När Rysslands SMO går in i sitt femte år lever kampen vidare

En ny artikel av
Simplicius 25 februari

Grundfrågan: Hur pass rimlig är Simplicius bedömning?

Översättare Rolf Nilsson.

Idag är det fyra år sedan den ”särskilda militära operationen” inleddes den 24 februari 2022. Vid detta tillfälle ville jag skriva några ord och ta upp ett par kontroversiella ämnen kring detta pågående krig, som nu går in i sitt femte år.

Först några motsägelsefulla åsikter. En av de mest utbredda berättelserna kring kriget på båda sidor har varit att det är ett extremt slösaktigt ”brödrakrig” där slaviska folk meningslöst slaktar varandra för de applåderande européerna.

Det är ett obestridligt faktum att enorma mängder slaviska män förgås på båda sidor, allt i syfte att blöda torrt Ryssland för människors skull som i själva verket hatar båda sidor, inklusive ukrainarna, som de bara låtsas ”gilla” för att använda dem som en murbräcka mot Ryssland.

Men det finns två saker som kan sägas om detta: För det första, i traditionen av stål som slipar stål, finns det en anledning till att slaviska folk och i synnerhet ryssar har behållit den mest trovärdiga krigarkulturen av alla ”europeiska” folk än idag.

Det faktum att Ryssland ständigt attackeras från väst, mestadels genom ombud, liksom i Tjetjenienkriget, har en bieffekt i att det håller landet militärt vasst och dess folk förankrat i den krigarkultur som de instinktivt vet kan behöva användas inom ett ögonblicks varsel.

De överdrivna uppoffringarna från det ryska folket i varje västprovocerad konflikt (ofattbara 27 miljoner döda i WW2, ö.a.) skapar en generationsavskräckning för verkliga existentiella hot mot nationen i form av en global förståelse för att man aldrig kan bryta ner den ryska nationen eller folket genom direkta attacker. Det är därför ombudskrig med engångs-”nyttiga idioter” alltid väljs, eftersom de ryska truppernas okuvliga natur har visat väst det meningslösa i att vinna någon form av verkligt direkt utmattningskrig mot Ryssland.

Allt detta för att säga att dessa konflikter – som det ukrainska kriget är en del av – tjänar ett tydligt syfte att skärpa den ryska nationen på en mängd olika sätt, trots att det ytligt sett kan verka känslolöst eller kanske oförskämt att erkänna detta öppet. Många kommer att få den reflexmässiga känslomässiga reaktionen att ingenting rättfärdigar en sådan omfattning av förluster av liv; men jag håller inte med. Jag tror att dessa konflikter på sätt och vis är avgörande för den ryska etosen och framtida överlevnad: de hjälper till att upprätthålla en känsla av den där forntida ursprungliga vassa egg som nu saknas hos de flesta ”moderniserade” nationer och deras folk. Denna åsikt kan vara kontroversiell, så det är förståeligt att många inte håller med.

Den andra är ännu mer kontroversiell, om än lite nyckfull – men den är ändå värd att säga vid tillfället. I dagens värld, som varje timme glider ner i postmodernitetens obeslutsamma sprickor, finner i synnerhet män färre och färre rena eller verkligt värdefulla sysselsättningar, än mindre anledningar att existera överhuvudtaget.

Meningen urholkas fullständigt av frivoliteter, tvetydigheter, banaliteter och rena psykologiska förtryck i vår nuvarande digitala, och nu AI-förvrängda, informationspanoptikon-ålder. I en andligt upplöst – och öde – värld, där inte bara meningen har gått förlorad, utan framtiden för många känns varken värd att leva eller dö för, vilken mer konkret och ren dödlig strävan kan det finnas än krig?

Hur konstigt det än må låta, kan krig i denna splittrade tidsålder filosofiskt argumenteras för att vara ett av de få moraliskt rättfärdiga och ädla åtagandena av det enkla faktum att det kretsar kring direkt konkreta och existentiella mål: skydd av hemlandet, familjen, existensen av din civilisation.

I vårt dunkla postmoderna helveteslandskap finns det få mer direkt påverkande och meningsfulla saker en vanlig person – särskilt en man – kan sträva efter att göra i sitt liv än att delta i en kamp för sitt hemlands överlevnad och skyddet av sin familj. Dessa är konkreta saker. Och därför kan man argumentera för att det inte finns något större eller mer tillfredsställande kall i vår tid än en rättfärdig kamp för distinkta saker som man kan röra och känna med handen. Det är utan tvekan en cynisk synvinkel, men den kommer att ge resonans his många.

Detta leder vidare till nästa relaterade tanke. Många på den pro-ukrainska sidan, och särskilt i västerländska medier etc., fortsätter att använda det sovjetisk-afghanska kriget som ett historiskt exempel och prejudikat för hur ”Ryssland kan besegras”. Problemet med detta är att det afghanska kriget var ett impopulärt militärt äventyr någonstans ute i de avlägsna centralasiatiska bergen som var långt ifrån den genomsnittliga ryska medborgarens bekymmer eller förståelse.

Ukrainakriget, tvärtom, slår mot hjärtat av det ryska folkets förståelse av den centrala civilisationsdynamiken i den generationsmässiga, existentiella kampen mot det kombinerade väst.

En av anledningarna till detta ligger i den intrikat sammanvävda naturen hos det ukrainska och ryska folket, med många blandade familjer som bor på båda sidor om gränsen. Ryssarna förstår djupt den samhälleliga röta som har tillfogats ukrainarna genom västerländsk och NATO-propaganda. Den våldsamma förföljelsen av rysktalande människor, den fientliga och sadistiska utplåningen av rysk kultur är något som ryssarna känner djupt och personligt på hemmaplan. Kriget i Ukraina är helt annorlunda än några vaga operationer någonstans i den dunkla ”periferin”.

Ukrainakriget uppfattas av ryssarna som ett knivhugg från NATO och väst i själva hjärtat av den ryska civilisationen, ett steg för långt. Det internaliseras som en personlig och andlig konflikt, vilket är anledningen till att tanken att helt enkelt ”trötta ut” ryssarna på kriget är meningslös. Faktum är att för varje månad som Ukraina och väst tvingas eskalera sin provokationsspiral blir ryssarna mer och mer säkra på att kriget måste utkämpas till sitt avgörande slut. Ukraina befinner sig i en slags förlustsituation eftersom man utan större provokativa eskaleringar känner att man inte kan göra kriget tillräckligt ”kostsamt” för Ryssland.

Men med varje sådan provokation – till exempel att anfalla Moskva direkt, etc. – blir ryssarna alltmer inställda på nödvändigheten av en verkligt avgörande seger över väst, vilket sporrar frivilliga och stärker moralen och motståndsandan hos ryssarna. I sina ansträngningar att överträffa ryssarna, gör Ukraina dem tvärtom hårdare för saken.

Det senaste kom just idag när Putin meddelade att enligt underrättelsetjänsten SVR överväger Frankrike och Storbritannien att smuggla kärnvapen till Ukraina:

Videoklipp i originalartikeln och här

Att Putin själv har gjort tillkännagivandet betyder sannolikt att underrättelserna om detta inte är någon bagatell att avfärda. Tror väst verkligen att hotet med kärnvapenupptrappning kommer att leda till att ryssarna vänder sig mot kriget, liksom man gjorde i Afghanistan? Det är helt enkelt otänkbart: det kan bara härda ryssarna till en maximalistisk inställning och till förståelsen att kriget måste vinnas avgörande till varje pris. Om man tänker på det, så var det närmaste Ryssland kom en ”katastrof” i kriget bokstavligen över argumentet att Ryssland inte kämpar tillräckligt maximalistiskt, snarare än tvärtom, när Prigozhin marscherade mot Moskva i ett försök att öka krigets intensitet.

Och även alla fantasier om att döda eller störta Putin leder till samma logiska slutsats: att bara en betydligt mer nationalistisk och maximalistisk figur skulle kunna ta över hans plats. För Ukraina finns det liten utsikt till någon form av gynnsam ”mjuklandning” eller väg ut på detta sätt.

Låt oss avsluta med något lättsammare och hylla de ”förkunnare” som västvärlden har haft i början av konflikten.

Minns till exempel profetiorna från en av västvärldens mest vördade militära ”analytiker” från krigets allra första början:

Kanske borde han ”försöka” hårdare.

Och hur kan vi glömma den berömde Anders Åslund, som berömt har förutspått Rysslands kollaps så långt tillbaka som på 90-talet.

Alla de främsta personligheterna är föga värdigt representerade:

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.