de ledare som har bidragit till kampen för den amerikanska kontinentens utveckling, men det berättas också om bakslag och hinder. Till exempel blev nog många av oss förvirrade när Brasiliens president avvisade förslaget att rösta in Venezuela i BRICS+ och i stället föreslog Argentina.

Del 1 publicerades här.

USA:s roll behandlas noga av Alan Freeman. En fråga måste ställas. Hur många av alla progressiva personer i USA, pensionerade militärer, CIA-tjänstemän, ekonomer med flera, har verkligen satt sig in USA:s historiska roll? Att Michael Hudson gjort det är uppenbart, men andra?

I artikeln The Founders Never Meant The US To Be A Democracy (ungefär: De som grundade USA avsåg aldrig att landet skull bli en demokrati) gör Doug Henwood viktiga påpekanden: «En av de stora motsägelserna i det amerikanska livet är att vi ser oss själva som en demokrati, en modell för världen, men en med en mycket rik elit, som utövar enormt inflytande över politiken. Även om vi ofta (med rätta) känner att demokratin urholkats i USA, bör vi inte glömma att vår stat, trots vår image, aldrig var utformad för att vara en demokrati. Vår situation, där en vansinnigt rik oligarki knuffar undan de sista resterna av folkmakt, härrör från de regeringsstrukturer som James Madison [president 1809-1817] och hans medgrundare avsåg. Det var ingen slump, som de vulgära marxisterna brukade säga, att vår första president var en av de rikaste killarna i det nyfödda landet.» Doug H. skriver vidare att James M. skrev ett antal kända essäer. «I den mest berömda av dessa essäer, Federalist nr 10, hävdade han att ekonomisk ojämlikhet inte uppstod på grund av exploatering eller ärvda privilegier utan på grund av naturliga skillnader i mänsklig talang.»

Hur många av de pensionerade militärer, CIA-tjänstemän, diplomater, ekonomer med flera som många av oss med stort utbyte regelbundet lyssnar på, hur många av dem är insatta i vad USA verkligen representerat för jordens alla folk? Flera av dem verka vilja att USA skall komma tillbaka till en tid som en gång var. Men vad syftar de på?

Bertil Carlman

——————————————————————————————–

Vilket kommer först: frihet eller välstånd?

Detta leder oss till frågan i centrum för Latinamerikas folks nuvarande tillstånd: vad är sambandet mellan politisk självständighet och ekonomisk suveränitet, eller i Kinas globala initiativs terminologi, mellan säkerhet och utveckling? I sin mest allmänna form kan detta formuleras så här: med tanke på sådana inspirerande och framgångsrika kamper för politisk frihet [som förts], vilka krafter orsakade den utbredda fattigdom och det ekonomiska beroende som råder i hela regionen? Hur förlorade dess nationer ekonomiskt de friheter, som deras ledare så tappert försvarade politiskt?

Anledningen sammanfattas träffande i klagan från den mexikanske presidenten Porfirio Dios på 1800-talet: ‘Stackars Mexiko, så långt från Gud, så nära USA’. Ur de turbulenta åren under 1800-talet växte den paradox fram, som Kwame Nkrumah kallade ‘neokolonialism’: den ekonomiska underkastelsen av de politiskt befriade. Även om denna term myntades 1963, hade fenomenet redan uppfunnits sjuttio år tidigare – av USA. Neokolonialismens mekanismer har beskrivits korrekt av många författare, inklusive de med latinamerikanskt ursprung eller inspiration som Prebisch och Singer som först uppmärksammade det, och det förstärktes successivt av teoretiker om ojämlikt utbyte som Arghiri Emanuel och Samir Amin, samt av författare från ’Dependency School’ som Andre Gunder Frank och i Latinamerika Ruy Mauro Marini, Theotonio dos Santos, Augustin Cueva och den kontroversielle brasilianske presidenten Henrique Cardoso.

Den beskrivs väl av termen ‘beroende’, där nominellt självständiga nationer antingen politiskt tvingas, eller av sina ekonomiska omständigheter drivs att underordna sina ekonomier de vinstdrivna kraven hos de colombianska nationerna. Det uppstår när två länder (eller block, eller regioner) med olika arbetsproduktivitet inleder handelsrelationer med varandra, vanligtvis när det högproduktiva landet specialiserar sig på ‘kunskapsintensiva’, högteknologiska produkter. Det lägre produktiva landet (det beroende landet) drivs då att specialisera sig på produkter [gjorda] av billig arbetskraft. Under den tidiga kolonialtiden var dessa vanligtvis mineral- eller jordbruksprodukter, även om det numera även omfattar tillverkning i den lägre delen av värdekedjan såsom kläder, elektroniska komponenter (grunden för Mexikos ‘maquiladora’-industrier) eller till och med fordonskomponenter, vilka eftersom de är arbetsintensiva kan tillverkas billigare med den billiga arbetskraften i södern.

Det högproduktiva landet eller blocket gynnas av dessa billiga importvaror, vilket gör det möjligt för det att specialisera sig på så kallade ‘högkvalitativa’ produkter där de kan behålla ett monopol genom sin arbetsstyrkas specialistkompetens, avancerade skyddsmekanismer eller kontroll över stora resurser för att investera i forskning och utveckling som håller dem steget före.

Under dessa omständigheter byter det dominerande landets arbetskraft, även till ‘rättvisa’ marknadspriser, mot en mycket större mängd av det beroende landets arbetskraft. Kvoten är mycket stor; vi kan uppskatta det genom att jämföra BNP per capita i de två länderna, vilket är en approximation för den arbetskraft som skapar deras produkter. Det kan ses i diagrammet ovan att 1989, när nyliberala politiker nådde sin topp, byttes arbetskraften från en arbetare i det globala nord mot arbetskraften från 14 från Latinamerika och Karibien.

Saker och ting har blivit ‘lite bättre’ sedan dess, och diagrammet visar vad som ser ut som en förbättrande trend. Ändå är den enkla kvoten mellan vad amerikanska kapitalister kan få för sina arbetares arbete, och vad till och med latinamerikanska kapitalister kan få, inte bättre än den var på Theodore Roosevelts tid. Tyvärr är ‘förbättringen’ inte resultatet av någon förbättring av Latinamerikas förhållanden, utan av USA:s långa, autonomt genererade nedgång.

Enligt neoklassisk handelsteori borde denna lucka inte existera alls. Den borde ha stängts för länge sedan som en följd av världsmarknadens funktion. Faktum är att motsatsen har inträffat. Ojämlikheten ökade kraftigt under de nyliberala åren och minskade mest under de ‘protektionistiska’ sextio- och sjuttiotalet, då latinamerikanska länder, informerade av beroendeanalysen, införde åtgärder som importsubstitution, kapitalkontroller och utvecklingsinriktade statliga investeringar.

Detta belyser två viktiga punkter: för det första, på grund av ojämlikt utbyte förvärras beroendet – och därmed ojämlikhet och fattigdom –när världsmarknaden är oreglerad och nationerna i det globala syd tvingas ‘öppna sina marknader’; det är lättande när dessa nationer skyddar sin ekonomiska suveränitet genom att skydda sina egna industrier, hantera handel och kontrollera kapitalflöden. Med andra ord, ‘divergens’ är självförstärkande. Som en följd behöver den inte påtvingas av kolonial ockupation. Istället använder de dominerande länderna politisk makt och ekonomisk korruption för att upprätthålla fogliga regeringar vid makten i resten av världen. När detta inte fungerar, är militära aktioner och regimskifte deras omedelbara utväg. Detta är faktiskt den främsta orsaken till den krigslystnad som de colombianska nationerna visar mot Kina.

Monroe och efterföljare

Det andra ‘benet’ som neokolonialismen vilar på är därför den ihållande och regelbundna användningen av våld för att påtvinga regeringar som ger efter för beroende ekonomiska relationer. Även detta kom först i Amerika – i norr, inte i södern. Det uppstod i USA, framför allt under Theodore Roosevelts presidentskap som varade från 1901 till 1912.

I ett berömt stycke om kapitalismens ‘Rosy Dawn’ i Kapitalet volym I, uttryckte Marx det mycket tydligt navelsträngsliknande förhållandet mellan kolonialism och kapitalism, och den avgörande funktionen av kraft i att befästa den:

Upptäckten av guld och silver i Amerika, utrotningen, förslavningen och inneslutningen i gruvor av ursprungsbefolkningen, början på erövringen och plundringen av Ostindien, och förvandlingen av Afrika till en labyrint för kommersiell jakt på svartskinn (mörkhyade männikor), markerade den rosafärgade gryningen av kapitalistisk produktion. Dessa idylliska händelser är de främsta momenten för primitiv ackumulering. På deras spår följer de europeiska nationernas kommersiella krig, med globen som teater. Det börjar med Nederländernas uppror mot Spanien, antar enorma dimensioner i Englands anti-jakobinska krig och pågår fortfarande i opiumkrigen mot Kina, etc.

De olika momenten av primitiv ackumulation sprider sig nu, mer eller mindre i kronologisk ordning, särskilt över Spanien, Portugal, Holland, Frankrike och England. I England i slutet av 1600-talet når de en systematisk kombination, som omfattar kolonierna, statsskulden, den moderna beskattningsmetoden och det protektionistiska systemet. Dessa metoder bygger delvis på råstyrka, t.ex. det koloniala systemet. Men de använder alla statens makt … Kraften är barnmorskan i varje gammalt samhälle som är havande med ett nytt. Det är i sig en ekonomisk makt.

Roosevelt var huvudarkitekten bakom användningen av neokolonial makt och etablerade ett mönster som råder än idag. Han satte stopp för Anti-imperialist League, bildad av Mark Twain 1898 för att motsätta sig annekteringen av Filippinerna. Hans presidentskap innebar annekteringen av Puerto Rico, ockupationen av Kuba, byggandet av Panamakanalen, de så kallade ‘banankrigen’ och en stor expansion av USA:s armé och flotta, inklusive skapandet av US Marine Corps och den militära doktrin som finns inskriven i deras ‘manual of small wars’.

De följande tjugo åren såg interventioner i Kuba, Panama, Honduras, Nicaragua, Mexiko, Haiti och Dominikanska republiken. USA agerade med ett ensidigt stöd till ’the Americas’ odlare och importörer som United Fruit Company med det enda målet, att omvandla dessa bördiga marker till plantageekonomier.

Ursäkten var Roosevelts tillägg till Monroe-doktrinen, en nyckel till modern amerikansk doktrin. Den ursprungliga Monroe-doktrinen specificerade endast att USA skulle ingripa i Latinamerika om en europeisk makt gjorde det. Detta upphörde att vara en praktisk risk 1867 med den dystra kollapsen av Frankrikes korta invasion av Mexiko. Roosevelt-korollariet specificerade dock, att USA skulle ingripa i finanserna hos ‘instabila länder’ för att förhindra europeisk intervention. Detta omvandlade Monroedoktrinen från motstånd mot europeisk inblandning, till att införa amerikansk kontroll. Det var inte en omtolkning av Palmerstons viktorianska kanonbåtsdiplomati; Det var en ny form av krigföring. Genom den tillägnade sig USA rätten att bestämma vem som skulle styra dess grannar.

Regional säkerhet, förutsättningar för ekonomisk suveränitet

Vad bör göras?

Vilka slutsatser kan dras av denna korta historia? Jag föreslår att det kan uttryckas i två grundläggande principer, som världens andra länder bör hjälpa Amerika att uppnå på det sätt som fritt bestäms av folken i Latinamerika och Karibien. Den första principen är regional säkerhet: Latinamerikas och Karibiens länder står inför det mycket verkliga och omedelbara gemensamma hotet om militär invasion och attack från sin norra granne. De har ett gemensamt förflutet; De förtjänar en gemensam framtid, och för att uppnå detta måste de kunna agera som en enhet. Principen om ‘ett hot mot en är ett hot mot alla’ måste råda om de ska lyckas, vilket tragiskt visas av uppladdningen inför den olagliga invasionen av Venezuela; om Brasilien till exempel tydligt hade indikerat att man inte skulle tolerera en fientlig marin närvaro på halvklotet, istället för att lägga in veto mot Venezuelas inträde i BRICS, hade ett annat resultat kunnat uppnås.

Den andra principen är kollektiv regional utveckling; i detta avseende överstiger den framsynta visionen i Hugo Chavez ALBA-förslag vida de sköra och sårbara mekanismer som tillhandahålls av Mercosur och dess relaterade institutioner. En samordnad strävan att öka uppkopplingen, med fokus inte bara på transport utan även på energi, kommunikation och kunskap, ropar på den politiska viljan att genomföra det.

Detta leder mig till sambandet mellan utveckling och säkerhet. Dessa är alltid i allmän mening odelbara, eftersom utveckling är den största garantin för säkerhet, vilket exemplet Kina visar; men i det särskilda, neokoloniala fallet Latinamerika och Karibien, är det avsaknaden av säkerhet som utgör det största hindret för utveckling—vilket exemplet Venezuela illustrerar.

Utveckling är inget hot

En sista punkt måste framhållas: är utvecklingen av Latinamerika ett hot mot USA? Denna syn präglar tydligt retoriken och aggressiviteten hos dess nuvarande president, men det bör noteras att mer eller mindre alla amerikanska presidenter har arbetat inom ramen som framställer dess sydliga grannar som ett hot. Under historiens gång har motiveringen av den dock utvecklats. Född ur en strävan att undkomma de dynastiska aristokratiska regimer som styrde Europa under 1700-talet, var USA:s självständighetssträvan en gång, precis som dess sydliga grannar, synonym med radikaler som Paine och Lafayette, med kampen för befrielse från diktatoriskt styre. Det fanns vid den tiden goda grunder för att betrakta befrielsekampen i norr och söder som ett uttryck för något slags gemensamt intresse.

Detta försvann dock när USA började anta just de metoder som fördömde européerna. Från de tidigaste dagarna satte man sig för, att inte bara befria Amerika från europeiskt inflytande, utan också ta över från européerna. Genom en serie erövringar och avtal tog USA över hela den norra kontinenten ända ner till Rio Grande i söder och den 49:e breddgraden i norr. Samtidigt förde de vad som i praktiken var ett folkmordskrig mot sitt eget ursprungsfolk, medan dess konfedererade söder gav upphov till en slavokrati lika tyrannisk som det värsta Europa hade att erbjuda. Saker kunde ha stannat där, men det gjorde de inte: efter att ha hjälpt till att driva ut spanjorerna från Kuba och Filippinerna, följde en historisk tragedi när USA, trots den inhemska motståndsrörelsens beredskap och vilja att styra dessa länder autonomt, beslutade de att stanna.

Från den tiden muterade Monroe-doktrinen, ursprungligen formulerad som en antikolonial doktrin för att hålla ute rovgiriga européer och som åtminstone i teorin kunde gynna befrielsekamper, till en kolonial doktrin som syftade till att omvandla de tidigare europeiska besittningarna till ett exklusivt monopol för USA. Driften att inte bara ingripa i Latinamerikas angelägenheter utan också avlägsna varje regering som uppfattas som ett ‘hot mot amerikanska intressen’.Det har sedan dess yttrat sig i otaliga militära äventyr, i diktaturer och massakrer som medvetet stöds och finansieras av USA, och i den djupt ojämlika—och därmed i slutändan instabila—relationen mellan norr och syd som råder idag.

I hjärtat av denna historiska tragedi finns en djupt ekonomiskt felslut; att framväxten av varje nation där amerikanska monopolister har intressen, är ett hot mot vanliga människors välbefinnande. Så är inte fallet, och elementär ekonomi säger oss det: om Mexiko eller Brasilien till exempel skulle uppnå Kinas produktionskapacitet, skulle resultatet bli enormt mycket billigare varor som amerikanska arbetare konsumerar, vilket skulle leda till en formidabel ökning av levnadsstandarden. Det är just av denna anledning, som ett politiskt självständigt och ekonomiskt suveränt Latinamerika och Karibien, fritt från militär äventyrlighet och tvångsmässiga sanktioner, ligger i alla den Amerikanska kontinentens folks gemensamma intresse.

Referenser

Freeman, A. (2024). ‘Den geopolitiska ekonomin av internationell ojämlikhet’, Development and Change, Vol. 55, Nummer 1, s. 3-37

Översättning: Bertil Carlman

Denne artikkelen ble publisert på bloggen til Alan Freeman.

Den er oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.

Alan Freeman er forsker og aktivist. Meddirektør for nettstedene til International Manifesto Group, Geopolitical Economy Research Group og New Cold War.

Den første delen av denne artikkelen finner du her: