Nej till ny NATO-bank för krig mot Ryssland

Av Ulf Sandmark, ordförande för Schillerinstitutet i Sverige

 

Kanadas och Luxemburgs premiärministrar, Mark Carney respektive Luc Frieden, föreslår att Nato-mötet 7-8 juli 2026 i Ankara sjösätter en fullständigt ruinerande Nato-bank. Med finansiella metoder som aldrig används för att återuppbygga infrastruktur eller få slut på fattigdom, vill de samla enorma mängder kapital (850 miljarder euro per år) för upprustning till ett krig med Ryssland. Det saknas produktionsförmåga i NATO för vapen och tyska ungdomen ställer inte upp, men nu mobiliserar västvärlden vad de tror är sitt starkaste kort, finanssektorn, för att upprätthålla sin världsdominans.

Men tron på västvärldens banker visar sig inte vara särskilt stor.  De förslår att medlemsländernas befolkningar ska garantera de gigantiska lånesummorna till upprustning. De redan orimliga statsgarantierna för det internationella finanssystemets gigantiska spekulation borde skiljas bort genom bankdelning. Nu ska ”försvaret mot Ryssland” motivera   en utvidgning av statsgarantierna till bankerna för en ny gigantisk skuldsättning för upprustning.

I den signalerande debattartikeln i Financial Times den 25 juni 2026 (https://www.ft.com/content/cef7b1a9 -1ccc-40bd-9e87-cca118a528a3) efterlyste Carney och Frieden att en ny multilateral bank snabbt inrättas inom Västvärldens finanssystem för att oerhörda mängder europeiskt och nordamerikanskt finanskapital ska kunna pumpas in i militärproduktion. Det går hand i hand med City of Londons övergripande plan att göra ett brittiskt-lett Europa till det nya centrumet för deras imperium, komplett med egna kärnvapenresurser, finansiell apparat och oprovocerade krigshandlingar för att förstöra Ryssland och Kina. Samtidigt skall detta hålla deras globala spekulativa finansbubbla på 2,4 biljarder dollar flytande och locka tillbaka USA från sin begynnande frikoppling från Nato och Europa.

Carney representerar Londons intressen som före detta chef för Bank of England och Bank of Canada, och var även chef för det avgörande globala Financial Stability Board (fsb.org). Luc Frieden och Luxemburg representerar de kontinentala kungahusens och andra europeiska superoligarkiska finansintressen.  Deras artikel har rubriken ”Trovärdig avskräckning kräver en ny Nato-bank” och förklarar: ”Kärnan i avskräckning är trovärdighet. Sedan Rysslands olagliga invasion av Ukraina har Natos allierade kommit långt när det gäller att stärka sin militära kapacitet. Men det räcker inte. Trovärdig avskräckning kräver mer, den måste backas upp av finansiell och ekonomisk makt.”

I Hjalmar Schachts efterföljd

Carney och Frieden vill att man omedelbart skall inrätta en ny multilateral bank, utformad av experter från den anglofila NATO-tankesmedjan Atlantiska rådet och med huvudkontor i Kanada som är inom det brittiska samväldet, för att bevilja finansiering på cirka 1 biljon dollar per år – till krig! De kallar den ”Banken för försvar, säkerhet och motståndskraft” (Defense, Security and Resilience Bank – DSRB), men ett mer ärligt namn vore Internationella Ödeläggninsbanken.

”Vår förmåga att mobilisera kapital måste vara lika pålitlig som våra väpnade styrkor. Lösningen är en djärv multilateral lösning: inrättandet av en bank för försvar, säkerhet och motståndskraft (DSRB)”, skriver de.

Det motsvarar Bank of Englands Montagu Normans och den synarkistiska bankelitens beslut på 1930-talet att medvetet backa upp Tysklands riksbanksordförande, liberalen Hjalmar Schacht, att stödja Hitlers väg till makten och bli hans ekonomiminister med ansvar för upprustning. Det var för denna upprustning som Tyskland genomförde sin ekonomiska åtstramning med först frivilliga arbetsläger, beredskapsarbeten, som allteftersom krisen blev värre genomdrevs den med alltmer fascistisk våldsmakt, eutanasi av handikappade och koncentrationslägrens fasor.

Helga Zepp-LaRouche, grundare av Schillerinstitutet, förklarade vad detta innebär vid det 160:e veckomötet i Internationella fredskoalitionen den 26 juni: ”Det är precis vad (Hitlers centralbankschef) Hjalmar Schacht gjorde under täckmantel av ”Metallforskningslånen” (MEFO-växlarna). Man skapar pengar ur tomma intet för att finansiera en krigsmaskin, men när dessa lån sedan förfaller till betalning ökar trycket att faktiskt lösa in dem med krig, och det blir en självuppfyllande profetia.”

Zepp-LaRouche tillade att en biljon dollar per år ”kommer att utlösa hyperinflation, och det kommer att bli dödsstöten för det finansiella systemet, eftersom dessa pengar inte går in i den reala ekonomin; de går i stället till förstörelsen av reala tillgångar, eftersom militärproduktion inte är en del av den verkliga produktiva ekonomin”, utan rent slöseri.

Natos generalsekreterare Mark Rutte står helt bakom bankförslaget. ”Vi befinner oss i de tidiga stadierna av en försvarsindustriell revolution”, utropade han inför en publik vid Atlantiska rådet den 25 juni. President Donald Trump har också fått förslaget och skröt inför reportrar i Vita huset den 23 juni om att han pressar amerikanska biltillverkare att ställa om till vapenproduktion. ”Vi ska tillverka vapen… Vi satsar verkligen stort och kraftfullt ekonomiskt på vapenproduktionen, och vissa av biltillverkarna… de håller på att avtala om att tillverka missiler.”

Dessa politiker följer beslut fattade i okända församlingar bakom Carney och Frieden. Ska de svenska politikerna haka på även denna Natopolitik? De har redan beslutat om ruinerande gigantiska vapenaffärer och oerhört riskfyllda militära samarbetsavtal utan föregående offentlig debatt.

Bankförslaget kommer från Atlantiska rådet

Carney har redan i april 2026 offentligt redogjort för idén om NATO-banken DSRB, då han meddelade att den skulle ha sitt säte i Kanada och att arbetet med att utarbeta en grundstadga hade inletts, med hjälp av flera banker, däribland JPMorgan, Deutsche Bank och Royal Bank of Canada. Idén till DSRB kom egentligen från Rob Murray vid Atlantiska rådet, som den 13 december 2024 publicerade en artikel av Murray om hans förslag.

NATO behöver ytterligare 850 miljarder euro per år – det vill säga strax under en biljon dollar per år – för att finansiera den militära upprustningen, hävdade Carney i sin debattartikel i Financial Times. Problemet är, skrev han, att ”reglerna för kapitalförvaltning hindrar försvarssektorn från att få den finansiering i den omfattning som behövs från privata banker”. Kommersiella banker kan endast låna ut ”cirka 12 euro för varje euro i kapital till försvaret, (medan) DSRB:s multilaterala garantistruktur kommer att göra det möjligt för dem att låna ut mer än dubbelt så mycket”. Han föreslår att detta ska åstadkommas genom att säkerställa att DSRB erhåller en AAA-rating genom att ha fullt stöd från de berörda regeringarna, ”vid behov”.

Londons plan B: Hjalmar Schacht på steroider

”Genom att utfärda lånegarantier till privata finansinstitut kommer DSRB att spela en nyckelroll för att minska risken för den privata sektorn och göra det möjligt att locka in betydande mängder ytterligare kapital till försvarsförsörjningskedjorna.” Med andra ord kommer enorma mängder spekulativt finanskapital att kanaliseras in i militär produktion, med stöd av statliga garantier, dvs. från skattebetalarna

Det innebär med andra ord att enorma mängder spekulativt finanskapital kommer att kanaliseras in i militärproduktion, med statliga garantier som säkerhet, vilka i sin tur finansieras genom att plundra levnadsstandarden hos de berörda befolkningarna – precis som skedde under Schacht fast på steroider.

Carney föreslår att hans nya DSRB ska lanseras vid det kommande Nato-toppmötet i Ankara den 7-8 juli i år, och sedan vara i full drift inom 12 månader. ”Kanada och Luxemburg är stolta över att leda detta arbete”, och avslutar: ”Vi tror att detta kan bli ytterligare en milstolpe i Nato-partnerskapet och inleda en ny era i de transatlantiska relationerna. Tillsammans kommer vi att omvandla finansiella garantier till säkerhetsgarantier och finansiering till avskräckning” – och, skulle man kunna tillägga, förvandla planeten till ruiner.

Men tänk om den där biljonen dollar per år inte skulle kanaliseras till förstörelse, utan till utveckling? Tänk om USA och europeiska nationer skulle ansluta sig till länderna i det globala syd och investera i stora infrastrukturprojekt, som både nord och syd behöver? Tänk om vi skulle samarbeta med Kina för att utrota fattigdomen globalt? Tänk om vi skulle anta påve Leo XIV:s utmaning att lösa migrationsproblemet genom att erbjuda produktiva arbetstillfällen och en värdig levnadsstandard för människor i deras hemländer?

Tänk om vi, i stället för Carneys ”Internationella ödeläggningsbank”, skulle öka Sveriges samarbete med följa Lyndon LaRouches förslag om att samarbeta i en internationell  utvecklingsbank likt de som startats av BRICS, Shanghai Cooperation Organization, m.fl. nya samarbetsorganisationer i Globala Syd, som varje år skulle sikta mot att ge ut, inte en, utan tiotals biljoner dollar i riktad kredit för produktiv ekonomisk verksamhet?