Ökad demokrati med extraval, eller hur?

15
1121

Vid omröstningen nyss var en betydande majoritet för misstroende mot statsminister. Jag menar att extraval är högst demokratiskt och utvecklar detta nedan.

Frågan om extraval är aktuell som bekant. En majoritet i befolkningen lär vara emot det enligt “Rapport” i SvT P1 kl 19.30 igår. Jag är positiv, bland annat av principella, demokratiska skäl. Se nedan! (Artikeln bygger delvis på artikel publicerad i december 2018).

Är vårt system med val vart fjärde år det bästa tänkbara? Däremellan har medborgarna föga inflytande på politiken.
Talmannen säger att ett extraval är ett misslyckande för det demokratiska systemet. En mycket märklig, och skrämmande synpunkt.

Olle Wästberg, tidigare riksdagsledamot (FP=Liberalerna) och ordförande i 2014 års Demokratiutredning, skriver “När vi i Demokratiutredningen undersökte, visade det sig att endast 15 procent av svenskarna ansåg att de kunde påverka politiska beslut mellan valen. Sverige torde också vara den demokrati där människor mest sällan går till val — eftersom vi har lokala och nationella val på samma dag.” Ja, demokratin har minskat.
Wästberg skriver vidare “1971 slog också den stora kommunreformen igenom, vilket innebar att antalet kommuner minskade från 2 532 till 290. År 1952 hade ungefär 200 000 personer kommunala förtroendeuppdrag, idag endast cirka 36 000. Detta har ökat klyftan mellan väljare och valda. Få träffar idag en förtroendevald i Konsumkön eller på bussen.
Det minskade antalet förtroendevalda i kombination med de långa valperioderna har förvandlat de folkvalda till producenter av tjänster i stället för löpande företrädare för folkviljan.

Det minskade antalet förtroendevalda har förvandlat de folkvalda till producenter av tjänster i stället för företrädare för folkviljan.”

I Demokratiutredningen föreslog vi bland annat att det skulle bli lättare att genomföra medborgarinitiativ för rådgivande lokala folkomröstningar, att systemet med medborgardialoger skulle förbättras, att de olika råd — äldreråd, ungdomsråd, funkisråd — som finns i många kommuner ska få komma in på ett tidigt stadium i beslutsprocessen och inte användas för »förankring« av redan fattade beslut.

Vårt viktigaste förslag var införande av en folkmotion. Om en procent av väljarna ställer sig bakom ett förslag — och man ska kunna göra det på nätet — ska det väckas i kommunfullmäktige, landsting eller riksdag.” Dagens Arena

En annan aspekt är att politikernas förankring i och beroende av olika folkrörelser har minskat. I ökad utsträckning är politikerna anställda, ofta väl betalda tjänstemän.

Folkopinionen respekteras inte i Sverige. Viktiga frågor hålls borta

  • Januriövrenskommelsen innebär att särskilt S bedriver en (helt) annan politik än vad man gick till val på i september 2018. Demokrati?
    * I tre opinionsundersökningar vill en stor majoritet av anhängare till alla riksdagspartier att Sverige ska ratificera FN:s kärnvapenkonvention, i linje med Sveriges tradiionella politik. Regering och riksdag gör tvärtom.

* I en opinionsundersökning 2016 ville en klar majoritet, en majoritet bland anhängare till alla riksdagspartier att Sverige inte skulle ingå Värdlandsavtal med Nato, vilket möjliggör Nato-trupp (och kärnvapen) i Sverige och ökad risk för krig. Regering och riksdag gör tvärtom.
* En majoritet av befolkningen har i upprepade opinionsundersökningarar varit emot privatiseringar av vård – vilka snarast ökat.

* Sverige skrev 2018 på FN:s migrationsavtal som banar väg för ökad migration. Detta vill 14 % ha, medan 52 % var emot enligt en då färsk opinionsundersökning.

Man kan även notera att:
* att ingen seriös debatt av riskdagspartierna sker om Sveriges närmande till krigsorganisationen NATO;
* att ingen kritisk diskussion sker av dessa om Sveriges deltagande i det USA- och NATO-ledda kriget i Afghanistan;
* att ingen kritisk diskussion sker hos riksdagspartierna av USA:s brutala krigspolitik i länder som Syrien och Libyen tvärtom;
* att de ökade socioekonomiska klyftorna i samhället knappast uppmärksammas (visst undantag för V);
* att pensionsfrågan inte uppmärksammas seriöst;
* att alldeles för litet sker i klimatfrågan;
* Sverige i t.ex. erkänner stöd till icke folkvalde, självutnämnde “presidenten” Guadio i Venezuela i stället för folkvalden Maduro.

* att Sverige stödde statskuppen mot folkvald president i Ukraina i februari 2014, samt givit stort stöd till den därpå följande, tydligt nazisttoleranta regimen i landet.

* att Sverige vid upprepade tillfällen stött USA-initierade och EU-initierade sanktioner i strid med FN-stadga och folkrätt.

För anhängare av folkstyre, av demokrati borde extraval välkomnas av principiella skäl!?

Därför är etablissemangets negativa inställning till extraval skrämande.

Och de som vill kan formulera en bättre kritik av SD. Och de vill ju alla andra partier!

Hur ska man bäst bekämpa SD?

Ja, man faktiskt ta hjälp av forskningen. I en av mina artiklar om SD lyfte jag fram detta.
Hur bäst bekämpa SD?

* Forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne skrev i DN Debatt 6/9, just före valet: ”Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.

* “SD:s tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattavdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa.” Den ena var finanskrisen.

* Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor.

* Forskningen visar att SD har haft särskilt stora framgångar där fler människor kommer från de två grupper – outsiders och osäkra insiders – som fått det relativt sämre sedan 2006.

* De som blivit lokalpolitiker för SD under partiets framgångsår kommer i mycket större utsträckning än politiker i andra partier från just dessa grupper.

* Forskningen visar alltså att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktiga för att förstå SD:s framgångar. Partiets politiker och väljare kommer från två grupper vars relativa ekonomiska status gick ner via finanskrisens arbetslöshet och arbetslinjens reformer.

* Men till skillnad från arbetarpolitiker vill dessa nya politiker omfördela resurser från utlandsfödda till svenskfödda snarare än från höginkomsttagare till låginkomsttagare.

  • Och SD har allt tydligare visat sig vara en borgerligt högerparti. Naturligt att bekämpa dem tillsammans med andra borgerliga högerpartier som C,L och M. Vill S det, eller ska man alliera sig med några dem, som nu?

 

DN Debatt 5/9 2018: DN Debatt. ”Arbetslinjen och finanskris förklarar SD:s framgångar”

Föregående artikelProtester mot marknadshyror i centrala Stockholm nu!
Nästa artikelPropaganda och media: “Allt du behöver göra är att tänka” Stämmer det?
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

15 KOMMENTARER

  1. Jag såg det här citatet någonstans och sparade det, är fortfarande högst aktuellt trots att det gått över 50 år och ett otal utredningar om ditten och datten:
    _”I en DEMOKRATUR råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder
    formellt, men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som
    anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen
    blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en
    objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl
    dolt, den fria debatten stryps.”_
    Vilhelm Moberg 1965

  2. Jag tycker det är högst märkligt att den Socialdemokratiska regeringen (stora partiet) för fram krav om marknadshyror när det enligt undersökning endast har stöd hos 3% av partiets väljare.
    Hur är det möjligt?
    Har inte väljarna någon koll alls?
    Partiet kan göra hur de vill men dess väljare röstar för partiet ändå?

    Lite så kan jag uppfatta socialdemokratiska väljare.
    De litar på partiet utan att ifrågasätta.
    Traditionsröstare? Ja, kanske.
    Men hur länge kan partiet förlita sig till dem?

    https://www.friatider.se/majoritet-c-valjare-ar-emot-marknadshyror

    • Stödet varierar. Så sent som på 90-talet fick S över 40 % i val, nu omkring 15 % mindre. Andra liknande partier har haft mycket större nedgångar i Europa, sedan man övergivit sin tidigare politik.

  3. Ja, och de meningsyttringarna, som släpps fram skall enbart stämma med de som dominerar i den Stockholmsbaserade eliten. Och åsikterna i Stockholms trakten är betydligt mer materiellt grundade än i övriga landet. Hårda värden som lön, aktier och avkastning dominerar vid Mälarens utlopp, medan mjuka värden som, upplevelser, miljö och omtanke dominerar i övriga landet. Men vilka teman är det som dominerar media och politik?: Jo de hårda!

  4. Återigen en artikel med mängder av argument för hur jag gör. (Citatet av Vilhelm Moberg hade jag dock helt glömt bort.) Allt tal om att vi lever i en ”demokrati” är mest löst prat. Jag deltar inte i detta skådespel.

  5. Principen om extraval om så verkar nödvändigt är väl OK, men ett val mitt i sommaren är väl inget att stå efter? Om det nu blir något, och risken är ju att valet inte avgör något och knappast kan ses som representativt (lågt valdeltagande, ungefär samma gäng som förut sitter kvar med ungefär samma representation i Riksdagen, folk blir bara trötta av skådespelet).

  6. I och med bildandet av storkommuner försvann 100.000-tals fritidspolitiker.
    Nya kommunallagen från våren 1991, då marknaden
    släpptes loss i offentlig verksamhet, bolagisering
    gjorde att 10-tusentals fritidspolitiker försvann.
    EU-medlemskapet har flyttat en massa frågor från
    Sveriges Riksdag till Bryssel.
    Vi har inga stora Folkrörelser som driver frågor.
    Medborgarnas inflytande har minskats dramatiskt
    sedan 1960-talet, av våra demokratiska? partier.

  7. Vad vi ser är helt enkelt att folkviljan alltmer inte längre har någon koppling till den politiska makten och hur den styr. Det är ett historiskt känt fenomen, att i demokratier med partier sker en krypande konstant maktförflyttning till en ideologiskt baserad autokratisk central klick, som kräver och samlar på sig allt mer och mer makt och pengar för att driva sina ideologier, och blir alltmer totalitär och autokratisk. Folkviljan blir alltmer irrelevant och dessutom styrd med propaganda. Sett på avstånd är Sverige idag en diktatur.

    • Detta är en kommentar som jag till mycket stor del måste hålla med om. I USA är det extremt tydligt. Är det det orientaliska synsättet som format dessa funderingar Karl W?

      • Snarare erfarenheten. När kejsardömet föll sönder 1912, mycket därför att Dowager Cixi (1835-1908) dog. Hon hade de facto styrt Kina mycket skickligt med järnhand i 47 år, och kejsaren, PuYi, som då var 2 år, visade sig vara totalt oduglig. Då bildades Republiken Kina 1912 med yttrandefrihet och allmänna val, som fick en liknade utveckling mot maktkoncentration, en lång rad inbördes strider som kulminerade i motsättningarna mellan Nationalister och Kommunister. Vad Kommunisterna sa tyckte folk lät bäst, så dom fick en massiv folkanslutning, Nationalisterna övergavs och flydde i November 1949 till Taiwan, som bekant.

        Folkrepubliken bildades 1949 och har överlevt. Grundtanken var att man skulle avskaffa allt som orsakat motsättningar, alltså politiska partier, etniska grupper, språk, religion, osv. Kina skulle få ett enda homogent integrerat folk, alla med samma språk och kultur, lett av en centralorganisation, Kommunistpartiet (CCP eller CPC), som skulle styras underifrån av folket. Då behövdes inga val. Som vi vet fungerade det inte. Mao Zedong blev en centralfigur som ledde med populism, ofta enväldigt, och omgav sig med nickedockor och ja-sägare som rådgivare. Mao var en fantastisk ledare, men en naiv, oduglig administratör. Sedan har man experimenterat. Folkstyret börjar idag på gräsrotsnivå med CCP, genom CCP, första steget är CCPs medlemmar, kanaliseras klagomål, konflikter, förslag, osv upp till en nivå där dom kan åtgärdas och lösas av lokal eller regional politisk ledning, och vid behov, som femårsplanen till exempel, går vidare till Nationalkongressen (NPC) med lite under 3,000 medlemmar, som väljs i ett slags elektor system.

        Medlemmarna i CCP är alltså funktionärer, en slags förtroendemän. Det är alltså inte CCP som styr, utan CCP som påverkar styret på olika nivåer.

        NPC är formellt det högsta beslutande organet, men med 3,000 medlemmar lite klumpigt, så NPC delegerar arbetet tillbaka till Politbyrån, som egentligen tillhör CPC, men NPC sätter reglerna som CPC måste arbeta inom. Relationen liknar den mellan aktieägarstämman och styrelsen i ett bolag. Styrelsen kan inte göra vad dom vill med bolaget, utan är bundna till vad aktieägarna, och lagen, tillåter. Politbyrån består av omkring 25 medlemmar, man röstar om alla beslut och majoritetsbeslut gäller. Man sammanträder var vecka eller månad som det behövs.

        Under politbyrån kommer det Ständiga Utskottet. Det har mellan 5 till 11 medlemmar, arbetar dagligen, och kan liknas vid ett företags ledningsgrupp. Även där röstar man och tar majoritetsbeslut. Tågordning är alltså Folket – Kommunistpartiet – Kongressen – Politbyrån – Utskottet, och alla de tre senare kan fatta beslut om till exempel lagar, beroende på hur och vad som delegerats. CCP är alltså inte motsvarande ett regeringsparti utan en slags styr- och reglersystem som påverkas underifrån och påverkar uppåt på alla nivåer.

        Sedan måste man samtidigt komma ihåg att det som absolut INTE saknas i Kina är ”politik”, samma person kan finnas med på flera poster, och det finns regler som förhindrar jäv, alltså till exempel att en högre tjänsteman kan gynna sig själv eller sin hemstad.

        Det är alltså ett mycket annorlunda system där gräsrötterna kan utöva en kontinuerlig påverkan på besluten som i tur påverkar dom på alla nivåer, och kan avlägsna beslutsfattare som inte lyssnar på folkviljan. Det finns max-perioder, fem år, men inga säkra mandatperioder. En ordförande i Peking åkte förra året ut på 24 timmar.

        Grundfilosofin i Kinas system är alltså att man väljer personen, röstsedlarna är listor men namn på kandidater till olika befattningar man bockar för, man väljer person, inte partier med program och löften. Sedan skall man kunna styra och påverka de valda personernas beslut på alla nivåer, och det är CCPs uppgift, och om det inte fungerar, avlägsna dom. Det gör att den här maktkoncentrationen inte uppstår. All kommunikation skall dessutom vara direkt mellan beslutsfattare och de som påverkas av beslutet. Journalister tillåts inte bli mellanhänder som kan styra. Att sprida falska rykten är straffbart, men man får ha vilka åsikter man vill och uttrycka dom, artigt och utan att provocera.

        Sverige kan knappas kopiera Kinas system, men man kan dra lärdom från det, till exempel rätten att påverka besluten, eller avlägsna tjänstemän och politiker.

  8. Isabelle, Christopher samt Dick Erixon på Riks diskuterar regeringskrisen.
    Väl använda minuter om man vill försöka förstå maktspelet mellan partierna.
    Det ser ut som Centerpartiet med Annie Lööf trampat i klaveret samt att partiet Liberalerna hamnat i en omöjlig situation.
    Vad jag jag kan förstå ser det inte ut som om något av partierna skulle vara angelägna om något extra val.
    Det enda parti som jag kan tänka mig skulle vara positiv till nyval är Vänsterpartiet som då enligt opinionsundersökningar mycket väl skulle kunna öka sin väljarandel och ett bättre valresultat.

    Kan det möjligen vara en av orsakerna till att Vänsterpartiet fällde regeringen?

    https://www.youtube.com/watch?v=yxp-H6MX5nU

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here