Machiavelli och Putin

Bild
Vilka råd skulle Niccolò Machiavelli ha gett Vladimir Putin? AI-genererad illustration.

Av Knut Erik Aagaard – 14 juli steigan.no

Dr. philos. Knut Erik Aagaard

Den 3 juli i år har Pål Steigan en intressant artikel om vilka råd Niccolò Machiavelli (1469-1527) skulle ha gett Vladimir Putin (1952-) för att avsluta konflikten i Ukraina. Läs Vad skulle Machiavelli rått Putin att göra?

Machiavelli är den moderna statsvetenskapens fader, men han är också känd som en fullständigt hänsynslös, cynisk och amoralisk maktpolitiker, som vilket han framträder i boken Fursten, påbörjad 1512. Så hänsynslös och amoralisk att den bibliska djävulen på engelska ofta kallas Old Nick. Machiavelli har således både ett rykte om sig att vara den skarpaste statsmannen under den tidiga renässansen, och som den ondaste av tidens maktmissbrukare.

Att Vladimir Putin är en cynisk och amoralisk maktmissbrukare är få som bestrider i NATO och EU, som ju har beslutat att ta bort Ryssland från den militära maktkartan senast 2030. Lycka till!

Och Steigan är inte blygsam när det gäller att låta Machiavelli ange takten:

”I en värld där stormakter tänker i sfärer och buffertzoner (klassisk realism à la Machiavelli/Hobbes) är det rationellt att vilja ha en ”neutral” eller kontrollerad zon väster om [Rysslands] kärnområden. Ett fientligt Ukraina med västerländska vapen på andra sidan en kort gräns är ett permanent hot mot den ryska säkerheten – särskilt efter NATOs expansion.”

I detta uttalande tar Steigan ett sju mil långt steg in i hela kungafamiljen av avvikande statsvetare, ekonomer och militära personer, ledda av John Marsheimer, Jeffrey Sachs, Lawrence Wilkerson, Douglas Macgregor, Chas Freeman, Alexander Mercouris och Glenn Diesen.

Men är det rätt att jämföra Putin och Machiavelli som två hänsynslösa cyniker? Som en flitig student av Machiavelli vet jag mer om honom än hans rykte antyder. Från 1498 var han utrikesminister och militär koordinator i stadsstaten Florens, under den artonåriga republikanska interregnumperioden från 1494 till 1512, då Medici var i exil. Enligt min mening är Machiavelli den förste i en kort rad av betydande upplysningsfilosofer. Jag rekommenderar Hans E. Kincks Machiavelli-biografi ”Renässansmänniskor” 1916/1922 och hans pjäs ”Mot Solefall” (Askehoug 1980), där huvudpersonen är Niccolò Machiavelli.

Bild. Niccolò Machiavelli. Porträtt av Santi di Tito, ca 1550–1600.

Machiavelli skrev två mycket viktiga böcker:

Fursten är en bok om makt, om ödet (fortuna, om vad människor inte kan påverka), kemiskt fri från referenser till moral och utopi, och som sådan ett vetenskapligt genombrott för statsfilosofin, en jobbansökan till Medici, som återfick makten 1512.

Discorsi är en bok om Den goda staten (om dygd – vertù – om vad människor kan uppnå genom sina val), lätt förklädd som en diskussion om Roms historia, i verkligheten ett långt argument för Italiens enande som nationalstat, modellerat efter Spanien, Frankrike och England, men som republik, en frontalattack mot påvestaten i Rom.

För den aktuella frågan om Ryssland och Ukraina finns det särskilt två citat från Discorsi som är viktiga, nämligen från Discorsi 1.18 och 1.17. Jag har översatt från Machiavellis original (1512), från en modern, textkritisk italiensk utgåva, och från mina ryska, danska och engelska utgåvor:

«1.18: Jag anser det viktigt .. att undersöka om man i en korrupt stat kan bevara en fri ordning om den existerar, eller om man kan etablera en fri ordning om den inte existerar .. För precis som goda seder måste stödjas av lagar för att upprätthållas, så behöver även lagar goda seder för att iakttas. Eftersom återställandet av det politiska livet i en stat förutsätter en god människa, medan det våldsamma maktövertagandet i en stat förutsätter en ond människa, kommer det sällan att hända att en god människa vill bli en prins med onda medel, eller att en ond människa, efter att ha blivit en prins, vill handla väl och använda den makt han orättvist har vunnit till något gott.»

”1.17: Man kan sammanfatta sålunda: Där materien [folket, sederna] inte är fördärvad, då kommer upplopp och andra störningar inte att göra någon större skada, men där materien är fördärvad, är välordnade lagar inte heller till någon nytta, såvida de inte upprätthålls av en man som med stor skicklighet tvingar igenom dem dem, så att materian, när den har blivit frisk igen, förblir så. Men jag vet inte om detta någonsin har hänt, eller om det är möjligt. För det är nödvändigt att en enskild man med extraordinär skicklighet återupprättar en stat, men det är inte möjligt för en enda man att slutföra detta arbete och att det blir varaktigt, för han dör, och han kan inte säkerställa att hans skicklighet varar efter honom, utan tvärtom kommer staten att återgå till det tillstånd den befann sig i tidigare.” (min red.).

Utifrån denna teoretiska ståndpunkt hos Machiavelli ser vi omedelbart att ingen överenskommelse kan nås mellan Ryssland och väst om konflikten i Ukraina.

Ryssarna kan för sitt liv inte hålla med om att ”materien är fördärvad”, trots att det i sig är sant efter 20 år av gerontokrati från 1965 och 40 år av tidigare stalinstiskt tyranni som säkrade alla ett magert genomsnitt av varor, men inte tolererade individuella misstag.

Väst kan inte förmå sig att tro att Ryssland har haft sådan tur att snubbla över en så god man, som med så stor skicklighet genom välordnade lagar som följs, har återupprättat ryssarnas förlorade stolthet över sitt fosterland.

Ryssarna kommer att vara eniga om att Putin har sådana dimensioner och väst kommer att godta att ”materien är fördärvad”. Omvänt fungerar inte logiken. För att imitera Machiavellis stil avslutar jag så här: När rätt fråga inte kan ställas kan det korrekta svaret inte formuleras.

Därför måste denna konflikt i praktiken, av de skäl som teoretiskt anges, avslutas på slagfältet, det vill säga längs NATO:s östra gräns.

Det som är något epokgörande med Steigans artikel är att han så tydligt tar den machiavelliska utgångspunkten: ”Ur en rent machiavellisk/realistisk synvinkel är det högst logiskt och nästan oundvikligt att Ryssland kommer att göra full kontroll över Novorossiya till ett strategiskt mål.”

Bild. Katarina den stora grundade Odessa. Källa: Pinterest.

Men vad kommer att hända när Kiev och Odessa med kusten befrias? Vad kan stoppa den ryska framryckningen när hela den ukrainska elektriska generatorn, den industriella motorn, den stora floden och sjöhamnen har fallit? Det vill säga: Östra Ukraina och kusten, d.v.s. arvet från Tsardömet och Sovjetunionen. Centrala och västra Ukraina är jordbruksmarker utan naturliga stödjepunkter att försvara sig från. Och skulle inte ett ”fritt och oberoende Ukraina” i praktiken bli en maktprojektion från NATO:s östra gräns in i hittills neutrala områden? Skulle inte ett kvarlevande Ukraina oundvikligen bli en expansion av västlig makt på bekostnad av Rysslands säkerhet?

Pål Steigan är, som vanligt, en beprövad och orubblig stöttepelare: ”Om Ryssland skulle ockupera även denna del riskerar de att skapa sig ett långvarigt och tröttsamt problem. Men Ryssland kan inte acceptera att resten av Ukraina blir ett Banderastan fullt av hämndlystna nazister utrustade med NATO-vapen”.

Överste Douglas Macgregor, januari 2025: ”Ryssarna har tagit Donbass. Nu rullar de mot Odessa och Dnepr. De kommer inte att ockupera Kiev eller västra Ukraina – det är inte ett mål”.

Överste Lawrence Wilkerson, februari 2025: ”Den militära verkligheten är att Ryssland kommer att säkra Odessa och korsa Dnepr. Efter det har de inget intresse av att gå vidare till Lviv eller Polen. De lämnar resten av Ukraina åt sig själva eller till EU”.

FN:s vapeninspektör Scott Ritter, januari 2025: ”Odessa är nyckeln. Ryssland kommer att ta hela Svartahavskusten, och Dnepr kommer att bli den nya gränsen. Allt väster om Dnepr kommer att bli en kvarleva som Ryssland inte alls vill styra – de vill hellre att Europa tar ansvar för det.”

Ambassadör Chas Freeman, april 2025: ”Vi ser konturerna av ett delat Ukraina. Öst och söder – inklusive Odessa – träder in i Rysslands sfär. Västra Ukraina kommer att överleva, men Ryssland kommer inte att ta på sig bördan av att styra det. De har sagt det gång på gång.”

Statsvetaren John Mearsheimer, februari 2025: ”Ryssland kommer att ta Odessa och kustremsan upp till Dnepr. Och det är där de kommer att stanna. De vill ha ett neutralt Ukraina som en buffert mot Nato.”

Ekonom Jeffrey Sachs, maj 2025: ”Verkligheten är att de rysktalande områdena i söder och öster inte kommer att återvända till Ukraina. Ryssland kommer aldrig att acceptera att styra Kiev eller Lviv. Lösningen är ett suveränt men neutralt Ukraina väster om Dnepr.”

Dessa citat är lite föråldrade nu, men alla som följer nyheterna dagligen kan bekräfta att formuleringen inte har ändrats: Ryssarna vill inte ha Västra Ukraina, även om det kastas på dem.

Saken borde vara klar. Men så är det det att ryssarna aldrig har specificerat några territoriella militära mål. Vid inledningen av den speciella militära operationen natten till den 22 oktober formulerade Putin de viktigaste kraven: Neutralitet, blockoberoende, språk- och religionsfrihet, lokalt självstyre, demilitarisering och avnazifiering – för hela Ukraina. Krim annekterades efter en lokal folkomröstning 2014, Ryssland har utökats med fyra nya regioner efter folkomröstningar: Donetsk, Luhansk, Kherson och Zaporizjzja, buffertzoner skapas i norr mot Ryssland och Vitryssland, som också vederbörligen kommer att annekteras senare – av legitima säkerhetsskäl.

Så varför tror alla experter att ryssarna kommer att stoppa sin framryckning så snart de har lagt de viktigaste hindren bakom sig? Det är slående att Putin aldrig har sagt ett ord om var gränsen går. Jag kan tänka mig några faktorer som påverkar experterna:

a. Det antas säkerligen att ryssarna kommer att vilja provocera väst så lite som möjligt, hur farlig världssituationen än har blivit. Jag tror att denna faktor tryggt kan ignoreras. Ryssarna känner nu sin styrka.

b. Det antas uppenbarligen att det finns en språklig och kulturell gräns längs Dnepr, att befolkningen i väst är västvänlig och därför svår att kontrollera, och att Moskva kommer att försöka undvika att hamna i en situation där västvänligheten måste kontrolleras. En sådan rysk ståndpunkt är i så fall ett direkt förnekande av rättfärdigandet av specialoperationen, eftersom ryssarna, när de tillfrågas, alltid svarar att krigsoperationerna följer fastställda planer, som inte ändras, de bara anpassas, i linje med framstegen vid fronten. Dessutom, enligt min mening, stämmer en sådan expertposition inte väl överens med språksituationen på plats.

Bild Denna karta som visar resultaten av presidentvalet 2010 visar tydligt den politiska splittringen i Ukraina.

Det talade språket i alla de stora rysk-etablerade städerna, Kiev, Odessa, Zaporizjzja, Dnipropetrovsk, Kharkov med flera, är och har alltid varit standardryska. Å andra sidan har västra Ukraina sju län som först gick med i Sovjetunionen i samband med andra världskriget. Befolkningen i dessa län hade därför inget motiv att lära sig standardryska före kriget, och när de blev sovjetiska lärde de sig språket motvilligt. År 1991 uppgick denna befolkning till 9 750 000 invånare, eller 19 procent av den dåvarande ukrainska befolkningen. Vad siffrorna är idag kan ingen ha någon välgrundad uppfattning om, eftersom så många har flytt, så många har dött.

Utanför de sju länen i västra Ukraina är det mitt intryck att befolkningen är tvåspråkig i centrala Ukraina även väster om Dnepr, att alla talar perfekt standardryska när de vill, och att de föredrar att tala ryska ”hemma i köket” trots att det ryska språket formellt är förbjudet och försöker undertryckas. I denna befolkning är kodväxling helt naturligt (med hjälp av ordförråd från båda dialekterna i vardagligt tal, ungefär som i spanska Katalonien).

Vad den återstående befolkningen tycker är lite av en gåta. Landet hade 52 miljoner år 1991, men nu är siffran efter allt att döma nere på 20 miljoner.

Terror

Det som är säkert är att ett eventuellt rest-Ukraina kommer att bli ett epicentrum för skoningslös terror. I sju län finns en familjetradition av hat mot ryssar och motståndskamp med alla medel. I västra Ukraina utkämpades ett gerillakrig mot Röda armén från 1945–1956. Siffrorna för förluster är osäkra, men både ukrainska och ryska källor uppger upp till 25 000 döda och sårade på den ryska sidan, och över 100 000 döda och sårade civila och militär personal från båda sidor under detta decennium.

När västra Ukraina oundvikligen blir en grogrund för terror efter att de nuvarande striderna är över, kommer det ryska ledarskapet naturligtvis att överväga följande frågor: Skulle det vara lättare att ha detta terrornästet inom våra egna gränser, där strikt kontroll utövas, eller kan vi förlita oss på internationell rätt och vänliga grannar som en garanti för att nynazistiskt sinnade västukrainare inte kommer att få fria händer och uppmuntran att utföra sin terror?

Jag är övertygad om att det ryska ledarskapet har tänkt på denna fråga utan att tala för högt om det. Jag är övertygad om vad Machiavelli skulle råda Putin att göra i denna situation, och jag är, på tredje året, övertygad om att denna konflikt kommer att sluta längs NATO:s östra gräns.

Slutligen, en honnör till Pål Steigan för att, som en av de första, har ställt saken på sin spets, där den ju står som starkast.