Münchens säkerhetskonferens (MSC) – västvärldens främsta – har blivit en militaristisk ekokammare värd 20 miljoner euro

Av fredsforskaren docent Jan Öberg 13 februari på TFF • Transnational Foundation & Jan Oberg

MSC:s slutna grupptänkande militarism erbjuder bara ett recept – fler vapen – trots att rekordhöga militära utgifter, som pressas av skattebetalarna i ekonomisk kris, förstör diplomatin och driver upptrappning och de högsta krigsriskerna på årtionden.

Från dialogforum till militariserad ritual

I årtionden var Münchens säkerhetskonferens (MSC) – som öppnade idag och pågår till söndag (13-15/2, ö.a.) – en av få platser där motståndare kunde mötas utan att söka effekter. Den grundades 1963 som Wehrkundetagung och fungerade som ett diskret dialogforum under kalla kriget mellan Nato och Warszawapakten.

Även i stunder av hög spänning var sovjetiska och senare ryska representanter närvarande, och München tillät att obekväma budskap framfördes direkt snarare än genom pressmeddelanden eller militära manövrar.

Den eran är förbi. MSC har blivit något helt annat: en årlig sammankomst på 13–20 miljoner euro för en sluten västerländsk säkerhetselit, ett polerat möte mellan regeringar, försvarsindustrier, stora medier och allierade tankesmedjor, allt insvept i dialogens språk men som fungerar som en självförstärkande militaristisk ekokammare.

En struktur på 20 miljoner euro som förutbestämmer dess resultat

MSC:s finansiering avslöjar dess inriktning tydligare än någon avsiktsförklaring. Ungefär 5–7 miljoner euro kommer från den tyska federala regeringen; 6–10 miljoner euro från företagssponsorer, inklusive stora försvars- och säkerhetsföretag; och 2–3 miljoner euro från stiftelser och institutionella partners.

När regeringar och vapenindustrins aktörer är de primära finansiärerna, förskjuts tyngdpunkten oundvikligen mot militärcentrerade definitioner av säkerhet, tekniska lösningar, allianssammanhållning och avskräckningsdoktriner, medan fredsbyggande, konfliktomvandling, diplomati, medling och icke-militära tillvägagångssätt – som saknar jämförbara ekonomiska stödjare – tyst försvinner från agendan.

Följaktligen kommer MSC att sakna fritt tänkande, alternativa icke-militära säkerhetsåtgärder och varje vision om en bättre värld.

Att tala om världen, inte med den,

MSC:s agenda sammanställs av en tät krets av ledarskap, rådgivande rådsmedlemmar, regeringspartners, företagssponsorer och säkerhetsorienterade tankesmedjor. Varje lager förstärker de andra och producerar en anmärkningsvärt sammanhängande världsbild där samma aktörer definierar problemen, föreslår lösningar och modererar diskussionerna.

Paneler domineras av västerländska tjänstemän, militära ledare och analytiker som finansieras av samma regeringar och industrier som stöder MSC; moderatorer från stora västerländska medier förstärker rådande antaganden snarare än att ifrågasätta dem.

Resultatet är förutsägbart: paneler om Ryssland utan ryssar; paneler om Kina med endast en kinesisk representant (dess utrikesminister vars olika perspektiv nästan aldrig citeras av västerländska medier); paneler om fred utan fredsforskare; paneler om det globala syd utan röster från det globala syd.

Tack vare anmärkningsvärd intellektuell inavel talar MSC i allt högre grad om motståndare, om diplomati, om fred – men inte med de berörda aktörerna, inte heller med dem som arbetar professionellt med konfliktlösning, minst av allt FN.

Detta är en avsiktlig arkitektur skapad av NATO-kyrkans församling, och därför är det bara logiskt att dess tidigare generalsekreterare, Jens Stoltenberg, nu tar över som dess presiderande präst.

Det enda receptet: Fler vapen

Över hela MSC är de politiska recepten slående enhetliga: fler vapen, starkare avskräckning, attackkapacitet med längre räckvidd, högre militära utgifter, djupare alliansintegration.

Logiken är cirkulär: osäkerhet möts med mer beväpning, vilket producerar mer osäkerhet, vilket rättfärdigar mer beväpning. Offensiv långsiktig avskräckning är en 100 procent förutsägbar osäkerhetsgenerator, eftersom motståndaren ser det som ett hot, inte en försäkran – oavsett ditt argument att du inte har några onda avsikter.

Dessutom har världen aldrig spenderat mer på vapen än idag, men den objektiva risken för ett större krig ökar, inte minskar. Medborgare som står inför ekonomiska kriser uppmanas att betala dyrt för ”säkerhet” som påvisbart ökar deras risk.

I vilket rationellt forum som helst skulle någon ställa sig upp och säga: Något måste vara fel: låt oss stanna upp och tänka. I München gör ingen det.

Kabukiteatern (se här, ö.a.) måste fortsätta. Kom ihåg att vem som helst kan starta ett bråk på en bar – eller ett krig – men det kräver några förmågor för att undvika krig och skapa fredlig samexistens.

Från dialog till konsolidering av narrativ

Sedan det Obama-orkestrerade Maidan-regimskiftet i Kiev den 22 februari 2014 och Rysslands annektering av Krim den 18 mars 2014 har MSC stadigt stängt dörren för dialog med Ryssland – långt ifrån 2007 då Putin höll sitt nu historiska lågmälda tal där han frågade vad som hade hänt med löftena till Gorbatjov om att inte utöka NATO en tum.

MSC har helt anpassat sig till NATO:s och EU:s strategiska hållning. Dialog med motståndare har ersatts av diskussioner om motståndare; paneler om Ryssland eller Kina utformas helt genom västerländska hotbilder; och konferensen har blivit en scen där regeringar, industrier, media och lierade akademiker förstärker en enda världsbild som definierar säkerhet nästan uteslutande i militära termer och inte kan se den större världen och dess möjligheter.

Tragedin är inte att MSC har ett perspektiv; tragedin är att den bara har ett. Och det handlar om allt annat än förtroende, tillit, konfliktlösning och fred.

Den saknade motsvarigheten: En global fredskonferens

MSC:s officiella framträdande plats och medieuppmärksamhet belyser en djupare strukturell frånvaro: det finns inget motsvarande högnivåforum för fred. Ingen årlig sammankomst där fredsforskare, medlare, fredsarbetare, konfliktlösningspraktiker, civilsamhället, röster från det globala syd, alliansfria stater och humanitära aktörer och kulturpersoner möts för att utforska icke-militära säkerhetsstrategier.

Det mest orealistiska och motbevisade antagandet är att säkerhet handlar om vapen och att fler vapen leder till mer stabilitet, säkerhet och fred – NATO-kyrkans mantra, oavsett vad alliansen gör, inklusive att bryta mot sitt eget fördrag dygnet runt sedan bombningen av Jugoslavien 1999.

Det finns ingen plattform för 20 miljoner euro (eller billigare) för diplomati, förebyggande, försoning eller strukturellt fredsbyggande; ingen global scen där fred behandlas med samma allvar, resurser och medieuppmärksamhet som avskräckning, upprustning och obegränsat militaristiskt tänkande.

Obalansen är inte en slump; den återspeglar politiska prioriteringar och den MIMAC-formade världsbild (Military Industrial Media Academic Complex, ö.a.) som nu dominerar västerländskt säkerhetstänkande.

Den är dödsfarlig för dig och mig – i sak och på grund av sin egen självbekräftande blindhet.

Att förstå München för vad det har blivit

Säkerhetskonferensen i München fungerar inte längre som en plattform för dialog mellan motståndare eller som ett utrymme för att utforska olika säkerhetsstrategier. Istället har det blivit en högprofilerad mötesplats för ett slutet säkerhetstänkande – en plats där elitintressen möts, berättelser synkroniseras och gränserna för acceptabel diskurs hanteras strikt.

Det är dags att förstå det ärligt. Det är dags för fria medier (om de fortfarande existerar) att ha ett kritiskt perspektiv. Kommer de att ha det, eller har de blivit helt invalda?

Tills någon investerar i en seriös, välfinansierad, global fredskonferens – något med Münchens skala, synlighet och ambition – kommer obalansen att bestå. Och det kommer även riskerna med krigföring att göra.

Kanske är det dags för BRICS, Belt & Road-initiativet, en koalition av fredsvilliga i samarbete med FN och icke-västerländska regioner och aktörer – regeringar och medborgare – att arrangera en konferens för sann fred och mänsklig säkerhet där den militära dimensionen har sin rättmätiga – minimala – plats.

Vi får aldrig acceptera att våld blir den första utvägen. Det bör alltid vara den sista utvägen efter att allt annat har prövats och funnits förgäves.

P.S. En konferens som bjuder in María Corina Machado att tala om Venezuela, Lindsey Graham att tala om Ryssland, Tony Blair att tala om fred, och som endast använder konservativa västerländska medier som moderatorer, dokumenterar inte globalt säkerhetstänkande utan den intellektuella och etiska nedrustningen i ett väst i nedgång och – vem vet? – ett sönderfallande EU och Nato.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.