Patrik Oksanen illustrerar ett allvarligare problem än sin egen politiska bias: en svensk säkerhetspolitisk offentlighet som blivit skicklig på att avslöja motståndarens propaganda men märkvärdigt blind för sin egen.
Det finns ett enkelt test på intellektuell hederlighet. När Moskva framför ett påstående frågar vi: Är det sant? När Washington, Bryssel eller NATO framför ett påstående måste vi ställa exakt samma fråga. Inte: Vem citerade uppgiften? Har personen intervjuats av RT eller Sputnik? Har han deltagit i en konferens tillsammans med någon med kontakter i Ryssland? Har hans argument återgivits av ryska UD?
Sanning avgörs inte genom umgänge. Ändå har begrepp som ”ryskt narrativ”, ”Kremlvänlig” och ”pro-rysk” fått en närmast magisk funktion i svensk säkerhetspolitisk debatt. När etiketten väl är fastklistrad behöver argumentet inte längre bemötas. Personen har placerats på fel sida och därmed är saken klar.
Patrik Oksanen anses kunnig inom svensk säkerhetspolitik och rysk informationspåverkan. Han är samtidigt senior fellow vid den säkerhetspolitiska tankesmedjan Frivärld och har varit strategisk rådgivare vid Försvarshögskolan. Han betraktar alltså inte den svenska säkerhetspolitiska miljön utifrån. Han befinner sig mitt i den. Detta behöver inte diskvalificera honom men det gör hans egen institutionella bias lika legitim att granska som de ryska kopplingar han så energiskt söker hos andra.
Här uppstår problemet. Den källkritiska skalpell som används mot Moskva riskerar att förvandlas till en smörkniv när den riktas mot Washington, NATO och den egna säkerhetspolitiska miljön. När Anders Romelsjö och andra kritiker beskrivs genom vilka medier som citerat dem, vilka konferenser de deltagit i och vilka ”ryska narrativ” de påstås ha spridit uppstår därför en mycket enkel motfråga:
Var deras sakuppgifter sanna eller falska?
Om Putin säger att invasionen av Irak 2003 byggde på falska föreställningar om irakiska massförstörelsevapen blir detta historiska faktum inte falskt därför att Putin säger det. Om RT intervjuar en amerikansk visselblåsare förändras inte dokumentens innehåll. Om Sputnik citerar en forskare förändras inte forskarens data. Om Romelsjö framför ett argument som även framförts av Moskva har Oksanen inte motbevisat en enda stavelse genom att kalla argumentet ett ”ryskt narrativ”.
Det är guilt by association förklätt till säkerhetspolitisk analys.
Pröva samma metod åt andra hållet och absurditeten blir uppenbar. En analytiker arbetar vid en NATO-vänlig tankesmedja. En annan samarbetar med Försvarshögskolan. En tredje citeras av amerikanska eller brittiska myndigheter. En fjärde förekommer regelbundet i medier vars säkerhetspolitiska världsbild sammanfaller med NATO:s. Har vi därmed bevisat att de ljuger? Knappast! Därför har vi inte heller bevisat att en kritiker har fel därför att Moskva uppskattar vad han säger.
Detta är kärnan i det jag kallar FIRE-principen – Freethinking Internationally Recognized Experts: pröva argumentet, pröva bevisningen, sök aktivt efter motbevis och använd framför allt samma måttstock på den egna sidan som på motståndaren.
Noam Chomsky har under ett helt liv formulerat den moraliskt obekväma princip som vår säkerhetspolitiska offentlighet alltför ofta glömmer: vårt viktigaste ansvar är inte att avslöja fiendens brott. Det är att granska de brott, lögner och maktstrukturer som vi själva kan påverka.
Att fördöma Kreml i Stockholm kostar praktiskt taget ingenting. Att ifrågasätta Washington, NATO eller den svenska säkerhetspolitiska konsensuskulturen kan däremot kosta både anseende och tillträde till offentlighetens finrum.
Just därför är den senare granskningen så viktig. Kontroversen kring OPCW och Douma visar varför. Där fanns interna invändningar och läckta dokument som gav upphov till berättigade frågor om delar av processen. OPCW avvisade kritiken och har senare kommit fram till att det fanns rimliga grunder för slutsatsen att det syriska flygvapnet genomförde klorattacken. Man kan efter noggrann granskning komma fram till att OPCW:s officiella slutsats är den starkaste. Men då skall man visa varför.
Läs gärna OPCW förfalskade rapporter för att skylla på Syriens regering i stället för Väst-stödda jihadister!
Att Aaron Maté, Theodore Postol eller andra kritiker förekommit i medier som västvärlden betraktar som fientliga är inget vetenskapligt motargument. Deras argument måste bemötas med bättre argument och bättre bevisning.
Annars har vi lämnat upplysningen och återvänt till kätteriprocessen.
Det större problemet är att propaganda fortfarande behandlas som om den vore ett främmande virus som kommer från Moskva eller Peking.
Propaganda är inget ryskt genetiskt särdrag. Ryssland bedriver propaganda. Kina bedriver propaganda. Israel bedriver propaganda. USA bedriver propaganda. Europeiska regeringar försöker påverka opinionen. NATO bedriver strategisk kommunikation.
Den främmande propagandan är emellertid lättast att upptäcka eftersom den låter främmande. Den egna propagandan är farligare. Den talar vårt språk. Den använder våra moraliska begrepp. Den intervjuar våra experter. Den citeras av våra medier. Den bekräftar våra förutfattade meningar. Till slut känns den inte längre som propaganda. Den känns som verkligheten själv.
Det är därför västliga dissidenter som Jeffrey Sachs, John Mearsheimer, Chas Freeman och andra behövs. Inte därför att de måste ha rätt i varje detalj, utan därför att ett demokratiskt samhälle som inte längre tolererar kvalificerade invändningar mot sin egen utrikespolitik långsamt förvandlar konsensus till sanning.
Och här blir frågan akut för Sverige. På några få år har vi övergett tvåhundra års militär alliansfrihet, gått med i NATO och genom DCA-avtalet ytterligare integrerat Sverige i USA:s militära struktur. Samtidigt har säkerhetspolitiken alltmer presenterats som ett område där vissa grundläggande slutsatser redan anses avgjorda och där avvikande analyser lätt misstänkliggörs genom associationer.
Just i ett sådant läge behövs mer opposition, inte mindre.
Ryssland skall granskas skoningslöst. Putins lögner skall avslöjas. Rysk informationspåverkan skall dokumenteras. Men exakt samma princip måste gälla USA, NATO, EU, Israel – och Sverige. Vår sida avslöjar deras propaganda. Deras sida avslöjar vår. Båda kallar den egna berättelsen objektiv.
Den intellektuellt fria människan måste vägra denna stammentalitet.
Putin kan ljuga och samtidigt ha rätt i en enskild fråga. Washington kan tala om demokrati och samtidigt bedriva propaganda. NATO kan ha legitima säkerhetsintressen och samtidigt presentera en selektiv historieskrivning. En dissident kan citeras av RT och ändå presentera starkare bevis än en professor vid en västlig tankesmedja. Det avgörande är aldrig vilken flagga som står bakom talarstolen. Det avgörande är vad bevisningen visar.
I ett Sverige som nu befinner sig närmare stormaktskonfrontationen än på generationer är detta inte längre en akademisk fråga. Felaktiga säkerhetspolitiska föreställningar kan få katastrofala konsekvenser. I yttersta ledet handlar det om krig, kärnvapen och människoliv. Därför behöver Sverige inte färre människor som stör den säkerhetspolitiska konsensusen. Vi behöver fler. Inte därför att Moskva skall tros. Inte därför att USA automatiskt skall misstros.
Utan därför att ingen makt skall få kräva vår tro utan bevis – allra minst den maktstruktur vi själva tillhör.
Det är inte pro-ryskt. Det är inte anti-amerikanskt. Det är pro-sanning.
Leif Elinder
Barnläkare (Sverige, Australien, Nya Zeeland), samhällsdebattör
Relaterat.
Om Patrik Oksanens försök att koka soppa på en spik
Oksanen uppmärksammar redaktör Romelsjö i ny bok! Smickrande?!
* Caitlin Johnstone redovisar mer i detalj OPCW:s falsarium, vilket jag hoppas kunna presentera översatt här. Caitlin Johnstone.
* Kompletterande information finns från ett dokument från Courage Courage.
* Här uttalande om de två gascylindrarna från Courage. Courage: 20190227-Engineering-assessment-of-two-cylinders-observed-at-the-Douma-incident
* Ytterligare en intressant rapport. Syria: OPCW Whistleblowers Confirm What We Already Knew. The OPCW Suppressed Evidence Regarding alleged Chemical Weapons Attack.
OPCW har manipulerat uppgifter om gasattacken i Douma. 31/5 2019.
Gasattacken i Douma i Syrien våren 2018 var arrangerad säger ledande USA-expert.
Vad är och vad gjorde OCPW? Är OPCW jävig?
USA-skandal hos OPCW – mottagare av Nobels fredspris 2013.
“Gasattacken i Douma” – lögner för ett krig.
Inte heller OPCW menar att Syriens regering orsakat gasattack.
OPCW rapport kvaddar uppgifterna från Vita hjälmarna, USA & Co om nervgasattack i Duoma, Syrien.
Falsk rapport om gasolyckan i Khan Sheikhoun av läkare från UOSSM som utbildar White Helmets
Tidigare och kommande (?) gasattacker (av terrorister) i Syrien
Svensk expert slår hål på Frankrikes rapport om gasolyckan
Framstående USA-expert:Skedde verkligen en gasattack i Syrien som beskrivits?
Håller USA:s bevis för att Syrien stod bakom giftgasangrepp i Khan Shaykhoun?
Medietystnad när Trumps bevis för gasattacken i Syrien sågas
Rebellerna utförde gasattacken i Ghouta – indikation från FN:s inspektörer
Väst hindrar FN att undersöka gasincidenten i Syrien
Varning till president Trump från säkerhetsexperter i USA
Vem orsakade gasattacken i Syrien?
Storbritanniens ambassadör – Syrien orsakade inte gasattacken
Har Pentagon tränat terrorister i användning av kemiska vapen?
IS och al-Qaida firar USA:s attack och går till angrepp i Syrien
Rapporten om gasattack kom innan Syrien bombade terroristers gaslager
Kemgasattacken i Syrien och journalistikens kollaps
Syrien bombade terroristfabrik för kemiska vapen i Idlib, har tidigare informerat FN om terroristers kemiska vapen
Gasattack? De vanliga lögnerna mot Syrien före fredsmöte?
Seymour Hersh: Obama stoppade Syrien-anfall pga. bevis om att rebellerna utförde gasattacken i Ghouta, Damaskus
Hur Turkiet planerade gasattacken i Syrien med USA:s hjälp
Syriens rebeller planerar ny gasattack
Hersh: Obama stoppade Syrienanfall pga bevis om att rebellerna utförde gasattacken i Ghouta
FN-rapporten om gasattacken i Syrien håller inte.
För en gångs skull, en riktigt bra och vettig artikel.
av Anti-Mirror 20 augusti 2026
Västerländska medier rapporterar att ryssarna plundrar deras bankkonton eftersom de fruktar att staten kan konfiskera deras medel för att ytterligare finansiera kriget. Vad är sanningen i dessa rapporter?
När jag såg att västerländska medier rapporterade att folk i Ryssland bokstavligen stormade bankerna för att plundra deras konton eftersom de fruktade att staten skulle konfiskera medlen för att finansiera kriget, var jag tvungen att skratta högt åt denna förnyade klumpiga propaganda. Der Spiegel hade till exempel rubriken ”Rädsla för konfiskering – ryssar tar tydligen ut miljarder från sina konton”.
Dessa rapporter var inte sanna, de var återigen resultatet av att dagens västerländska ”experter” helt enkelt inte har någon aning om Ryssland. Detta börjar med det enkla faktum att, trots alla påståenden från västerländska medier om att Ryssland är på randen till konkurs och att dess ekonomi snart kommer att kollapsa, har den ryska staten en ganska god ekonomisk position. Ryssland behöver inga tvångsåtgärder för att finansiera kriget. Rysslands statsskuld är cirka 20 procent av BNP, medan den i Tyskland är över 60 procent och i USA till och med 120 procent. Dessutom finansierar Ryssland sin budget med nuvarande skatteintäkter och reserver, medan västländerna måste ta på sig tiotals eller till och med hundratals miljarder euro i skulder år efter år.
Men för att ingen ska påstå att jag sprider ”rysk propaganda” här, citerar jag här i detalj från en artikel i Spiegel som – vilket är tillräckligt sällsynt – förklarar ganska väl vad som faktiskt pågår i Ryssland. I artikeln frågar författaren om rapporterna från västerländska medier faktiskt är sanna, och han besvarar frågan kort och kortfattat:
”Det korta svaret är: Nej. Ryssarna varken får panik eller tömmer sina konton, och bankerna råkar inte heller illa ut. Rysslands förmåga att finansiera kriget mot Ukraina kommer sannolikt inte heller att vara hotad på kort till medellång sikt.”
Det säger allt, men Spiegels redaktör förklarar också ganska väl var rapporterna kommer ifrån:
”Enligt Washington Post är utgångspunkten för rapporterna om den påstådda stormen av konton nya data från den ryska centralbanken. Tidningen skriver att under de två första veckorna i augusti togs motsvarande cirka 3,4 miljarder dollar ut från ryska banker. I juli var det också 7,3 miljarder dollar, efter ett minus på 4,5 miljarder i juni. Dessa summor låter imponerande till en början. Dock motsvarar det totala antalet bankinsättningar från ryska privata kunder mer än 800 miljarder dollar. Och även om nettouttagen för medborgare har varit höga i flera månader, hade det totala antalet bankinsättningar ändå ökat i juni. Med andra ord tar ryssarna ut betydligt mer pengar från sina konton än de gjorde 2025, till exempel. Men det kan inte talas om att plundra besparingar.”
Varför ryssar återigen förlitar sig mer på kontanter
Jag har ofta rapporterat att det i Ryssland – till skillnad från väst – inte finns några restriktioner för användningen av kontanter. Många människor i Ryssland betalar för nya bilar och till och med fastigheter kontant, vilket fortfarande är normalt idag. Trots detta – eller kanske för att det inte finns några restriktioner för kontanter – är betalningar med mobiltelefon eller kreditkort mycket vanligare i Ryssland än i Tyskland, till exempel. I Ryssland sker cirka 80 procent av alla köp kontantlösa.
Men problemen med internet som fanns i Ryssland för några månader sedan och som fortfarande finns med mobilt internet har lett till att ryssarna återigen bär med sig mer kontanter för att kunna betala även om kortterminalerna inte fungerar.
Men det är inte den enda anledningen. I Ryssland är en allmän skepsis mot staten utbredd och eftersom den ryska ekonomin haft problem de senaste månaderna har ganska många små ryska företag glatt tagit emot kontanter, som de förstås inte betalar skatt för. Även om skattesatserna i Ryssland för små och medelstora företag bara ligger mellan 6 och 15 procent, känner många ryska entreprenörer redan att även denna låga skattebörda är alldeles för hög. Och i svåra tider undviker de ibland skatten genom att föredra att ta emot kontanter som kortbetalning. Med andra ord, när den ryska ekonomin har problem, övergår den snabbt till en skuggekonomi.
De nuvarande problemen i den ryska ekonomin är dock den berömda ”gnällandet på hög nivå”, eftersom den ryska ekonomin efter några månaders stagnation redan har vuxit igen och en ekonomisk tillväxt på minst 1,5 procent förväntas för innevarande år. Det här är siffror som Tyskland till exempel bara kan drömma om.
Kort sagt var rapporterna från västerländska medier om en påstådd bankrusning och panik bland bankkunder i Ryssland samt ekonomiska svårigheter för den ryska regeringen återigen vad de varit i åratal: önsketänkande från media och politik i väst.
Ämnet är evigt. I krig går vi inte in som kloka och kunniga.
Men det finns olika roller beroende på vem som agerar. Att starta ett krig eller en invasion är att ha kontroll över händelseförloppet i sin hand, just då. Att konstatera att någon ha gjort det och påbörjat en ny handling, är ju att konstatera. Som passiva betraktare har vi inte den planerade utvecklingen, och vi saknar ett ”säkert facit” riktat framåt.
Det är ju det som är själva intellektuella händelseutvecklingen.
Problemet att ryskspråkiga media är kända för att sedan decennier tillbaka just ljuga omfattande, är välkänt. Det finns ingen lokalt baserad rysk media med experter som vare sig kan eller bör nagelfara händelsernas utveckling. Det är förbjudet att kritisera kriget, som medför att man döms för att ”förolämpa den ryska krigsmakten”. Alltså kan vi räkna bort den faktamiljön.
Jag kikade på vad den kände professor Mearsheimer, boende i ett land med synnerligen bred och fri media precis överallt, och havandes en massa experter och kunniga till hands, hade för stående analyser i detta krig som är inne på det femte året, de var som följer;
Februari 2022: ”Putin kommer naturligtvis aldrig vara så dum att invadera Ukraina, o.s.v….” Denna uppfattning hade också den ryske medlemmen av FN:s Säkerhetsråd Vasilij Nebenzia (Putin överträffade Mearsheimers föreställningsvärld av analyser och hans främste medarbetare i FN hade samma åsikt – båda hade fel);
September 2023: ”Ukraina är dömt under 2023 förlora kriget” (det inträffade inte);
Januari 2024: ”det är helt omöjligt för Ukraina att nu hålla fronten denna vinter” (det inträffade inte);
April 2025: ”Ukraina kommer helt klart att inte klara av att hålla stånd år 2025 ut” (det inträffade inte heller);
Juli 2026: ”Putins styrkor rör sig snabbt framåt” (och så var det inte heller).
Är experter med professorstitlar alltid kunskapens bästa föregångare och med insikter och erfarenheter som de kan använda för att informera sin omgivning? Hittills har denne expert Mearsheimer alltid haft genomgående fel.
Professor Mearsheimer har alltså nu inne på femte krigsåret i praktiken haft fel i sina analyser precis hela tiden.
Han ljuger inte, men han talar däremot inte ryska språket (och på rysk media hade nämligen exakt dessa åsikter de åren hans respektive uttalande föll, märkligt nog), och han är inte militär själv heller.
Krig tycks alltså vara en värld för herrar med killgissningar, och med en professorstitel som åtminstone inte Mearsheimer och hans följare haft minsta nytta av, hans scenarier och insikter har helt enkelt inte inträffat. Inte som lögner, men på grund av helt fel och väldigt bristfällig analysförmåga. Akademiker visar sig inte ha någon magisk kristallkula att spana in i, och absolut och exakt inte professor Mearsheimer. För hans kontroll kring detta krig har visat sig generande usla, ställda mot fakta som inträffat.
Vad är allt detta då ett kännetecken på? Jo, hur västvärlden och dess åskådare och internetkonsumenter av en massa likaledes påståenden och internetdumheter, agerat sedan årsskiftet 2021/2022, i det krig som med Mearsheimers egna ord ”Putin inte skulle vara så dum att han skulle påbörja en krigsinvasion”.
Nu hände det i alla fall. Verkligheten överträffade både propagandan och analyserna.