Murarna har dörrar nu: Varför USA:s ”oöverträffade” sanktioner mot Iran – Operation Economic Fury – kommer att misslyckas

bessent_pipe_dream

Larry C. Johnson på Sonar21 18 augusti.

Översättare

Förra veckan lovade finansminister  Scott Bessent något spektakulärt. ”Håll utkik”, sa han till en tv-intervjuare och gav en förhandsvisning av ”åtgärder som aldrig tidigare skådats i historien om ett lands ekonomiska isolering”. Tillsammans med den pågående amerikanska marinblockaden av Irans hamnar – ett ”one-two punch” (boxningsterm; Ett ett-tvåslag är en snabb kombination av två snabba åtgärder eller slag som arbetar tillsammans för att skapa en mycket starkare effekt än endera av dem var för sig, ö.a.), i hans formulering – är de kommande sanktionerna avsedda att tvinga fram Teherans kapitulation efter nästan sex månaders krig. Ambassadör Mike Waltz gav insatsen ett namn: ”Operation Economic Fury”.

Ambitionen är verklig. Det är problemet med den också. Bessent sträcker sig efter ett verktyg vars makt är avhängigt av en värld som inte längre existerar. Den ekonomiska isolering som en gång förde Iran till förhandlingsbordet var möjlig eftersom murarna runt Iran var förseglade på alla sidor – och, lika viktigt, eftersom pengarna fortfarande var tvungna att röra sig genom rör som USA kontrollerade.

Idag har dessa murar dörrar – till Ryssland, till Kina och, sedan i våras, till Pakistan – och pengarna har funnit en kanal som helt kringgår Washingtons rörledningar. De länder som håller dörrarna öppna är just de vars samarbete en gång fick de gamla sanktionerna att bita. Det mest användbara sättet att förstå varför ”oöverträffad” påtryckning ändå kan misslyckas är att jämföra den plan som Bessent spelar på med den hans föregångare spelade på för ett decennium sedan.

2015: Isoleringen som fungerade, och varför

Sanktionsregimen som producerade den gemensamma övergripande handlingsplanen från 2015 fungerade eftersom den, i en meningsfull bemärkelse, var universell. Påtryckningen som drog Iran till förhandlingsbordet var inte bara amerikansk; den upprätthölls av USA och Europa och stöddes genom bindande resolutioner i FN:s säkerhetsråd – vilket innebar att Ryssland och Kina, som permanenta medlemmar, skrev under den. Kinesiska banker begränsade sina affärer med Teheran för att skydda sin tillgång till dollarsystemet. Ryssland gick med på det multilaterala ramverket. Irans oljeexport ströps, dess banker avskildes från global finans, och det fanns ingen stormakt som var villig att fungera som en systematisk flyktlucka.

Två saker gjorde att den isoleringen fungerade: ingen större ekonomi ville hålla ett rör öppet, och nästan all internationell handel – inklusive olja – clearades slutligen i amerikanska dollar, genom banker som var tvungna att svara inför Washington. Sanktioner är ett rörmokeri. De stänger de fysiska rören (varor, olja) och, ännu kraftfullare, de finansiella (dollarclearing). Bryt något av monopolen och strategin försvagas; bryt båda och den misslyckas. År 2015 hade USA båda. År 2026 har de ingen av dem.

Tänk på vad som har förändrats på vardera sidan av Iran.

Iran är nu inne i den klubb som det brukade bli sanktionerat från.

Teheran gick med i BRICS-gruppen i januari 2024 och i augusti 2026 gick man mot medlemskap i blockets nya utvecklingsbank – en institution som är attraktiv för Iran just för att den erbjuder projektfinansiering utanför det västerländska finansiella systemet som använder sanktioner som vapen. BRICS-medlemskap i sig motverkar inte sanktioner, men det strukturerar en alternativ ekonomisk gemenskap som inte meningsfullt existerade som en tillflyktsort 2015.

Ryssland och Kina är inte längre verkställande parter – de är medkrigare i allt utom namnet.

Detta är kärnan i hela historien, och den går långt utöver en vägran att verkställa västerländska sanktioner. Efter den amerikansk-israeliska attacken mot Iran som inledde kriget den 28 februari 2026 – ”Operation Epic Fury” – gick Moskva och Peking från passiv icke-verkställighet till aktivt materiellt stöd.

Amerikanska tjänstemän rapporterade att Ryssland försåg Iran med realtidsinformation om positionerna för amerikanska krigsfartyg och flygplan, och matade med målinriktade data som gjorde iranska vedergällningsattacker mer exakta. Kina tillhandahöll satellitbilder och tillgång till sitt BeiDou-navigationssystem.

Utrikesminister Marco Rubio var tillräckligt oroad för att den 8 maj 2026 sanktionera tre kinesiska satellitföretag för att de levererat bilder av amerikansk militär aktivitet under kampanjen. Båda makterna skyndade sig att ge luftförsvarsstöd: Ryssland tillhandahöll delar för att reparera Irans slitna S-300-batterier och påskyndade leveransen av sina moderna Verba-handhållna system strax innan kriget började, medan Kina försåg Iran med ersättningskomponenter till sina HQ-9B-batterier.

Detta stöd vilar på en formell byggnadsställning – ett 20-årigt strategiskt partnerskap mellan Iran och Ryssland som undertecknades i januari 2025, ett 25-årigt avtal mellan Iran och Kina från 2021 och en trilateral strategisk pakt mellan Iran, Kina och Ryssland som undertecknades den 29 januari 2026, vars centrala punkt är enad opposition mot återinförda sanktioner. De makter som en gång hjälpte till att besegla Irans isolering hjälper nu landet att utkämpa kriget och återuppbygga sin sköld.

Det finns en landbro som helt kringgår blockaden.

Den 25 april 2026 utfärdade Pakistans handelsministerium ”Transit of Goods through Territory of Pakistan Order 2026”, som öppnar sex landvägstransitkorridorer som förbinder hamnarna i Karachi, Port Qasim och Gwadar med iranska gränsövergångar vid Gabd och Taftan. Rutterna var ett direkt svar på USA:s blockad av Hormuzsundet: med mer än 3 000 containrar strandsatta i Karachi och krigsriskförsäkringspremier som hade stigit från ungefär 0,12 % till nästan 5 %, hade sjötransporter till Iran blivit olönsamma.

Korridorerna – varav en förkortar resan till den iranska gränsen till två eller tre timmar – gör det möjligt för varor från tredjeländer, inklusive Kina, att nå Iran på landsväg, helt utanför räckhåll för en sjöblockad. En blockad kan inte stoppa en lastbil i Balochistan.

Och, vilket är det viktigaste av allt, pengarna har lämnat dollarn

Detta är den förändring som mest direkt drabbar Bessents verktygslåda, och den förtjänar att förstås i mekaniska termer. Anledningen till att USA:s finansiella sanktioner är så skrämmande är att den mesta globala handeln – framför allt olja – historiskt sett har avvecklats i dollar, och dollarbetalningar måste gå via USA-kopplade banker som Washington kan övervaka. Iran och Kina har helt enkelt slutat använda den rörledningen.

Iran säljer nu sin olja till Kina – som köper mer än 80 % av Irans sjötransporterade export – avvecklad i kinesiska yuan snarare än dollar, dirigerad genom Kinas Cross-Border Interbank Payment System (CIPS), renminbi-clearingnätverket som People’s Bank of China byggde 2015 uttryckligen för att flytta pengar över gränser utan att använda den USA-dominerade dollarclearing- och SWIFT-infrastrukturen. En transaktion som aldrig rör en dollar och aldrig clearas genom en USA-kopplad bank är en transaktion som Washington inte lätt kan se, frysa eller blockera. Det är inte att på marginalen kringgå sanktioner; det är själva borttagandet av strypgreppet.

Omfattningen av förändringen är synlig i rörsystemet. CIPS-transaktionsvolymerna ökade kraftigt när kriget började och nådde ett dagsrekord på runt 178,5 miljarder dollar i mars 2026, och Atlantic Councils GeoEconomics Center spårade dagliga CIPS-flöden som hoppade från ett intervall på 85–105 miljarder dollar till mer än 130 miljarder dollar, vilket sammanfaller med konflikten. Mer än 100 länder har nu tillgång till systemet. Kinesiska raffinaderier köper iransk olja genom mellanhänder och banker som inte är dollarbaserade, och håller intäkterna på kontrollerade yuankonton som används för att betala för kinesiska varor och entreprenörer – en sluten, dollarfri slinga som håller Irans oljeintäkter flödande och till stor del bortom amerikanskt räckhåll.

Sätt ihop dessa förändringar och den strategiska bilden inverteras. År 2015 pressade USA på en förseglad låda vars enda utgångar gick genom dess egna banker. År 2026 pressar de på en låda med locket av och en bakdörr rakt igenom den finansiella väggen.

Det finns en frestelse att tolka Iran-Ryssland-Kina-alliansen som en produkt av det nuvarande kriget, ett bekvämlighetsäktenskap som ingicks under press. Protokollen säger något annat, eftersom det förändrar vad alliansen innebär om amerikansk strategi.

De tre makterna höll sin första trilaterala marinövning – ”Marine Security Belt” – i Omanbukten och norra Indiska oceanen i december 2019, på Irans initiativ. Den har återkommit nästan varje år sedan dess och blivit en del av förhållandet. Men datum för genomförandet underskattar hur tidigt alliansen bildades, eftersom en multinationell marinövning inte är en spontan händelse. En övning av den komplexiteten – att avveckla tre flottors scheman, förhandla om regler för engagemang och kommunikationsprotokoll, ordna logistik och hamntillträde mellan tre regeringar – kräver en planeringscykel som, enligt professionella standarder, börjar tolv till arton månader innan det första fartyget avgår. Det placerar organiseringsarbetet för övningarna i december 2019 till mitten av 2018, samtidigt med det amerikanska tillbakadragandet från JCPOA i maj samma år.

Med andra ord, det militära partnerskap som nu upprätthåller Iran utformades inte som ett svar på kriget 2026. Det sattes igång när kärnvapenavtalet kollapsade och det har mognat genom gemensamma operationer under större delen av ett decennium. Underrättelsedelningen 2026, satellitmatningen och påfyllningen av luftförsvarsförsörjningen är inte början på en relation; de är skörden av en som planterades 2018.

Detta omformulerar hela frågan. Instinkten som producerade Bessents plan – överge den förhandlade ramen, sträcka sig efter ensidiga åtgärder maximalt tryck, förvänta dig att isolering tvingar fram kapitulation – är samma instinkt som gav upphov till tillbakadragandet 2018. Och tillbakadragandet 2018 är just det som accelererade Irans glidning in i armarna på de två makter vars samarbete varje sanktionsregim kräver. Strategin misslyckas inte bara mot Ryssland-Kina-Iran-axeln. En tidigare version av samma strategi hjälpte till att bygga den axeln. Maximalt tryck, som appliceras mot en stat med villiga stormaktspartners, är delvis självdestruktivt: det skapar just den allians som neutraliserar sanktionerna.

Regeringen i USA anser att blockaden är dess starkaste trumfkort och hävdar att den har gett verkliga resultat: Bessents finansdepartement uppger ungefär 4,8 miljarder dollar i förlorade iranska oljeintäkter. Men blockadens själva utformning avslöjar fällan. En marinblockad är ett instrument för att kontrollera havet; hela dess tvångsteori förutsätter att havet är angreppsmålets handelsväg.

I det ögonblick Irans partners öppnar landvägar – Pakistans vägar i öster och de sedan länge etablerade järnvägs- och vägförbindelserna norrut till Ryssland genom Kaspiska havet och den internationella nord-sydliga transportkorridoren – blir blockaden till en mur med flanken vänd. Pakistans landbro dök inte upp trots blockaden; den dök upp på grund av den, vilket är precis hur ett sanktionsmål med villiga grannar anpassar sig. Samma logik gäller för pengar: en finansiell blockad som är dirigerad runt dollarn är en blockad av en grind som trafiken inte längre använder.

Det finns ytterligare ett problem, och det är fysiskt snarare än konceptuellt: den amerikanska flottan kanske inte har det logistiska djupet för att upprätthålla en omfattande blockad på obestämd tid, oavsett vad dess befälhavare påstår. En blockad är ett av de mest resurskrävande uppdrag en flotta kan åta sig – det kräver att krigsfartyg ständigt stationeras, vilket innebär att de kontinuerligt matas, tankas och beväpnas. Den uppgiften tillhör Combat Logistics Force, och den har urholkats. De snabba stridsstödsfartygen (T-AOE) – de multiproduktfartyg som transporterar bränsle, ammunition och proviant tillsammans och kan röra sig inom en hangarfartygsgrupp – har minskats från fyra till två sedan mitten av 2010-talet, just den fartygstyp som en avlägsen, ihållande blockad behöver mest. Resten av påfyllningsflottan har förblivit oförändrad i antal medan den åldras, och dess rekapitalisering löper efter med åratal.

Kustinfrastrukturen som en gång kompenserade för den magra kapaciteten är nu borta. I årtionden koncentrerade Naval Support Activity Bahrain den femte flottans lagerhållning, pirer, underhåll och påfyllningsfunktioner en kort seglats från Gulfstaternas operationsområden.

Under krigets första dagar förstörde iranska missiler och attackdrönare en stor del av basen – och med Förenade Arabemiratens Fujairah och andra regionala hamnar inom iransk missilräckvidd och oanvändbara för säker påfyllning, tvingades flottan flytta sitt huvudsakliga logistikcentrum till Diego Garcia, en brittiskt administrerad ö ungefär 3 500 kilometer från där hangarfartygens attackgrupper opererar. Ett kort nätverk av försörjningsnätverk i Gulfen förvandlades över en natt till en sårbar 3 500 kilometer lång maritim försörjningslinje.

Konsekvenserna är dokumenterade och, enligt flottans eget erkännande, allvarliga. Viceamiral Douglas Verissimo erkände att förlusten av flottbasen i Bahrain skapade stora eftersläpningar som tvingade flottan att prioritera matleveranser, och medgav att påfyllning och post var ”extremt dåliga ett tag” och ”fortfarande inte bra”.

Transportfartyget USS Abraham Lincoln – som närmar sig nio månader till sjöss med cirka 5 000 sjömän och marinsoldater, mer än 200 dagar utan obegränsad frihet – blev det synliga symptomet, med rapporter som beskrev brist på mat, hygienförnödenheter, post och fungerande VVS och tvätt, och, i de värsta fallen, oroligheter och självmordsförsök ombord.

När flottan inte på ett tillförlitligt sätt kan försörja besättningen på sitt flaggskeppstransportfartyg över en 3 500 kilometer lång försörjningslinje, kolliderar påståendet att den kan genomdriva en hermetisk blockad av varje iransk hamn ”på obestämd tid” med aritmetiken för sin egen försörjningsflotta. En blockad är bara så hållbar som logistiken bakom den, och den logistiken är så ansträngd att den brister vid kabyssen.

Jag påstår inte att Iran inte lider någon nöd på grund av sanktionerna. Sanktioner, också med sina brister, är fortfarande sanktioner; ett land som handlar genom lastbilskonvojer och yuan-lösningar betalar en hög effektivitetsskatt, säljer sin olja till en kraftig rabatt och lever med kronisk friktion som en normal ekonomi inte lider av.

Bessents hot om sekundära sanktioner – att tvinga utländska banker och företag att välja mellan Iran och tillgång till det amerikanska finanssystemet – syftar just till att höja priset på att använda dessa dörrar, och det verktyget har fortfarande vissa fördelar i det fall där en motpart fortfarande värdesätter dollartillgång.

Men två välkända invändningar är svagare än de var för bara ett år sedan. Det första är påståendet att dollarns dominans gör yuan-lösningen marginell. Det är sant som ett globalt påstående och falskt som ett operativt: renminbin utgör fortfarande en liten andel av den globala avvecklingen och CIPS är fortfarande mindre än SWIFT och förlitar sig till och med på SWIFT-meddelanden för en stor del av sin trafik, så detta är en dollarförbifart för beslutsamma användare, inte en dollarersättning. Men Iran behöver inte avsätta dollarn. Det behöver en pålitlig kanal som Washington inte kan övervaka, och i CIPS-godkänd yuan-oljeförsäljning till Kina har det nu just det. Den systemiska punkten och den Iranspecifika punkten är olika frågor, och endast den andra avgör om Bessents plan fungerar.

Det andra är påståendet att Peking och Moskva bara säkrar och inte kommer att garantera Iran på riktigt. Det var den allmänna uppfattningen i Washington tidigt under kriget; det är mycket svårare att upprätthålla nu. Realtidsbaserad underrättelseinformation om amerikanska krigsfartyg, satellitmatning som är tillräckligt allvarlig för att dra till sig amerikanska sanktioner mot kinesiska företag, reparation och påfyllning av luftförsvar, och den yuaniserade oljelivlinan är inte gester från makter som håller Iran på armslängds avstånd.

Det är handlingar från partners som aktivt stöder Iran i kampen. De hinder som kvarstår – Kinas fortsatta åtgärder för att undvika ett fullständigt handelsavbrott med USA, Rysslands vägran att sätta in stridande styrkor – begränsar hur långt partnerskapet går, men det har inte stoppat flödet av det specifika stöd som dämpar det amerikanska trycket.

Med tanke på båda sidor gäller tesen i denna artikel, och den gäller ännu starkare när protokollet är komplett: Bessents plan att tvinga Irans kapitulation genom exempellösa sanktioner är byggd för en värld som tog slut någon gång mellan 2018 och 2026. Instrumentet som fungerade 2015 fungerade eftersom isoleringen var total och eftersom pengarna fortfarande rann genom amerikanska rör. Idag gäller ingetdera villkoret, och ingetdera kan återställas enbart genom amerikanska åtgärder, eftersom de avgörande variablerna – Rysslands, Kinas och Pakistans vilja att hålla de fysiska dörrarna öppna, och migreringen av Irans oljeintäkter till CIPS-godkända yuan – ligger utanför Washingtons kontroll. ”Maximalt tryck” kan orsaka maximal smärta; valutakollapsen bevisar det. Vad det inte längre pålitligt kan producera är kapitulation, eftersom en stat som importerar via pakistanska vägar, finansierar genom en BRICS-bank, säljer sin olja för yuan bortom dollarns räckhåll och kämpar under en sköld som Moskva och Peking hjälper till att underhålla har en förmåga att uthärda som Iran 2015 inte hade.

Det troliga resultatet är därför inte kapitulation utan ett mer fullständigt östallianserat Iran som uthärdar smärta men inte bryter samman – och som framträder starkare än någonsin bundet till just de makter vars samarbete USA skulle behöva för att pressa det. Den djupaste ironin i Operation Economic Fury är att ju hårdare Washington trycker på den förseglade sidan av lådan, desto snabbare går Iran ut genom den öppna sidan. Bessent kan fortfarande komma att presentera åtgärder som världen aldrig tidigare har skådat. Han kan dock inte presentera en värld där Iran inte har någonstans att ta vägen och ingen annan valuta att handla med än dollarn – eftersom den världen inte längre existerar.

Mina källor för den här artikeln (jag inkluderar dem eftersom jag har fått en del anklagelser om att jag hittar på det) inkluderar Al Jazeera, Eurasianet, Kurdistan24, The National, CNBC, Fortune, The Hill, Rigzone, Atlantic Council, Centre for Strategic and Contemporary Research, Disruption Banking, US-China Economic and Security Review Commission, JINSA, The Insider, Jamestown Foundation, CNN och Wikipedias samtida krigsbevakning (2025–2026). Iran-Kina-Ryssland-pakten från januari 2026 är ett strategiskt och ekonomiskt avtal snarare än ett ömsesidigt försvarsavtal i Nato-stil, men åtföljs av omfattande dokumenterat militärt, underrättelse- och luftförsvarsstöd till Iran efter attacken den 28 februari. De trilaterala marinövningarna ”Marine Security Belt” genomfördes första gången i december 2019; 2018 års datering av alliansens ursprung återspeglar den vanliga planeringscykeln på 12–18 månader som sådana multinationella övningar kräver, vilket placerar organiseringsarbetet samtidigt med JCPOA-utträdet i maj 2018. Angående valuta: renminbin är fortfarande en minoritetsandel av den globala avvecklingen och CIPS är mindre än SWIFT, så den beskrivna förändringen är en funktionell dollarförbigång för Irans oljehandel snarare än en totalförskjutning av dollarn. Okej. Jag behöver en tupplur.