Vägen som en gång säkrade stabilitet för Finland paketeras om. Stubbs version erbjuder Ukraina bara en sak: oändligt krig som en NATO-utpost
Av Alexander Bobrov, doktor i historia och chef för diplomatiska studier vid Institutet för strategisk forskning och prognoser vid RUDN-universitetet, författare till boken ”Rysslands stora strategi”.
Publicerad i RT, den 22 augusti. Översatt av Rolf Nilsson.
Vid Washington-toppmötet på måndagen stack en gäst ut. Det utökade mötet med euroatlantiska ledare – som hastigt sammankallades i Vita huset direkt efter Donald Trumps möte med Vladimir Zelenskyj – samlade de vanliga tungviktarna: USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och ledarna för NATO och EU. Ändå satt vid samma bord någon som vid första anblicken knappast verkade höra hemma i den maktklubben: Finlands president Alexander Stubb.
För en utomstående kunde det ha sett konstigt ut. Varför blev den finske ledaren inbjuden när ledarna för Polen, Ungern och de baltiska staterna inte blev det? Svaret ligger inte i protokollets artighet utan i den roll Stubb nu spelar. Hans närvaro var en påminnelse om en man vars karriär förkroppsligar hela projektet med ”eurotlantisk solidaritet” – ett projekt som nu är under press sedan Trumps återkomst till Vita huset.
Stubb är en kosmopolit i alla avseenden: en svensk-finländare, gift med en britt, utbildad i South Carolina, Brügge, Paris och London. Stubb, en golfare som knöt an till Trump på greenen, men också en erfaren utrikesminister i slutet av 2000-talet, har blivit en sällsynt sorts rådgivare – någon som Trump lyssnar på i europeisk säkerhet i en administration där karriärdiplomater är nästan frånvarande.
Det är talande att toppmötet i Washington inte producerade ett amerikanskt ultimatum som tvingade Ukraina till ett fredsavtal med Moskva. Istället låg fokus på att utforma säkerhetsgarantier för Kiev – ett alternativ till Natos artikel 5, eftersom medlemskap i alliansen inte längre är aktuellt. Och bakom den förändringen, misstänker många, står Stubb. Han håller i tysthet på att bli arkitekten bakom ett nytt västerländskt säkerhetssystem, byggt på en öppet anti-rysk grundval.
Stubbs ”Finlandisering 2.0”
I Washington formulerade Stubb sin vision i en fras som snabbt blev viral: ”Vi hittade en lösning 1944 – och jag tror att vi kan hitta en år 2025.” Han anspelade på Finlands fredsavtal med Sovjetunionen efter andra världskriget och föreslog att Ukraina kunde följa en liknande väg.
Men här är haken: Stubbs version av ”Finlandisering” har föga likhet med det ursprungliga konceptet. I hans modell skulle Ukraina följa Finlands förmodade exempel – gå med i EU:s och NATO:s strukturer, bli en del av den västerländska ekonomiska och militära infrastrukturen och i praktiken förvandla sig till en framåtriktad operationsbas mot Moskva. Den visionen förutsätter ett militariserat samhälle, avskalat industriell potential och definierat av en etnonationell identitet utformad för att stänga ute ryskt inflytande genom den rysktalande befolkningen.
Detta är inte Finlandisering. Det är dess motsats.
Den ursprungliga modellen, som myntades under kalla kriget, beskrev något helt annat: ett litet land som utnyttjar sin geografi för att leva i fred med sin mäktiga granne.
Finland accepterade efter 1944 tuffa kompromisser – de avstod 10 % av sitt territorium, förklarade neutralitet och övergav drömmen om etnisk exklusivitet. Belöningen blev stabilitet, välstånd och möjligheten att fungera som en bro mellan öst och väst. Helsingfors blev en symbol för avspänning 1975 när man var värd för CSSE:s slutakt (se här, ö.a.), en milstolpe i kalla krigets diplomati.
Finlands ekonomiska boom – från Nokia till Valio, från Stockmann till Tikkurila – var rotad i just den balansgången: handel och samarbete med båda blocken, och särskilt med närliggande Leningrad. Neutralitet gjorde det möjligt för Finland att spendera mindre på vapen och mer på smör, och det valet lönade sig.
Kunde en sådan modell ha fungerat om den finska ledningen 1944 hade fördubblat sin nationalism? Nästan säkert inte. Det krävdes marskalk Mannerheims pragmatism – och hans kompromissvilja – för att ge Finland en hållbar framtid.
Verklig finlandisering som Ukrainas enda utväg
Det är därför Stubbs retorik är vilseledande. Den verkliga finlandiseringen – inte hans omdöpta version – kan mycket väl vara den enda vägen för Ukrainas överlevnad och återhämtning.
Det innebär att erkänna fakta på plats. Det innebär en neutral, icke-kärnvapenstatus. Det innebär att förkasta nynazistisk ideologi och att bygga ett multietniskt samhälle där rysktalandes rättigheter skyddas (liksom andra minoriteter som den ungerska, ö.a.). Det innebär att diversifiera handeln, inte bara västerut utan även österut.
Detta är inte en ”lista med ryska krav”, som västerländska kommentatorer kan hävda. Det är ett recept för ekonomisk återhämtning – hämtat från Ukrainas egna grunddokument. År 1990 definierade Kievs suveränitetsförklaring landet som neutralt och icke-kärnvapen-makt. Som Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov nyligen påminde om, om Ukraina överger dessa principer i strävan efter NATO-liknande garantier – inklusive kärnvapenutplaceringar – kommer själva grunden för erkännandet av dess oberoendeförklaring att kollapsa. Det skulle skapa en helt ny strategisk verklighet.
Enkelt uttryckt: Ukraina står inför ett val. Antingen omfamnar det verklig finlandisering – neutralitet, balans och välstånd – eller så accepterar det Stubbs förvrängda version och blir en permanent frontlinjestat i ett västerländskt krig mot Ryssland.
Donera gärna med Swish till 070-4888823.
Intressant rubrik och en kan undra om Stubbs resonemang kan jämföras med Carl Bildts ignoranta attityd och förvriden faktaorientering.
Kommentarfältet belyser situationen som är allt annat än fördelaktig för Sveriges tidigare statsminister och utrikesminister.
”John Mearsheimer DESTROYS Swedish Politician in Debate on Ukraine-Russia War”
Thinker Folks
Nylig presskonferens hörde jag där CIAs svenska operatör Carl Bildt tillsammans med överlyckligt flinande försvarsminister presenterade resultatet av Säpos verksamhet och såsom det förmedlades handlar det om att utöka verksamheten till att omfatta civila insatser, vilket betyder rättslöshet för medborgarna.
Skulle detta kunna bland annat förklara demonstrationen i morgon, på en vardag, med bild av bl a den mördade statsministern som huvudfiguren, eftersom det handlar om samma datum som hans dödsdatum.
Något självaste Carl drängen Bildt inte kunne minnas hur han fick reda på den omvälvande nyheten.
Det är så de jobbar dessa civila insatsgrupper mellan dess att andra civila åtar sig uppdrag i olika sammanhang för att kontrollera/ manövrera oliktänkande.
Det finns inga undantag: tåg/bussar/banker/digitala bokningar/bibliotek/läkare/sjukvård etc.
Övervakning med droner och all digitaliserad avlyssning är standard
Sverige är belägrat av vansinnets marodörer: Carl Bildt och hans underordnade ”Hitman” Pål Jonson.
Att utreda Sveriges statsterror i Stockholm borde vara nödvändigt. Med det i tanke att den förstnämnda cyklade genom stan några timmar efter terrorn och gav folk bevis för att han visste att det inte skulle hända något mer. Kan det ha varit roligt att cykla i lite blodfärgad asfalt och uppleva skräckens stämning? Det är bara terrorister som gör det (return to the place of crime).
Här är länken och kommentarerna.
https://m.youtube.com/watch?v=yTFU7EKCmQ0
Sionistbolsjevikerna i washington/’city’ utnyttjar nu maximalt det faktum att, när de styrde bolsjevikunionen fram till 1947 (året då Stalin slängde ut dom) så anföll de och hotade alla länder (trotskij sa att Europa och Ryssland ska bli slavläger..). Efter 1947 (året då sionismtroskjismen förklarade krig mot kommunismen, och sedan därpå bildade nato som är rotschildrnas/rockefellarnas privatarme’) och delvis innan (roosevelt hade 80% trotskjister i sin admin), flydde de i panik till bl a Usa och ockuperade washington (i ’city’ of staden London var de redan cementerade). Och nu maskerar de sina historiska brott genom att skylla på dagens Ryssland, det de själva gjorde mot ryssar och ukrainare, georgier, uzbeker och Krimbor.
Knipslugt..javisst men frågan är hur i he….e det kan komma sig att så många politruker i väst kan ha blivit politruter. Är det rentav så att de (merz, stubb, kristersson, sanna marin, leyen, starmer, blair, bushs etcetcetc) är släktättlingar till huvudklanerna och är programmerade och komprometterade att förråda västländerna och kratta mane’gen för ett New world disorder. T ex är ju schwabben en rotschildare..el var det en rockefellerare. Nm rotschild svor att han inom 100år skulle förinta Ryssland, detta var 1815, när tsaren torpederade möjligheterna för rotschildarna att fixa til sitt första nwo..Wienkongressen kallad. Detta ’lyckades de med 1917. Därefter slängde Stalin ut dom, Kalla kriget satte de igång och höll igång det till 1990 (att förlänga konflikter är en annan ’specialitet’ de lagt sig till med). Mellan 1991 och 1999 körde de sitt ”Operation Hammer” för att återigen försöka krossa Ryssland och väst. År 2000 tog det stopp, men det gick nästan 15år innan Putin var tvungen att göra samma sak med fariseerna som Stalin gjorde, slängde ut dom. Och här står vi idag..Palestinierna lider under deras ok, snart dags att Venezuela mobiliserar, väst i kaos…el som El Salvador president sa; ”they are destroying by design”
”Finlandiseringens epok” för Ukraina har sedan många år upphört.
Med Budapest-memorandumet tecknat år 1994, då Ukraina skrev under sin status som icke-kärnvapeninnehavande nation, och överlämnade då som världens tredje ”kärnvapentätaste innehavare” till Rysla federationen.
I eftergiften ingick också att Ryska federationen, Amerikas Förenta stater och Storbritannien internationellt stod som garanter för Ukrainas säkerhet, inklusive invasioner och krigsanfall.
När nu det hände 20 år senare, med början år 2014; så stod där staten Ukraina inför ett revanschistiskt, högernationalistiskt och aggressivt putinistiskt Ryssland. Efter invasionskrigets (från februari år 2022) med försök att inta hela landet misslyckades avgjort, tack vare Ukrainas träning och förberedelser från Europa och Nato, har landet insett att Budapestmemorandets lydelser inte alls vill efterlevas av den store härföraren i Kreml.
Anledningen till att den andra kärnvapeninnehavaren inom Unionen däremot inte skrev under detta memorandum år 1994, var Frankrikes president Francois Mitterrand, Europas politiske Nestor som då tjänstgjort i politiken i väl över 60 år.
Mitterrand varnade den ukrainske presidenten Kravtjuk med orden: ”unge man, de kommer att bedra er”. Europa visste redan år 1994 vad ”säkerhetsgarantier” innebar givna av en stormakt som den ryska.
Någon ”finlandisering” för Ukrainas del är sedan länge över på Ukrainas agenda.
Om Ukraina är osäkert, är också resten av oss andra länder vara likaväl osäkra. Det övriga Europas säkerhet sammanfaller i dag med Ukrainas, eftersom det putinistiska styret avser att upphäva hela den internationella lag för Europas säkerhet som Helsingfors-traktaten från år 1975 utgör: bland andra statsgränsernas okränkbarhet med våld, som är internationell lag och som Ryska federationen helt godkänt och dessutom är garantmakt för i både FN och genom såväl Helsingforstraktaten ocj Budapest-memorandumets lydelser från 1975 respektive 1994.
Ukrainas plats är självklart numera som en säker del av den europeiska familjen av demokratier och rättsstater. Krigsbrotten och brotten mot freden är redan den ryska stats- och militärledningen efterlysta för i Internationella brottmålsdomstolen i Haag. De amerikanska Förenta staterna har numera dessa dagar gått med på att förbli en av säkerhetsgaratörerna i det Ukraina som efter kriget självklart måste ha och få en mycket stark försvarsorganisation där Amerika skall bidra med övervakning av luftrummet och en sammanhållande kommandoroll för de europeiska och andra länder som kommer att placeras i Ukraina efter krigets slut, förhoppningsvis genom ett undertecknat fredsavtal.
Sedan kommer naturligtvis frågan upp om materiellt krigsskadestånd för att bygga upp Ukraina på nytt. Ukraina är och förblir en, som man är redan nu, starkt och fullt involverad stat i de europeiska politiska och säkerhetspolitiska strukturerna. De är alla vi européers allierade och förtrogna, i fred som krig.
Putinismens avsikt är numera i sig att det ryska riket skall ha så dåliga och närmast helt ned- och avstängda förhållanden vis-a-vis resten av Europa, en slags politisk järnridå, där handel och övriga kontakter fryses med till ett närmast minimum.
Ukrainas väg till Europa är stark och given. Och den blir knappast halvdant finlandiserad.
President Stubb var i Washington och är numera tydligt en av Trumps europeiska förtrogna, och som Nordens ende statschef i EU-frågor, som medverkar för Nordens del, gör han det med den tyngre posten som just statschef, då övriga Norden skickar ”lägre höjdare” (regeringschefer = premiär-/statsministrar). Finlands president är oftast ansvarig för Finlands utrikesärenden, och var därför utvald av både Washington som på vår unionsnivå som en av de lämpligare att skicka till Washington. Frankrike har samma dagordning: statschefen sköter utrikesfrågorna även representativt och beslutsmässigt, inte franska utrikesministern.
Att Stubb även oftare nu föredras som Trumps diskussions- och golfpartner är en stor europeisk fördel för oss alla i Europa. Det verkar som Trump har en lätt politisk bromance med Stubb, faktiskt.
Toppmötet i våras i Vatikanen i samband med påve Franciskus begravning, gav en stark och synlig politisk förändring för Trump i de ukrainska-ryska krigsfrågorna. Vi vet inte vad som faktiskt hände – men Trump-sidan mjuknades upp, och sedan dess har bland annat Stubb inräknats som en person amerikanske gärna lyssnar till. De lär ringa varandra minst en gång per vecka i strategiska som taktiska samtalsämnen. President Stubb har verkligen stärkt vår europeiska position även för den amerikanska sidan.
Med Stubb vid förhandlingsbordet är han en stark garant för att hindra finlandisering för Ukrainas del. Ukrainas försvar kommer för långa decennier framöver att vara integrerat och intensivt samkört med övriga Europa liksom med Kanadas och med Washington.
Ukraina ligger idag de facto i Europas säkerhetspolitiska och militära intressesfär där det nu sköts om ganska väl, precis som en inofficiell Nato-medlem, som ju faktiskt också Sverige var i många decennier rent militärstrategiskt som de facto-medlem i krigsplaneringen. Nato har förmodligen även noga planerat allt från fortsatta invasionsfösök in i Ukraina, till en fullständig ockupation och tillsättande av en putinistisk Quisling-regim i Kiev. I det avseendet är Ukrainas status som potentiellt framtida ”neutral” ett minne blott, precis som det de facto helt försvann för Sveriges del redan på 1960- och 1970-talen, där Sverige faktiskt ingick i en komplicerad men hemlig struktur och krigsplanering inom Nato. Ukrainas är idag förmodligen ännu mer integrerad nu, än vi i Sverige någonsin var innan det svenska Nato-medlemskapet.
Den som känner ukrainare i sin närhet som i ukrainska vänner och kontakter, vet vilken sida de alla valt. Jag har själv en hel del ryska vänner och kontakter som hejar på Ukraina, för att på så sätt bli av med den putinistiska regimens ockupation i det ryska hemlandet.
Ukraina är idag i det närmaste helt europeiserat. Och dess befolkning har ingen vilja och förhoppning att byta ut den mot styret av och från en högernationalistisk, maffiaekonomisk gangsterstats planer för deras hemland.
Det måste västvärldens lurade putinister förstå.
In your dreams ”Johan”!
Det löjevckande europahuset beskrivs utmräkt av Escobar så här:
”A ghastly Ariadne’s thread connects the current, appallingly mediocre European political elites – aspiring mini-Minotaurs lost in their own labyrinth. The BlackRock Chancellor in Germany comes from the British occupation zone of Germany, the grandson of a Nazi. The Nazis were successfully built up by Britain to position Germany as its proxy in a perpetual war against Russia.
The appalling Toxic Medusa in Brussels also comes from the British occupation zone of Germany: a noble family with Nazi background. Her “noble” husband is even worse, descending from war criminals.
Le Petit Roi in France, universally despised, is a lowly messenger of Banque Rothschild, financier of British kings and queens since the 18th century.”
Källa: Strategic Culture 250827
Som vanligt, Johan, bara önsketänkande. …Jag har själv en hel del ryska vänner och kontakter som hejar på Ukraina, för att på så sätt bli av med den putinistiska regimens ockupation i det ryska hemlandet…. Hur många är ni? 5 stycken? Eller låt oss hoppas 50? Lugn Johan. Ryssarna kommer att krossa nazister/fascister i Ukraina. Det kan varken du eller dina ryska vänner påverka. Inte ens nynazisterna i Europa kan ändra på det.
”Inte ens nynazisterna i Europa kan ändra på det.”
Den var bra.
Det är just så den Europeiska Unionen ser ut.
Men dess egna Liberala Styre har skapat denna ”app” själva som till sin egen stora fasa som givit dem en rejäl huvudvärk.
Demokratin borde veta att även deras medicin också ger biverkningar.
Pratar du om washington/’city’…som gangsters alltså..
”Europa har spårat ur så mycket att dess politiker nu ser diplomati som förräderi, säger statsvetaren Glenn Diesen. Man tänker inte prata med Ryssland oavsett vad, oavsett att Ukraina förlorar kriget. Man tänker slåss till den sista ukrainaren.
Det är den norska statsvetaren Glenn Diesen som fortsätter kritisera Europas hantering av Ukrainakriget.
Trots att man förlorar kriget, vägrar man ta till diplomati och samtala med Ryssland. Man ska kriga oavsett vad, man ska kriga till den sista ukrainaren.
”Europeiska ledare vägrar sitta ner och prata med Ryssland trots att man förlorar proxykriget, och 69 procent av ukrainare vill ha omedelbara förhandlingar för att avsluta kriget. Ropet ’stå med Ukraina’ är nu en förskönande omskrivning för ’slåss till den sista ukrainaren’”, skriver Glenn Diesen i ett inlägg på X och fortsätter:
”Dödstalen på den ukrainska sidan kommer stiga dramatiskt de närmaste veckorna och månaderna när frontlinjen kollapsar, men dessa ledare envisas ändå med att krig är fred och att diplomati är förräderi”.
”revanschistiskt, högernationalistiskt och aggressivt putinistiskt Ryssland.”
Det låter som det är Ukraina och inte Ryssland du talar om.
Därför det var just så det började i Ukraina långt innan.
Eller är Azov, Svoboda och Högra Sektorn namn hämtade ur bara luften?
Sedan 2014 med den kollektiva Västvärlden aktiva hjälp bara eskalerade tills Västvärlden fick slut på krut.
Där är vi nu, Västeuropa förmår inte längre utan bara pratar och hotar om än det ena och än det andra samt ett USA som liksom i Afghanistan upplever det meningslösa och vill dra sig ur konflikten.
Jag tror kriget mot Ryssland kommer få ett snöpligt slut.
Inte för Ryssland men desto mer för EU.
Och Europeiska Unionen som inte ens är enig och några av länderna Ungern, Slovakien, säkert någon mer, sätter sig på tvären.
Det folkliga stödet för kriget mot Ryssland ser också ut att avta och den svenska Borgerliga Regeringen börja inse de kommer få allvarliga problem med valet nästa år.
Folk är uppenbart missnöjda med vad som erbjuds.
Den offentliga Demokratin i Sverige har väl bara en sista chans och det är strö pengar över folket och köpa deras röster med deras egna skattepengar.
Det är som det står i dikten:
”Han köpte sin kärlek för pengar därför för honom fanns ingen annan kärlek att få”.
”Det måste västvärldens lurade putinister förstå.”
Eller rent av månadens skämt 😂😂😂
Jag håller med en del kommentarer från tidigare år om att Johan de Naucler påminner om en typisk Trotskist. Han förnekade kanske det vid ett tillfälle men jag tror inte att hans uppdrag främst är att kämpa för Trotsky’s öppet uttalade mål.
Utan det handlar, efter min förmodan om att kämpa för det anglosaxiska imperiet för att skydda Sveriges ekonomi från repressalier som någon fruktar om denna välinformerade blogg synes för frispråkig.
Att kämpa för det anglosaxiska imperiet var precis vad Trotsky och hans sympatisörer gjorde. Ofta bakom en rökridå som kunde lura många i grunden välmenande.
Oligarkin är intelligent i sitt val av agenter och var tidigare svårare att genomskåda.
Med tiden borde det bli allt lättare kan man tycka.
’Johan’ är ’johan’ men tror inte det är så många som har full vetskap om det interna hatet från trotskjisttalmudernas sida vv kommunisterna (efter 1947). Tror heller inte att så många känner till att det fanns 700 000 av de sk Gröna, som bröt sig loss ur bolsjevismen på 20talet pga sveket mot ryska och ukrainska folket. Det var som bekant inte ryssar och ukrainare, som bolsjevismen bestod av, utan..trotskjistdayanister (moshe dayan var knappt några år, men har satt sina spår..som trotskij, neoconister och övr av ligister). Inte märkligt att Mcharty aldrig fick erkännandet att det ’kryllade’ av kommunister i washington..för det gjorde det ju inte. Det kryllade däremot av bolshjeviktrotskjister, numera neoconsionister
Det var britternas Rhodes stipendiater och Fabianer (med logotyper föreställande dels Ulv i fårakläder och dels sköldpadda symboliserande att de ämnade tålmodigt infiltrera tills det var dags att ta över) som låg bakom att det inte gick att komma åt stödet till kollektivism i USA.
.
Chicago Tribune skrev avslöjande om det 1951 men sen blev det tyst igen.
Vid den tiden kom även en nytryckning av avslöjandet om Frimurarna där det då bortglömda originalet var från 1885. Så det var en kort stund av öppenhet.
.
Kollektivism är en brett omfattande term som omfattar flera olika varianter av socialism.
McCarthy hade redan fasats ut när han sent omsider insåg att det som han kritiserat inte styrdes från Sovjet utan från Storbritannien. Han dog kort efteråt.
Rhodesstipendiater tränade i Oxford och med livslång lojalitet till Storbritanniens planer tillhörde generellt intelligentian och tog upp strategiska positioner i USAs maktstruktur. Ett belysande exempel var den roll som spelades av en centralt placerad bibliotekarie som kunde rensa ut litteratur som av Storbritanniens elit bedömdes olämplig för amerikaner att känna till .
Stödet för kollektivism kom från Ford’s och Carnegie’s stiftelser. Målet var världsregering under angloamerikanska etablissemanget’s kontroll.
Båda de anglosaxiska elitsällskapen Skull and Bones och det som var fortsättningen på Cecil Rhodes anglosaxiska elitsällskap hade målet världsregering genom den hegelianska taktiken att driva på radikaler från höger och vänster mot varandra.
.
Och inte många av de källor du litar på förklarar det.
Intresset för att genomskåda anglosaxerna är svagt utvecklat.
Det är som om en cutoff träder i funktion i hjärnan när det inte handlar om en viss grupp.
Men anglosaxiska eliten vet vad de gör när de undanhåller sanningen och matar oss med en enögd förklaringsmodell. Samma modell som McCarthy litade på ända tills det för sent gick upp för honom att han varit lurad.