Mar-a-Lago-avtalet om världens ekonomi kommer att misslyckas – utan trovärdighet fungerar ingenting

Trump kommer förmodligen att få en näsbränna med Mar a Lago-avtalet.

7 maj av Peter Haenseler på https://sonar21.com/mar-al-lago-will-fail-without-credibility-nothing-works/

Peter Hanseler är en geopolitisk analytiker som rapporterar från Moskva. Peter föddes i Zürich, Schweiz. Han har en juristexamen (lic. iur.) och en doktorsexamen (dr. iur.) från Zürichs universitets juristutbildning och en masterexamen i internationell handelsrätt (LL.M.) från Georgetown University Law School i Washington, D.C. Han har bott i USA, Spanien, Schweiz, Thailand och Ryssland. Peter är oberoende, hans arbete stöds inte av statliga eller privata enheter. Peters webbplats https://voicefromrussia.ch/en/
publicerar sitt innehåll på engelska, ryska och tyska

Donald Trump ser sig själv som den som sluter uppgörelser. Han måste nå många överenskommelser för att rädda USA. Utan trovärdighet kommer detta att leda till ingenting, eftersom USA:s makt som ersättning för trovärdighet minskar.

Introduktion – Uppgörelsens konst

Om man måste göra en enda uppgörelse kan man komma undan med att ljuga. Trump-administrationen måste dock sluta otaliga uppgörelser med olika parter inom olika områden (krig, tullar, amerikanska dollar) för att styra USA tillbaka till lugnare vatten. I vår artikel ”Allt är möjligt – tyvärr” identifierade och viktade vi pyrande bränder.

Vi kom fram till att finansmarknaderna utgör den största risken. I den här artikeln tittar vi på Trump-administrationens strategi, hur den avser att tvinga in resten av världen i en ny finansiell korsett och varför chanserna att de lyckas är små.

Omstrukturering av den globala ekonomiska ordningen som mål

Det verkar som att Trump letar efter rätt tillfälle att vända utvecklingen på det globala finansiella systemet och anpassa det till USA:s nuvarande önskemål – nyckelordet är ”Mar a Lago-avtalet”.

Av namnet kan man tro att denna plan är baserad på Plaza-avtalet, som ingicks på Plaza Hotel i New York City i september 1985 mellan USA, Västtyskland, Japan och Storbritannien i syfte att försvaga den amerikanska dollarn. Plaza-avtalet hade således bara ett mål: att försvaga den amerikanska dollarn.

Det lyckades – förmodligen alltför väl – eftersom det 1987 följdes av Louvre-avtalet, som var avsett att stoppa den amerikanska dollarns kollaps. Ett annat mål: att stärka den amerikanska dollarn.

Mar a Lago-avtalet, som amerikanerna just nu håller på att börja implementera, är av en helt annan kaliber. Jämfört med Mar a Lago-avtalet var Plaza- och Louvre-avtalen frukost-tv, eftersom Mar a Lago-avtalet syftar till att helt omorganisera den ekonomiska världsordningen. Donald Trumps egendom i Florida ska tjäna som namne; en indikation på hans personlighet som en självsäker men också fåfäng affärsman som är angelägen om att gå till amerikansk historia som en verkligt stor man.

Det finns ännu inget utkast till detta avtal, bara ett strategidokument skrivet av Stephen Miran i november 2024. Miran är för närvarande ordförande för Council of Economic Advisers. Detta dokument heter: ”A User’s Guide to Restructuring the Global Trading System”.

Kommer vi att höra mycket mer från den här mannen? – Steven Miran, 41 år, Harvard-examen

Många mål samtidigt

I ett nötskal strävar Donald Trump efter följande med sin politik: Dollarns globala dominans, men i en försvagad form för att stödja amerikanska exportörer. Han förespråkar skattesänkningar som ökar budgetunderskottet men sänker statsobligationsräntorna. Han avser att höja tullarna för andra länder för att minska USA:s handelsunderskott, men samtidigt stärka USA:s attraktionskraft som plats för utländska investeringar och återindustrialisera USA.

Slutligen vill han refinansiera USA:s enorma skuldberg med långfristiga, nyligen emitterade obligationer med lägre räntor.

Eftersom Trump är känd för att upprepade gånger ändra sin strategi inom 24 timmar, skulle en detaljerad analys av ”Användarguiden” som publicerades i november förra året inte vara lämplig, eftersom det ännu inte är möjligt att förutsäga hur Trump kommer att ändra denna överenskommelse – och han kommer säkerligen att behöva göra det med tanke på den ständigt föränderliga situationen.

Motsägelser

Målen är också delvis motsägelsefulla: Trump vill att den amerikanska dollarn ska förbli dominerande som reservvaluta; den måste, annars förlorar den det orimliga privilegiet – som en reservvaluta har. Eftersom en reservvaluta innehas av hela världen i form av obligationer, kan USA automatiskt refinansiera sig själv. För länder som har den amerikanska dollarn som reservvaluta är dock en försvagad amerikansk dollar inte av intresse, eftersom värdet på deras reserver minskar av en dollardepreciering (sänkning av värdet, ö.a.) – med andra ord förlorar de pengar.

Denna motsägelse visar att amerikanernas övergripande strategi inte har genomtänkts eller bara kan genomföras framgångsrikt om amerikanerna har full makt att tvinga in resten av världen i denna korsett. Mer om detta nedan.

Handelskrig som ett första steg – osannolika motiveringar och inte väl genomtänkta

Trump försöker redan genomföra ett steg – han har utlöst ett exempellöst handelskrig mot vän och fiende, och mäter de nya tullarna inte mot de tullar som införts av de berörda handelspartnerna, utan mot USA:s handelsunderskott, och därmed mot USA:s egen oförmåga att producera varor som verkligen är eftertraktade av utländska handelspartners. (Se våra kommentarer om detta i: Trump-Putin: En överenskommelse, Jalta eller ingen överenskommelse?) Denna voodoo-kalkyl av amerikanska tullar är med rätta extremt hårt kritiserad av alla handelspartners. Detta gör Trump helt opålitlig.

Trumps mål är att skydda och främja amerikansk industri genom tullarna. Trumps team gjorde dock ett stort misstag i sitt resonemang: enligt American National Association of Manufacturers är 56 % av all amerikansk import basprodukter för vidare bearbetning inom amerikansk industri, vilket innebär att sådana tullar skadar den amerikanska industri som Trump vill skydda och främja. Trumps tulltvist är därför inte väl genomtänkt.

Källa: National Association of Manufacturers

Kina deltar inte – Trump backar – inte trovärdigt

Trumps valda ”chock och rädsla”-strategi kan fungera för länder i det kollektiva väst; Scott Bessent har hävdat att över hundra länder redan vill förhandla. Det må vara så, men elefanten i rummet är Kina och den gula jätten dansar inte med och har faktiskt medlen att orsaka stora problem för USA, vilket redan har gjorts: Exporten av sällsynta jordartsmetaller till USA har blockerats. Trump har redan backat. Kineserna är fast beslutna att inte backa i denna strid – eller snarare krig. När kineserna trotsar Trump har det en annan kvalitet än när Mr. Merz försöker göra detsamma i Berlin. Amerikanerna kommer förmodligen aldrig att lära sig att samma reaktion från olika länder kan ha en helt annan kvalitet. Min uppfattning: kineserna kommer att stå fast.

Japan motsätter sig Trumps strategi

Japan har varit på gränsen till finansiell kollaps i åratal och har hittills lyckats förhindra en fullständig kollaps med medel som inte förhindrar kollapsen utan skjuter upp den.

Efter Libanon och Sudan har Japan den högsta statsskulden i världen på över 260 % (av BNP, ö.a.). Även i det skuldsatta Europa är skuldkvoterna mycket lägre – Grekland: 162 %. De låga räntorna innebär att statsobligationer inte längre hittar köpare, vilket innebär att den japanska centralbanken för närvarande innehar cirka 45 % av sin egen skuld. Dessutom har Nikkei-aktieindex aldrig återhämtat sig sedan den bibliska kraschen i december 1989 – det var för 36 år sedan.

Bild av Nikkei index

Källa: Worcester Consulting Group

Mot denna bakgrund är det fullt förståeligt att japanerna kommer att göra allt de kan för att undvika att föra hem ytterligare en risk. Amerikanerna avser att göra en överenskommelse med alla utom Kina och sedan stå som en grupp mot Kina.

”Och sedan kan vi närma oss Kina som en grupp”, tillade han.

Scott Bessent – ​​9 april 2025

Japanerna har nu valet att motsätta sig antingen amerikanerna eller kineserna. Japan verkar ha gjort sitt val. Det bör dock noteras här att USA har ett veritabelt vapen i sin hand på grund av så kallade SWAP-avtal (se även här, ö.a.) genom vilka FED förser Japan med amerikanska dollar. Japanerna riskerar därför att amerikanerna kan orsaka eller hota med en finansiell kollaps av den redan mer än bräckliga japanska marknaden. Därav japanernas mycket försiktiga ton.

Japan vill inte bli indraget i amerikanska försök att maximera handelstrycket på Kina genom att begränsa sina egna ekonomiska band med Peking, som är Tokyos största handelspartner och en viktig källa till varor och råvaror.

Även om USA inte har ställt några specifika krav på Japan angående Kina, skulle Tokyo prioritera sina egna intressen i händelse av sådana krav, sa japanska tjänstemän. En av tjänstemännen tillade att Japan upprepade gånger har sagt till Kina att de inte helt håller med USA om {data}chipsexport och halvledarrestriktioner. Igår hade jag ett samtal om detta ämne med en nära vän som verkar känna japanerna väl. Han är skeptisk till den japanska motståndsviljan gentemot USA. Hans slutsats är att japanerna inte har kurage nog att stå upp mot USA. En intressant tanke.

Men om Japan vidhåller denna hållning kommer det att vara första gången: Japan har varit en koloni till USA sedan 1945 och har aldrig stått upp mot sin kolonialherre. Och Japans största handelspartner vad gäller import och export är inte Amerika, utan Kina. Japan är dock avgörande för USA:s geopolitiska strategi i Asien och av yttersta vikt. I inget annat land driver USA fler militära installationer än i Japan: 120 till antalet.

Bild över USA:s baser

Källa: Okijets

Japan är den viktigaste språngbrädan till Kina för USA. Utan de amerikanska baserna i Japan håller inte längre omringningen av Kina med amerikanska baser. Om Japan elimineras (ca 55 000 amerikanska soldater) kvarstår Sydkorea som nummer två, där amerikanerna har mindre än hälften så många stationerade amerikanska soldater (24 000).

Bild över USA:s inringning av Kina

Källa: MapPorn

 

ASEAN står upp

ASEAN (Association of Southeast Asian Nations) har följande medlemmar: Brunei, Kambodja, Indonesien, Laos, Malaysia, Myanmar, Filippinerna, Singapore, Thailand och Vietnam. Handeln mellan ASEAN och Kina växer stadigt. Under första kvartalet ökade handeln mellan ASEAN och Kina med 7,1 % jämfört med föregående år, vilket motsvarar 16,6 % av Kinas totala utrikeshandel. Detta gör ASEAN till en viktigare handelspartner för Kina än USA (knappt 15 %).

I en gemensam deklaration daterad 4 maj 2025 fördömer ASEAN handelsprotektionism (punkt 6). I punkt 7 lyder deklarationen:

”Vi efterlyser förstärkt regional enighet och samarbete i vår strävan att hantera den ökade osäkerheten. Vår nuvarande politiska prioritet är att stärka den långsiktiga motståndskraften samtidigt som vi bibehåller flexibilitet för att hantera utmaningar på kort sikt, inklusive ökande protektionism och volatila globala finansiella förhållanden.”

Asean – 4 maj 2025 – Punkt 7

Hur ASEAN kommer att göra detta är osäkert. Det som dock är säkert är att fler och fler asiatiska länder står enade.

Delresultat

USA:s ansträngningar att skapa en ny finansiell världsordning har därför inte bara finanspolitiska konsekvenser för hela världen, utan har också potential att permanent rubba stormakternas dominansbalans.

Att implementera – eller snarare upprätthålla – Mar a Lago-avtalet är en herkulisk uppgift för amerikanerna, som framgångsrikt införde ett sådant diktat på resten av världen för 81 år sedan (Bretton Woodsavtalet)-. Men tiderna har förändrats – och det har även USA:s överhöghet.

Strävan efter förnyad dominans för USA.

Ansvar som hegemon efter andra världskriget inte påtaget

Amerikanernas mål är att dominera hela världen igen, precis som de gjorde efter andra världskriget. Amerikanerna misslyckades dock med att vårda och behålla sin överhöghet, eftersom de inledde ett flertal krig efter andra världskriget (Korea, Vietnam, etc.), störtade regeringar (Mellanöstern, Sydamerika etc.) och överansträngde sig ekonomiskt (Nixon Shock 1971). Sovjetunionens kollaps gav dem ytterligare en chans att gottgöra sina misstag och etablera stabilitet i världen.

Efter Sovjetunionens kollaps – ingenting lärt

Detta skulle ha varit den optimala tidpunkten för att återfå finansiell stabilitet för USA, eftersom de påstådda farorna med kalla kriget inte längre existerade. USA gjorde dock raka motsatsen och sökte fullständig dominans istället för att ta hand om sin egen nation. Dokumentet skrevs i september 2000 av neokonservativa Dick Cheney, Paul Wolfowitz, Jeb Bush och Lewis Libby: ” Rebuilding America’s Defenses – Strategy, Forces and Resources For a New Century”. Ett år senare blev 9/11 den välkomna utlösaren för många krig. Vi har redan rapporterat om detta i detalj i ”Blodbad förändrar världen – Del 2 – 9/11”. Dessa krig slutade alla i militära fiaskon – det senaste fiaskot är Ukrainakriget.

Vad den nuvarande administrationen inte förstår eller inte vill förstå är det faktum att de mekanismer som USA försöker implementera med Mar al Lago-avtalet kräver fullständig dominans eller trovärdighet från USA, eftersom alla åtgärder i denna nya världsordning gynnar USA på bekostnad av resten av världen.

Bretton Woods: Segrarens diktat

Håller i alla trådar men agerar opålitligt

Sista gången den ekonomiska världsordningen omorganiserades fullständigt var under andra världskriget – det var sommaren 1944.

I detta sammanhang är det inte viktigt om USA kan tillskrivas äran för att ha besegrat nazisterna. Ryssarna må ha fått bära bördan, men USA började framgångsrikt håva in krigsbytet strax under ett år före slutet av det europeiska kriget. Målet var att dominera världen med den amerikanska dollarn. Detta lyckades eftersom USA stod på sin makts höjdpunkt: De dominerade krigsinsatsen tillsammans med ryssarna, hade 22 000 ton guld och den amerikanska industrin producerade 70 % av världens varor. Den totala dominansen ser ut så här:

Militär dominans; industriell dominans; guld.

Resten av världen – oavsett om vän eller fiende – hade ingen chans mot en sådan makt baserad på de tre pelarna militär, industri och guld.

Bretton Woods-systemet var därför en följd av USA:s absoluta makt och inte – som det framställs i historieböckerna – ett system som förhandlades fram av andra världskrigets segrande makter för att skydda hela västvärlden i en atmosfär av vänskapligt partnerskap.

Bretton Woods beseglade också det brittiska imperiets fall genom att ge amerikanerna absolut makt genom att knyta de återstående valutorna till den amerikanska dollarn och koppla dem till guld, vilket elegant neutraliserade det brittiska pundet – den tidigare reservvalutan. Britterna, under John Maynard Keynes, föreslog ett system som möjliggjorde införandet av ”Bancor”. Bancor skulle ha använts som en internationell beräkningsenhet som de deltagande valutorna skulle ha kopplats till. Värdet av Bancor skulle i sig backas upp av guld. Britterna misslyckades – amerikanerna segrade.

Systemet som föreslogs av John Maynard Keynes, där en guldbaserad Bancor skulle ha fungerat som beräkningsenhet, skulle ha varit ett rättvist system som skulle ha gett länder med meriter en rättvisare chans och skulle ha lett till en multipolär värld – åtminstone vad gäller penningpolitik. USA:s mål var varken rättvisa eller multipolaritet, utan dominans – vilket är vad vad de uppnådde.

Bara 26 år efter andra världskriget stängde president Nixon det så kallade guldfönstret. Detta är en mer än välvillig beskrivning av verkligheten: amerikanerna uppfyllde inte längre sin huvudsakliga skyldighet – att när som helst växla amerikanska dollar mot guld till 35 USD per ounce (ett ounce är drygt 28 gram, ö.a.). Detta anses vara ett kontraktsbrott – Bretton Woods-partnerstaterna blev sittande med sina pappersdollar. Konsekvens: Sedan 1971 har den amerikanska dollarn förlorat över 98 % av sin köpkraft (guldpris 1971: 35 USD per ounce; 2025: 3 250 USD per ounce).

Sista gången USA drev igenom ett nytt världsfinansiellt system till sin fördel 1944 var det mycket mäktigare än det är idag och världen kunde se hur pålitligt det amerikanska ledarskapet var som avtalspartner utan att kunna göra något åt ​​det.

Trump hyllar guld

Intressant i detta sammanhang är president Trumps uttalande den 21 april 2025, då han gjorde följande uttalande på True Social:

”Den som har guldet bestämmer reglerna.” – Donald J. Trump – 21 april 2025

För övrigt är detta inte en av Donald Trumps egna skapelser, utan kommer från en tecknad film (Trollkarlen från Id) från 1964.

economicsociology.org

Vem har guldet?

Denna nyhet skulle kunna vara en provballong av Trump för att visa världen att guld kommer att spela en stor roll i det nya systemet.

År 1944 hade USA guldreserver på 22 000 ton, idag hävdar USA att de fortfarande har 8 133 ton. I vår artikel ”Hur BRICS kunde övervinna sin största utmaning – betalningsbalansen” funderade vi på hur mycket guld de stora aktörerna faktiskt har. Det finns mycket skrivande om detta som sår tvivel om huruvida de amerikanska guldreserverna faktiskt är obelastade. Ingen vet. President Trump meddelade dock i februari att han ville kontrollera, en indikation på att inte ens den amerikanske presidenten känner till sanningen.

Vad som är mycket säkrare är dock att Kinas och Rysslands faktiska reserver (officiellt cirka 2 500 ton vardera) är många gånger högre, nämligen cirka 12 000 ton för Ryssland och cirka 25 000 ton för Kina. Alastair Macleod har skrivit och forskat mycket om detta.

Innan guld kan spela en roll igen i ett nytt system måste först fakta läggas på bordet. I dagens geopolitiska miljö tvivlar jag på att detta är möjligt eller skulle ligga i intresset för dem som ljuger om sina reserver.

Slutsats

Listan över geopolitiska problem som USA står inför för närvarande är mycket lång och USA självt är ansvarigt för de flesta av dem. Detta är konsekvenserna av att den amerikanska ledningen senast sedan 1945 trodde att den inte kunde existera utan fiender, att det militärindustriella komplexet propagerade och genomförde det ”eviga kriget” och, med sitt (misslyckade) fokus på militären, försummade sitt eget lands välbefinnande genom att systematiskt försumma och/eller förstöra dess infrastruktur och industri. Kina gjorde raka motsatsen: alla som har rest till Kina på senare tid kommer att inse att kineserna inte bara har byggt en industriell jätte från grunden under de senaste 40 åren, utan också har försett sitt folk med en infrastruktur som kommer att få dig att gråta. Som en sista konsekvens av sina egna handlingar behöver USA snarast en ny internationell finansiell arkitektur för att inte drunkna i sitt eget skuldträsk.

Med Mar a Lago-avtalet verkar Trump försöka lösa alla problem i ett svep. Bortsett från att målen för detta planerade nya diktat delvis är motsägelsefulla, uppstår frågan om hur det skulle kunna genomföras.

År 1944 behövde amerikanerna ingen charm för att implementera Bretton Woods-systemet: det magiska ordet var ”absolut makt”.

Idag är situationen annorlunda. USA är hårt ansatt och fastlåst i en oberäknelig utrikespolitisk strategi: morötter och piska fungerar bara om piskan verkligen gör ont. Detta verkar inte längre vara fallet. Detta kan ses i Kinas och nu även Japans reaktioner.

Vad krävs för att involvera andra i ett fördrag om man inte har absolut makt? – Trovärdighet.

Det amrikanska ledarskapet har arbetat hårt sedan andra världskriget för att framstå som en fördragspartner som det inte går att lita på. Militära allierade har ständigt lämnats ute i kylan, men mest skadligt är att USA lurade sina 44 Bretton Woods-partners 1971. Vid denna tidpunkt var dessa länder tvungna att göra det bästa av det, eftersom de inte hade något annat val. Med ett försvagat Amerika utesluter jag praktiskt taget möjligheten att amerikanerna tar över ledarskapet för det internationella finanssystemet igen.

Trump-administrationen måste därför komma med ett förslag som resten av världen kan leva med. Resten av världen omfattar 90 % av världens befolkning och har organiserat sig. Chanserna att uppnå detta är extremt små. Ett tal av finansminister Scott Bessent vid IIF Global Outlook Forum den 23 april 2025 är ett bevis på detta.

DIREKTA: Finansminister Scott Bessent talar vid IIF Global Outlook Forum

S Cott Bessent agerar som världens herre – helt utan anledning.

Bessent är arrogant och lögnerna och halvsanningarna om Bretton Woods och den nuvarande situationen är så många att det inte bara gör ont i öronen utan i själen att lyssna på honom. Naturligtvis nämner han ingenting om organisationen som representerar hela resten av världen. Utan inblandning från denna organisation, som vi fortsätter att rapportera om, kommer Överenskommelsen att vara fast i en bunker på Mar a Lago golfbana. – Denna organisation heter BRICS.

 

***

Peter Hanseler är en geopolitisk analytiker som rapporterar från Moskva. Peter föddes i Zürich, Schweiz. Han har en juristexamen (lic. iur.) och en doktorsexamen (dr. iur.) från Zürichs universitets juristutbildning och en masterexamen i internationell handelsrätt (LL.M.) från Georgetown University Law School i Washington, D.C. Han har bott i USA, Spanien, Schweiz, Thailand och Ryssland. Peter är oberoende, hans arbete stöds inte av statliga eller privata enheter. Peters webbplats https://voicefromrussia.ch/en/

 publicerar sitt innehåll på engelska, ryska och tyska