Med siktet inställt på Kina sår USA kaos över Asien

Brian Berletic om Washingtons destabilisering av Sydostasien.

Brian Berletic är en geopolitisk forskare och skribent baserad i Bangkok.

Publicerat hos GODFREE ROBERTS 13 JUNI 2026

Brian Berletic: I slutet av maj 2025 varnade USA:s försvarsminister (numera kallad ”krigsministern”) Pete Hegseth världen för att USA höll på att implementera en arbetsdelning i både Europa och Mellanöstern, samtidigt som de riktade sin uppmärksamhet och all den inblandning, instabilitet, konflikt och till och med krig som följer med det mot Asien.

Mer specifikt sade försvarsminister Hegseth: ”Vi omorienterar oss mot att avskräcka aggression från kommunistiska Kina.”

Med ”avskräcka aggression från kommunistiska Kina” menade försvarsminister Hegseth att hindra Kina från att försvara sig självt och stabiliteten i regionen det befinner sig i från Washingtons försök att upprätthålla företräde över Asien från andra sidan planeten.

Bland de påstådda hoten som utrikesminister Hegseth anförde som rättfärdigande för USA:s inblandning i Asien-Stillahavsområdet (som den amerikanska regeringen kallar ”Indo-Stillahavsområdet”) var att Kina ”invaderade Taiwan”.

Taiwan erkänns både enligt internationell rätt och av det amerikanska utrikesdepartementet självt som en del av ”Ett Kina”.

På det amerikanska utrikesdepartementets officiella webbplats, under ”USA:s relationer med Taiwan”, står det uttryckligen att ”USA:s inställning till Taiwan har varit konsekvent över årtionden och administrationer. USA har en långvarig ett-Kina-politik” och att ”vi stöder inte Taiwans självständighet”.

I praktiken upprätthåller dock USA det politiska erövrandet av Taiwans lokala administration, beväpnar och stöder den politiskt, samtidigt som de uppmuntrar den att sträva efter separatism från resten av Kina.

Detta, inte ”kinesisk aggression”, är roten till spänningarna mellan USA och Kina, en modern fortsättning på västerländsk kolonialism över Asien-Stillahavsområdet som spänner över generationer. Kinas växande ekonomiska och militära makt hotar att kullkasta århundraden av västerländsk hegemoni.

Detta är det verkliga ”hotet” som Washington reagerar på – inte oberättigat kinesiskt inflytande över sin egen region i världen, utan det oåterkalleliga slutet på Amerikas oberättigade inflytande över den motsatta sidan av planeten.

Att vända upp och ner på Asien

Trots hallucinationer om att USA ”drar sig tillbaka” från Asien under den nuvarande Trump-administrationen, befinner sig USA mitt i en regionomfattande destabilisering som utförs av olika verktyg för amerikansk politisk tvång och erövring, nämligen National Endowment for Democracy (NED), USAID-program som nu fortsätter mer tyst under det amerikanska utrikesdepartementet självt, och angränsande västerländska stiftelser som George Soros Open Society Foundations.

På samma sätt som USA riktade in sig på Nordafrika och Mellanöstern under den ”arabiska våren” 2011, riktar man nu först in sig på Indonesien med dödliga upplopp som stör den nya BRICS-medlemmens deltagande i Shanghai Cooperation Organization-mötet som ägde rum i början av september, sedan störtade man Nepals regering precis vid Indiens och Kinas gränser med lika dödligt våld, och mer nyligen riktade man in sig på både Filippinerna och Indiens gränsregioner med samma ”Generation Z”-märkta oroligheter.

Genom att göra detta formar USA regionen som en del av en fortsatt ansträngning att omringa, begränsa och undergräva Kina självt.

De som är fast i illusionen av ett Amerika som ”drar sig tillbaka” från Asien har försökt sälja denna senaste orolighet i Asien som ”organisk” och ”spontan”, trots omfattande bevis på att amerikanska NED-finansierade organisationer både leder och främjar protesterna och en interimsregering som nu tar form i Nepal där hälften av de 8 ministrar som utsetts i mitten av september kommer från amerikanska NED-finansierade fronter – av vilka många faktiskt grundade eller ledde dessa interimsministrar.

Bland dessa ministrar finns Om Prakash Aryal, utsedd till inrikesminister och medlem i det USAID-, NED- och Open Society-finansierade Justice and Rights Institute i Nepal, Jagadish Kharel, utsedd till kommunikations- och IT-minister och grundare av den USAID-finansierade organisationen Media Help Line, Mahabir Pun, utsedd till utbildnings-, vetenskaps- och teknikminister och ledde det USAID-finansierade National Innovation Centre, och Prasad Pariyar, utsedd till jordbruksminister och ledde det USAID-, NED-, CIA-finansierade The Asia Foundation och den Open Society-finansierade Samata Foundation.

Dr. Sangita Mishra, som har utsetts till hälsominister, har tidigare varit chef för Paropakar Maternity and Women’s Hospital, som regelbundet tog emot USAID-finansiering. I uttalanden från den amerikanska ambassaden nämns hon vid namn under ”överlämningsceremonier”. Även om denna finansiering i sig kan betraktas som potentiellt ”oskyldig”, tyder det, tillsammans med att öppet USA-stödda personer utses vid sidan av henne, på en överväldigande pro-USA (och USA-beroende) interimsregering som tar form utöver de USA-finansierade organisationer som främjade och ledde protesterna själva.

I Filippinerna leddes protesterna av Tindig Pilipinas, en medlem av den amerikanska NED-finansierade Internationellt center för innovation, transformation och excellens inom styrning (INCITEGov) och främjas av det amerikanska NED-finansierade mediebolaget Rappler, grundat och lett av Maria Ressa som bokstavligen har sin egen webbsida på NED:s officiella webbplats.

Medan den nuvarande regeringen i Filippinerna har varit i stor utsträckning underdånig gentemot Washington på bekostnad av Filippinerna själva, kan oroligheterna antingen fungera som ett sätt att utrota alla oberoende politiska krafter som ännu inte är underordnade av USA, eller som ett sätt att tvinga den nuvarande regeringen eftersom den har tvekat att uppfylla Washingtons allt farligare krav när det gäller att konfrontera Kina.

USA:s inblandning och de nätverk den använder för att genomföra den sträcker sig över hela Asien med ytterligare oroligheter i andra nationer i regionen som är nästan oundvikliga.

Agendans kontinuitet

Washingtons mål är att omge Kina med antingen fientliga, USA-beroende klientregimer, eller instabilitet som förvägrar Kina politiska, ekonomiska och till och med potentiellt militära partners.

Samtidigt fortsätter USA att förvandla nationer som Sydkorea, Japan och Filippinerna till militariserade murbräckor för att både provocera Kina och potentiellt utkämpa ett proxykrig mot landet på samma sätt som USA för närvarande använder Ukraina och resten av Europa för att bekämpa Ryska federationen.

Allt detta har skett genom en process som sträcker sig över hela 2000-talet, oavsett vem som sitter i Vita huset eller vem som kontrollerar den amerikanska kongressen.

Under den nuvarande Trump-administrationen, i samma tal i slutet av maj av utrikesminister Hegseth, skröt han om utvecklingen och utplaceringen av amerikanska vapensystem som är specifikt utformade för konflikter med Kina, inklusive Navy/Marine Corps Expeditionary Ship Interdiction System (NMESIS) utformat för att rikta in sig på örlogsfartyg, samt Typhon-missilsystemet som tidigare var förbjudet enligt INF-fördraget (Medium-Range Nuclear Forces) som president Donald Trump drog sig ur under sin första mandatperiod.

Det systematiska ensidiga tillbakadragandet från vapenkontrollavtal och den efterföljande utvecklingen och utplaceringen av tidigare förbjudna vapen längs både Rysslands och Kinas periferi av både Trump- och Biden-administrationerna visar att USA – långt ifrån att ”retirera” – är engagerat i en avsiktlig och metodisk eskalering mot inneslutning och konfrontation med båda nationerna, som sträcker sig över flera presidentadministrationer och fortsätter än idag.

Utöver att utveckla och utplacera vapen längs Kinas periferi, tvingar USA sina klientstater i regionen att avleda offentliga medel från sociala program och infrastruktur till vapentillverknings- och underhållsanläggningar för att upprätthålla den amerikanska konflikten i regionen som annars hämmas av vad amerikanska beslutsfattare ofta kallar ”avståndets tyranni” – verkligheten att USA väljer en strid med Kina på andra sidan planeten från den plats där USA och källan till dess militärindustriella produktion faktiskt finns på en karta.

Partnerskap för industriell motståndskraft i Indo-Stillahavsområdet

Utrikesminister Hegseth beskrev partnerskapet för industriell motståndskraft i Indo-Stillahavsområdet, PIPR, som ”ett USA-initierat multilateralt forum med 14 allierade och partners som arbetar med industrin, kapitalleverantörer och viktiga icke-statliga intressenter för att stärka industriell motståndskraft, utöka vår kapacitet och påskynda leveranser”, vilket involverar reparationsanläggningar för flygplan och örlogsfartyg, standardisering av drönare och insatskomponenter i hela regionen, samt produktion av amerikanska vapen som Guided Multiple Launch Rocket System (GMLRS) som används av uppskjutningsplattformarna M270 och HIMARS.

PIPIR är avsett att utnyttja amerikanska klientstater i regionen för att kompensera för Amerikas egna militärindustriella brister hemma, vilket har avslöjats mitt i dess proxykrig med Ryssland i Ukraina, lika mycket som det är avsett att ge logiskt stöd för storskalig konflikt med Kina inifrån regionen snarare än långt bortom den.

Trots att vissa analytiker väljer ut episoder av diplomatiskt poserande från Trump-administrationen för att framställa den som en ”reträtt” från Europa eller Asien, visar själva existensen av dessa pågående program USA:s önskan att fortsätta omringa och inkräkta på Kina, både med kontinuerligt expanderande amerikansk militär makt och genom amerikansk politisk inblandning och regimförändring riktad mot Kinas allierade och partners.

Utrikesminister Hegseth avslutade sitt tal i mitten av maj i Singapore med att hävda: ”Mottot för min första pluton, den första jag ledde, var: ’De som längtar efter fred måste förbereda sig för krig.’” Och det är precis vad vi (USA) gör. Vi förbereder oss för krig för att avskräcka krig – för att uppnå fred genom styrka. Och vi ser ut i detta rum och vi ser till er – till våra allierade och till våra partners – att ni ska ansluta er till oss i detta viktiga arbete.

I verkligheten – USA har varit i ett kontinuerligt krigstillstånd under hela 2000-talet och fortsätter att både föra krig och ombudskrig runt om i världen idag. Utrikesminister Hegseth och de intressen han tjänar försöker inte ”förbereda sig för krig för att avskräcka krig”, utan snarare fortsätta att föra konstant krig för att avskräcka alla former av rättvis fred.

Washingtons ihållande kampanj av politisk destabilisering, militärt intrång och ekonomisk krigföring över hela Asien visar en vägran att acceptera verkligheten av ett suveränt Kina och ett bredare växande Asien som försöker definiera sitt eget regionala öde fritt från västerländsk inblandning. Det är uppenbart att Washingtons verkliga mål inte är fred, utan att upprätthålla sin historiskt ogrundade dominans, även om det innebär att Asien-Stillahavsområdet – eller till och med resten av världen – störtas in i ett eskalerande kaos, konflikter och katastrofer.

***