Observationer från Västbanken: det judiska ”överhöghetsmonstret”kan inte hållas tillbaka

Bosättare från bosättningen Har Bracha kastar stenar på palestinska bybor från Burin under beskydd av den israeliska armén, 19 april 2011. (Foto: Wagdi Eshtayah/APA Images)

Två människorättsaktivister brukade hoppas att Israel kunde reformeras, men inte längre. ”Idag är det en enda solid massa av destillerad ondska”, skriver människorättsadvokaten Michael Sfard.

Mondoweiss

Av DAPHNA BARAM och MICHAEL SFARD, den 12 augusti

Mondoweiss-Redaktörens anmärkning: Följande meddelanden delades offentligt på författarens Facebook-sidor och publiceras här med tillstånd.

Min vän Michael Sfard, en av de bästa människorättsadvokaterna i Israel och en mycket begåvad författare, skriver om förlusten av hopp bland människorättsutövare. Läs hans ord, till vilka jag tillägger:

Min yrkesväg korsade Michaels i liknande praktiker för många år sedan. Jag var advokat på Lea Tzemels advokatbyrå i Jerusalem när han var juridisk korrespondent för Ha’aretz Groups Jerusalem-veckotidning Kol Ha’ir. Sedan blev han människorättsadvokat, och jag gick in i journalistiken och blev nyhetsredaktör för samma veckotidning. Min första nyhetsartikel någonsin skrevs i samarbete med Michael. Det handlade om det som då chockade oss fullständigt: det visade sig att den dåvarande ordföranden för organisationen för medborgerliga rättigheter i Israel (ACRI), Ruth Gabizon, uttryckte sitt stöd för tortyrpraxis.

Den förlust av hopp som människorättsaktivister känner var aldrig ett stort hopp till att börja med. Och i efterhand kan vi förmodligen båda hålla med om att stunder som den ovannämnda var under de goda tiderna. Eller åtminstone var det mer hoppfulla tider. Bara det faktum att vi visste att detta var en historia värdig förstasidesrubriken innebar att vi hade en viss tilltro till de värderingar en medborgarrätts-organisation borde stå för. Vi hoppades att det israeliska samhället kunde förbättras.

Det var alltid, som Gandalf kallade det, ”en dåres hopp”, men även under de mycket mörka dagarna av den första intifadan (1987-1993) kunde man som advokat få små gottgörelser för sina klienter eller åstadkomma en vändning genom att avslöja några brutala fel. Som land, som samhälle och för många individer fanns det fortfarande en skam i att vara en meningslös, brutal förtryckare, i att ha mördare bland sig, i att stjäla de bibliska ”fattigmansfåren”.

(I Andra Samuelsboken 12:1–4 berättar profeten Natan en liknelse om en rik och en fattig man för att avslöja Davids synd. Den rike mannen med många djur tog den fattige mannens enda lilla lamm, som växte upp med honom som en dotter, och anrättade det för en gäst. , ö.a.)

Detta är inte längre fallet. De dagarna är över, Weimar (syftar på den tyska weimarrepubliken innan nazisterna tog makten, ö.a.) är över. Att överklaga till högsta domstolen är inte längre ett verkligt hot mot makten; Att få en journalist att avslöja ondska, även när man hittar den där sällsynta modiga personen som inte har förvandlats till ett språkrör för fascismen, påverkar inte, och det finns ingen ”värld” där ute som skulle kunna straffa en för att man inte förstår maktens gränser, för det finns inga. Det är verkligen dystert.

Mitt hjärta och min beundran är med Michael och med dem som fortfarande utkämpar den goda kampen, med falnande hopp, men jag kan inte föreställa mig var det kan komma ifrån. I denna nya värld på 2000-talet kommer vi att behöva omforma mekanismerna för att göra världen halvt anständig igen eller åtminstone återinföra vissa maktfördelningar kring den otroliga brutalitet som möjliggör det nuvarande folkmordet i Gaza.

*

Michael Sfard: Jag vill säga något om Västbanken.

Inte om svält, inte om tortyr, inte om utrotning.

Om enkel, personlig, liten (relativt) ondska.

Jag har varit advokat i 26 år, och under alla dessa år har jag representerat palestinier som bor på Västbanken. Jag har representerat individer, familjer och hela samhällen, och har kumulativt hanterat tusentals incidenter där armén, bosättare, eller båda, skadat, hotat att skada eller trakasserat mina klienter.

Jag har aldrig känt mig så hjälplös som jag gör nuförtiden.

Som juridikstudenter lär vi oss på juristutbildningen om farorna med godtycklig makt – makt som är okontrollerad, inte begränsad av juridiska normer, inte underkastad kontroll av juridiska institutioner som begränsar den. När vi tänker på detta föreställer vi oss avlägsna länder och svunna epoker. Vi föreställer oss feodalherren som vräker en vasall på impuls; kungen som beslagtar en fattig mans enda lamm; enpartitjänstemannen som med en blinkning får sin irriterande granne arresterad. Vi tänker på platser utan rättsväsende, definitivt inte ett som är oberoende och styrs av en professionell etos.

Och nu, under de senaste månaderna på Västbanken, stirrar jag rakt in i ögonen på den råa, brutala, godtyckliga makten.

Mitt kontor får rapporter om godtyckligt våld som utövas varje vecka, varje dag – ibland flera gånger om dagen:

• Bosättare som invaderar privat mark, trakasserar ägarna och skrämmer barnen.
• Bosättare som rycker upp träd med rötterna. (se t.ex. här, ö.a.)
• En bosättare i militäruniform genomsöker ett herdetält, bryter sönder egendom och häller ut dricksvatten.
• Soldater monterar ner säkerhetskameror installerade på palestinska hem för att dokumentera trakasserier och vå
• Soldater konfiskerar servrarna där filmmaterialet lagras.
• Egendom tas av polis eller soldater som inte lämnar någon dokumentation, inget formulär som bekräftar beslaget.
• De som försöker protestera –
• Bosättare, med stöd av soldater, hindrar bönder från att nå sin mark. Ingen anledning anges.
• Polisen verkställer inte besöksförbud utfärdade av israeliska domstolar mot trakasserande bosättare, utreder inte överträdelser, arresterar dem inte ens när hoten fortsätter.
• Polisen vägrar att ta emot klagomål på plats eller per telefon – ”Kom till stationen”, säger de (och vänta fem timmar ute i värmen).

Inget av detta är lagligt. Inget av detta är lagligt.

Inget, inget av detta är lagligt – enligt ockupantens egna lagar, enligt den militära lag som gäller i territoriet.

Och inget av detta är nytt, förutom det faktum att nu – finns det ingen att prata med.

Det brukade finnas ett telefonnummer, en befälhavare, en officer, en åklagare, en juridisk rådgivare – någon som visade en gnutta skam.

Nu finns det ingen att prata med.

Antingen svarar de inte. Eller så svarar de med fientlighet. Eller så svarar de – och ignorerar.

De som brukade hjälpa till, de vars jobb är att hjälpa, och som en gång förstod att deras uppdrag var att upprätthålla lagen mot israeliska civila och soldater – de försvinner, byter roller, går i pension eller följer tidsandan.

Polisen, armén och bosättarna har alltid, till stor del, varit en enda kropp – men det brukade finnas sprickor mellan dem genom vilka gottgörelse ibland kunde säkras, genom vilka det judiska överhöghetsmonstret kunde begränsas.

Idag är det en enda solid massa av destillerad ondska.

Och en annan klient skickar ett WhatsApp-meddelande, och ytterligare ett. Och mitt team och jag håller på att bli galna.

Det finns ingen att prata med.

Jag finner tröst i vetskapen om att den dag kommer då ni alla, alla som tjänar detta onda maskineri – ni alla måste förklara för era barn, era barnbarn och för er själva hur det var – att ni misslyckades med att vara mänskliga.

Det kommer att finnas museer som kommer att berätta er historia – och era offers historia.

För detta kommer inte att vara för evigt.

Humanismen kommer inte att förlora denna strid – där jag alltid kommer att stå på sidan av dem som ni, i era sinnen och i era hjärtan, redan har berövat deras mänsklighet.

Yttrandefriheten är under attack – särskilt när det gäller Palestina.

 Från censuren av studentröster till morden på journalister i Gaza har kostnaden för att berätta sanningen om Palestina aldrig varit högre. På Mondoweiss publicerar vi orädd rapportering och kritisk analys som andra inte kommer att röra – eftersom vi tror att allmänheten behöver veta sanningen om Palestina.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.