Mordet på statsminister Olof Palme: Del III (UTKAST)

Rekonstruktion av mordet på statsminister Olof Palme vid hörnet av Sveavägen-Tunnelgatan (Hötorgets tunnelbanestation) i centrala Stockholm kl. 23:21, 28 februari 1986 (Foto: Public Domain: “Mordet på Olof Palme”, Wikipedia).

På Ola Tunanders Substack 27 september https://olatunander.substack.com/p/the-killing-of-pm-olof-palme-part-7ae?utm_source=post-email-title&publication_id=1510517&post_id=174680351&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Översättning

Se även Del 1. och Del 2.

Polisdokumenten och Gunnar Wall

Det är ännu inte bekräftat vem som sköt Olof Palme. En fredagskväll den 28 februari 1986 gick Palme på bio med sin fru i centrala Stockholm. Han sköts vid tunnelbanestationen vid gathörnet av Sveavägen-Tunnelgatan omkring kl. 23:21. Det var en hektisk natt. Det fanns flera vittnen på platsen. Uttalanden från varje vittne finns nu tillgängliga på internet. Du kan hitta tidiga uttalanden från några av polisförhören.

Färre än en handfull vittnen såg skjutningen (Anders Björkman, Anders Delsborn och Inge Morelius) och ett tiotal vittnen såg mördaren springa iväg och försvinna. Vittnen beskriver mördaren i detalj: ett par vittnen sa att han hade en mörk stickad mössa och en mörk eller svart knälång kappa som fladdrade när han sprang. Efter de två skotten tog han ett par steg och började jogga in på den smala Tunnelgatan bland några baracker. Vissa tror att han försvann in i Skandia-byggnaden (historiskt sett kontoret för Swedish Stay Behinds). Men ett vittne sa att han sprang uppför trapporna till David Bagares gata, där han förmodligen försvann.

Obduktionen visade att Olof Palme hade blivit skjuten i ryggen (genom ryggmärgen, luftstrupen och aorta) på 20 cm avstånd. Han träffades på ”precis rätt ställe”. Han sköts med metallgenomträngande ammunition avsedd att penetrera skottsäkra västar, eller åtminstone var det dessa kulor som presenterades officiellt. Vittnen beskriver mördaren som lugn.

Ett vittne sa att revolvern hade en relativt lång pipa. Den kan ha haft en ljuddämpare. Olof Palmes fru, Lisbeth, hade gått nära Olof. När han sköts trodde hon att ljudet kom från påsksmällare.

Hon kopplade inte ljudet till att hennes man föll på gatan. Hon förstod inte vad som hade hänt. Hon skrek: ”Vad gör du?”, sa ett vittne. Hon gick ner på knä och tittade sig sedan omkring efter hjälp. Hon såg en man stå cirka 5-10 meter bakom henne. Hon sa, när hon förhördes av polisen, att han stirrade på henne. Han hade en blå dunjacka. Han bara stod där. Efteråt vet vi att mannen var ett vittne, som hade gått några meter bakom Olof och Lisbeth Palme och blev chockad av skjutningen. Han heter Anders Björkman. Han hade druckit med några vänner och såg skjutningen och, liksom ett par andra, såg han mördaren springa iväg. Han berättade för polisen att kvinnan (Lisbeth Palme) hade stirrat på honom. Lisbeth Palme trodde att den här mannen (Björkman), med sin blå dunjacka, var mördaren (hon beskrev mördaren som att han hade en blå dunjacka stående just på denna plats), men andra vittnen säger att mördaren hade en mörk rock och försvann omedelbart.

Även om vi inte vet vem mördaren var, vet vi nu en hel del om vad som hände och vilka personer som kan ha varit inblandade. Ett antal böcker lyfter fram avklassificerade dokument från polisutredningarna som berättar om dessa händelser. Se Kari och Pertti Poutiainen, Inuti labyrinten (Stockholm: Grimur, 1995); Gunnar Wall, Mörkläggning: Statsmakten och Palmemordet (Göteborg: Kärret 1996); Lars Borgnäs, En iskall vind drog genom Sverige (Stockholm Norstedts, 2006); Gunnar Wall, Mordgåtan Olof Palme (Stockholm: Semic, 2010); och Lars Borgnäs, Olof Palmes sista steg: i sällskap med en mördare (Semic 2020).

Wall och Borgnäs pekar på det faktum att ett par vittnen hävdar att mördaren och Palme-paret var en ”grupp på tre” som till synes pratade med varandra. Olof och Lisbeth lämnade mannen. Han lade sin högra hand på Olofs axel och sköt honom i ryggen. Han måste ha använt sin vänstra hand för att skjuta honom, sa Borgnäs. Detta tyder antingen på en vänsterhänt man eller en yrkesperson som är bekväm med att använda båda händerna.

Vänster: Protokollet från inledningen till polisförhöret med polischauffören för de två poliserna, C-G Östling och Stellan Åkerbring, inför deras resa till den amerikanska ambassaden tidigt på hösten 1986 (se del II). De hade sagt till chauffören att de visste ”vem Palmes mördare var, och de sa att mördaren aldrig kommer att avslöjas”. Höger: C-G Östling.

Några misstänkta, Larsson-dokumentet och Alsén, Hasselbohm och Poutiainen

Den första huvudmisstänkte var en 33-årig religiös högerextremist, Victor Gunnarsson. Han flyttade senare till USA och 1994 hittades han skjuten med två kulor i huvudet. Han var naken och bar endast en guldklocka och en guldring. Hemma hade Gunnarsson adressen till Ivan von Birchan och en lapp, ”Charles ITT”, vilket skulle vara samma ”Charles Morgan” ITT, som i november 1985 hade erbjudit den svensk-jugoslaviske legosoldaten Ivan von Birchan två miljoner dollar för att skjuta Olof Palme. Von Birchan kontaktades två gånger av ”Morgan” (november 1985 och januari 1986). Han rapporterade detta till Stockholms stadsmyndigheter, till K-G Ohlsson vid Stockholmspolisen och till den ansvarige säkerhetspolisen, Alf Karlsson, mer än en månad före mordet. Von Birchan kände till ”Morgan” som CIA-agent från hans tid i södra Afrika (från inbördeskriget i Rhodesia). Han hade varit specialstyrkeofficer i Vietnam och von Birchan hävdade att ”Morgan” var inblandad i kontrastyrkorna i Honduras (tillsammans med Oliver North, Richard Secord och John Singlaub). Vissa personer med kopplingar till Singlaubs organisation, World Anti-Communist League (WACL), var av intresse för utredningen. Utöver varningen från von Birchan fanns det flera varningar som presenterades för Olof Palme eller Socialdemokraterna veckor före mordet (se del IV).

En vecka innan Olof Palme dödades lämnade Anders Larsson, en tidigare svensk WACL-representant, in en varning om ett förestående hot mot Palmes liv till statsminister Olof Palmes kansli och till utrikesdepartementet. Strax innan han dog skrev Larsson att ”CIA:s hemliga avdelning” var inblandad i mordet (se del IV, bokvolymerna ovan och Larssons rapport från september 1990).

Redan i augusti 1985 sa Alf Karlsson från Säkerhetspolisen att det kurdiska folket var ett hot mot Olof Palme, även om detta inte verkade särskilt trovärdigt. Olof Palme hade låtit den kurdiska vänsterorganisationen PKK stanna i Sverige trots deras gerillaattacker mot den turkiska staten och våldsamma attacker mot sina egna förrädare. En svensk sydafrikansk agent och en tidigare WACL-representant Bertil Wedin hade planterat en ”kurdisk ledtråd” i en turkisk tidning, medan den sydafrikanske dödspatrullledaren Eugen de Kock berättade för Sydafrikas högsta domstol 1996 att Wedins chef, en sydafrikansk hemlig polisagent, Craig Williamson, hade organiserat mordet på Olof Palme. De Kocks föregångare, Dirk Coetzee, sa detsamma. Detta rapporterades i en serie artiklar av den svenske journalisten Anders Hasselbohm. I en intervju sa Craig Williamson att han hade utfört operationer för amerikanerna och britterna som om de föredrog att använda sydafrikanerna för ”trovärdig förnekelse”.

Sydafrikanska säkerhetsstyrkor var säkerligen intresserade av att få Olof Palme eliminerad. Sverige var det västland som var den starkaste anhängaren av ANC i Sydafrika. Den svenske chefsåklagaren Jan Danielsson bekräftade att Williamson var i Stockholm vid tidpunkten för mordet. Det visade sig senare att den tidigare chefen för SÄK, Per-Gunnar Vinge, kort efter mordet hade skickat ett exklusivt konstverk, en glasskulptur föreställande en smed med hammare, till Sydafrika. Enligt sydafrikanerna var operationens kodnamn ”Hammer”.

Den förste chefen för Palmeutredningen, polischefen i Stockholm, Hans Holmér, hävdade att det hela var en ”kurdisk konspiration”. Polisen började avlyssna kurdiska PKK-medlemmars telefoner i Sverige, men de hittade ingenting. Holmér var tvungen att lämna efter ett år, efter konflikten med chefsåklagarna. År 1988 skulle Palmeutredningen ha haft några misstänkta: en kroatisk högerradikal, en medlem av Ustasha och WACL, Miro Barešić; en svensk-finsk nazist och tidigare vapeninstruktör för Stockholmspolisen, Carl-Gustav Östling; och en våldsam alkoholist och drogmissbrukare, Christer Pettersson. Polisen grep den 41-årige Pettersson i december 1988, vilket gjorde att polisen nu försökte hitta bevis mot honom. I praktiken lade de ner alla andra ledtrådar. Pettersson hade varit i området samma natt. Han hade varit våldsam och dödat en man, men han hade aldrig använt ett vapen.

I juli 1989 befanns han skyldig till att ha dödat statsminister Palme efter att Lisbeth Palme hade ”identifierat” honom som mannen som stod bakom henne. Hon hade förväxlat mördaren med vittnet Anders Björkman med sin blå dunjacka stående exakt där Lisbeth Palme sa att mördaren hade stått. Det visade sig dock att en åklagare hade sagt till henne att den misstänkte var alkoholist, och när polisen lät Lisbeth Palme ”identifiera” Pettersson bland några anonyma poliser hade hon sagt: ”man kan lätt se vem av dem som är alkoholist”. Men i november 1989 frikände en högre domstol Pettersson.

Det anmärkningsvärda med Lisbeth Palmes ”identifiering” av Pettersson är inte huruvida han var mördaren eller inte (vilket han uppenbarligen inte var), utan varför polisen accepterade Lisbeth Palmes påstående att mannen i den blå dunjackan (tydligen Björkman), som stod 5-10 meter bakom henne, var mördaren, när obduktionen hade visat att Olof Palme sköts på 20 cm avstånd och när andra vittnen sa att mördaren hade haft en mörk rock, att han sköt Olof Palme på nära håll och att han omedelbart försvann. Lisbeth Palme kanske inte såg mördaren, men vissa bevis tyder på motsatsen. Två vittnen hävdar att mördaren hade pratat med Olof Palme. De verkade vara en grupp på tre innan Lisbeth och sedan Olof tog ett par steg mot tunnelbaneingången. Sedan lade mördaren handen på Olofs axel och sköt honom. Han dog medan han föll.

Några vittnen dök upp från två bilar som hade stannat för rött ljus. En ung sjuksköterskestudent Anna Hage såg mannen (Olof Palme) falla, kvinnan (Lisbeth) gick ner på knä. En annan man sprang iväg. Hage hörde inga skott. Hon trodde att det kunde ha varit en hjärtattack och började hjärtkompressioner, men det var blod överallt. Hon förhördes som vittne. Polisen ville veta exakt vad hon såg. Säkerhetspolisen kontaktade henne också, men det var oklart vad de ville ha. Bilar väntade ofta utanför hennes hus med släckta ljus. Hon ringde polisen, men sedan försvann bilarna. I augusti 1988 kontaktades hon av en man i militäruniform. Han valde ett kafé som hon brukade besöka. Hon var rädd. Han sa att hon var under övervakning. Hon kunde prata med familj och vänner men inte med fel personer, och vissa saker borde inte avslöjas. ”Vi måste hålla landet lugnt”, sa han.

Många vittnen hade sett personer med walkie-talkies runt Sveavägen. Detta var ovanligt på den tiden (och det fanns inga små mobiltelefoner 1986). Ledarskribenten på Dagens Nyheter, Olle Alsén, intervjuade en finsk kvinna, som berättade att hon och hennes vän hade gått på Sveavägen just denna kväll. Hon hävdade att de hade passerat platsen för mordet strax innan det hände. De såg en man stå där. En kvinna kände igen honom som en finsktalande man som hon hade sett tidigare. De hade frågat honom på finska vad klockan var. Han talade sedan på finska in i en walkie-talkie och sa: ”Jag är igenkänd. Vad ska jag göra?” (Att använda ett annat språk är logiskt i en hemlig operation och USA hade använt amerikanska indianer under andra världskriget istället för kodad kommunikation). En av kvinnorna hävdade att mannen hade haft en pistol. De hade hört skottlossning minuter senare. Skrämda bestämde de sig för att inte berätta för någon, men en kvinna gjorde det.

En kopia av en radiointervju med denna kvinna hittades senare hos en sydafrikansk militär underrättelseagent, ”Nigel Barnett”, i Moçambique. År 1997 arresterades han i Maputo anklagad för spionage. Han hade flera pass och alias som ”Nicho Esslin” och ”Henry William Otto”, men hans riktiga namn var Henry B. Han var en utbildad mördare med erfarenhet från inbördeskriget i Rhodesia på 1970-talet. Han talade flytande svenska på grund av sin adoptivmamma. En svensk polis i Sydafrika, Jan Åke Kjellberg, följde rättegången och han kunde förhöra Henry B., som hade varit i Stockholm flera gånger på 1980-talet. Han klarade inte polygraftestet (”lögndetektorn”) specifikt ”om han deltog i mordet på Olof Palme eller om han misstänkte någon specifikt för mordet”, men han sa också att ”han visste säkert att det var en sydafrikansk operation”. Trots spionageanklagelserna släpptes han plötsligt från gripandet, vilket bara kunde förklaras av en intervention på hög nivå eller snarare av intervention från en utländsk stat. Hans aska begravdes officiellt i Stockholm i hans familjegrav 2017, men huruvida det verkligen var hans aska är osäkert, berättade Kjellberg för Hasselbohm. Henry B. hade förmodligen varit frisk innan han dog. En högt uppsatt tjänsteman i den brittiska djupa staten berättade en gång för mig att när man begraver en agent kanske man inte känner till personens riktiga namn eller identitet.

Palmefallet hade kanske varit lättare att lösa om Polisens operationscentral i Stockholm omedelbart hade skickat en bil till platsen för skjutningen och inte krävt bekräftelse. Istället skickade de en polisbil för att hantera ett gräl mellan berusade personer på järnvägsstationen och för att stoppa en vårdslös förare. Bara ett par minuter senare skickade de en bil till platsen för mordförsöket, vilket gav mördaren tid att försvinna. Just denna natt, och bara denna natt, tog Ulf Helin över som en av de ansvariga poliserna vid operationscentralen. Han var en nära kollega till en av de huvudmisstänkta, Carl-Gustav Östling. Helin hade skickat en polisbil med deras gemensamma kollega Claes Djurfeldt, som sprang uppför trapporna till David Bagares gata ”för att följa mördaren”, och den sista personen som påstods ha sett honom berättade att han försvunnit bakom en bil, som visade sig vara Djurfeldts egna privata bil, meter från det lilla kontoret som tillhörde Östling och hans kollega, en pensionerad officer Major G., tidigare amerikansk sambandsperson vid FFV (Sveriges krigsförband). Sex veckor före mordet hade major G. fått en tjänst på Televerket Radio, vilket förutsatte hög säkerhetsklassificering. Detta påstods göra det möjligt för honom att följa all radiotrafik och walkie-talkietrafik i Stockholmsområdet. Han lämnade sin tjänst några dagar efter mordet och började ett vapenföretag, Strateg Protector, tillsammans med Östling. De startade också ett par andra vapenföretag. Båda hade nära sydafrikanska polisband, och de försåg Hans Holmér och Palmeutredningen med alla deras vapen. Holmérs ”livvakter” kom från samma grupp poliser.

Vissa poliser blev förvånade över att upptäcka att Holmérs ”livvakter” inte var vanliga livvakter utan politiska högeranhängare eller snarare extrema högeranhängare och att de satt med Holmér inne i ”Palmerummet” (utredningens högkvarter) och inte utanför. Enligt Anders Larsson (nämnd ovan) hade Holmér inte själv valt sina ”livvakter”. De utsågs för att kontrollera Palmeutredningen. En vecka före mordet hade Östling fått opererat bort sin blindtarm, och den 28 februari lämnade han sjukhuset mot sin läkares inrådan. Han fick dock ett alibi för den tidiga kvällen från sin vän Per Arvidsson på FMV, men det visade sig att han inte hade något alibi för den sena kvällen. Östling, Djurfeldt, Helin och major G, samt två poliser som analyserade kulorna, Sonny Björk och Per Arvidsson, tillhörde alla Stockholms försvarsskytteförening med 18 personer (se ovan), en förening för stridsskytte och övningsstrid i staden, vilket kan ha varit en täckmantel för en grupp inom Stockholm Stay Behinds eller snarare ”parallella Stay Behinds” (se ovan).

Vad som hände är fortfarande oklart. I Palmeutredningen har dessa poliser beskrivits som en grupp högerextrema poliser, men de verkar snarare ha haft en roll kopplad till att Stay Behinds använde sina positioner som poliser just vid detta tillfälle. Jag har inte publicerat något allvarligt om mordet på Olof Palme på 30 år, så det kan finnas vissa fel i den här texten, men jag har försökt verifiera det mesta. Mycket av ovanstående nätverk avslöjades i en bok från 1995 av Kari och Pertti Poutiainen, Inuti labyrinten (Stockholm: Grimur, 1995). Boken rekommenderades i en recension på ledarsidan i Dagens Nyheter av förre finansministern och vice statsministern Kjell-Olof Feldt (Kjell-Olof Feldt, ”Vem ska man lita på om inte sina egna” [Vem ska man lita på om inte sitt eget folk], Dagens Nyheter, 17 augusti 1995). Dagens Nyheter var den mest inflytelserika svenska tidningen. Dagen efter skrev 90 % av de svenska lokaltidningarna om Feldts kommentar till Poutiainens bok. Följande natt fanns det två män på taket till statsminister Carlssons bostad – de greps båda av polisen men släpptes sedan. Detta kan ha varit ett ”test” av invånarnas säkerhet, men definitivt också något annat. Nästa dag tillkännagav Carlsson sin avgång som statsminister. Media upptogs omedelbart av Carlssons avgång. Inget mer skrevs sedan om boken. Det var säkerligen inte regeringen utan andra krafter som var ansvariga för denna operation.

All denna information har publicerats i ett antal svenska böcker, men det finns inte mycket översatt till engelska. Vi vet fortfarande inte exakt vad som hände, men det verkar ganska tydligt vilken typ av nätverk som var inblandade i mordet, och vi vet en hel del om kopplingarna mellan dessa nätverk och utländska myndigheter. Mordet var säkerligen inte en enskild individs ansvar, en som sökte hämnd eller agerade mot statsministern på grund av privat hat.

Dagen efter mordet talade den nye statsministern Ingvar Carlsson med den konservative partiledaren Ulf Adelsohn. Adelsohn skrev om Carlsson och sa: ”Nu, när detta har hänt, hade det varit bättre om det fanns en ensam beväpnad gärningsman, men mordet verkar ha planerats långt i förväg. Det finns tecken på att det finns en grupp som är villig att skada det svenska samhället. I så fall är det mycket allvarligt.”

Protokoll från det tidiga polisförhöret med Carl-Gustav Östling om mordet på statsminister Olof Palme, 19 augusti 1986.

De märkliga kopplingarna

Vid tiden för mordet startade Carl-Gustav Östling och hans kollega major G företaget Strateg Protector som tillhandahöll vapen, inklusive kulsprutor monterade i portföljer, till Hans Holmér och Palmeutredningen, vilket var deras enda kund. Holmérs ”livvakter” kom från samma grupp högerextrema poliser. När tullverket gick in i Strateg Protectors lägenhet fann de en stor mängd ammunition, vapen, revolvrar och ett par pansarvärnsgevär. De hittade ett vykort kopplat till tidskriften Contra, 13 foton på Östling och hans kollega som gjorde Hitlerhälsning (även på judiska gravar), en pärm med sydafrikanska kontakter och exakt samma metallgenomträngande ammunition som den som hade använts vid mordet på statsminister Olof Palme. År 1988 köpte Östling buggningsutrustning, som en av Holmers ”livvakter”, P.O. Karlsson, försökte smuggla genom Tullverket till Holmérs nära medarbetare Ebbe Carlsson. Holmér, den förste chefen för polisutredningen, och Ebbe Carlsson, hade arbetat tillsammans på 1970-talet och utrett ett fall kopplat till IB, men den formella mottagaren av utrustningen visade sig vara Sydafrikanska legationen i Stockholm. Före mordet hade Östlings kollega samt flera andra poliser gjort resor till Sydafrika i nära kontakt med den sydafrikanska polisen.

Den mest känsliga frågan är: varför samarbetade Hans Holmér och Ebbe Carlsson, som båda beskrevs som ”socialdemokrater”, med personer som arbetade för den sydafrikanska apartheidregimen och med personer som var aktiva nazister och gjorde Hitlerhälsning? Varför rekryterade Holmér och Carlsson dessa personer och använde dem som livvakter? Flera extremhögerextremister verkade ha känt till mordet i förväg. Holmér var polischef för Stockholms län. Han utsågs att utreda mordet, och strax därefter gav han, tillsammans med Ebbe Carlsson, den första briefingen för den nye statsministern Ingvar Carlsson. Ingvar Carlsson sa efteråt: varför var Ebbe Carlsson där tillsammans med Holmér? Ebbe Carlsson var bara en privatperson. ”Varför informerade han mig, statsministern?” frågade Ingvar Carlsson i svensk TV.

I nyligen genomförda intervjuer med Michael MacLaine Ångman visade det sig att Hans Holmér aldrig hade varit socialdemokrat. Han hade besökt familjen sedan Michaels barndom. Holmér var förmodligen bästa vän till Michaels far, Gösta Ångman, direktör för ett managementbolag och tidigare direktör för Wallenbergföretaget Electrolux.

I början av 1980-talet hade de regelbundet ”anti-Palme-middagar”: ”han borde skjutas i bakhuvudet”, sa de. Vid dessa middagar i Ångmans hem i Näsbypark (norr om Stockholm) fanns det marinofficerare och jurister. Hemmet låg nära Näsby slott och Kungliga sjökrigsskolan, där senare amiral Bror Stefenson och Bofors Claes-Ulrik Winberg studerade i samma klass tillsammans med min styvfar och amiral Carl-Fredrik Algernon. Den senare bodde nästan granne med Ångmans. Ägaren till Ångmans företag sa till sonen Michael: ”Din pappa räddar det här landet”.

Sonen sa att fadern hade en stor mobiltelefon i bilen redan i början av 1970-talet, vilket privatpersoner inte hade på den tiden. Han var välutbildad som militär. Han sköt med både vänster och höger hand. Han kan ha haft en hemlig position i de svenska Stay Behinds, sa sonen. Efter mordet på Olof Palme blev det inga fler middagar. Det fanns ingenting. Någon saboterade bromsarna på Ångmans bil. Alla bromsslangar hade kapats. Efter en andra händelse sa en marinofficer till fadern att ”de menar allvar”. Ta med din son och gå, sa han. Ångmans ”flydde” till Spanien och gömde sig. Sonen blev nästan som sin fars gisslan. När sonen krävde att få åka tillbaka till Sverige försåg fadern honom med en marinofficer för att hålla ett öga på honom, som en ”livvakt” (se intervju med T. Gjutarenäfve 2022).

I MacLaine Ångmans berättelse framstår Holmér tydligt som en högeranhängare med kopplingar till marinofficerare och till sin far, som hatade socialdemokraterna och särskilt Palme. Holmérs rekrytering av nazister och andra högeranhängare (som ”livvakter” och vapenleverantörer) är plötsligt mycket lättare att förstå. Holmérs chaufför hävdade att han hade kört Holmér kvällen före mordet i Stockholm, också till mordplatsen, medan Holmér själv hävdade att han befann sig långt norr om Stockholm för att delta i en skidtävling, ”Vasaloppet”, men stödet för det är mycket svagt. Sonen beskriver sin far som en mycket social person tills allt detta tog slut, efter mordnatten. Han isolerade sig sedan och oroade sig för varje bil bakom sig. Sonen tror att fadern kan ha varit mannen som sköt Olof Palme eller bara varit inblandad på ett eller annat sätt. Både Gösta Ångman och Hans Holmér dog vid 72 års ålder.

Tillsammans med Ebbe Carlsson hade Hans Holmér hävdat att den kurdiska gruppen PKK hade varit ansvarig för mordet på statsminister Palme. Detsamma hade hävdats av den svensk-sydafrikanske agenten Bertil Wedin (som arbetade för Williamson och skrev för Contra) och av Alf Karlsson, som gick från SÄK till P.G. Vinges privata säkerhetsföretag. Vinge hade tvingats bort som chef för SÄK av Olof Palme och hade varit en av fyra högre officerare som påstås ha fattat beslutet att eliminera honom (se del II). Ebbe Carlsson var journalist och förläggare, som hade varit pressekreterare för den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer (1974-76). Ebbe Carlsson hade arbetat i några månader med den tidigare försvars- och utrikesministern Sven Andersson på hans bok om den svenske statsministern Per Albin Hansson under andra världskriget. Ebbe Carlsson hade kopplingar till underrättelsetjänsten, men också till både extremhögern och ledande socialdemokrater. Vid första anblicken verkar detta mycket förvirrande. Vi kanske därför måste titta på vilka dessa socialdemokrater var och särskilt måste vi titta på Sven Andersson.

Vänster: Försvarsminister Sven Andersson 1966 (Foto: Digitalt Museum). Han var försvarsminister 1957-73 och statsråd 1948-76. Höger: Statsminister Olof Palme 1985 (Foto: (Foto: Källa: Presidentministeriet. Spaniens regering, Public Domain). Han var statsminister 1969-76 och 1982-86 och minister i 17 år.

Palme-Andersson-splittringen och den djupa statens roll

Till skillnad från sina samtida ministrar, liksom sina föregångare, försvars- och utrikesminister Torsten Nilsson och statsminister Tage Erlander, skrev Andersson inte om sin tid som minister under 1940-, 1950-, 1960- och 1970-talen. De andra två skrev flera volymer om sina år som minister, och Erlanders finansminister Gunnar Sträng lät en forskare, min kollega Anders Johansson, skriva sina memoarer. Sven Andersson skrev dock (tillsammans med Ebbe Carlsson) om den svenske krigstida statsministern Per-Albin Hansson. Kanske hade Andersson skäl att inte skriva om sina egna 28 år som svensk minister (minister utan portfölj, kommunikationsminister, försvarsminister och utrikesminister).

Enligt det enda avhemligstämplade CIA-dokumentet om Sverige från 1976 som jag hittade var den svenske utrikesministern Sven Andersson, från 1972, gift med Ulla Brambeck, den brittiske ambassadörens privatsekreterare. Det är anmärkningsvärt att den svenske utrikesministern är gift med en sekreterare till den brittiske ambassadören. Detta var den enda informationen i detta dokument. Andersson flyttade in i Brambecks lägenhet i von Rosens palats vid Strandvägen i den mest exklusiva delen av Stockholm.

Ola Frithiofson, son till Karl Frithiofson (Anderssons statssekreterare på försvarsdepartementet i tio år) hade ett samtal med den tidigare biträdande CIA-chefen Bobby Ray Inman. Inman sa att försvarsminister Sven Andersson var ”en mycket fin man”, och att han (Inman) som biträdande marinattaché vid USA i Stockholm i mitten av 1960-talet hade använt Wallenbergs högre underrättelseofficer, Karl Arvid Norlin, som sin ”mellanhand” till Andersson. Norlin var djupt involverad i det Wallenberg-producerade svenska flygvapnet och med vapenaffärerna med amerikanerna. Andersson verkar ha varit lika upptagen av dessa angelägenheter. Inman hade haft en lägenhet i Baroness von Platens palats praktiskt taget granne med Andersson-Brambecks senare lägenhet. Inman litade tydligen på Andersson och han hade nära privata band till Bengt Schubacks föregångare som Sveriges marinchef, viceamiral Per Rudberg (1978-84). Liksom Inman litade Rudberg verkligen på Sven Andersson, berättade han för mig.

Hans von Hofsten, som initierade sjöofficersupproret, besökte Sven Andersson strax före mordet. Och Olas far Karl hade inte bara professionella band med honom. Familjen Frithiofson hade också privata band till Anderssons, eftersom de två familjerna hade sommarhus nära varandra på Orust/Rossö. Olas föräldrar sa att Sven förlorade sin grund i Socialdemokraterna när hans fru Rosa dog 1967. Sven tog inte alltid besluten från Socialdemokraternas partikongress på ”särskilt stort allvar”, sa fadern. Sven samarbetade nära med andra, och det var definitivt inte med Sovjet. Det finns starka indikationer på att han stod nära både amerikanerna och britterna. Olas mors karaktärisering av Ulla Brambeck var inte särskilt gynnsam, och när Sven dog 1987 begravdes han tillsammans med sin före detta fru Rosa.

Sven Hirdman, statssekreterare för försvaret i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, sa att Sven Andersson fortfarande var ansvarig för ”de känsligaste frågorna” (med andra ord Stay Behinds) många år efter att han lämnat som försvarsminister (se Ola Frithiofson, 2021). Senare försvarsministrar hade inte varit så högt uppsatta och kunde uppenbarligen inte anförtros den mest hemliga informationen. Hirdman hade faktiskt varit ”tillförordnad” försvarsminister vid den tiden, enligt försvarschefen general Ljung, men de verkliga hemligheterna bevarades fortfarande av Sven Andersson trots att Andersson formellt hade lämnat ministeriet många år tidigare.

Sven Andersson kan ha behållit sin hemliga position i den djupa staten även i mitten av 1980-talet. Hirdman var en högt uppsatt ambassadör. Han hade ersatt Algernon som ansvarig för export av krigsmaterial 1987 och var ambassadör i Moskva i tio år. En förtroendeperson till Andersson, Tage Tuvheden, sa: efter att Olof Palme hade kritiserat amerikanerna var Sven Andersson tvungen att vända sig till Washington för att lugna ner dem. Ingenting hade förändrats; Andersson berättade det för amerikanerna. Tuvheden hade erbjudits att bli granne med Sven Anderssons sommarhus på Rossö, på grund av hans viktiga roll för det svenska flygvapnet (intervju med T. Gjutarenäfve 2023). En annan förtroendeperson till Andersson, Tore Rainer, hade arbetat för den svenska signalunderrättelsetjänsten (FRA). Han tillhörde besättningen på DC-3:an som genomförde svenska rekognoseringsflygningar längs den sovjetiska Östersjökusten efter kriget. När flygplanet sköts ner av Sovjetunionen i juni 1952 var han inte ombord, men han fortsatte att arbeta för FRA och hade en central roll i myndigheten. Hemma hade han en hel del radioutrustning. När någon skulle besöka honom var han eller hon tvungen att ge en kodad signal, vilket snarare skulle indikera att Rainer hade en roll i de svenska Stay Behinds kommunikationsnätverk. Han gifte sig med en finsk kvinna. Hans styvson, Carl-Gustav Östling, blev en central figur i de ”parallella Stay Behinds” i Stockholm (se ovan). Han kan ha introducerats till denna värld av sin styvfar. Det verkar troligt att anta att Andersson var medveten om detta. Han var lika djupt involverad med amerikanerna som han var med britterna.

En verklig konflikt mellan statsminister Palme och försvarsminister Andersson verkar koka ner till när man ska ta emot det amerikanska flygvapnets bombplan och attackflygplan om ett krig börjar. Anderssons nära medhjälpare, Ingemar Engman, (se del I) menade att alla regeringsledare på 1960-talet hade accepterat den amerikanska användningen av svenska flygbaser från första dagen i ett krig, redan innan Sverige hade attackerats (Tunander 1999). På 1960-talet trodde statsminister Tage Erlander (1946-69), hans assistent och senare statsminister Olof Palme (1969-76), försvars- och utrikesminister Torsten Nilsson (1951-57; 1962-71) och försvars- och utrikesminister Sven Andersson (1957-73; 1973-76) att USA skulle ha ett betydande flygvapen tillgängligt för utplacering i Sverige endast i ett mycket tidigt skede av ett krig. Vissa svenska flygbaser var förberedda att ta emot amerikanska flygplan ”på väg österut”, konstaterade Engman (Arte-dokumentären ”Täushung: Die Methode Reagan”, 2015). På 1970-talet finns det dock tydliga tecken på att åtminstone Olof Palme och hans nära kollegor avvisade denna idé, eftersom USA:s användning av svenska flygbaser skulle göra Sverige till ett mål för sovjetiska kärnvapenanfall. Till exempel överlämnades inte denna hemliga politik till den nye statsministern Thorbjörn Fälldin 1976 (Holmström 2015).

Om Sovjet hade försökt att utplåna de svenska flygbaserna med bombplan, skulle de behöva bomba dessa flygbaser kontinuerligt. De skulle förlora för många flygplan. Olof Palme var upptagen med risken för ett kärnvapenkrig, och att låta amerikanska flygplan operera från svenska flygbaser skulle inte vara något annat än en inbjudan till en sovjetisk kärnvapenattack mot Sverige. I ett krig skulle Sovjet ha brist på styrkor (MccQwire, 1987), och man skulle mycket hellre ha ett neutralt Sverige. Sverige skulle följaktligen kunna hålla sig utanför ett krig, kanske under en längre tid. Men detta blev ett stort amerikansk-brittiskt problem, eftersom de ville använda Sverige som ett osänkbart hangarfartyg i den allra tidigaste fasen av ett krig för att etablera lufttäckning över Centralfronten, för att attackera sovjetiska förstärkningar genom Polen och längs Östersjökusten och för att slå ut de sovjetiska luftförsvarssystemen i de baltiska republikerna för att öppna upp för amerikanska bombplan för att underlätta deras attacker mot Leningrad och Moskva. Just i denna fråga visste Olof Palme att Sverige hade ett gemensamt intresse med Sovjet. För amerikanerna och britterna var en svensk neutralitet oacceptabel (”Ryskt militärt tänkande”, Tunander 2024).

Med andra ord, med Olof Palme som statsminister skulle det inte bli någon sovjetisk attack mot Sverige som skulle rättfärdiga amerikansk och brittisk användning av svenska flygbaser. Och om ryssarna inte ville göra det, var USA och britterna tvungna att göra det själva. De var tvungna att anstifta en falsk ”sovjetisk attack” genom att använda brittiska och små ubåtar från väst under amerikanskt befäl, för att landsätta specialstyrkor som skulle döda svenska politiska och militära ledare för att skapa ett intryck av en sovjetisk attack (se del II). Många svenskar skulle dra slutsatsen att ett sådant spektakel med en falsk ”sovjetisk attack” skulle rättfärdiga amerikansk och brittisk användning av svenskt territorium.

Det största problemet för USA och britterna skulle vara statsminister Palme, som från 1983-84 hade förstått att dessa inkräktande ubåtar faktiskt var från väst. Olof Palme och några andra ansvariga ministrar i regeringen, som utrikesminister Sten Andersson och senare försvarsminister Thage G. Peterson, skulle behöva tas ut med hjälp av svenska Stay Behinds eller brittiska specialstyrkor. De senare skulle sättas iland från brittiska ubåtar av Oberon/Porpoise-klass, och denna brittiska attack skulle framstå som en attack gjord av Sovjetunionen. Sverige skulle till stor del vända sig mot Sovjetunionen och tillräckligt många svenska militärer ”var inkopplade” i det amerikansk-brittiska systemet för att administrera landsättningen av amerikanska och brittiska flygvapen i Sverige. Den svenska djupa staten skulle agera, och ledare som Sven Andersson fick förtroende från amerikanerna och britterna och från de amerikansk-svenska förbindelsemännen, från amiral Bobby Ray Inman och från amiral Rudberg, som skulle vara ansvarig för de svenska Stay Behinds.

Frågan verkar vara, inte om, utan när statsminister Palme skulle elimineras: Skulle han tas ut när kriget började? Eller redan i fredstid? Det kan vara av viss betydelse när Sven och Sven O Andersson kort efter mordet berättade för MI6 och Mac Falkirk: ”om svenskarna får veta sanningen om mordet på Palme, kommer Sverige inte att vara sig likt om hundra år”.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.