När världssystemet slutar leverera återkommer de gamla skiljelinjerna

Tja, EU-byråkratin jämförs ofta som en sorts Sovjet 2.0 men kanske är jämförelsen med romarriket en bättre liknelse? Det verkar i alla fall vara en tanke som aldrig lämnar EU-politikerna och vi ser ju också hur inspirerat dagens USA är av dåtidens romerska stat som hade erövring, krig och förslavande ständigt återkommande på dagordningen oavsett vem som styrde?

Mycket intressant text, visserligen, men få européer känner idag till de historiska skiljelinjerna så väl. Denna text avspeglar också väldigt mycket det norska främlingskapet inför de all-europeiska frågorna och dessutom dess problem och utmaningar.

Gamle västtyske kanslern Konrad Adenauer ansåg ju dessutom att allt öster om det katolska Tyskland (alltså även det ”protestantiska” Tyskland) som ”Asien”. Lite apart, får vi väl säga. Tiderna har förändrats, så mycket att i det isolerade Norge måste man söka sig in i den europeiska medeltiden. Det behöver inte vi andra. Vi vet mycket väl att de två gamla dammiga stormakterna, rejält på dekis, ledda av anti-politiska åttioåringar.

Men en klokare samtida man, den förre ledaren för de belgiska socialisterna, Paul-Henri Spaak, även en tid ordförande för Nato, såg klokare på sakernas tillstånd i den europeiska realpolitikens dopvatten; ”det finns bara två sorters länder i Europa, de små och de som inte ännu förstått att de är små”.

Ekonomiskt och handelsmässigt är den enskilda europeiska nationalstaten sedan flera decennier tillbaka komplett stendöd. Den överlever inte på egen hand. Det är politiska basfakta.

Balkan löstes dessutom i första hand upp av folken och religiös tillhörighet inifrån dessa länder, ofta på grund av det obehandlade krigs- och våldsarvet från 1945, med många orsaker. Det hände helt enkelt.

Vår norske författare här utgör ett sällsynt undantag överhuvudtaget från ett Norge som med sin förorenande och miljöförstörande oljeindustri kan verkligen kosta på sig att leva singel i, fast utanför, den europeiska familjen. Men alla som rest i Norge vet att precis allt i Norge är dubbelt så dyrt. För resten av de europeiska länderna är en sådan lösning både obegriplig och framför allt komplett ologisk.

Skiljelinjerna i de europeiska länderna går idag i de unionella frågorna alltmer mellan en modern vänster-centrisk politisk skiljelinje å ena sidan, gentemot en å andra sidan överemotionell nationalistisk höger som inte litar på andra än sig själva och ofta har mycket att bevisa; dessa högernationalistiska partier har inte på över tre decennier löst några av sina regioners sociala och ekonomiska problem – utan konstant förvärrat dem. De är sina hemregioners dödgrävare sett till hur de i princip aldrig lyckas lyfta sina deputat-regioner till minsta plussiffror. Med över 30 år med berlusconism ser vi det klart i hela länder, här i typlandet Italien.

Så vår norske kollega får fortsätta leva i igloon på lunchpizzan för 300 kronor och en god flaska rödvin för 400 till lördagen, och försöka glömma bort sitt hemlands miljöförorenande exportindustri.

Vore det, ärligt talat, lite rejält mannamod i dessa norska män skulle de kunna stänga ned den norska oljesektorn för gott, hushålla med oljefonderna och bli en normal europeisk unionsstat som alla vi andra.

Men de är för alltför klena att ta de två avgörande besluten i Norge. Det är bara så, helt enkelt.

Läsvärt/lärorikt
https://consortiumnews.com/2025/12/01/europa-ante-novum-bellum-europe-before-the-new-war/

Vilka intressen tjänar förutsägelser om ett tredje allmänt europeiskt krig på drygt ett sekel? Svaret är tydligt: ​​politikerna som har lett Europa in i denna nästan hopplösa situation, säger Uros Lipuscek.

”Europeiska politiker leder återigen – för tredje gången på drygt hundra år – Europa blint in i ett nytt krig.

Otroligt, men sant, det liknar upploppet inför första världskriget. Historia, i Europas fall, visar sig vara en dålig lärare.

Den senaste bekräftelsen på denna krigsdrivning är Europeiska kommissionens nyligen antagna förslag om ett så kallat krigs-Schengenavtal, vilket skulle möjliggöra praktisk förflyttning över europeiska gränser för dess arméer österut, utan att kräva samtycke från enskilda EU-medlemsstater.

Detta strider mot principen om medlemsstaternas suveränitet och Europeiska unionens grundläggande rättsakter. Enligt Kaja Kallas, EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik:

”Europas militära styrkor är snabba att röra sig är avgörande för Europas försvar. Försvarsberedskapen beror i grunden på om man kan få sina stridsvagnar och trupper dit man behöver dem, när man behöver dem. Europa står inför exempellösa säkerhetshot. Argumenten för bättre militär rörlighet kunde inte vara tydligare.”

Diplomati – som förmodligen är hennes kärnverksamhet – har helt glömts bort av den tidigare estniska premiärministern. ”Krig, krig och krigsförberedelser” är idag sloganen för Europas ledande politiska eliter.

I epicentrum för denna utveckling står återigen de två mäktigaste europeiska länderna: Tyskland och Ryssland. Varningen från den tyske ”järnkanslern” Otto von Bismarck, arkitekten bakom den europeiska maktbalansen i slutet av 1800-talet – strax före första världskriget – har glömts bort: att fred i Europa är beroende av stabila relationer mellan Tyskland och Ryssland.

Tysklands nuvarande försvarsminister Boris Pistorius (en man med ryskt namn), vars land förväntas ha Europas starkaste armé inom några år, meddelade att Ryssland redan nästa år kan besluta att attackera några av de mest utsatta NATO-staterna, och säkerligen senast 2028.

Wall Street Journal rapporterade den 26 november att Tyskland för två och ett halvt år sedan utvecklade en hemlig plan för krig med Ryssland. Framgången för denna storskaliga militära operation, med kodnamnet OPLAN Deu, med så många som 800 000 tyska, amerikanska och andra NATO-soldater, skulle – enligt det 1 200 sidor långa dokumentet – bero på infrastruktur som nu intensivt moderniseras. Soldaterna förbereds snabbt för krig.

Den franske arméchefen Fabien Mandon förklarade nyligen, till allmänhetens allmänna förargelse, att Frankrike ”måste vara berett att acceptera förlusten av sina barn” om man effektivt vill avskräcka det ryska ”hotet”. EU:s försvarskommissionär Andrius Kubilius, en ryskfobisk litauisk politiker, delar denna uppfattning. Han skulle förvandla Ukraina till en ny militär gräns, förmodligen för att skydda Europa mot en rysk attack, precis som landet försvarade sig mot turkiska invasioner tidigare. Detta är en av de officiella orsakerna till den nuvarande militariseringen av EU och den deklarerade långsiktiga beväpningen av Ukraina.

Europa måste vinna till varje pris

Den officiella västerländska doktrinen hävdar att Ryssland utförde aggression mot Ukraina och därmed uppenbart bröt mot internationell rätt och FN-stadgan, samtidigt som man helt ignorerar det faktum att kriget är en konsekvens av Natos expansion till det tidigare Sovjetunionen och en grov kränkning av den rysktalande befolkningens grundläggande rättigheter i Ukraina.

Enligt vitboken om europeiskt försvar – Beredskap 2030, som publicerades i mars i år, är Ukrainas framtid grundläggande för hela Europas framtid. Krigets utgång kommer att vara en faktor som avgör EU:s framtid. Europa måste därför vinna till varje pris, anser Kallas och hennes överordnade Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens ordförande. Av denna anledning avvisade koalitionen av så kallade ”villiga europeiska stater”, ledd av Storbritannien, Tyskland och Frankrike, den 28-punkts fredsplanen från USA:s president Donald Trump, som – trots tvekan och täta ställningstaganden – slutligen drog slutsatsen att kriget i Ukraina inte kan vinnas och kan leda till en kärnvapenkonfrontation mellan USA och Ryssland.

Däremot insisterar de ledande europeiska staterna, trots att de tidigare förlorat krig mot Ryssland, på att fortsätta Ukrainakriget tills en nästan omöjlig seger under antagandet att Ryssland annars kommer att attackera Europa.

En nykter person frågar sig i vilken utsträckning sådana påståenden är realistiska, och vems intressen tjänas av förutsägelser om ett nytt, tredje allmänt europeiskt krig på drygt ett sekel? Svaret är tydligt: ​​till politiker som har lett Europa in i dess nuvarande nästan hopplösa situation.

Men även om Ryssland ville attackera Västeuropa saknar landet resurser. För det första rör sig landet mot demografin av ett ”åldrande samhälle”: färre barn, fler äldre och en krympande arbetskraft. Den totala fertilitetsgraden på 1,41 barn per kvinna år 2024 är en av de lägsta på årtionden. Rysslands medianålder är 42 år.

Rysslands betydligt mindre ekonomiska och mänskliga potential – 145 miljoner invånare jämfört med Europas cirka 450 miljoner; Rysslands nominella BNP på cirka 2 biljoner dollar jämfört med EU:s sammanlagda BNP på cirka 16–17 biljoner dollar – indikerar att Ryssland uppenbarligen inte kan genomföra en framgångsrik attack mot NATO:s medlemsstater, även om man skulle vilja.

En annan anledning är att de europeiska NATO-medlemmarna ensamma redan avsätter cirka 380–420 miljarder dollar (2024) för vapen, medan alla NATO-medlemmar tillsammans med USA avsätter 1,34–1,45 biljoner USD.

Ryssland, trots att de var i krig, avsatte endast cirka 149 miljarder dollar till militära utgifter år 2024.

Rysslands president Vladimir Putin avfärdade förra veckan förutsägelser om att Ryssland skulle attackera Nato som ”löjliga” och erbjöd sig att formalisera det i ett icke-angreppspakt.

”Ryssland har inte för avsikt att attackera Europa. För oss låter det löjligt, eller hur?” sa han på en presskonferens i Bishkek, Kirgizistan. ”Vi har aldrig haft några sådana avsikter. Men om de vill formalisera det, låt oss göra det, inga problem.”

Den ekonomiska motreaktionen

De ledande europeiska politiska eliternas iver att fortsätta kriget i Ukraina är delvis ett resultat av EU:s systemiska förfall som demokratisk institution. EU har hittills inte kunnat formulera ens ett enda fredsinitiativ för att avsluta kriget i Ukraina; dessutom står EU inför en allt större avindustrialisering på grund av den helt ensidiga politik som den missriktade strategin med 19 sanktionspaket mot Ryssland förkroppsligar.

Industriproduktionen i Tyskland har till exempel sjunkit till nivåer som senast sågs för 20 år sedan. Många teknikföretag, särskilt tyska, flyttar sin produktion till USA, där affärsförhållandena är betydligt gynnsammare. Med energipriser upp till fem gånger högre för amerikansk import jämfört med ryska, kan den europeiska industrin inte längre konkurrera på den globala marknaden, som i allt högre grad domineras av kinesiska och andra framgångsrika företag från det globala syd. Ledande europeiska politiker, som förlitar sig på en föråldrad exportmodell – bekräftad av den drastiska nedgången i tysk bilexport till Kina – kan inte längre starta en ny utvecklingscykel. Därför har de vänt sig till så kallad krigskeynesianism, baserad på idén att regeringar kan stimulera ekonomisk tillväxt genom ökade offentliga utgifter, vilket inkluderar rustningar.

Beroende på en krigsekonomi

Adolf Hitler följde detta mönster före andra världskriget; och i USA eliminerades konsekvenserna av den stora depressionen endast genom en snabb tillväxt av en krigsekonomi.

Trump har därför, i sina ansträngningar att uppnå MAGA-rörelsens mål, inte av misstag beordrat alla NATO-länder att öka försvarsutgifterna till 5 procent av sin BNP. Europeiska politiska eliter följde denna befallning utan motstånd så att de, genom att skapa en krigisk atmosfär och höga vinster för vapenindustrin, lättare kunde behålla makten.

Eftersom vapenproduktion inte är beroende av marknadsförhållanden – priserna sätts av tillverkare, inte av marknaden eller konsumenterna – blir vapen allt dyrare. Detta gör det möjligt för de största producenterna, till exempel i USA, Tyskland och andra stora europeiska vapentillverkare, att öka den ekonomiska tillväxten och tillfälligt stoppa den ekonomiska nedgången.

I Tyskland kommer den ekonomiska tillväxten i år att vara mindre än en procent för tredje året i rad. Det är därför ingen slump att Tyskland och andra ledande europeiska stater inte är intresserade av att avsluta kriget i Ukraina, utan av att det fortsätter, eftersom de bara kan upprätthålla högre ekonomisk tillväxt baserad främst på vapenindustrin genom att underblåsa spänningarna.

Inom de flesta andra industrisektorer, till exempel inom den en gång så ikoniska europeiska bilindustrin, har EU redan förlorat kampen mot kinesiska producenter. Istället för att investera ekonomiska resurser i forskning och utveckling för civila ändamål kommer europeiska stater främst att finansiera militär forskning. Krigskeynesianism fungerar bara på kort sikt. Detta bekräftas också av det faktum att Rysslands ekonomiska tillväxt också har börjat falla. Detsamma kommer att hända i Europa om några år.

Olika ledare

Den enda vägen ut ur denna kris är ett nytt ledarskap vid rodret för de mäktigaste europeiska länderna och i EU, vilka båda snabbt förlorar legitimitet på grund av sin militarism. Enligt de senaste europeiska opinionsundersökningarna stöds Frankrikes president Emmanuel Macron av mindre än 15 procent av de franska väljarna; premiärminister Keir Starmer av mindre än 20 procent av britterna (där nästan tre fjärdedelar ger honom ett negativt betyg), och Tysklands förbundskansler Frederic Merz, trots att han bara suttit i några månader, stöds endast av cirka 25 procent av tyskarna.

I dessa tre ledande europeiska länder, som befinner sig i allvarliga ekonomiska problem, kommer maktskiften sannolikt att ske inom det närmaste året eller två. Det skulle avsevärt påverka den politiska situationen i Europa. Alltmer militanta politiska eliter förlorar allmänhetens förtroende. Ingen europeisk opinionsundersökning visar att allmänheten stöder krig eller extrem militarisering.

Tysklands ledande oppositionsparti, AfD, förespråkar till exempel ett slut på kriget i Ukraina, en reform av FN-systemet för att återspegla den förändrade maktbalansen i världen, och en demokratisk reform av EU, eller ett tyskt utträde ur EU om detta inte uppnås.

Bild av den första europeiska diktatorn, Ursula von der Leyen vid en NATO-försvarsministersession 2019.
På liknande sätt frikopplade från den politiska verkligheten är de (icke-valda – detta måste betonas) ledande EU-tjänstemännen. De mest drastiska exemplen är von der Leyen och Kallas som är de mest övertygade förespråkarna för militarisering.

I sitt tal om tillståndet i unionen i september i år tillkännagav kommissionens ordförande en rad viktiga förändringar i denna riktning. Om de genomförs kommer EU att bli en auktoritär, centraliserad och militaristisk organisation. Bland annat aviserade von der Leyen ett gradvis avskaffande av principen om enhällighet i större EU-beslut (först inom utrikespolitiken). Att överge denna princip skulle vara det första betydande steget mot att bilda en federal EU-struktur, det vill säga att avskaffa enskilda staters suveränitet.

Små stater skulle hamna i en markant underordnad position, eftersom större länder med större befolkningar skulle kunna bestämma EU:s politik på egen hand. Ungerske premiärministern Viktor Orbán skulle då bara vara en röst som ropar i ödemarken. Von der Leyen förespråkar också starkt att Schengenavtalet införs. I så fall skulle medlemsländerna kunna dras in i krig mot sin vilja (Ungern har redan sagt att man inte kommer att tillåta militär passage genom sitt territorium för en potentiell konfrontation med Ryssland). Hon är för ökad integration av den europeiska militärindustrin och – på grund av växande spänningar mellan USA och EU – en gradvis bildande av en gemensam europeisk armé.

EU håller på att omvandlas från en politisk och ekonomisk union till en militär allians.

Under det uttalade ”åtagandet för demokratisk motståndskraft”, som tillkännagavs av kommissionens ordförande i sitt septembertal, finns den täckande ambitionen att införa generell mediecensur. Åtgärder rör sig i denna riktning, till synes inriktade på att förhindra hatpropaganda eller barnpornografi, vilka inkluderar obligatorisk kontroll av e-post och annan digital kommunikation på internet.

Den ultimata kulmen på den orwellska modellen för ett fullständigt övervakat samhälle är hennes förslag att inrätta en central EU-underrättelsetjänst, ett slags ”europeiskt CIA”, personligen underställd henne. Det är uppenbart att von der Leyen siktar på att bli den första europeiska diktatorn.

Hon och hennes medhjälpare, med stöd och underdånighet från ledande europeiska politiker, förbereder uppenbarligen införandet av en modern europeisk diktatur sui generis . Hittills finns det föga debatt i europeiska medier om dessa alarmerande frågor.

EU bryter isär

De olika ståndpunkterna inom EU angående kriget i Ukraina kommer dock alltmer upp till ytan.
Statsblocket i södra Medelhavsområdet stöder till exempel inte Polen och de baltiska staterna i att öka spänningarna med Ryssland; gruppen av centraleuropeiska länder – Ungern, Slovakien och troligen strax efter de senaste valen även Tjeckien – avvisar ovillkorliga diktat från Bryssel; medan kärngruppen av stater, förkroppsligad av Tyskland och Frankrike, visar sina muskler i konfrontation med Ryssland, delvis på grund av inrikespolitik.

Avsikten hos ”koalitionen av villiga” att konfiskera den ryska centralbankens beslagtagna egendom i Europa fördjupar ytterligare dessa splittringar, eftersom alla EU-medlemsstater, som garanter, kan påverkas.

Istället för diplomati klamrar sig de europeiska staterna fast vid mönster som de en gång övergav under kalla kriget. Detta bekräftas av det faktum att två viktiga europeiska organisationer har åsidosatts: Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA).

OSSE bör bli en nyckelaktör i utformningen av en ny säkerhetsstruktur för fred i Europa, och EFTA är en exemplarisk organisation som främjar omfattande ekonomiskt samarbete och inte har någon ambition att bli en ny överstatlig struktur – till skillnad från EU under dess nuvarande ledning.

EFTA kommer säkerligen att vara ett potentiellt alternativ för EU-medlemsstater som inte håller med om EU:s nuvarande centralistiska och autokratiska inriktning. Motsättningarna inom EU kommer att intensifieras när nya medlemmar antas, eftersom subventionerna till nuvarande medlemmar – särskilt inom jordbruks- och sammanhållningsfonderna – kommer att minska avsevärt.

Det finns en risk att EU följer upplösningens väg, precis som det tidigare Jugoslavien. Europa, som var den dominerande världsmakten i nästan fem århundraden, har halkat ut i periferin, trots att eliten som leder den vägrar att erkänna det. Utgången av kriget i Ukraina kommer utan tvekan att påverka EU.

Fred ligger i både Europas, Ukrainas och Rysslands intresse. Total seger kommer inte att vara möjlig; krigs-keynesianismen kommer att påverka både Europa och Ryssland, vilket framgår av den gradvisa nedgången i den ekonomiska tillväxten även i Ryssland, vilket kan orsaka interna spänningar.

Kriget kommer att ta slut någon gång, men det betyder inte att freden kommer att råda. Med tanke på de helt motsatta ståndpunkterna hos båda krigförande sidorna är det mycket troligt att en frusen konflikt kommer att utvecklas i Östeuropa under lång tid. Den kan bara lösas genom dialog.

Fred i Europa är inte möjlig utan samarbete mellan alla makter. Uteslutningen av Ryssland och Tyskland från fredskonferensen i Paris 1919 fick tragiska konsekvenser för hela världen. Att upprepa detta misstag kunde vara ödesdigert.