Mordet på premiärminister Olof Palme: Del IV (UTKAST). Natokommittéernas roll och den angloamerikanska hemliga världen.

Olof Palmes gravsten vid Adolf Fredriks kyrka nära mordplatsen (Foto: Wikipedia Public Domain).

På Ola Tunanders Substack 27 september https://olatunander.substack.com/p/the-killing-of-pm-olof-palme-part-661?utm_source=post-email-title&publication_id=1510517&post_id=174680686&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Översättning

Se även Del 1. och Del 2.

Avlägsnade den västerländska underrättelsetjänsten alla dissidentledare?

Premiärminister Olof Palme arbetade för en dialog med Sovjetunionen. Han ville ha en ny säkerhetsarkitektur som han kallade ”gemensam säkerhet” som erkände den andra sidans säkerhetsbekymmer.

Sveriges chef för kontraspionage, Olof Frånstedt, beskrev Palme som en sovjetisk ”inflytelserik agent”, eftersom det var vad hans motsvarighet i USA, CIA:s James Jesus Angleton, hade sagt till honom. Olof Palme betonade välfärd för vanliga människor före upprustning mot en fiktiv fiende. Han kom från en välbärgad familj men visade solidaritet med arbetarklassen och vände sig mot kolonialism och rasism, i likhet med FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. De hade mycket gemensamt och de dödades båda.

Faktum är att varje svensk som haft en betydande roll på den globala scenen, Folke Bernadotte (FN:s sändebud för Palestina-Israel-förhandlingarna 1947-48), FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1953-61) och premiärminister Olof Palme, sköts. Bernadotte sköts av israelerna. Mannen som höll i pistolen var Yehoshua Cohen, senare livvakt till premiärminister David Ben-Gurion. När Hammarskjöld blev inbjuden till Ben-Gurion tio år senare placerades han bredvid Cohen vid middagsbordet bara för att berätta för Hammarskjöld vad som skulle hända honom om han inte uppförde sig ordentligt. Hammarskjöld sa att han aldrig skulle återvända till det landet.

Ett par år senare sköts Hammarskjölds plan ner över Ndola i Nordrhodesia vid gränsen till Katanga/Kongo. Den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen talade om brittiska, sydafrikanska och amerikanska förberedelser för att eliminera Hammarskjöld. I Nordrhodesiska flygvapnets arkiv fanns en strikt order att skjuta ner planet, men det kan ha funnits ett annat plan som också hade i uppdrag att skjuta ner det.

Den amerikanska nationella säkerhetsmyndigheten (NSA) tog upp samtalet från nedskjutningen av planet. Det fanns också franska legosoldater från OAS (se nedan) närvarande i Ndola när det hände. Den första FN-representanten som såg Hammarskjölds kropp, norrmannen senare generalmajor Bjørn Egge, berättade för mig att Hammarskjöld hade lyckats fly från det brinnande planet. Han hade gräs mellan fingrarna, och det såg ut som ett kulhål i pannan, men det var borttaget från bilderna. Egge hävdade att britterna hade agerat mycket misstänksamt.

I likhet med Olof Palme sköts Hammarskjöld troligen för att britterna och amerikanerna inte accepterade hans dialogpolitik med Sovjetunionen.

USA:s president John F. Kennedy dödades också av mer eller mindre samma skäl. Han var villig att föra en dialog och att samarbeta med den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtsjov. Ett BND-dokument (BundesNachrichtenDienst, den tyska underrättelsethjänsten, ö.a.) från 1962 anger att högt uppsatta amerikanska flygvapenofficerare hade sagt till Otto Skorzeny, CIA:s man i Madrid och Hitlers mest berömda SS-officer, att ”valet av Kennedy var en katastrof”. Han är ”mjuk och erkänner inte västvärldens överlägsenhet över östvärlden”. Han stöder ”negerstater”. Och dessa amerikanska officerare ville inte besöka Skorzeny av artighetsskäl. År 1944 hade Skorzeny etablerat Stay Behinds i Ukraina för att attackera den framryckande sovjetiska armén. Efter kriget etablerade han en exekutiv aktionskapacitet i Madrid eller vad vi vanligtvis skulle kalla en dödspatrull. Han utförde även mord för Israel.

Han hade samarbetat med CIA:s Allan Dulles och James Jesus Angleton, och vid den tiden var Angleton och hans kollega Bill Harvey upptagna med att skapa en pool av lönnmördare, skrev Peter Wright från brittiska MI5 efter att ha besökt dem i Langley i början av 1960-talet. Prata med ”fransmännen”, sa Wright (Wright, Spycatcher, 1987).

Ett par andra BND-dokument från 1961-62 uppgav att ”Skorzeny hade regelbunden kontakt med den franska OAS [Secret Army Organization]”, med lönnmördarna som var ansvariga för försöken att döda president Charles de Gaulle.

De Gaulle hade drivit på för en europeisk avspänningspolitik och ett samarbete med Sovjetunionen. Han drog slutsatsen att Kennedys ”historia är densamma som min”, och han fortsatte: ”[Mordet på Kennedy] ser ut som en cowboyhistoria, men det är bara en OAS-historia. Säkerhetsstyrkorna var i maskopi med extremisterna” (David Talbot, The Devil’s Chessboard, 2015). En av OAS-mördarna, Jean Souetre, som var inblandad i mordförsöket på de Gaulle, befann sig också i Dallas samma dag som Kennedy mördas. Souetre utvisades till Mexiko samma dag, vilket fick de Gaulle att ställa in sin kommande resa till Mexiko. Det fanns en västerländsk hemlig aktionskapacitet som kunde ”lägga in veto” mot alla försök att samarbeta med Moskva.

Enrico Mattei, chef för det italienska oljebolaget ENI, hade accepterat gynnsamma avtal med de oljerika arabiska länderna, och han började samarbeta med Sovjetunionen från 1960, vilket utmanade de amerikanska och brittiska oljebolagen. Han dödades redan 1962.

Alla inflytelserika västerländska ledare som avvek från USA-Storbritanniens politik dödades tydligen. Detta var mycket tydligt när det gällde en anhängare av Mattei, Italiens premiärminister Aldo Moro. Han försökte upprätta en ”historisk kompromiss” mellan kristdemokraterna och det nu ”nästan socialdemokratiska” kommunistpartiet. Han öppnade också för en dialog med Sovjetunionen, men innan den ”historiska kompromissen” hade upprättats var han i Washington där han hotades till livet av högt uppsatta amerikanska tjänstemän.

På dagen för den slutliga omröstningen i parlamentet i Rom kidnappades Aldo Moro och dödades sedan. USA:s specialsändebud Steve Pieczenik sa: vi var tvungna att offra honom, eftersom han började avslöja hemligstämplad information. De så kallade Röda brigaderna som hade kidnappat honom var vid den tiden i händerna på CIA och Italiens underrättelsechef, Giuseppe Santovito, berättade Oswald LeWinter.

Alla dessa politiska ledare verkar ha dödats av samma krafter. Dessa krafter dödade eller försökte döda många ledare i tredje världen, men de dödade eller misskrediterade också allvarligt varje politisk ledare i väst som arbetade för en dialog med ”den andre”, med ryssarna. De misskrediterade ledare som Willy Brandt med sin Ost-Politik (Östpolitik), den brittiske premiärministern Harold Wilson och den belgiske ministern och generalsekreteraren för NATO, Willy Claes, som nämnts i del I. Ordföranden för Deutsche Bank, Alfred Herrhausen, hade arbetat med Sovjet för att finansiera de tysk-sovjetiska rörledningarna, liknande vad den italienske ENI-direktören Enrico Mattei hade försökt göra 20 år tidigare. Herrhausen utvecklade Willy Brandts Ost-Politik i praktiken med nära band till president Gorbatjov, och han öppnade upp för ett europeiskt-sovjetiskt samarbete. Men han dödades i november 1989 innan han kunde förverkliga det verkliga samarbetet med Gorbatjov. Ost-Politiks fader, den västtyske förbundskanslern Willy Brandt, misskrediterades. Han hade haft en östtysk Stasi-agent, Günter Guillaume, som arbetade för honom, men när Guillaume misstänktes arbeta för Stasi, lät Günther Nollau, en före detta nazistpartimedlem och 1972-75 chef för Verfassungsschutz (tysk inrikes underrättelsetjänst), Guillaume fortsätta arbeta för Brandt i ytterligare ett år så att de skulle ha ”mer information om honom”, men detta gjorde det omöjligt för Brandt att fortsätta som rikskansler. Brandt hade varit något av en mentor för Olof Palme, och nu, 1974, avlägsnades han och ersattes av den mindre kontroversielle Helmut Schmidt. Willy Brandt kritiserades också för att ha kämpat med alkohol. Men Winston Churchills dryckesvanor var inte ett skäl för att avsätta honom från ämbetet.

Den 24 september 2003 knivhöggs den svenska utrikesministern Anna Lindh till döds i centrala Stockholm. Hon hade haft Olof Palme som mentor och i likhet med Palme hade hon varit en anhängare av palestinierna, ANC i Sydafrika och socialisterna i Nicaragua. Hon var den troliga efterträdaren till statsminister Göran Persson. Hon skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister, men i likhet med Palme mördades hon. Efter att hon upplevt hotfullt beteende från människor vid offentliga möten och hot riktade mot henne, hade utrikesdepartementet flera gånger bett Säkerhetspolisen (SÄK) om skydd, men SÄK förnekade att det hade funnits något hot mot henne. Innan Anna Lindhs fem offentliga framträdanden i augusti-september 2003 fattade SÄK i samtliga fall beslutet att inte ge henne livvakter (”Personskyddet för utrikesminister Anna Lindh”, SOU 2004:108). ”De inhemska hotnivåerna var låga”. ”Hon var inte kontroversiell”, sa SÄK. Sverige är kanske det enda landet i världen där Säkerhetspolisen kunde neka utrikesministern säkerhet. Intrycket är att alla politiska ledare som öppnade för en avspänningspolitik och en dialog med Ryssland, alla har, på ett eller annat sätt, avlägsnats, eller att någon har låtit det hända. I detta spel har den angloamerikanska underrättelsetjänsten definitivt spelat en betydande roll.

ACC/SOPS-dokumentet som presenteras i del I av denna artikel och som hänvisas till i de tre första delarna tycks indikera att mordet på statsminister Olof Palme till stor del styrdes av och kanske delegerades till den svenska hemliga staten eller djupa staten som använde sina Stay Behinds eller snarare parallella Stay Behinds för att utföra mordet, men det är osannolikt att de svenska aktörerna agerade med sådan självsäkerhet utan stöd från den västerländska underrättelsetjänsten och inte minst från amerikanerna och britterna.

Den viktigaste frågan är dock följande: I vilken utsträckning initierades denna operation av västerländsk underrättelsetjänst och av en NATO-kommitté, vilket uttrycks i ACC/SOPS-dokumentet? Och i vilken utsträckning var detta en amerikansk och brittisk operation som använde NATO-kommittéer för att skapa en överväldigande legitimitet inom det västerländska underrättelsesamhället?

Om vi ​​accepterar dokumentet från januari 1986 från Allied Clandestine Committee / Special Operation Planning Staff (ACC/SOPS) som ett genuint dokument, på grund av vad högre underrättelsechefer sa efteråt och eftersom påståendena i dokumenten bekräftas av många andra dokument och uttalanden, skulle man kunna tolka detta som att mordet på statsminister Olof Palme var en ”Nato-operation”.

Natos ACC/SOPS som koordinerar operationer med lokala Stay Behinds skulle ha initierat användningen av svenska Stay Behinds eller ”parallella Stay Behinds” för att eliminera premiärminister Olof Palme. Detta är dock en förhastad slutsats. Det var nästan säkert inte en attack som leddes av Nato som en formell organisation, och jag ska försöka förklara varför.

För det första fanns det ett antal varningar om det kommande mordet som involverade statliga myndigheter som CIA. Dessa varningar antydde inte någon Nato-kommitté. För det andra var dessa mycket känsliga operationer vanligtvis inte en angelägenhet för Nato, de hölls som stat-till-stat-operationer. De mest känsliga operationerna genomfördes inte inom ramen för Nato. För det tredje behandlade de stora aktörerna, USA och Storbritannien, NATO i allmänhet som en ”front” genom vilken de drev på sin egen agenda. Detta stödde argumentet att statliga aktörer ”ovanför NATO” använde NATO-kommittéer för att påverka allierade för att etablera legitimitet.

Varningar veckor före mordet

Som nämnts i del III fanns det några varningar till statsministerns kansli och till andra svenska myndigheter, veckor före mordet, och några av dessa varningar antyder till synes en direkt koppling till CIA, inte till en NATO-kommitté.

I december 1985 och sedan i januari 1986 kontaktades en svensk-jugoslavisk före detta legosoldat, Ivan von Birchan, av en amerikansk ”affärsman” från ITT, ”Charles Morgan”, som han kände från inbördeskriget i Rhodesia på 1970-talet och som han kände som ”CIA” (del III). Von Birchan erbjöds två miljoner dollar för att ha skjutit Olof Palme, eftersom amerikanerna, enligt Morgan, var rädda för att ”Palme kunde utses till FN:s generalsekreterare”. Von Birchan informerade både Alf Karlsson på SÄK och därefter Stockholms stads polismyndigheter, veckor före mordet. Den socialdemokratiske politikern Hans Hagnell sa även veckor före mordet att ”Palmes dagar är räknade”. Dessutom vet vi också att den första misstänkte, som greps, var en religiös högeranhängare, Victor Gunnarsson, som en vecka före mordet hade sagt att ”Sverige snart kommer att förändras”. Dagar före mordet hade han sagt att Palme skulle skjutas före lördag med ammunition som skulle kunna penetrera skottsäkra västar, vilket senare visade sig vara korrekt. Strax före mordet rakade han av sig mustaschen. I hans hem hittade polisen senare en lapp om ”Charles ITT”, Ivan von Birchan och om Åke Ek (se nedan).

Före mordet hade poliser och militärer inom extremhögern hållit möten i Stockholm, i Gamla stan, där de diskuterade mordet på Olof Palme. De hävdade att Palme var en förrädare som sålde ut Sverige till Moskva. Den högst uppsatta polismannen i gruppen hade sagt ungefär tio dagar före mordet att Palme skulle bli skjuten. Flera personer sa faktiskt att Palme skulle bli skjuten före lördag med ammunition som skulle penetrera skottsäkra västar. Den 16 januari 1986 hölls ett möte med poliser och en före detta militär underrättelseofficer i Norrköping, 150 km sydväst om Stockholm. De hade diskuterat statsminister Palmes kommande resa till Moskva och att ”något skulle göras åt det”. Det skulle bli någon form av statskupp. De diskuterade hur man skulle försvara Norrköping. Ett par personer hade bakgrund från IB (se del II), och en av dem blev mycket misstänksam. Han kontaktade en lokal ledare för Socialdemokraterna, som sedan ringde en kontaktperson, Leif Gustafson, på statsministerns kansli. Gustafson informerade partisekreteraren Bo Toresson. Lars Borgnäs gjorde en TV-dokumentär om dessa händelser. Hans källa sa att han trodde att det hade förekommit liknande möten även i andra städer.

I Mariestad, 150 km väster om Norrköping, berättade landshövding Karl Frithiofson, som politiskt stod Olof Palme nära, att någon under natten hade hissat nazistflaggan vid hans bostad. Detta måste ha hänt innan allmänheten fick veta om mordet. De skyldiga var poliser. Fotspåren i snön avslöjade avtryck från stövlar som polisen använde, sa hans son Ola Frithiofson. Den andra underrättelseofficeren hade haft kontakter med World Anti-Communist Leage (WACL), som hade organiserat sydamerikanska dödspatrulledare samt fascister och nazistiska kollaboratörer från Ukraina. På 1980-talet leddes WACL av general John Singlaub, en före detta general i amerikanska specialstyrkor och CIA-officer, som hade arbetat nära Oliver North i Iran-Contras-operationen.

Olof Palme verkar ha varit medveten om mordförsöken. På sin sista dag intervjuades han av en journalist och fotografen ville ta en bild av honom framför fönstret, men Palme ville inte göra det: ”Ni vet inte vad som finns där ute?”, sa han, som om någon ville döda honom. En tidigare central figur i WACL i Sverige, Anders Larsson, hade lämnat in en varning till statsminister Palme och utrikesdepartementet den 20 februari, en vecka före mordet (se del III). Larson hade fått veta att ”de ska skjuta Olof Palme i samband med resan till Moskva eller före resan till Moskva”. Han hävdade senare att han hade fått denna information från en vän, Bo Ståhl, som hade en bokhandel som frekventerades av poliser med nazisympatier.

Larsson hävdade i ett dokument att hans kollega i WACL, Åke Ek, nazist och volontär i Sveaborg (se del II) i det finsk-tyska kriget med Sovjetunionen, hade spridit falska ledtrådar om mordet på Olof Palme. Ek hade grundat Svensk-Sydafrikanska Sällskapet och var huvudlärare i psykologi vid Polishögskolan. Enligt Larsson var det dock inte WACL som sådant som hade varit ansvarigt för mordet på Palme. Det var CIA:s ”Covert Action Department” som hade använt WACL som täckmantel och förlitat sig på sitt nätverk av poliser.

Palme hade funnits på CIA:s dödslista redan sedan 1983, enligt Larsson. Larsson var också övertygad om att personer inom Säkerhetspolisen (SÄK) var inblandade i förberedelserna för mordet. I en intervju med Lars Borgnäs för Sveriges Radio i början av 1990-talet bekräftade Larsson att han hade lämnat in breven som en varning. Vid den tidpunkten hade Ståhl redan dött vid 43 års ålder. Kort efter intervjun ringde två mycket högt uppsatta svenska nazistkollaboratörer Borgnäs och försökte misskreditera Larsson. Larsson dog kort därefter, 52 år gammal.

Hösten 1985 ska Mac Falkirk från brittiska MI6 ha fått tag på Olof Palmes hemliga agenda för det kommande Moskva-mötet med Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov i början av april (som anges i del I). Denna agenda hade påståtts ha använts av CIA för att övertyga svenska högre officerare om att Palme sålde ut Sverige till Sovjetunionen. Dessa officerare kunde ha agerat inom ramen för ACC och genom att använda svenska Stay Behinds, men också genom en direkt förberedelse för en militärkupp, enligt Palme-kritikern Alf Enerström (se del II). Enerström sa att han hade blivit kontaktad av högre officerare som ville ha honom i sin kommande regering och sista gången de kontaktade honom var i slutet av 1985. De berättade för honom att de hade 500 man som var beredda att genomföra en statskupp. Det var omöjligt att förändra Sverige med hjälp av demokratiska medel, sa de.

Det finns dock indikationer på att inte bara sydafrikanska mordteam befann sig i Stockholm vid tidpunkten för mordet utan kanske också en amerikansk-chilensk yrkesmördare. Palme hade varit en stor kritiker av Pinochetregimen i Chile och Michael Townley, en agent för CIA och DINA (Chiles underrättelsetjänst), hade varit inblandad i mordförsök på Palme på 1970-talet, enligt FBI. Han hade varit ansvarig för mordet på Salvador Allendes försvarsminister, Orlando Letelier, och 1974 i Rom för mordförsöket på Bernardo Leighton, en tidigare inrikesminister och kritiker av Augusto Pinochet.

Ett vittne, som var på samma biograf som Olof och Lisbeth Palme men på en annan film med färre människor, skrev för Gunnar Wall att en man mycket lik Townley satte sig nära dem, men han var 5-10 minuter sen och gick plötsligt nästan en timme innan filmen slutade, vilket sammanföll med slutet av den kortare ”Palme-filmen”. Flera andra vittnen har upplevt något liknande på en restaurang och på en annan biograf. Man kunde höra en signal och sedan lämnade personen platsen, vilket sammanföll med slutet av Palme-filmen. Det finns inga bevis för att mannen som lämnade den första filmen var Michael Townley, men han verkar definitivt ha varit inblandad i operationen mot Palme.

Samma kväll var jag på väg till ett redaktionsmöte för kultur- och litteraturtidskriften Ord & Bild. Jag tog bussen ner till statsministerns kansli och korsade Drottninggatan vid Riksbron, som Olof och Lisbeth Palme skulle ha gått över om de hade gått till biografen. Jag passerade en man som stod nära bron, och när jag passerade honom på en meters avstånd hoppade han över staketet ut på gatan och öppnade bagageutrymmet på sin bil som om han hade gjort det på en signal. Han rörde sig väldigt snabbt. Min reaktion var att det här uppenbarligen var någon form av kriminell verksamhet. Jag stannade i ett par sekunder, men just i det ögonblicket slog kyrkklockan 19.00. Jag var sen till mötet och gick därifrån.

På gatorna nära där Palme gick finns det en hel del vittnen som rapporterar om personer med walkie-talkies (det fanns cirka 80 anmälningar 1986), och de flesta anmälningarna om män med walkie-talkies är från efter 23.00 i området kring Sveavägen nära biografen. Filmen som Olof och Lisbeth Palme hade sett slutade klockan 23.07. Ett vittne vid Tunnelgatan på andra sidan Sveavägen klockan 23.23 hävdade att en man med walkie-talkie pratade tyska eller snarare holländska (eller kanske sydafrikansk ”holländska”: afrikaans).

Ett par minuter efter klockan 23.30 satte en Dagens Nyheters fotograf på sin polisradio i sin bil som han brukade göra. Han hörde en röst: ”Hallå där uppe. Hur är det?” Svaret var: ”Kallt som bara satan”. Den första personen sa: ”Statsministern är skjuten”. Sedan blev det tyst. Vid den tidpunkten visste nästan ingen att det var Olof Palme som hade blivit skjuten. Det skulle kunna tolkas som slutet på en övning. Ganska många personer verkar ha varit inblandade. Organisationen verkar ha varit komplex.

Intrycket är att CIA agerade genom att använda professionella mördare, genom att förlita sig på WACL och dess nätverk av svenska poliser och Stay Behinds, genom att påverka högre svenska militärer och genom att involvera stater som Sydafrika, som säkerligen ville ha Olof Palme dödad. CIA kan också ha agerat genom olika underrättelsetjänster och de ovan nämnda NATO-kommittéerna som hanterade hemliga operationer. Min hypotes är att dessa organisationer och kommittéer snarare har fungerat som ”fronter” genom vilka USA och Storbritannien drev på sin agenda och kunde kontrollera allierade stater genom ett sofistikerat nätverk av individer i viktiga positioner. Dessa individer var ”kopplade” till de amerikanska och brittiska tjänsterna. Låt oss återvända till dokumentet från ACC/SOPS som diskuterats ovan.

Marinminister John Lehman (1981-87) och författaren dricker Nordland Bier vid Institute for Defense Studies konferens i Bodø, 2007. Bakom dem, Vestfjorden, där Lehmans hangarfartyg skulle söka radarskugga i krigstid (Foto: privatarkiv).

För hemliga för att drivas av NATO och muntliga överenskommelsers roll

De två NATO-kommittéer som nämndes i de tidigare delarna av denna artikel, Allied Clandestine Committee (ACC) med SOPS och Clandestine Planning Committee (CPC), var mycket hemliga under kalla kriget. De samordnade Stay Behinds och hemliga operationer inom NATO-området, men Stay Behinds leddes till stor del av amerikanerna och britterna. Britterna ledde en stor del av utbildningen. USA och Storbritannien var ansvariga för operationer i sina respektive områden i Europa. CPC leddes av en amerikansk general, mer exakt SACEUR (Supreme Allied Commander Europe), medan ”ACC hade ett roterande ordförandeskap”, för att citera Wolbert Smidt, den tyska representanten i båda kommittéerna och tidigare chef för operativ underrättelsetjänst i BND.

Du kommer inte att hitta något om dessa kommittéer i något offentligt dokument före slutet av kalla kriget. De flesta generaler i NATO skulle inte ha hört talas om dem. 1998 pratade jag med general Herman Fredrik Zeiner-Gundersen, Norges försvarschef (1972-77) och ordförande för NATO:s militära kommitté (1977-80). Han berättade att han aldrig hade hört talas om dessa kommittéer: ACC och CPC. Han kan ha ljugit för mig.

Men jag hade också samtal med general Vigleik Eide, tillika Norges försvarschef (1987-89) och ordförande för NATO:s militära kommitté (1989-93). Eide sa att han inte fick känslig information som NATO:s högsta general utan snarare som Norges försvarschef. Han fick också känslig information som en nära kollega till Norges underrättelsechef Alf Roar Berg, som hade nära band till chefen för centrala underrättelsetjänsten Robert Gates och till den senare tillförordnade chefen, amiral Bill Studeman. Som ordförande för NATO:s militära kommitté och huvudrådgivare till NATO:s generalsekreterare fick Eide inte så känslig information. Vi pratade om västerländska ubåtar som opererade i hemlighet i svenskt vatten på 1980-talet. Dessa ubåtar stod under amerikanskt och brittiskt befäl. De stod inte under NATO-befäl. Dessa mycket känsliga operationer var för hemliga för att kunna utföras inom ramen för NATO, sa han.

I mars 2000 befann sig den tidigare brittiske försvarsministern 1997-1999 och NATO-generalsekreteraren 1999-2003, George Robertson, i Stockholm. Han sa också att dessa hemliga ubåtsoperationer inte var NATO-operationer utan operationer mellan stater. De var ”inte en NATO-fråga”, sa han. Även i mars 2000 sa USA:s försvarsminister Caspar Weinberger i en lång intervju i svensk TV (SVT) att de hade opererat ubåtar ”regelbundet” och ”ofta” i svenskt vatten för att testa Sveriges kustförsvarsstyrkor och deras beredskap ”efter samråd med svenskarna”.

I samma program intervjuade SVT även Sveriges ÖB, general Bengt Gustafsson (1986-94), som sa: ”Inte med mig, åtminstone”, och om någon i den svenska flottan hade gjort det kunde han bli åtalad för landsförräderi. Efter dessa intervjuer satt jag i TV-studion tillsammans med förre statsministern Ingvar Carlsson. Jag berättade för dem att Weinberger, i hela intervjun, hade sagt att dessa operationer hade genomförts efter att ”Marin- till-marin”-konsultationer – ”den amerikanska flottan till den svenska flottan” och ”den svenska flottan är en del av den svenska regeringen”, sa han. Dessa var operationer mellan stater, inte NATO-operationer.

Följande dag besökte jag general Gustafsson i hans hem vid Strandvägen. Hans flottchef Bengt Schuback (1984-90) hade just ringt. Han ville prata. Medan jag besökte Gustafsson ringde Bengt Schuback igen och frågade om han kunde ta med sig sin företrädare, amiral Per Rudberg (1978-84). De hade verkligen något att förklara. Gustafsson litade vid den tidpunkten inte på sina marinbefälhavare.

År 2007 hade jag samtal med Weinbergers marinminister, John Lehman. Han sa att beslutet om de operationer som Weinberger hade talat om i svensk tv hade fattats av en ”byråövergripande kommitté”, ”Deception Operation Committee”, ledd av CIA-chefen Bill Casey och med den nationella säkerhetsrådgivaren och försvars- och utrikesministern. Med andra ord var detta amerikanska operationer, inte NATO-operationer, och de handlade främst, inte om att testa kustförsvar, utan om vilseledning. Ambitionen var tydligen att lura svenskarna och européerna i allmänhet. När jag frågade vem på svensk sida som hade varit inblandad svarade Lehman: ”Om jag skulle berätta det skulle jag behöva döda dig efteråt”.

Wolbert Smidt sa att ubåtsoperationer som samordnades av dessa två NATO-kommittéer, ACC och CPC, inte hade något att göra med de små ubåtar som dök upp på ytan i svenska flottbaser och skärgårdar. NATO- eller ACC-operationer med brittiska och kanske tyska ubåtar landsatte specialstyrkor under träning med svenska Stay Behinds, men dessa ubåtar dök aldrig upp på ytan, sa han. Ubåtar som samordnades av ACC/SOPS hade ingenting att göra med ubåtarna som låtsades vara ryssar i svenska kustvatten. När Weinberger hade talat om ”NATO” och att de testade svenskt kustförsvar, menade han egentligen ubåtar från olika NATO-länder. Dessa ubåtsoperationer var, som general Eide redan sagt, för känsliga för att genomföras inom ramen för NATO.

Den brittiske marinministern Keith Speed ​​berättade i stort sett samma sak för SVT i april 2000 och den brittiska Sunday Times 2007. Storbritannien opererade ubåtar från Royal Navy i svenska vatten för att testa beredskapen för det svenska kustförsvaret. Det var den brittiske ”Chief of Defense Staff or Flag Officer Submarines [den brittiske högsta ubåtsbefälhavaren] som berättade för sin svenska motsvarighet: ”Dessa mycket känsliga operationer genomfördes som operationer mellan stater, inte som NATO-operationer. Naturligtvis koordinerades västerländska ubåtar som opererade i östra Atlanten, inklusive Östersjön, av ett NATO-kommando, av det brittiska COMSUBEASTLANT (Commander Submarines Eastern Atlantic) i Northwood utanför London och av hans amerikanska vicebefälhavare. Denna brittiske NATO-befälhavare var dock samma officer, samma person, som Flag Officer Submarines. Han hade också en ”hatt” från Royal Navy. Han och hans amerikanska vicebefälhavare skulle ha känt till denna aktivitet för att kunna koordinera alla ubåtars rörelser i det europeiska territoriet, men denna information nådde inte NATO-kommittéerna. När jag pratade med den tidigare NATO-överbefälhavaren för Östra Atlanten, amiral James Eberle, kände han uppenbarligen också till dessa operationer, men snarare på grund av sin ”hatt” i Royal Navy: överbefälhavare för flottan.

Vid en konferens i Bodø (Norge) 2007 hade jag ett samtal med general Eide och amiral Eberle, och jag nämnde Storbritanniens användning av ubåtar av Oberon-klass för att landsätta specialstyrkor längs den svenska kusten. Detta var tydligen något mycket känsligt, och amiral Eberle berättade en mycket obehaglig historia om sin användning av MI6, och han hotade att döda mig. General Eide kom fram till mig efteråt och sa att amiral Eberle hade gjort samma sak mot honom en gång.

Det råder ingen tvekan om att Eberle ansåg att NATO och ordföranden för NATO:s militära kommitté var underordnade britterna. Eberle berättade också att i slutet av kalla kriget, när väst förhandlade med Ryssland och marskalk Shaposnikov om kärnvapnen, var det inte NATO:s generalsekreterare eller ordföranden för NATO:s militära kommitté som representerade västvärlden. Det var den tidigare amerikanska ordföranden för de gemensamma stabscheferna, amiral William Crowe, och amiral Eberle själv, som representerade Storbritannien. När det gäller de verkligt känsliga och viktigaste frågorna var det ”inte en fråga för NATO”.

Vid samma Bodøkonferens, samma kväll, medan minister Lehman hade ett samtal med amiral Bengt Schuback, kontaktade jag återigen Lehman om vilka personer på den svenska sidan som var inblandade. Han gav samma svar som han hade gjort kvällen innan: ”Om jag skulle berätta det för dig, skulle jag behöva döda dig efteråt”. Bengt Schuback svarade omedelbart: ”Många i Sverige skulle bli glada över det”.

På bussen upp till det norska militära högkvarteret på Reitan nästa morgon råkade jag sitta nära Bengt Schuback. Han satt och förberedde sitt tal. Det handlade mycket om de utländska ubåtarnas intrång i svenska vatten, men när han faktiskt höll sitt tal meddelade han att han hade förkortat det avsevärt. Han hade klippt bort allt om ubåtarna.

John Lehman hade uppenbarligen sagt till honom att jag visste att ubåtarna var från väst, och att det kunde vara pinsamt att tala om sovjetiska ubåtar. Jag skulle möjligen kunna hänvisa till vad John Lehman hade sagt för två dagar sedan. 20 år tidigare kontaktade Schuback mig efter min artikel om maritim strategi i Dagens Nyheter. 1987 drev han på för att mitt utkast till doktorsavhandling om den amerikanska maritima strategin skulle publiceras som en rapport från Försvarets forskningsanstalt, och min volym blev en av två stora läroböcker vid Militärhögskolan.

Han hade dock inte uppskattat mina skrifter om västerländska ubåtar från år 2000. Detta hade avslöjat ett landsförräderi bland vissa svenska amiraler. De hade inte informerat sin regering om ubåtarnas västerländska ursprung, och John Lehman kunde naturligtvis inte nämna dem vid namn. Rollen för de få svenska amiraler som var ”kopplade” till det amerikansk-brittiska systemet var något extremt känsligt.

Ett par veckor efter SVT-intervjun med Caspar Weinberger i mars 2000, tog min vän Robert Bathurst, en tidigare chef för den amerikanska marinens underrättelsetjänst i Europa, med sig min utskrift av hela intervjun till sina tidigare kollegor vid den amerikanska marinens postgraduate school i Monterrey. Han pratade med sin efterträdare inom marinens underrättelsetjänst för Europa, Norman Channell, och med professor Wayne Hughes, som hade varit militär rådgivare till biträdande marinens minister, den senare CIA-chefen James Woolsey. Robert frågade dem vem som hade organiserat dessa operationer i svenska vatten som Weinberger hade talat om. De pratade med Weinbergers militärassistent, viceamiral Donald Jones, en tidigare biträdande chef för marinens underrättelsetjänst och en ”Inman-protégé”, som Casey hade kallat honom. Roberts kollegor kom tillbaka till honom och sa: ”Rör den inte. Den är fysiskt farlig”. I maj, efter att ha återvänt från USA, berättade Robert för mig om det. Han hade e-postkontakt med en pensionerad officer inom den amerikanska marinens underrättelsetjänst och med en officer från de amerikanska Navy SEALs. Robert skrev: ”Jag försöker hjälpa en kollega, en svensk forskare […] Om det är för känsligt, lägger jag ner det”. Ett par veckor senare, i juni, dog han. Han vaknade inte på morgonen när hans fru skulle servera honom te. Det verkar ha varit ett system för att avlägsna personer som avslöjade högklassificerade ärenden, som den norska underrättelsechefen hade sagt (se del I).

Försvarsminister Weinberger sa att det kanske var ett formellt avtal mellan USA och Sverige ”innan jag tillträdde 1981”, men ”under mina år”, sa han, förekom det ”samråd som ledde till en förståelse” med de berörda svenskarna. Det fanns ingenting på papper. Vid en konferenslunch på Oslofjorden 1989 hade jag några samtal med Weinbergers ordförande för Joint Chiefs of Staff, general John Vessey (1981-85). Han sa: ”När det gäller Sverige fanns det bara en regel: Ingenting på papper”. Jag ringde honom åtta år senare. Han bekräftade detta uttalande. Flera andra högt uppsatta officerare sa detsamma, inklusive den tidigare amerikanska chefen för marinoperationer, amiral Elmo Zumwalt. Den svenske militära förbindelseledamoten till amerikanerna i början av 1960-talet, generalmajor Åke Mangård, berättade för den svenska neutralitetspolitiska kommissionen att varje briefing han gav till försvarsstaben gjordes ”muntligt”. Och om man inte förstod att man var tvungen att göra det skulle man inte komma särskilt långt.

Ovanstående ordförande för NATO:s militära kommitté, general Zeiner-Gundersen, berättade för mig att detta är en allmän regel: ”Det som var mest hemligt beslutades muntligt och garanterades av förtroende mellan individer” (Tunander 1999). De ”verkliga hemligheterna” existerar endast som muntlig information. Det innebär att ett brott mot disciplinen inte kan bestraffas enligt lagens principer. Det finns ingen lag som reglerar denna verksamhet. Det måste bedrivas som en aktivitet utanför lagen, som något ”maffialiknande”, som en ”djupstatlig” aktivitet som är placerad ovanför lagen. Mord och fysiska hot blir regel. Allt som står över den formella hierarkin av sekretess står också över lagen. Människor som inte följer hemliga muntliga överenskommelser måste straffas genom utomrättslig våldsanvändning: de kan bli lönnmördade eller bara hotade.

Högre svenska officerare som konsulterats av amerikaner och britter utvecklade muntliga överenskommelser, och sådana överenskommelser hölls genom att deltagarna tvingades upprätthålla disciplin genom användning av utomrättsligt våld eller hot som utfördes av en maktenhet vi kallar ”den djupa staten” (se min artikel ”Begreppet djupstat”)(se här, ö.a.). Det förefaller mig som att dessa svenska maktskikt utvecklade privata band till sina västerländska motsvarigheter.

Den norske försvarschefen Zeiner-Gundersen sa att han åkte skidor i bergen med sin svenske motsvarighet general Stig Synnergren (1970-78), eftersom det som var viktigast var att behålla personliga band. Den amerikanske försvarsministern Weinberger hade valt den svenske flottchefen, viceamiral Per Rudberg, som sin eskortofficer under sitt fem dagar långa besök i Sverige i oktober 1981, eftersom Rudberg hade amerikanernas förtroende. Rudberg och familjen åkte på semester med den dåvarande biträdande chefen för CIA, amiral Bobby Ray Inman, tidigare biträdande chef för försvarsstabens underrättelsetjänst, berättade Björn Eklind för mig.

Både Inman och Rudberg litade på den svenske försvarsministern Sven Andersson, som säkert kände till denna mycket känsliga information, men han berättade inte för statsminister Olof Palme. Han berättade inte för honom om de västerländska ubåtarna. När Palme 1983-84 blev medveten om att ubåtarna kom från väst, frågade han journalisten Olle Alsén: ”Lurade Sven mig [eller bedrog mig], lurade Sven mig?” [på svenska: ”Lurade Sven mig? Bedrog Sven mig?”].

Dessa amerikansk-brittiska bedrägerioperationer riktades till stor del mot Olof Palme för att lura honom och den svenska allmänheten att vända sig mot Sovjetunionen. När Olof Palme blev medveten om att ubåtarna kom från väst, fanns det en uppenbar oro i USA och Storbritannien att han skulle kunna avslöja denna högsekretessklassade information för Sovjetunionen. Palme var tvungen att ”elimineras”. Han skulle bli den ”viktiga informationsbäraren [som måste elimineras] så att ockupationsmakten [Sovjeterna] inte skulle kunna få tag på [honom]”, för att hänvisa till Special Analysis Group-dokumentet i del II. Palme skulle följaktligen tas ut med utomrättslig våldsanvändning. Han skulle mördas.

Norges underrättelsechef, generalmajor Alf Roar Berg (1988-93) med sin motsvarighet, CIA-chefen och senare försvarsminister Robert Gates, på Oslofjorden i juni 1992 (Foto: privatarkiv).

Nato som en amerikansk och brittisk ”front”

Vi vet nu att NATO-befälhavare i fredstid samordnade mycket hemliga operationer, men de ledde dem inte. ACC/SOPS-dokumentet presenterar en konversation, och den avslutas med att svenskarna låter ta hand om SPM (Sveriges statsminister). Dokumentet anger att man ”betraktar SPM:s interna svenska problem som hanterat av svenska intressen” så länge ”hotet mot norra flanken hanteras framgångsrikt”. Men ska detta i första hand tolkas som ett konsensusbeslut av ACC/SOPS i denna fråga och sedan delegeras till svenskarna? Eller innebär det snarare att vissa stater eller myndigheter har kunnat påverka allierade representanter och fått dem att tro att den svenske statsministern Olof Palme var ett ”hot mot norra flanken”, vilket måste ”hanteras framgångsrikt”?

Jag ska ta upp ett annat exempel som kommer att göra USA:s och Storbritanniens roll mycket tydlig. Strax före kalla krigets slut, hösten 1988, diskuterades Sovjetunionen vid NATO:s möte för underrättelsetjänstens styrkommitté, som sammanför cheferna för underrättelsetjänsten i NATO-området. Den norske underrättelsechefen Alf Roar Berg förklarade för mig att de amerikanska och brittiska cheferna för militär underrättelsetjänst [med andra ord generallöjtnant Leonard Perroots och generallöjtnant Derek Boorman] hävdade att en sovjetisk militär attack mot väst var ”överhängande”. Inledningsvis accepterade alla NATO-representanter, utom Norge, Washingtons och Londons uppfattning, eftersom de flesta representanter litade på amerikansk och brittisk ”underrättelsetjänst”, men den norska militära underrättelsetjänsten visste att den ryska beredskapen i hela nordvästra Sovjetunionen var låg och att alla påståenden om ”överhängande krig” var falska. Dessa påståenden hade uppenbarligen gjorts av politiska skäl. General Berg stod upp mot britterna och amerikanerna. En efter en medlem bytte till norsk sida. USA och britterna var tvungna att backa.

Mina formuleringar om denna händelse bekräftades av general Berg innan min svenska bok, Det Svenska ubåtskriget, gick till tryck 2019 (jag tog upp denna händelse på sidan 93). Men varför drev USA och britterna på för uppenbart falska påståenden? Det verkar som om USA och Storbritannien ville lura NATO och dess underrättelsekommitté för att stödja en konfrontationspolitik mot Sovjetunionen. Den amerikanska och brittiska försvarsunderrättelsetjänsten hade använt NATO som en ”front”. Enligt ett nationellt säkerhetsbeslutsdirektiv från 1984, undertecknat av president Reagan, förutsatte användningen av PSYOP (och därmed bedrägerioperationer som de amerikanska operationerna i svenskt vatten) ”krigsnärvaro” och ”samordning mellan myndigheter”. Men lika viktigt var att de tydligen ville ha NATO ”ombord” för att sabotera förhandlingarna på toppnivå mellan president Ronald Reagan och president Michail Gorbatjov. Om den amerikanska underrättelsetjänsten hade presenterat falsk information för presidenten hade detta kunnat motbevisas, men om det fanns ett uttalande från NATO-kommittén hade detta varit svårare.

Medlemsländerna har sina representanter i de olika NATO-kommittéerna, och alla stater är i den meningen ”jämlika”, men vissa stater ”är mer jämlika än andra”. Om du inte har underrättelserna har du ingenting att säga, och det ger USA och Storbritannien och ofta Israel ett övertag över NATO-beslut, vilket framgår av det påstådda dokumentet från ACC/SOPS, som tog upp israeliska påståenden om den påstådda överföringen av svenskt kärnmaterial. Som nämnts ovan togs inte amerikanska och brittiska ubåtsbedrägerioperationer i svenskt men även i norskt vatten upp vid NATO:s militära kommittémöten. Vigleik Eide sa att dessa operationer var för känsliga för att drivas inom ramen för NATO, och de flesta NATO-representanter skulle följaktligen betrakta dem som sovjetiska operationer. Men vissa NATO-befälhavare visste. Känsliga operationer som de svenska koordinerades i detta fall av en nationell befälhavare, som också hade en NATO-”hatt”, medan operationerna drivs av statliga myndigheter, av britterna och amerikanerna med hjälp av små västerländska ubåtar.

Användningen av amerikanska och brittiska bedrägerioperationer mot allierade och vänner var en extremt känslig fråga, och i USA klassificerades sådana operationer som NOFORN (No Foreign Nationals). Ett nyare men liknande exempel är det topphemliga CIA-dokumentet med kodnamnet ”Vault 7”, som läcktes av WikiLeaks 2017. En särskild resurs, ”Marble Framework”, gjorde det möjligt för CIA att hacka sig in i allierade staters datorsystem och lämna spår från kinesiska tecken, ryska kyrilliska texter eller farsi, för att få vänner eller allierade att tro att dessa attacker mot deras datorer utfördes av ”fientliga nationer”, inte av CIA, liknande hur västerländska ubåtar hade visat små fartyg, periskop eller dykare i svenska skärgårdar, medan de lokala flottbaserna trodde att de kom från ”fientliga” sovjetiska styrkor. I likhet med operationerna med ubåtar i svenska vatten skulle dessa CIA-hackningsoperationer användas, för det första för att testa allierades beredskap (för att testa de amerikanska allierades förmåga att upptäcka utländska elektroniska intrång för att få dem att öka sin beredskap); för det andra, och viktigast av allt, skulle dessa operationer lura allmänheten såväl som det politiska ledarskapet i dessa länder för att få dem att tro på Ryssland, Kina och Iran som ett ”överhängande hot”.

Dessa operationer var, i likhet med ubåtsoperationerna, typiska PSYOP-operationer. Alla dessa CIA-dokument klassificerades som ” TOP SECRET, NOFORN” (”HEMLIGT, INTE FÖR NATO”), eftersom de var riktade mot USA:s allierade eller vänner. ”NOFORN” skulle tydligen också kunna översättas till ”INTE FÖR NATO”, eftersom dessa aktiviteter främst var riktade mot USA:s allierade. Tanken var att lura dessa allierade att tro att ryssarna och kineserna var ett omedelbart hot mot dem. År 2017 ansåg CIA-chefen Mike Pompeo att läckan var så allvarlig att han begärde att WikiLeaks grundare Julian Assange skulle mördas.

I alla dessa fall tog amerikanerna och britterna initiativet och kunde få ett bredare stöd genom att driva på sin agenda inom NATO. NATO-allierade lurades att tro på USA:s och Storbritanniens ståndpunkt, men inte vid underrättelsetjänstens styrkommittémöte hösten 1988, då norsk underrättelsetjänst kunde motbevisa USA:s och Storbritanniens argument. Men mycket ofta lurades allierade att acceptera USA:s och Storbritanniens agenda, vilket innebär att de senare hade använt NATO som en ”front”. NATO är inte ”västvärldens styrelse” eller ”en västvärldens centralkommitté” utan snarare en ”front” som angloamerikanska myndigheter använder för att driva på sin agenda för att få bredare legitimitet, och detta har sannolikt varit fallet även när det gäller ACC/SOPS-dokumentets diskussion om mordet på statsminister Olof Palme. Istället för att lägga skulden på statliga myndigheter, som CIA eller MI6, vill man lägga skulden på en NATO-kommitté som tidigare nämnts har fattat ett konsensusbeslut, men denna kommitté skulle främst ha blivit lurad i tron ​​att premiärminister Olof Palme var ett ”hot mot den norra flanken”.

Detta är åtminstone mitt preliminära intryck. Dessa NATO-kommittéer må vara extremt hemliga och de fattar kosmiskt topphemliga beslut, men de styrs fortfarande till stor del av främst amerikanska och brittiska statliga myndigheter eller kanske mer korrekt, av vissa nätverk inom just dessa myndigheter.

 

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.