Marco Rubios besatthet av att stoppa Kubas medicinska brigader

Den italienska staden Cremas före detta borgmästare, Stefania Bonaldi, talar fortfarande om de kubanska läkarna med stor beundran och tacksamhet. Det gör även invånarna i staden, men också de i Turin. De anlände från Kuba i mars och april 2020, när de behövdes som mest: man trodde att covid-19 skulle ta kål på alla, eftersom hundratals dog i sina hem på grund av bristande sjukvård.

Christine Vaple har översatt denna artikel https://venezuela-news.com/marco-rubio-obsesion-por-acabar-con-las-brigadas-medicas-cubanas-hernando-calvo/ av Hernando Calvo

Nästan 100 läkare och sjuksköterskor kämpade outtröttligt mot pandemin i flera månader. De har blivit betraktade som ”hjältar”. Efter att ha sett deras professionalism och engagemang tecknade andra regioner avtal med Kubas regering, särskilt Kalabrien i södra delen av landet. Fram till maj 2025 fanns det cirka 370 läkare från Kuba i tjänst i Italien.

Det rika europeiska furstendömet Andorra ingick också ett avtal med Kubas regering för att bekämpa covid. I mars 2020 anlände således på rekordtid en kontingent på 39 sjukvårdspersonal .

Överraskande nog godkände den franska regeringen genom ett dekret att femton kubanska läkare skulle skickas till Martinique, en av dess kolonier i Karibien, under tre månader för att kompensera för bristen på specialiserad medicinsk personal. I det franska moderlandet såg man på TV hur de vårdpersonalen mottogs med stora förhoppningar. ”För mig är detta en seger, en stor glädje”, uttryckte senator Catherine Conconne, som kämpade för detta.

Nästan alla européer blev förvånade över detta oväntade och värdefulla medicinska bidrag. Denna humanism och hängivenhet var okänd, eftersom de stora medierna bara har upprepat att Kuba är en ö med en diktatur som förtrycker sitt folk.

Kuba, som till följd av Washingtons beslut är politiskt och ekonomiskt nästan isolerat från omvärlden, skickade sina brigader i vita rockar till 38 länder för att bekämpa covid, alltid enligt överenskommelser mellan regeringarna. I flera fall med stöd av WHO.

USA-regimen, som aldrig erbjöd några alternativ, gjorde allt för att förhindra dessa avtal genom utpressning, hot och osannolika förevändningar.

Samtidigt som världen såg hur den största makten i världen inte hade tillräckliga medel för att hantera epidemin, och mer än en halv miljon människor dog på grund av brist på minimal medicinskt vård (än idag kräver viruset i genomsnitt 350 dödsfall per vecka i det landet).

I dessa svåra tider för mänskligheten nekade Donald Trump på ett grymt sätt Kuba möjligheten att köpa syrgastuber, som var så extremt nödvändiga för att kunna ta hand om de drabbade medborgarna. Trots detta lyckades Kuba ta fram två vacciner som i flera fall donerades till fattiga länder eller såldes till ett mycket rimligt pris.

Det var inte första gången som Kubas medicinska brigader åkte utomlands för att erbjuda sina tjänster. Under kampen mot ebolaepidemin 2014–2016, främst i Sierra Leone, Liberia och Guinea Conakry, spelade Kubas yrkesverksamma en viktig roll: nästan 200 läkare och sjuksköterskor arbetade under överinseende av WHO. Läs noga: otroligt nog hade mer än 15 000 hälso- och sjukvårdspersonal anmält sig som frivilliga för att delta i detta extremt riskfyllda uppdrag.

Sedan början av detta århundrade har den så kallade ”armén i vita rockar”, organiserad i 28 brigader, rest för att lindra effekterna av 16 översvämningar, åtta orkaner, åtta jordbävningar och fyra epidemier. De har åkt dit ingen annan vågar åka. Miljontals kvinnor och män på landsbygden, i djungeln, i öknen eller i extrem kyla har för första gången fått uppleva att det finns läkare.

Det vittnar man om i Pakistan, Honduras, Haiti, Jamaica, Togo, Angola, Sierra Leone, Liberia, Guinea Conakry, Ecuador, Bolivia, Brasilien, Barbados, Belize, Surinam… Listan är lång.

Mellan 2015 och 2018 skickade Kubas regering ut mer än 50 000 biståndsarbetare (varav hälften läkare) till 68 länder.

Fram till mars 2025 fanns det 28 729 medarbetare i 59 länder, några så socialt och politiskt olika som Saudiarabien, Burkina Faso, Kap Verde, Qatar, Guatemala, Kina, Etiopien, Gambia, Mongoliet, Dominikanska republiken, Sydafrika, Turkiet, Venezuela, Vietnam och Zimbabwe. Avtalen svarar mot de behov som uttrycks av de regeringar som begär deras tjänster.

Man beräknar att mer än 600 000 kubanska hälso- och sjukvårdspersonal har genomfört uppdrag av detta slag i 165 länder. Det första var i Algeriet, som nyligen blivit självständigt från Frankrike, 1963.

Där USA och Europa har skickat trupper skickar Kuba läkare. Förutom att dela med sig av de få läkemedel man har haft, som till exempel i Haiti. I många delar av detta lidande land är det bara kubanska läkare som tillåts av gängen.

De som inte har sett det kan söka på internet efter det fruktansvärda fotografiet där ett barn springer naket längs en vietnamesisk väg, gråtande, med huden bränd av den amerikanska arméns napalmbombningar, och som chockade världen. Det var i Havanna som hon, Kim Phuc, behandlades.

USA brydde sig inte om henne eller de miljoner som brändes. Det gjorde inte heller deras europeiska medbrottslingar. Vi måste också komma ihåg att 19 000 barn fick vård i Kuba efter att ha drabbats av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Varken Europa, och än mindre USA, brydde sig om deras hälsa: det viktiga var att starta en mediekampanj mot den sovjetiska regeringen.

Under en extra session i FNs generalförsamling om AIDS i juli 2001 erbjöd Kuba ”läkare, pedagoger, psykologer och andra specialister som behövs för att ge råd och samarbeta med kampanjer för att förebygga AIDS och andra sjukdomar”. Även den utrustning och de diagnostiska kit som behövs för grundläggande program för aidsförebyggande. Och om projektet antogs, sade den kubanska delegationen, ”skulle det bara vara nödvändigt för det internationella samfundet att bidra med råvaror för läkemedlen. Kuba skulle inte få någon vinst och skulle stå för lönerna till sin personal…”.

Förslaget gick inte igenom. Det passade säkert inte de stora transnationella läkemedelsföretagen. Vid den tiden var smittspridningen på ön 0,09 %, jämfört med 0,6 % i USA.

Hittills har ingen regering, privat organisation eller internationell institution lyckats utforma ett globalt medicinskt program som ger ett effektivt och storskaligt svar på behoven, så som Kuba har gjort. Det är ett omfattande nätverk för internationellt medicinskt samarbete, med en kapacitet som inte ens WHO kan garantera.

Enligt färska uppgifter har Kuba fler läkare än något annat land i Europa: nästan 8 läkare per 1 000 invånare, medan Grekland har 6,3 läkare, Österrike 5,5 läkare, Norge cirka 5,2, Spanien cirka 4,6, Italien 4,25 läkare och Frankrike och Storbritannien cirka 3,4 läkare per 1 000 invånare. Enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD.

Och det land som mest angriper Kubas politiska system och hälso- och sjukvårdssystem, USA, har bara 2,5 läkare per 1 000 invånare. Detta innebär att Kuba har ungefär tre gånger fler läkare per invånare än USA.

Marco Rubio fick något att roa sig med

Och det är detta underbara och humana hälso- och sjukvårdssystem som USA har ägnat sig åt att förstöra sedan Bush junior, även om Donald Trumps regim gör det med ännu större hårdhet. Och för detta har han gett sin utrikesminister, Marco Rubio, fria händer, eftersom han inte verkar behöva honom för andra internationella politiska frågor.

Rubio, vars föräldrar flydde från Kuba på grund av fattigdomen före revolutionen, var redan på den vägen sedan han blev senator, i enlighet med önskemålen från den kubanska extremhögern i Florida.

I den rollen blev Rubio den främsta förespråkaren för en skärpning av den ekonomiska, kommersiella och finansiella blockaden mot Kuba, arkitekten bakom politiken med ”maximalt tryck” under Trumps första regering, som innebar att Kuba återfördes till listan över länder som stöder terrorism.

I januari 2025, tillkännagav Rubio, nu som utrikesminister, utan omsvep att han skulle gå emot Kubas internationella medicinska program. Han förstärkte det budskap han redan fört fram om att detta var ”tvångsarbete”, ”utnyttjande” som ”berikar den korrupta kubanska regimen”.

Programmet, som han upprepar om och om igen, är inte ett medicinskt samarbete, utan ett ”missbrukande system” där Kubas regering tar betalt av de länder som tar emot dessa tjänster och betalar mycket lite eller ingenting till läkarna, vilket är en ”uthyrning av läkare till höga priser”, nästan ”en form av modern slaveri”.

Han har aldrig nämnt att de pengar som Kubas regering får från andra regeringar, förutom att betala de överenskomna lönerna till vårdpersonalen, också investeras i att upprätthålla landets offentliga hälso- och sjukvårdssystem.

Att attackera biståndet är också en del av en agenda för att försvaga Kuba politiskt. Rubio ser dess expansion som ett hot mot USAs inflytande i Karibien, Latinamerika och Afrika, och förmedlar detta budskap.

För att attackera dem använder han ”anklagelser” om påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter och arbetsrättigheter som rättfärdigar straffåtgärder, inte bara mot Kuba. Rubios huvuduppgift är att misskreditera, destabilisera och förstöra en av den kubanska revolutionens största framgångar.

Rubio har lärt sig av sin chef Trump, som är specialist på att införa tullar, och började med att hota med att dra in inresevisum till USA och införa sanktioner mot tjänstemän i länder som deltar eller har deltagit i dessa program. Omedelbart försvarade flera ledare från länderna i Karibiska gemenskapen, Caricom, anställningen av dessa läkare som en avgörande fördel för sina länder.

Vid en gemensam presskonferens med Jamaicas premiärminister Andrew Holness den 26 mars 2025 utfrågades Rubio om sin ståndpunkt och han svarade:

”Vi har inga problem med sjukvården eller läkarna, det handlar om efterlevnaden av internationella arbetsnormer och liknande”.

Därefter upprepade han samma tre välkända och tyvärr mycket försvarade argument.

Premiärministern berättade att de kubanska läkarna har fyllt bristen på vårdpersonal och sade sedan:

”Vi ser till att de behandlas i enlighet med våra arbetslagar och internationella normer”. Rubio, som inte visste vad han skulle göra, måste ha sagt att ”kanske” arbetsnormerna för kubaner i Jamaica ”är annorlunda”. För att sedan återkomma till ämnet:

”Jag tror vi alla kan enas om att människohandel, vare sig det gäller läkare eller jordbruksarbetare (…), är en avskyvärd praxis från den kubanska regimens sida (…). Men i allmänhet är det där problemet med programmet ligger.”

Bortsett från talet, hoten och kraven, som han säkert kan upprepa i sömnen, talade han inte om de alternativ som han ombads att föreslå för att täcka bristen på läkare. Visst ja, de påminde honom om att det medicinska samarbetet mellan Jamaica och Kuba redan har funnits i 50 år.

Den 3 juni 2025 tillkännagav Rubio visumrestriktioner, dock utan att nämna några specifika namn, för höga tjänstemän i Honduras, Nicaragua, Guatemala och El Salvador som var eller är knutna till Kubas medicinska uppdrag. Åtgärden skulle även gälla deras familjemedlemmar.

Den 13 augusti 2025 tillkännagav utrikesdepartementet visumrestriktioner för tjänstemän från afrikanska länder, Brasilien och Grenada, en östat i Karibien. ”Dessa åtgärder främjar ansvarsskyldigheten för dem som stöder och upprätthåller dessa exploaterande metoder” med Kubas läkare, hette det i uttalandet.

Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva uttryckte sin ståndpunkt om Kuba när han försvarade programmet ”Mais Medicos” (Fler läkare):

”Det är viktigt att ni vet att vår relation med Kuba bygger på respekt för ett folk som har varit offer för en ekonomisk, kommersiell och finansiell blockad i mer än 60 år.”

Washington anklagar Mozart Julio Tabosa Sales, sekreterare i det brasilianska hälsoministeriet, och Alberto Kleiman, före detta regeringstjänsteman, för att ha spelat ”en roll i planeringen och genomförandet” av det medicinska programmet. Visum för hustrun och dottern till den brasilianske hälsoministern Alexandre Padilha har också återkallats. Tabosa och Kleiman arbetade på det brasilianska hälsoministeriet under före detta president Dilma Rousseffs mandatperiod, när tusentals läkare från Kuba togs till landet för att ge vård i avlägsna och fattiga områden.

Hon betonade att ”de läkarnas modell är mycket human, eftersom de inte bara behandlar sjukdomen som ett problem, utan förstår människan”. När brigaderna utvisades av den dåvarande extremhögerpresidenten Jair Bolsonaro beskrev Rousseff situationen som en ”nationell katastrof” som skulle lämna miljontals brasilianare utan primärvård. Och så blev det. Utrikesdepartementet inkluderade före detta medlemmar av Panamerikanska hälsoorganisationen ”för deras medverkan i den kubanska regimens plan för medicinska uppdrag”.

”De använde PAHO som mellanhand för den kubanska diktaturen för att genomföra programmet utan att uppfylla de brasilianska konstitutionella kraven, och kringgick därmed USAs sanktioner mot Kuba”.

Rubios kontor påpekade också att vissa mexikanska tjänstemän underlättat för läkare från Kuba att vistas i landet sedan 2020 och att deras visum därför skulle dras in.

Detta var ett beslut som fattades av den dåvarande presidenten López Obrador, mot bakgrund av bristen på läkare ”orsakad av de nyliberala regeringarna” och för att täcka behovet av vård i avlägset belägna eller svårtillgängliga områden dit mexikanska läkare ”inte vill åka”, som presidenten uttryckte det vid tillfället. Mot bakgrund av detta svarade president Claudia Sheinbaum på Rubios uttalanden om hans varning om att visum skulle dras in för dem som främjar dessa uppdrag: ”För det första är det inte tvångsarbete”. Hon tillade att anställningarna är något ”lagligt, öppet och utan problem” och bad USA om ”samarbete, samordning, men inte underordning. Mexiko bestämmer sin egen utrikespolitik”.

Bland dem som ”straffats” av utrikesdepartementet finns Luz Elena González Escobar (energiminister), Oliva López Arellano (f.d. hälsominister i Mexico City), Juan Antonio Ferrer Aguilar (f.d. direktör för Insabi) och Jesús Antonio Garrido Ortigosa (f.d. generaldirektör för administration och ekonomi vid Sedesa).

Vid samma tidpunkt förlorade Dennis Cornwall, finansminister i Grenada, alla sina USA-visum, liksom hans exfru. Han och flera grenadinska ledare förklarade offentligt i parlamentet att de inte brydde sig om att förlora sina USA-visum.

För närvarande har ett land, Bahamas, upphävt avtal med Kuba om medicinska och pedagogiska uppdrag, vilket kan tolkas som en effekt av Marco Rubios påtryckningar.

Och ja, det har funnits läkare från Kuba som har lyssnat på de amerikanska ”råden”, som har förvandlats till sirensång, och har lämnat uppdragen och brutit sina kontrakt. De insåg snart att allt var ett knep för att skada den kubanska revolutionen och dess humanitära uppdrag: i de länder där de befann sig har de inte fått utöva sitt yrke eftersom deras examensbevis inte är giltiga. Och för att kunna göra det skulle de nästan behöva sätta sig på skolbänken igen.

De som lyckas ta sig in i USA, efter otaliga uppoffringar, möter samma problem. Den som uppmuntrade dem tar emot dem med armarna i kors och rentav med tecken på irritation: de har redan fullgjort sin uppgift och är nu bara vanliga migranter.

Samtidigt betraktas USAs utrikesminister Marco Rubio redan som en av de många i Miami som är besatta av den kubanska revolutionen. Det är sant att det var därifrån som ”lille Marco”, som Trump kallar honom, kom. [Rubio är född i USA.]

Och Miami ses som USAs bananplantage, på grund av den groteska och våldsamma attityd som de kubanska kontrarevolutionärerna har i sin politik. Kanske var det därför Trump gav dem Kuba som ett slags ben att gnaga på, för att underhålla sig själv och skada det kubanska folket. Eller vet ni om han har gjort något politiskt eller strategiskt, av global betydelse, som matchar hans ämbete?

 

Se även Kubas läkare – Ut till världens alla hörn! och Mexikos AMLO lanserar en kampanj mot USA:s blockad av Kuba och fördömer nyliberalismen.

 

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.