Mordet på statsminister Olof Palme: Del II (UTKAST)

Processionen med Olof Palmes kista genom Stockholm före begravningen.

På Ola Tunanders Substack 27 september https://olatunander.substack.com/p/the-killing-of-pm-olof-palme-part-698?utm_source=post-email-title&publication_id=1510517&post_id=174679508&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email.

Översättning

Del 1 har publicerats här..

IB-dokumentet, Norddagboken och några andra dokument, IB/Lingärde-dokumentet och ACC/SOPS-dokumentet

Ulf Lingärde höll kontakt med Birger Elmér (Bild ovan), en nära medarbetare till Olof Palme och en tidigare chef för den svenska hemliga underrättelsetjänsten (”Informationsbyrån” eller IB). Den socialdemokratiska regeringen hade använt IB i ett försök att garantera svensk suveränitet och för att kontrollera den reguljära svenska underrättelsetjänsten och dess officerare, så att de inte skulle bli ett lätt byte för amerikanerna.

Före detta chefen för försvarsstaben, underrättelsetjänsten, Björn Eklind, berättade för mig att på 1980-talet, när han som svensk underrättelseofficer träffade utländska underrättelseofficerare, arrangerades mötena av IB, och han fick vanligtvis inte ens få veta namnen på sina motsvarigheter.

Avslöjandet av IB:s existens 1973 hade fått militärledningen att kräva att Elmér skulle ersättas av en militär officer som skulle leda den hemliga underrättelsetjänsten. Med den nya center-högerregeringen 1976 tvingades Elmér bort.

I november 1988 lät dock Elmér sin operativa chef, Bo Anstrin, ge Lingärde en dags genomgång om vad de visste. Ulf Lingärde hävdade i ett dokument från mars 1993 (här kallat ”IB-dokumentet”) att Olof Palme hade erbjudit det som var kvar från det svenska kärnvapenprogrammet till Indien, inklusive 650 kilo vapenkvalitetsuran som lagrats vid Forsmarks kärnkraftverk, för att slutföra artilleriavtalet med Indien.

Palmes enda krav var extra pengar för att finansiera ANC:s lagliga verksamhet i Sydafrika. Detta verkade bekräfta uttalandet i ACC/SOPS-dokument från december 1985 och januari 1986. Enligt journalisten Olle Alsén hördes en högt uppsatt tjänsteman vid det svenska försvarsdepartementet säga mer eller mindre detsamma i samtal med en representant för Sveriges civila kärnenergiprogram, vilket allt verkar bekräfta uttalandena i dessa dokument.

IB/Lingärde-dokumentet är relativt detaljerat om den tidiga planeringen av mordet på svensk sida. Han hävdade att i slutet av 1970-talet började några högre officerare bygga upp ett militärt nätverk vid militärdistrikten med lokala enheter som skulle aktiveras ”i händelse av ett socialistiskt maktövertagande”.

Dessa nätverk utvecklades parallellt med de vanliga Stay Behinds och var utom kontroll för Birger Elmér. De drevs av en stab av betrodda militära säkerhets- och underrättelseofficerare. Flera högre officerare ansåg att premiärminister Palme var socialist, och på 1980-talet hade man börjat aktivera detta ”parallella Stay Behind-nätverk” i ”Norra militärdistriktet – Södra” (”Militärområdet Nedre Norrland”) för att användas i en operation mot Olof Palme. Detta nätverk skulle ha initierats av distriktschefen i slutet av 1970-talet, senare marinchefen, viceamiral Per Rudberg.

Rudberg var en svensk förbindelseperson till USA, och 1978, när han lämnade som distriktschef för att bli marinchef, mottogs han i USA av 15 amiraler. Vid middagen till Rudbergs ära var sju amerikanska amiraler närvarande (Holmström 2015). Detta mottagande var exceptionellt. Som marinchef utsågs Per Rudberg också till svensk överbefälhavare i exil i händelse av krig och befälhavare för de svenska Stay Behinds. Under försvarsminister Caspar Weinbergers femdagarsbesök i Sverige i oktober 1981 var Rudberg Weinbergers val som eskortofficer, berättade Rudberg för mig. Staben för dessa ”parallella Stay Behinds” skulle först vara placerad vid marinstaben och beslutet hade fattats av dåvarande försvarschefen, senare marinens chef viceamiral Bengt Schuback. Man började ha en relevant organisation, men ”man saknade en sak – en skytt. Ingen man kunde lita på ville vara skytt”, skrev Lingärde.

Per Rudberg.

Lingärde hävdade också att beslutet att avsätta statsministern hade fattats av fyra högre officerare: den tidigare chefen för Säkerhetspolisen, SÄK, Per-Gunnar Vinge (som hade tvingats avgå från sin position av statsminister Palme), den tidigare chefen för Militära Underrättelsetjänsten, generalmajor Bengt Wallroth, av Wallroths föregångare som generaldirektör för FRA (den svenska signalunderrättelsetjänsten) Lars Ljunggren, och av Rudbergs efterträdare som chef för flottan, viceamiral Bengt Schuback (en tidigare försvarsstabschef och tidigare chef för Södra militärdistriktet, där han efterträdde generallöjtnant Sven-Olov Olson).

Dessa fyra högre officerare representerade olika aspekter av den svenska hemliga staten: den civila säkerhetstjänsten, den militära underrättelsetjänsten, signalunderrättelsetjänsten och de reguljära militära styrkorna. För mig verkar det osannolikt att de skulle ha agerat med ett sådant självförtroende om de inte hade haft stöd från amerikanerna och britterna. Den version som presenterades av IB/Lingärde skulle snarare stödja trovärdigheten för ACC/SOPS-dokumentet. Dessa högre officerare borde ha vetat att de hade fullt stöd från den västerländska underrättelsetjänsten och dess hemliga statliga nätverk.

När italienska generaler och högerextremister organiserade kupper eller kuppförsök på 1960- och 1970-talen vände de sig alltid till amerikanerna, och amerikanerna gav dem grönt ljus för operationen. ”De Lorenzo-kuppen” 1964, ”Borghesekuppen” 1970 och ”Sogno-kuppen” 1974 kunde alla förändra italiensk politik (Bale 1994; Ganser 2004; Tunander 2008). I varje fall föregicks kupperna av bombexplosioner i städer vilka användes för att skapa kaos och krav på ”nödåtgärder”: en militär intervention. Sprängämnen hade placerats antingen av vanliga Stay Behinds eller av parallella Stay Behinds med direkta kopplingar till CIA för att tvinga folket att byta demokratiska friheter mot säkerhet, för att blockera en socialistisk majoritet eller en bredare kristdemokratisk-socialistisk koalition. Bomben i december 1969 som dödade människor vid Piazza Fontana i Milano troddes först ha placerats av vänsteranarkister, men det visade sig att den placerades av den fascistiska gruppen Ordine Nuovo för att skapa krav på nödåtgärder för att förbereda Borghesekuppen 1970. De opererade under täckmantel av de vanliga Stay Behinds som parallella Stay Behinds med direkt koppling till CIA. General Gerardo Serravall, den italienska chefen för Stay Behinds i början av 1970-talet, sa att CIA:s stationschef hade tvingat honom att prioritera dessa ”interna åtgärder”.

Bombningarna var en förutsättning för fortsatt ekonomiskt stöd. Ett bombdåd 1972, i likhet med andra bombdåd, lurade folk att tro att det utfördes av vänsteranhängare, Röda brigaderna, men den skyldige, Vincenzo Vinciguerra, kom också från Ordine Nuovo. Alla bombningar och kuppförsök hade uttryckligt stöd från CIA och andra amerikanska myndigheter, men de skandinaviska länderna var också i hög grad ett brittiskt ansvar. Det verkar osannolikt att mordet på Palme var ett strikt svenskt initiativ som togs utan stöd från amerikanska och brittiska myndigheter. Dessutom skulle officerare inblandade på lägre nivåer förutsätta stöd på hög nivå. De svenska aktörerna ansåg sig vara en del av den västerländska underrättelsetjänsten, och den svenske statsministern blev ”omöjlig att ha”, när amerikanerna och britterna hade förlorat förtroendet för honom.

Alsén talade med en tidigare svensk försvarsminister, en socialdemokrat, som sa att han inte trodde att Wallroth skulle ha gjort det. Wallroth hade inte pekat på sovjetiska ubåtar och för mig antydde han till och med att man kunde ha använt små italienska fartyg. Den förre ministern litade på Wallroth, eller hade åtminstone litat på honom, men han var inte förvånad över de andra namnen. De kunde mycket väl ha fattat ett sådant beslut, sa han (enligt Alsén). Antingen var Wallroth inblandad i ohederligt spel eller så hade Lingärde fel. Men när journalisten Anders Hasselbohm hade skrivit en svensk bok, Ubåtshotet [1984], som pekade på västerländska intrång i svenskt vatten, kontaktades han av den förre arméchefen, generallöjtnant Nils Sköld, som vid den tiden arbetade för försvarsdepartementet. Sköld hävdade i samtal med Hasselbohm att det troligtvis hade varit västerländska ubåtar i svenskt vatten i oktober 1982. I försvarschefen Lennart Ljungs dagbok stod det att detta ”Skölds äventyr” rapporterades till honom av den svenske ”försvarschefen och av hans ställföreträdare”, med andra ord av viceamiral Bror Stefenson och generalmajor Bengt Wallroth, vilket antydde ett ”bedrägeri” och bedrägeri från den senares sida.

Lingärde hävdade också att den högt uppsatta SÄK-direktören Alf Karlsson hade haft en viktig roll för Palme-operationen. Han hade ansvarat för Olof Palmes livvakter och hade deltagit i Palmeutredningens möten de första månaderna. 1988 lämnade han SÄK och gick med i Per-Gunnar Vinges privata företag VIP (Vinge Integrated Protection) med orden: ”Det privata näringslivet tar hand om sina egna människor”.

Lingärde uppger också att tack vare Peter Wallenberg kom några ”ansvarsfulla svenskar” i kontakt med de sydafrikaner som hade ett eget intresse av att eliminera Olof Palme, på grund av Olof Palmes massiva stöd för ANC. Dessa ”ansvarsfulla svenskar” använde sig också av några poliser i Stockholm som samarbetade med sydafrikanerna och var kopplade till de ”parallella Stay Behinds”. Efter att Lingärdes information offentliggjorts fick han ta emot hot och ilska mot sina barn. Anonyma personer ringde honom och sa att de skulle döda honom. De ringde barnen när de var ensamma hemma och hotade att döda dem. När Ulf Lingärde och hans fru kom hem gömde sig barnen i källaren. Efter det fick de polisskydd. Ulf Lingärde dog 2001 vid 57 års ålder i en hjärtattack. Det är mycket svårt att veta om de två ACC/SOPS-dokumenten, dokumentet om Mac Falkirk och IB-dokumentet verkligen återspeglar de verkliga händelserna, men de till synes bekräftar varandra. Jag vill argumentera för att vi inte bör avfärda dem. Vi kan inte utesluta att de är autentiska dokument.

Från vänster: Amiral Noel Gayler (USA:s tidigare chef för NSA), och medlemmar av Palmekommissionen: Egon Bahr (nära rådgivare till den tyske förbundskanslern Willy Brandt), Olof Palme och Georgy Arbatov (nära rådgivare till sovjetiska ledare från Brezjnev till Gorbatjov) i Amsterdam den 18 juni 1983 (Foto: Public Domain).

Det hemliga USA: Taylor-rapporten och Oliver Norths dagbok.

År 1982 redigerade William Taylor, chef för militärpolitiska studier vid CSIS (Center for Strategic International Studies) i Washington, en bok, Konfliktens framtid på 1980-talet, med ett bidrag av James Schlesinger, tidigare chef för CIA, försvarsminister och energiminister. Taylor var gift in i en familj från den svenska flottan. Han var orolig för ”Olof Palmes svenska neutralism” och för det svenska inflytandet i både Europa och tredje världen.

Palmekommissionen 1982 drev på för en dialog mellan västländerna och Sovjetunionen. Palme ville fortsätta den tidigare tyska förbundskanslern Willy Brandts arbete, och Brandts nära rådgivare Egon Bahr utarbetade Palmerapporten. Taylor var orolig för att en ”försvenskning” av Europa, särskilt att Tyskland antog en sorts svensk neutralitet, skulle kunna ”göra ytterligare framsteg i Afrika, Sydvästra Asien, Karibien och Stillahavsområdet”. Taylor sa 1982 att amerikanska PSYOP-operationer borde rikta in sig på vänner som ”intar offentliga ståndpunkter i opposition till amerikanska nationella intressen” (som Sverige). Målområdet måste studeras i detalj. 1985 redigerade han en bok om Norden och bidrog med ett kapitel om den förändrade allmänna opinionen i Sverige, där hans ”målområde” studerades. Sverige hade förändrats på grund av kränkningarna av dess territorialvatten, skrev han.

1982 hävdade han att hot om våld i Europa skulle hamna i den nedre delen av konfliktspektrumet ”inom PSYOP-området”. PSYOP skulle vara särskilt användbara i Europa. Öppen våldsanvändning var inte möjlig i Europa på grund av risken för kärnvapenupptrappning. Detta fick USA att vända sig till PSYOP för att disciplinera europeiska regeringar. Ett ”trovärdigt hot kan vara att mörda en nyckelledare i ett demokratiskt land”, skrev han och fortsatte: ”Det är trovärdigt eftersom det skulle vara relativt enkelt att uppnå. Rörelsefriheten är omfattande i Västeuropa; att korsa nationella gränser är enkelt. Dessutom sätter människor i Västeuropa stort värde på sina demokratiskt valda ledare”. Han föreslog användningen av PSYOP ”för att undergräva stödet för en oönskad regering”. Detta återspeglar den typ av amerikanskt tänkande som var rådande vid den tiden.

Vid en kärnvapenkonferens i Norge 1993 hade jag ett lunchsamtal med James Schlesinger (som bl.a. var CIA-chef och försvarsminister). Vi pratade om Skandinavien, och jag frågade honom om hans syn på Sverige från hans tid i administrationen. Han svarade med att fråga mig: ”Vilket Sverige? Det ’politiska Sverige’ eller det ’militära Sverige’? ’Militären’ planerade att vi skulle komma så snart som möjligt [han sa faktiskt: ’ville komma …’, men när jag ringde honom fem år senare ändrade han formuleringen till ’planerade att vi skulle komma så snart som möjligt’].” ”Militärsverige [eller snarare några militära ledare]” ville ta emot amerikanska attack- och jaktflygplan redan innan Sverige hade attackerats. Ur Schlesingers synvinkel fanns det definitivt ”två Sverige”, och ”Militärsverige” eller snarare några mycket högt uppsatta militära officerare på svensk sida ”var inkopplade” i det amerikansk-brittiska systemet.

I samarbete med amerikanerna och britterna hade högt uppsatta svenska marinofficerare genomfört PSYOP i Sverige med västerländska ubåtar, som fungerade som ”sovjetiska ubåtar”, i svenska kustvatten.

 

 

USA:s försvarsminister Caspar Weinberger (bild ovan) sa i svensk TV i mars 2000 att USA hade genomfört dessa ubåtsoperationer i svenska vatten för att ”testa svensk beredskap”. Det gjordes alltid efter samråd mellan den amerikansk-svenska flottan, sa han. Hans marinminister John Lehman berättade för mig att beslutet hade fattats av ”Deception Operation Committee” (han använde även termen ”Deception Committee”) under ledning av CIA-chefen William Casey. Enligt Lehman hade de operationer som Weinberger talade om beslutats av Caseys kommitté. De hade använt små italienska fartyg för ”trolig förnekelse”. Lehmans skyddsling amiral James ”Ace” Lyons, en tidigare biträdande chef för flottoperationer, berättade för den tyska TV-kanalen Arte och journalisten Dirk Pohlmann att han hade varit ansvarig för att planera dessa bedrägerioperationer. Casey hade ringt honom direkt, berättade Lyons.

En högt uppsatt CIA-tjänsteman Fritz Ermarth, som var USA:s nationella underrättelseofficer för Sovjetunionen och Östeuropa 1983-86 och specialassistent till president Ronald Reagan och senior chef för sovjetiska och europeiska frågor vid nationella säkerhetsrådet 1986-88, sa att amiral Lyons hade varit ansvarig för en del mycket hemliga marina operationer i Nordeuropa, vilket fick Pohlmann att åka till USA för att intervjua Lyons.

En tidigare chef för den amerikanska marinunderrättelsetjänsten, amiral Bobby Ray Inman, Caseys biträdande chef för centrala underrättelsetjänsten, berättade för mig att det inte hade förekommit några sovjetiska intrång djupt in i svenska vatten, varken i skärgårdarna eller i marinbaserna. Han berättade detsamma för en kollega till mig, Ola Frithiofson. Vi kan dra slutsatsen att dessa intrång som trängde djupt in i svenska kustvatten kom från väst och amiral Lyons verkar ha varit till stor del ansvarig. Han sa dock till Pohlmann att detta var något han inte kunde tala om.

 

 

Den sovjetiska ledaren Jurij Andropov och hans ambassadör i Sverige, senare utrikesminister Boris Pankin, sa att den svenska flottan borde sänka alla dessa ubåtar i svenska vatten så att svenskarna själva kunde se vem som är ansvarig. Det är inte våra ubåtar, sa sovjeterna. Men nästan alla svenskar, och nästan alla marinofficerare, trodde att dessa ubåtar var från Sovjetunionen. Svenska marinofficerare trodde att det var Olof Palme som hade gett ordern om eld upphör som släppte ut ubåtarna. Marinofficerare under viceamiral och konteramiral trodde i stor utsträckning att ubåtarna var ryska, och många trodde att Olof Palme hade samarbetat med fienden för att släppa ut dem. Men nu visar marindokument att beslutet om att inte använda verkanseld hade fattats av ett fåtal svenska amiraler kopplade till det amerikanska och brittiska systemet (se nedan).

 

Oliver Norths dagbok 11 mars 1986 (se exakt formulering nedan).

Det fanns dock även andra svensk-amerikanska relationer som var av betydelse. I november 1985, i ett försök att frige amerikanska gisslan som hölls av Iran, försökte Oliver North (som arbetade för nationella säkerhetsrådet och vicepresident George H.W. Bush) leverera 80 Hawk-missiler (missildelar) till Iran med hjälp av Shimon Peres man Amiram Nir i Israel och vapenhandlaren Manucher Ghorbanifar i Iran, men USA behövde ”trovärdiga slutanvändarintyg” och av uppenbara skäl var transporten tvungen att gå genom ett tredje land.

Rapporten från ”kongresskommittéerna som utredde Iran/Contras-affären” hävdar att Oliver North hade dragit slutsatsen att ”Land 15” kunde acceptera överföringen via dem som ”tredje land” till Iran, men den 18 november 1985 ”var regeringen i ’Land 15’ ovillig att bevilja de särskilda tillstånden”. Generalmajor Richard Secord skickades av North till ”Land 15” för att ”reda ut röran”, skriver kommittén. Secord (nära Oliver North i vicepresident Bushs operationsundergrupp, OSG) ska ha hävdat i en tidig Iran-Contras-utfrågning att ”Land 15” faktiskt var Portugal (Walter Pincus, ”Some ’Secrets’ in North Case already Disclosed”, The Washington Post, 12 december 1988). Men det är svårt att veta om detta var en falsk ledtråd och om detta var det enda landet som kontaktades.

En annan OSG-officer nära North, Gene Tatum (som påstås ha ersatt Secord som chef för OSG-3), hävdade att North och Donald Gregg (en tidigare CIA-officer och nationell säkerhetsrådgivare till vicepresident Bush) hade lagt fram argumenten för att Olof Palme skulle använda Sverige som ett tredje land. Palme hade inte varit villig att bevilja slutanvändarcertifikat, ”special clearances”, vilket hade varit ödesdigert för Palme, sa Tatum. Tatums version är inte bekräftad, men vapenbranschens roll i mordet överensstämmer med Lars Borgnäs SVT-intervju med Mikhail Gorbatsjov. Gorbatsjov sa att Palme hade ”irriterat mäktiga intressen […] som utnyttjade spänningarna och upprustningen och gjorde enorma vinster på det”.

Svenska Bofors hade redan en öppen kanal till Iran. Några av dessa svenska överföringar hade påståtts ha godkänts av Carl-Fredrik Algernon (som nämnts ovan hamnade han i trubbel och ”föll” framför ett tunnelbanetåg på Stockholms centralstation ett år senare, i början av 1987). Enligt en representant för Palmeutredningen hade Palme blockerat en eller två av dessa överföringar hösten 1985. Lee Hamiltons rapport till kongressen anger att tredjelands premiärminister ”vägrade att ge nödvändiga tillstånd” i november 1985. Jag läste senare Norths dagbok på National Security Archive (Washington). Större delen av dagboken var fortfarande mörklagd (hemligstämplad), men delar av den hade avhemligstämplats. Anteckningarna för januari-februari 1986 handlar nästan uteslutande om missiler till Iran. Uttalanden om att Palme möjligen blockerat ”föremål”, överföringen av missildelar, stöds av anteckningarna i Norths dagbok den 11 mars, dagar efter mordet:

”11 mars 09.00. Samtal från [Amiram] Nir. G[h]orba[nifar] vill att Nir ska ta med sig föremål (G) till Sveriges hamn. Det viktigaste är att åka och ha två. Vad Goode beträffar [Oliver North] [oläslig] kan de inte arbeta om de inte presterar. Efter februari är allt möjligt” (se bilden ovan).

”Goode” står för Oliver North. Han använde vanligtvis ”William P. Goode” som sitt alias. Omedelbart efter Palmes dödande verkar transit genom Sverige ha varit möjlig. Jag har nyligen fått veta att vissa hävdar att North inte skriver ”till Sveriges hamn” utan ”till Sweeten pot”. Jag tror inte att detta stämmer överens med hans handstil (och varför använda ett stort ”S” för ”sweeten”), men jag kan inte bevisa det. Den 18 april ”kommer ett privat amerikanskt flygplan att hämta delar till Hawk-missilen”. North åker till Teheran. Missilerna anländer. Den 30 april anger Oliver Norths dagbok (men den är svårläst) att hans kollega i nationella säkerhetsrådet, kapten (snart konteramiral) James (eller ”Jim”) Stark, kommer att åka till Stockholm den 6-7 maj för att träffa Palmes assistent, Sveriges senare utrikesminister Jan Eliasson: ”Åker till Sverige nästa vecka den 6-7 maj. Jan Eliasson (för [oläslig]) Palme i Teheran”.

Det här innebar att strax efter Londonmötet den 6 maj med Amiram Nir och Ghorbanifar, när North fick löftet att alla gisslan skulle släppas (Hamilton och Inouye, 1987, s. 229-231), skulle Norths medarbetare för hemliga operationer, Jim Stark, åka till Stockholm för att träffa Jan Eliasson, Palmes assistent för Iran-Irak-samtalen. Eliasson hade inte varit Palmes förstahandsval. Han var kopplad till amerikanerna och hade utsetts på rekommendation av center-högerregeringens statssekreterare för utrikesfrågor Leif Leifland, eftersom Palmes föredragna val, ambassadör Rolf Ekéus, ”inte hade varit tillgänglig” (han hade just fått en internationell tjänst), enligt Leifland, citerad från en källa nära Ekéus. Eliasson hade arbetat för Leifland vid den svenska ambassaden i Washington. Han stod Leifland nära och ansågs vara ”amerikan”, men Palme hade kanske föredragit ”att ha amerikanerna ombord” i Iran-Irak-förhandlingarna istället för att låta dem attackera honom utifrån, sa källan.

I oktober 1983 anlände CIA-chefen William Casey till Stockholm i sitt eget flygplan (enligt Peter Schweizers bok Victory). Han träffade en tjänsteman från försvarsdepartementet, åt lunch med några militärer och träffade någon från statsministerns kansli, som också ordnade ett kort telefonsamtal med statsminister Olof Palme.

Jag pratade med Ulf Larsson, Palmes statssekreterare, och frågade honom vem på statsministerns kansli som kunde ha haft kontakt med CIA-chefen Casey. Larsson sa omedelbart: ”Eliasson [och sedan efter en sekund]. Han var den enda som hade den här typen av kontakter”. När Ola Frithofson frågade Eliasson i ett e-postmeddelande om hans möte med Casey i oktober 1983, skrev Eliasson att han inte kunde minnas det, men han borde sannolikt ha kommit ihåg ett sådant möte, såvida han inte träffade Casey regelbundet. Norths dagbok är kanske relevant för diskussionen om mordet på Olof Palme. Amerikanerna skulle dock alltid kräva ”trovärdigt förnekande”. De skulle föredra att någon annan genomförde en sådan operation. De skulle försöka använda personer av andra nationaliteter. De skulle föredra att låta några svenskar göra det eller att använda sydafrikanerna, som hade ett tydligt intresse av att döda honom (se ovan). Den sydafrikanske agenten Craig Williamson, som flera personer har pekat ut som ansvarig för operationen mot Olof Palme, sa att han också hade gjort jobb för amerikanerna och britterna.

Från den radikalhögerextrema tidskriften Contra. Vänster: Palme-förbjudet territorium. Höger: Olof Palme sluter ögonen för ”de sovjetiska ubåtarna” i den svenska skärgården (Tidskriften Contra, januari 1985).

Borgnäsdokumentärerna

Kommendör Hans von Hofsten berättade för svensk TV att det i början av 1980-talet förekom sovjetiska ubåtsinträngningar nästan varje dag. Han trodde på en kommande sovjetisk attack mot Sverige. Han initierade det så kallade ”Marinofficersupproret”. Dessa officerare trodde att Olof Palme sålde ut Sverige till Sovjet. Hans von Hofsten skrev två artiklar i januari 1986: ”Vet svenskarna detta?” och ”Sovjetrepubliken Sverige” i Dagens Nyheter. Marinchef Bengt Schuback hade granskat artiklarna innan de trycktes, och general Sven-Olov Olson var entusiastisk när han träffade von Hofsten efteråt (von Hofsten 1993).

Hans von Hofsten bekräftade sina samtal med högerextrema poliser på en restaurang i Gamla stan. De hade diskuterat att avsätta premiärminister Palme. Men de ”hade inte tagit upp några specifika metoder för att döda” honom, sa hans kommendör Cay Holmberg i svensk TV i en av Lars Borgnäs dokumentärer. Palmes statssekreterare Ulf Larsson berättade för Borgnäs att han och Olof Palme hade informerats om dessa möten i Gamla stan 1985: ”Det var ungefär 25 personer närvarande. Jag noterade att de hade gjort Hitlerhälsning”, sa Larsson. Gruppen leddes av polisinspektör Stellan Åkerbring. En av dem, Carl-Gustav Östling, hade varit misstänkt för Palmeutredningen, men han avsattes från utredningen av den svenska säkerhetspolisens biträdande chef P-G. Näss, första gången redan 1986.

Efter att en brittisk militärhistoriker, professor John Erickson, falskeligen hade påstått i svensk TV (12 januari 1986) att Palme hade släppt en sovjetisk ubåt efter samtal med Moskva blev Östling rasande. Palme ”sålde ut Sverige till Sovjet”, sa han (Borgnäs). Palme var en ”förrädare”, menade han.

De släppta ubåtarna var dock inte sovjetiska ubåtar. Det var inte Palme utan försvarschefen viceamiral Bror Stefenson som hade gett flera order om att släppa dem. Enligt den brittiske marinministern Keith Speed ​​var det den brittiske försvarschefen eller flaggofficeren för ubåtarna som hade talat med sin motsvarighet i Sverige – med andra ord med Sveriges tidigare ubåtschef, numera försvarschefen amiral Stefenson. Stefenson var den svenska förbindelseofficeren till britterna. Han var den officer som informerades om de kommande brittiska ubåtsinträngningarna i svenskt vatten. Och i mitten av 1990-talet, när han var kungens stabschef, talade jag med honom om de militära banden till USA. Han underströk då att flottans band till britterna var lika viktiga. Under händelserna i oktober 1982 var minst en ubåt som gick under Stefensons eld upphör nästan säkert en brittisk ubåt, och Olof Palme visste ingenting om den. Men detta är något som Östling inte heller kände till.

Carl-Gustav Östlings ”Försvarsskytteförening” eller ”Stockholm Combat Shooting Club” användes för att testa säkerheten vid Försvarsstaben, i likhet med de operationer som amerikanska specialstyrkor genomförde från 1985 för att attackera amerikanska flottbaser världen över för att testa deras säkerhet (se ”Red Cell” som initierades av Casey och amiral ”Ace” Lyons). Östlings militära kollegor, en specialstyrkeofficer, löjtnant X, och hans vän, klädde ut sig i polisuniformer och penetrerade säkerhetsområdet hela vägen upp till den svenske försvarschefens kontor, som ett test av Försvarsstabens säkerhet, medan Östling och hans poliskollega P.O. Karlsson väntade utanför. Medlemmar i klubben agerade som en ”B-styrka” eller ”fiendestyrka” som riktade in sig på sitt eget folk för att ge svenskarna mer realistisk träning. Och detta var nästan säkert ett amerikanskt eller brittiskt initiativ. Detta var samma typ av styrka som USA hade använt över hela världen för att ”testa säkerheten” på sina egna baser, och CIA-kopplade ”parallella Stay Behinds” hade agerat på ett liknande sätt i Italien, enligt dokument från ett italienskt rättsfall (Salvini 2001). Stridsskytteklubben för poliser och militärer var mycket troligt en täckmantel för ett ”parallellt Stay Behind-nätverk” kopplat till USA.

I Sverige kontaktades statsminister Tage Erlanders underrättelsechef Thede Palm av en amerikansk kontakt 1946, som föreslog att ett Stay Behind-nätverk skulle inrättas i Sverige. Palm var i kontakt med försvarschefen Carl August Ehrensvärd, som utsåg Anders Grafström att etablera nätverket. Han var en tidigare Sveaborg-befälhavare för de svenska frivilliga på den finsk-tyska fronten mot Sovjetunionen efter 1941.

Ledaren för Sveaborg, ”den gamle nazisten [Otto] Hallberg”, för att citera Erlander, hade initierat sin egen ”parallella Stay Behind” genom att rekrytera frivilliga från Sturmabteilung Sveaborg och Waffen-SS, vilket ledde till hans arrestering. Grafström kontaktade Hallbergs medarbetare och chef för ASEA, Ragnar Liljeblad, som höll kontakter med den amerikanska ambassaden från 1948-49. Medan den svenska säkerhetspolisen arresterade Hallberg gav Sveriges försvarschef, generallöjtnant Richard Åkerman (1951-57), Hallberg sitt stöd och sa: ”Det är bra att det finns människor som tänker på det här sättet, så fortsätt bara” (Mats Deland, 2007). Vid den tiden hade den senare CIA-chefen William Colby (1973-76 efterträdde han Schlesinger) varit CIAs stationschef i Stockholm. Han skrev i sin bok *Honorable Men* (1978) att han, när det behövdes, hade skapat ett parallellt nätverk av motståndskämpar i Norden. Och han använde faktiskt exakt samma ord tio år senare när jag besökte honom och hade ett samtal med honom i hans hem i Georgetown, Washington, i början av november 1989.

På 1970- och 1980-talen hade det funnits ett sådant parallellt nätverk under amerikanskt befäl i Norge, fick jag veta av ett par pensionerade underrättelseofficerare, och det fanns nästan säkert sådana nätverk vid den tiden även i Sverige. De regelbundna Stay Behind-styrkorna i Norge och Sverige skulle senare ha samordnats av britterna (se ovan). I slutet av 1970-talet hade britterna fått känslig information, inklusive de norska koderna för att inleda åtgärder, vilket hade skapat en kontrovers i Norge. Var Stay Behinds-styrkorna under nationell kontroll eller under brittisk kontroll? Den skandinaviska halvön blev till stor del brittiskt ansvar. Det var vad LeWinter hade sagt i en BBC-intervju 1992, men det var också vad Bobby Inman hade berättat för mig om Östersjön i mitt samtal med honom 2021. Det var brittiskt ansvar, och brittiska specialstyrkor, som tränade med lokala skandinaviska Stay Behinds, antingen släpptes ner från små flygplan eller landsattes längs de norska och svenska kusterna från brittiska ubåtar av Porpoise- och Oberon-klassen.

Men den ovan nämnda ”parallella Stay Behinds” med Östling m.fl. drevs tydligen av amerikanerna. Sex månader efter Palmemordet hade Åkerbring och Östling, som centrala personer i detta nätverk av poliser och militärer eller ”parallella Stay Behinds”, förts av en tredje polis i en polisbil till den amerikanska ambassaden. Den senare polisen berättade för Palmeåklagaren att de två andra hade talat om mordet på Olof Palme på ett arrogant sätt. De sa att ”de visste vem som hade dödat Palme och att mördaren aldrig kommer att avslöjas” (enligt ett nu avklassificerat polisdokument). Källan var orolig för att de två andra skulle ”ta ut honom”. De politiska åsikterna i gruppen var ”mörkblå till bruna” och Östling var den värsta av dem alla, sa han.

Försvarsminister Thage G. Peterson och utrikesminister Sten Andersson, som båda stod Palme nära, berättade för Borgnäs i svensk TV att personer inom militären och inom säkerhetstjänsten (SÄK) hade riktat in sig på statsminister Palme. Den tidigare biträdande chefen för SÄK Olof Frånstedt sa i en videointervju (med Anders Jallai) att SÄK ansåg premiärminister Palme vara en möjlig förrädare, en sovjetisk ”påverkansagent”. Det var vad hans motsvarighet i CIA, James Jesus Angleton, och hans motsvarighet i MI6 hade sagt till honom i början av 1970-talet. Angleton hade stått nära CIA-chefen Allan Dulles och hade burit hans urna på Dulles begravning. Och Angleton hade rekryterat fascister i Italien, som den fascistiske marinens specialstyrkebefälhavare Junio ​​Valerio Borghese, som var befälhavare för det italienska kuppförsöket 1970. Angleton var extremhöger och mycket paranoid. År 1974 hade Colby, som chef för CIA, avskedat Angleton som sin chef för kontraspionage.

Frånstedts chef för SÄK, P. G. Vinge, hade tvingats lämna sin position eftersom han hade sagt att premiärminister Palme stod nära Sovjet. Frånstedt sa att han inte kunde skriva ner något i Palme-filerna, eftersom vi hade ”en allvarlig förrädare” på SÄK. ”Det var Melker Berntler. Han gick upp till Palme”. Han läckte hemlig information till statsministern. I början av 1970-talet, när militärjuntan styrde Grekland, stödde Olof Palmes regering sina socialdemokratiska kollegor i det grekiska motståndet, medan SÄK avlyssnade dessa motståndsaktivister i Sverige och kopierade deras telefonlistor åt den grekiska juntan, eller snarare de skickades till Grekland via Tyskland, berättade Bentler för mig. Detsamma var fallet med flyktingar från apartheidregimen i Sydafrika och från kuppregimer i Chile och Argentina. SÄK rapporterade till CIA om dessa flyktingar i Sverige, och CIA rapporterade tillbaka till dessa regimer i Latinamerika och Sydafrika. Det fanns verkligen ”två Sverige” som James Schlesinger hade sagt (Tunander 1999).

Som jag beskrev ovan hade Alf Enerström och Gio Petré orkestrerat mediekampanjen med annonser mot statsminister Palme i stora tidningar på uppdrag av svenska industrialister och bankirer (Wallenberg och Thunholm; se Granskningskommissionen för polisutredningen om mordet på Olof Palme). Enerström berättade för svensk TV att han, som en mycket offentlig kritiker av Olof Palme, tog emot högt uppsatta militärer som förberedde sig för en statskupp. De ville ha Enerström som minister i den kommande kuppregeringen. Enligt Enerström sa de: ”Vi har 500 man. 250 kommer att ta över statsministerns kansli och 250 kommer att ta över radio och TV.” Enerström skrev för tidskriften Contra (och drev den ”svarta propagandan”). Den redigerades av C.G. Holm, som senare kom att arbeta för Per-Gunnar Vinge.

Contra distribuerade en bild av Olof Palmes ansikte för att användas för målskjutning. Enerström trodde dock inte på en militärkupp. Han ville neutralisera Palme med hjälp av ”ett skattebedrägerifall” kopplat till en föreläsning som Olof Palme hade hållit vid Harvard University, något som Palme inte hade meddelat skattemyndigheterna om. Fem timmar före mordet på Olof Palme kvällen den 28 februari 1986 hade dock hans överklagande till högre domstol i detta rättsfall olagligt raderats från datorerna. Detta måste ha gjorts av någon med fysisk tillgång till datorerna.

Palmefallet är mycket komplext. Redan fem timmar före mordet verkade Enerströms möjlighet att utmana Olof Palme som statsminister ha ställts in. Palme skulle följaktligen skjutas.

Dokument från polisförhöret med polischef Jan Värnhall om mordet på Palme 7 januari 1991.

Lindquist-dokumentet och löjtnant X

Linquists 90-sidiga dokument om vad som hade hänt under mordnatten förklarar rollen av en kuppövning, en militärkuppövning, som involverade en hel del personer i centrala Stockholm just under mordnatten. Palmeutredningen var intresserad av löjtnant X. Han var en specialstyrkeofficer från Karlsborg. Han tillhörde en grupp som skulle utföra mord i samband med en statskupp och han utbildade andra i hemliga mord. Denna styrka användes för att rikta in sig på sitt eget folk som den ”B-styrka” som beskrivs ovan, och det var X som hade penetrerat försvarschefens kontor ovan med hjälp av sina kollegors polisuniformer. Några officerare i detta team hade tränats av britterna, och de hade etablerat ”SAS-grupper” (special anti-sabotagegrupper) som också kunde användas för att rikta in sig på sitt eget folk. Löjtnant X och hans specialstyrkekollegor från Karlsborg hade flugit in från Gotland till Stockholm den 28 februari 1986. Enligt ett dokument från Säkerhetspolisens (SÄK) specialanalysgrupp var specialstyrkor från Karlsborg på väg in för en övning i Stockholm och analysgruppen fortsätter:

”[Enligt] scenariot har Stockholm och [dess omgivningar] Mälardalen ockuperats av en främmande makt [läs Sovjet], och motståndsstyrkorna agerar utifrån [Stockholm]. En grupps uppgift är att åka till Stockholm, upprätta en bas och sedan lokalisera och eliminera [mörda] individer som är viktiga informationsbärare, så att ockupationsmakten inte ska kunna få tag på dem. [Fortfarande hemligstämplat namn] menar att dessa grupper fungerar som ett slags militära Stay Behind-grupper.”

Specialstyrkor hade flugit in från Gotland och Norrland för antikupp-övningen i Stockholm den 28 februari 1986, och dokumentet drar slutsatsen att den viktiga informationsbäraren kan ha varit statsminister Olof Palme. Stay Behinds var så hemliga att bara ett par personer på försvarsdepartementet kände till dem, och den grupp som agerade inom Stay Behinds för att faktiskt utföra mordet skulle ha varit mycket mindre.

Polischefen Jan Värnhall hade varit ansvarig för säkerheten vid statsministerns kansli. Han hade utarbetat en antikuppplan som inkluderade ett scenario för mordet på statsministern. Men omedelbart efter mordet på statsminister Palme förstörde Jan Värnhall sin egen plan, sa han. Han förhördes eftersom Palmeutredningen hade fått tips om hans roll. Merparten av förhöret med Värnhall är fortfarande hemligstämplat. Fallet togs bort från utredningen av Secret Service-biträdet P-G Näss. Det verkar som att vissa personer hade använt en svensk antikupp-övning eller antikuppplan för att genomföra en riktig kupp. Det är faktiskt så ”De Lorenzo-kuppen” genomfördes i Italien 1964 och den grekiska militärkuppen 1967. Man använde antikuppplanerna ”Piano Solo” respektive ”Prometheusplanen” (Ferraresi 1996). Den italienska planen hade förmodligen initierats på order av den dåvarande CIA-stationschefen i Italien (den tidigare stationschefen i Sverige), senare chef för CIA, Bill Colby.

En svensk före detta underrättelse- och IB-agent, Donald Forsberg, förklarade varför det fanns så många observationer av personer med walkie-talkies i just detta område [vid Sveavägen och de omgivande gatorna både norr och söder om biografen, även där Olof Palme sköts] den natten. Han sa att detta är något som väldigt få människor känner till:

”Här vet jag något som väldigt få människor känner till. Det fanns en grupp i det här landet som hade i uppdrag att utföra sabotage mot den främmande makt som kom in i landet och staden. Denna grupp tränade i fredstid i staden för att utföra sina uppgifter. Antingen tränade de mot fiktiva föremål, eller så tränade de mot identifierbara föremål.”

Med andra ord handlar det här om en Stay Behind-övning, och de flesta deltagarna i övningen skulle ha trott att detta inte var något annat än vanlig träning, och Olof Palme kan också ha trott att han var en del av en övning. Det finns några frågor man måste besvara.

Varför gick inte Olof och Lisbeth Palme mot den närliggande tunnelbanestationen på Sveavägen norr om biografen? Varför hade inte Olof Palme livvakter just denna natt? Varför väntade skytten tydligen på Olof Palme vid tunnelbanestationen söder om biografen? Varför trodde ett par vittnen att Olof Palme pratade med den tredje personen, precis innan den här mannen sköt honom? Skulle han träffa någon på just denna plats? Var detta en del av övningen? Var övningen anledningen till att Palme inte fick livvakter? Vem pratade han med strax före denna händelse? Socialdemokraten som hade varit kontaktperson till CIA:s stationschef William Colby under den svenska uppbyggnaden av Stay Behinds i början av 1950-talet var partisekreteraren Sven Aspling. Aspling var vän till familjen Palme, och han var, enligt Aspling, den sista personen som pratade med Olof Palme i telefon strax innan Olof och Lisbeth gick på bio klockan 20.35, och strax efter att Olof hade haft ett telefonsamtal runt klockan 20.00 med den dåvarande partisekreteraren Bo Toresson. Men efter att Olof Palme sköts var ingenting av detta möjligt att tala om.

På Klarabergsgatan (nära Sveavägen), ett par minuter efter mordet, sprang en grupp på tre män mot en parkerad sportbil. De passerade två vittnen på 1,5 meters avstånd, medan en av de tre männen ropade på svenska: ”Han borde inte ha skjutit honom. Han borde inte ha skjutit honom”. Mannen trodde uppenbarligen att något gick allvarligt fel och att det snarare borde ha varit ett simulerat mord, men det verkar mer troligt att en grupp inom övningen fick i uppdrag att utföra det verkliga mordet – liknande det som hände i London 2005, när säkerhetsstyrkorna höll en antiterroristövning på tre tunnelbanestationer, och plötsligt insåg Peter Power, som var ansvarig för övningen, att de simulerade attackerna hade blivit verkliga; riktiga bomber detonerade på alla dessa tre tunnelbanestationer. Det fanns en liveattack gömd inuti övningen.

Det verkar mycket troligt att mordet på Olof Palme använde ett liknande koncept och kanske infiltrerades de ”parallella Stay Behinds” i de vanliga, medan hemlighetsmakeriet kring Stay Behinds gjorde det omöjligt att tala om det. Den senaste Palmeutredningen försökte analysera denna händelse, men utredningens medlemmar kunde inte bevisa sitt fall.

Det finns dock starka indikationer på att en liten grupp inom denna Stay Behind-övning använde det som täckmantel för att utföra mordet. Detta är slutsatsen i dokumentet, och på kontinenten (Italien och Grekland) är det nästan en regel att använda planer för att motverka en statskupp i kuppsyfte. https://www.jblindqvist.se/palmemordet-ovningsscenariot/

Relaterat
Palme – Mordet, Motivet och Mörkläggningen. Möte.
Fackeltåg för Alliansfrihet och Fred På årsdagen av mordet på Olof Palme, fredag 28 februari 2025.
Olof Palmes mördare del av en större komplott? Ny Palmeutredning krävs!
Skandiamannen Olof Palmes mördare del av en större komplott? Skrev om det för 2 år sedan.
Tysk bok: CIA och Nato dödade Olof Palme
Mördades Olof Palme av politiska skäl?
Palmeutredningens märkliga missar
Palmemordet: Amatör eller proffs, svensk eller utländskt?

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.