Och den kinesiska femårskaravanen fortsätter sin färd

På det globala schackbrädet kommer Peking att fortsätta betona kraften i det ”multilaterala handelssystemet”. Som en absolut motsats till Trump 2.0.
Fyra dagar i Peking. Det fjärde plenumet för den 20:e centralkommittén för Kinas
kommunistparti var verkligen viktigt. Under fyra dagar debatterade delegaterna och antog sedan ”rekommendationer” som ledde till Kinas 15:e femårsplan. I ett kommuniké fastställdes sedan de grundläggande riktlinjer som ska följas. Den fullständiga planen kommer att offentliggöras i detalj först i mars nästa år, när den godkänns av de berömda ”Två sessionerna i Peking.”

Pepe Escobar  25 oktober 2025 på https://strategic-culture.su/news/2025/10/25/and-the-chinese-five-year-caravan-strolls-on/

Översättning av Christine Vaple.

Så låt oss gå rakt på sak: Så här fungerar Kina, med noggrann planering i förväg, tydliga
mål och meritokratisk övervakning. Den metaforiska terminologin ger visserligen ett visst
utrymme: alla är medvetna om de ”starka vindar, höga vågor och rasande stormar” som
väntar – både nationellt och internationellt. Men den ”strategiska beslutsamheten” kommer
inte att vackla.

Viktiga vektorer för ledningen i Peking är att ”stärka jordbruket”, ”gynna jordbrukarna” och ”uppnå välstånd på landsbygden” – parallellt med framsteg inom ”folklig ny urbanisering”. På det globala schackbrädet kommer Peking att fortsätta betona kraften i det ”multilaterala handelssystemet”. Det är raka motsatsen till Trump 2.0.

De viktigaste målen för den 15:e femårsplanen är ganska tydliga. Bland dem: ”framsteg inom högkvalitativ utveckling”, förbättring av ”vetenskaplig och teknisk självförsörjning”, ett ganska konfucianistiskt ”märkbart kulturellt och etiskt framsteg i hela samhället” och ”stärkande av det nationella säkerhetsskyddet”.

Kort sagt: den kinesiska ledningens högsta prioritet är att bygga ett ”moderniserat industriellt system”.

Det vill säga ett produktivt – inte spekulativt – blandekonomiskt system
som driver på utvecklingen på landsbygden, i städerna och inom teknik.
Mot en ultrahögteknologisk ”enad nationell marknad”

Det finns så många praktiska, tydliga exempel över hela Kina på vad som hittills har uppnåtts. Förra månaden hade jag förmånen att med egna ögon se den kinesiska
socialismens framfart i form av  hållbar utveckling i Xinjiang . Xinjiang är nu ett IT-centrum
och ledande inom ren energi – som exporteras till resten av Kina.

Sedan finns de tekniska landvinningarna inom Made in China 2025, som lanserades för tio år sedan och redan har placerat Kina som teknisk ledare inom minst åtta av tio vetenskapliga områden. Dessutom finns det  viktiga program som många kineser själva inte känner till, med särskild tonvikt på 973-programmet och Projekt 985.

973-programmet, som lanserades redan 1997, är det nationella
grundforskningsprogrammet som syftar till att uppnå en teknisk/strategisk tätposition inom
flera vetenskapliga områden – särskilt utvecklingen av industrin för sällsynta
jordartsmetaller. Programmet har definitivt lyft Kina till toppen när det gäller global
vetenskaplig konkurrenskraft.

Projekt 985 lanserades 1998 för att utveckla en utvald grupp av toppuniversitet till
världsklassnivå. Därmed uppstod bland annat Tsinghua, Peking, Zhejiang, Fudan och
Harbin Institute of Technology som världsledande inom teknik, datavetenskap, robotik,
rymdteknik, inklusive viktiga genombrott inom AI, kvantdatorer och grön energi.

Ivy League och Oxbridge? Glöm det: det är de kinesiska universiteten som gäller.

Ett annat viktigt projekt är G60 Science and Innovation Corridor, som förbinder nio städer i
Kinas Yangtzefloddelta. Dessa städer bidrog med nästan 2,2 % av det globala (kursivering min) tillförda värdet inom tillverkningsindustrin bara förra året. Det är Kinas strategiska ekonomiska planering som driver den tekniska utvecklingen – i praktiken.

Vid en presskonferens pekade centralkommitténs företrädare på några grundläggande
faktorer som uppenbarligen helt ignorerats av det fragmenterade väst, men inte av stora
delar av det globala Syd. Särskilt det faktum att femårsplanerna betraktas som en av
Kinas viktigaste politiska fördelar.

Formuleringen av nästa plan inkluderar, som vanligt i Kina, förslag från alla samhällsskikt.
Marknadsdrivande faktorer kommer från och med nu nödvändigtvis att omfatta
datorinfrastruktur, intelligent körning och smart tillverkning.

Och som väntat kommer särskild tonvikt att läggas på kvantteknik, biotillverkning, väte, kärnfusion, hjärn-dator-gränssnitt, inbyggd intelligens och 6G, för att inte tala om AI, fram till 2035.
Konceptuellt kommer Kina att fokusera på sin enorma inhemska marknad: det som
definieras som den ”enade nationella marknaden”.

En viktig betoning lades på Pekings strävan att bekämpa ”involution”, det vill säga den
konkurrens inom branschen som har orsakat problem för flera kinesiska sektorer.

När det gäller de kniviga relationerna mellan USA och Kina var centralkommitténs
företrädare bestämda: fokus kommer att ligga på ”dialog och samarbete” snarare än ”bortkoppling och fragmentering”. Just nu möts båda sidor i Malaysia, i samband med
ASEAN-toppmötet. Utsikterna för ett omfattande handelsavtal är dock små.
Hur man ska förstå utvecklingen av det kinesiska politiska systemet.

Det viktigaste att ta med sig: den 15:e femårsplanen kommer att omfatta perioden 2026–2030. Peking vill förstärka allt som hittills har uppnåtts, med ett kristallklart långsiktigt fokus: att uppnå det som definieras som ”socialistisk modernisering” senast 2035.
Baserat på vad jag personligen såg i Xinjiang förra månaden, jämfört med mina tidigare
besök (det senaste var för över tio år sedan), råder det ingen som helst tvekan om att de
kommer att lyckas.

Det är av mycket intressant att undersöka hur  två framstående kinesiska akademiker  förklarar utvecklingen av det kinesiska politiska systemet. Relevanta avsnitt är värda att citera i sin helhet: ”Även om det traditionella systemet inte var immunt mot förändringar, var målet med dessa förändringar att upprätthålla status quo och förhindra ’revolutionära’ förändringar. Efter Handynastin undertryckte politiken att ’avskaffa alla tankeskolor och upprätthålla enbart konfucianismen’ ideologiskt alla faktorer som kunde katalysera större politiska förändringar.

Konfucianismen blev den enda rådande filosofin, och dess huvudsyfte var att
upprätthålla makten. Den moderna tyske filosofen Hegel hävdade att ”Kina har ingen
historia”. Under tusentals år, från kejsar Qin Shihuang till den sena Qingdynastin,
upplevde Kina faktiskt bara en rad dynastier, inte någon förändring av de grundläggande
institutionerna.

Marx begrepp ’asiatiskt produktionssätt’ stämmer överens med Hegels
idéer. Kinesiska forskare som Jin Guantao har också detta i åtanke när de använder
termen ’superstabil struktur’. Man kan hävda att detta återspeglar det traditionella politiska
systemets vitalitet, eller att Kina saknade strukturella förändringar i tusentals år.

”Det nuvarande politiska systemet är helt annorlunda, främst eftersom upplysningen fast
etablerade begreppet framsteg: att samhället kan utvecklas och att framsteg är oändliga.
Från Sun Yat-sens revolution till Chiang Kai-sheks nationalistiska parti och sedan till
kommunistpartiet har generationer av kineser strävat efter förändring och delat samma
mål: att omvandla Kina och uppnå framsteg. Under den moderna upplysningen utsattes
den konfucianska individetik som upprätthöll det gamla systemet för den mest radikala
kritiken och attacken. Men även om den gamla etiken inte längre är hållbar, saknar olika
politiska fraktioner enighet om vad framtiden har i sitt sköte. Vilken typ av förändring
behöver Kina? Hur ska den genomföras? Vad är syftet med förändringen? Olika politiska
krafter har olika åsikter.”

Kinas kommunistparti har enligt de två forskarna faktiskt gjort något ganska revolutionärt genom att sträva efter radikala förändringar:

”Det är den socialistiska revolution som partiet har strävat efter sedan starten, att med hjälp av revolutionen störta det gamla systemet, genomföra en genomgripande omvandling av samhället och etablera ett helt nytt system. Naturligtvis leder detta också till de olika motsättningar som Kina står inför idag, framför allt konflikten mellan traditionell konfuciansk filosofi och marxism-leninism. Den förstnämnda fokuserar på att upprätthålla status quo eller anpassa sig för att överleva, medan den senare strävar efter oändlig förändring.”
”Sedan mitten av 1990-talet har Kinas kommunistparti påskyndat sin omvandling från ett
revolutionärt parti till ett regerande parti (…) En sak är klar: om ett politiskt parti styr enbart för styrandets skull kommer det oundvikligen att gå under. Detta framgår tydligt av
historien om kommuniststyret i Sovjetunionen och Östeuropa, liksom av de historiska och
aktuella erfarenheterna från västerländska politiska partier som beräknar sin legitimitet
utifrån röster.”
”Efter reformerna och öppnandet omdefinierade det kinesiska kommunistpartiet sin
modernitet, med målet att uppnå det ursprungliga revolutionära målet att lösa problemet
med ’universell utarmning’. Men samtidigt som partiet omdefinierade moderniteten
strävade det också efter att bevara det styrande partiets revolutionära karaktär.

Vid den 18:e nationella kongressen för Kinas kommunistparti 2012 hade Kina blivit världens näst största ekonomi och den största handelsnationen, med en BNP per capita som hade stigit från mindre än 300 dollar i början av 1980-talet till 6 000 dollar. Ännu viktigare är att Kina lyfte nästan 700 miljoner människor ur absolut fattigdom.”

Slutsatsen är dock oundviklig och ligger i linje med hur Peking nu formulerar sin politiska utveckling: ”Det kinesiska kommunistpartiet måste omdefiniera sin modernitet genom att bekräfta sitt uppdrag, betona sina ursprungliga ambitioner och återuppliva sin
revolutionära karaktär.”
Som de två forskarna påpekar är ”politiska partier i Kina föremål för politiska åtgärder, och
dessa åtgärder handlar inte bara om överlevnad och utveckling, utan om att leda den
nationella utvecklingen i alla avseenden (…) Det regerande partiet måste proaktivt
definiera sin egen modernitet genom handling, genom att sträva efter och uppnå sin egen
modernitet. Genom att ständigt förnya och definiera sin modernitet kan det regerande
partiet behålla sin känsla av uppdrag att leda den sociala utvecklingen samtidigt som det
ständigt förnyar sig själv.”

Det finns knappast någon tydligare sammanfattning av varför socialismen med kinesiska
särdrag är i en klass för sig när det gäller att omsätta politiska beslut i hållbara
utvecklingsmål. Komplettera detta med Hongkong-miljardären Ronnie Chans  koncisa
analys  av det oundvikliga i Kinas uppgång – än en gång.
Motvikten är att Kina inte längre blir Pentagons viktigaste prioritet. Cirkusdirektören tvingas i princip att erkänna Kinas globala strategiska överlägsenhet. Glöm att ”vinna” ett teknik-/handelskrig mot Kina – särskilt efter Sun Tzus drag med sällsynta jordartsmetaller.
Under tiden skäller inneslutninghundarna medan den kinesiska femårskaravanen fortsätter sin färd.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.