Jan-Erik Gustafsson mejlade er 15 – 16 december med anledning av EU-nämndens sammanträde den 17 december.
Red: Svärtningar har jag som redaktör gjort, medan avsnitt mot slutet med svärtning+kursiv stil har utförts av artikelskrivaren Riksstyrelsen för Folkrörelsen Nej till EU.
Han begärde då svar från er eller ert parti i fråga om full transparens för ”ert partis inställning till EuroClear-lånet eller ”reparationslånet” som det ibland kallas”.
Ledamoten Jan Ericson svarade och förklarade att moderaterna följer Regeringens linje, då frågan handlar om ”etik och moral” enligt honom.
Gustafsson lyssnade på TV2 Forum när ni sammanträdde 17 december. Samtliga partier som ni företräder uttalade sig utan reservationer och enhälligt för konfiskering av de frysta ryska tillgångarna i EuroClear. Någon Plan B tycks ni i nämnden inte ha haft.
Nu misslyckades Europeiska rådet med statsminister Ulf Kristersson att komma överens om att konfiskera de ryska centralbankspengarna bl.a. efter ett kraftigt motstånd från Belgiens premiärminister Bart de Wever. Om pengarna konfiskerats enligt nämndens intention hade det enligt seriösa bedömare hotat det globala finansiella systemet. Även Europeiska centralbanken avrådde från lånet.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och kanslern Friedrich Merz, som drivit på för konfiskeringen, är enligt flera internationella media, de stora förlorarna, men misslyckandet är också ett misslyckande för er inställning i EU-nämnden till lånekonstruktionen.
Efter 16 timmars nattmangling kom Kristersson och hans kollegor i stället överens om att under två år förse Ukraina med 90 miljarder euro i militärt och civil stöd genom att ta upp obligationslån på de finansiella marknaderna med EU-budgeten som säkerhet. Ukraina kommer aldrig att kunna betala tillbaka lånen, så i slutändan kommer medborgarna i EU och Sverige att få stå för räntekostnader och amortering. För att Rådet skulle kunna fatta beslutet behöver inte Ungern, Slovakien och Tjeckien betala några lånekostnader.
Samtidigt som diskussionen om pengastödet till Ukraina pågått kan ni i EU-nämnden inte varit omedvetna om den omfattande korruptionshärva som sedan slutet av november uppdagats inom Ukrainaregimen. Landets anti-korruptionsbyrå NABU har avslöjat ett multi-miljon dollar schema centrerat kring det statliga energibolaget Energoatom. Officiella personer har fått 10 -15 procent i mutor från privata företagare, som fått kontrakt av energibolaget för att bygga och skydda infrastruktur inom energibranschen. Ukrainas parlament, Radan, avsatte en tidigare och nuvarande energiminister. Denna korruption är bra toppen på ett isberg, vilket visas av att Vladimir Zelenskyj närmaste rådgivare Andriy Yermak fick sparken den 28 november.
Korruption existerar aldrig utan en givare. Detta ställer frågor om transparens och revision för alla de pengar som EU och medlemsländerna utbetalat till Ukraina. Enligt Regeringskansliets hemsida har Sverige från februari 2022 till december 2025 stött Ukraina med 111 miljarder kronor, varav 90 miljarder kronor i militärt stöd. För åren 2026-2027 har Regeringen skapat en ram för ytterligare 80 miljarder kronor i militärt stöd.
Samtidigt som korruptionshärvan uppdagats angriper EU yttrandefriheten för bl.a. personer i Europa som kritiserar Ukrainapolitiken. I ett beslut av Europeiska rådet genom den höga representanten för utrikes- och säkerhetsfrågor Kaja Kallas belades den pensionerade schweisziske militären och författaren Jaqcues Baud med sanktioner (Council Decision 2025/2572) för påstådd pro-rysk propaganda. Baud som vistas i Bryssel har genom ett administrativt beslut fått reseförbud inom EU och hans bankkonton har frysts.
EU-nämnden sägs vara länken mellan Riksdagen och beslutsmaskineriet i Bryssel. EU framhåller regelbundet att unionen grundar sig på rättsstatens principer. Men i båda varianterna med lån som diskuterades på EU-toppmötet, redovisning av tillförda pengar till Ukraina samt angrepp på enskilda personers yttrandefrihet bryter alla mot rättsstatens principer.
Lånefinansiering till Ukraina strider mot EUs konstitution, Lissabonfördraget, och kringgår vetorätten inom utrikes- och säkerhetspolitik, då EU som organisation inte har rätten att ta upp lån som förstärker EU-budgeten, och vars lånekostnader sedan belastar de egna budgeterna. Dessutom strider det nu 19 december antagna EU-lånet på 90 miljarder euro mot Lissabonsfördragets krav på att de nationella budgeterna skall vara balanserade och baseras på egna medel. Detta aktuella EU-lånet antogs utan ratificering av medlemsländernas parlament.
Så vitt det är mig känt har varken EU-kommission, EU-parlamentet eller Sveriges Regering/riksdag som givare/utbetalare krävt ekonomisk redovisning hur utbetalda medel till Ukraina använts. Detta strider mot rättsstatsprincipen. Hur skall svenska medborgare och EU-medborgare då kunna veta hur våra skattepengar har använts – till korruption?
Sanktioner mot Jacques Baud och andra personer strider också mot rättsstatsprincipen. Sanktionsbeslutet är ett administrativt beslut helt utan rättslig prövning. Det är ett allvarligt angrepp på yttrandefriheten, och vem vilka kommer att drabbas härnäst.
Efter denna redogörelse vill Gustafsson som svensk medborgare och EU-medborgare och Folkrörelsen Nej till EU ha svar från er och ert parti på följande konkreta frågor:
- Vid EU-nämndens sammanträde 17 december fanns ingen plan B till ”reparationslånet”. Nu beslutade EU-ledarna ändå om ett EU-lån med EU-budgeten som säkerhet. Sammanträdde EU-nämnden under nattmanglingen och gav Ulf Kristersson mandat att säga ja till EU-lånet? Om inte har Kristersson egenhändigt kört över nämnden och riksdagen.
- Varför krävde ni och ert parti inte att frågan om ett beslut av officiellt EU-lån till Ukraina åtminstone skulle behandlas/ratificeras av riksdagen?
- Har riksdagen/EU-nämnden regelbundet eller inte alls fattat beslut om redovisning hur utbetalda skattemedel till Ukraina har använts?
- Vilken svensk politiker/beslutsfattare har i Europeiska rådets namn fattat beslutet (CFSP 2025/2572) att sanktionera Jacques Baud? Utrikesminister Maria Malmer Stenergård?
Folkrörelsen Nej till EU/Riksstyrelsen gm Jan-Erik Gustafsson
www.nejtilleu.se
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Av Ian Proud | Stiftelsen för strategisk kultur
Varför kan inte västerländska ledare acceptera att de misslyckades i Ukraina?
Krig vinns av ekonomier, inte arméer.
Sedan krigets början har röster i alternativa medier sagt att Ukraina inte kan vinna ett krig mot Ryssland. Faktum är att John Mearsheimer har sagt detta sedan 2014. Fyra år efter att detta förödande krig börjat, känns dessa röster både bekräftade och ändå ohörda. Ukraina förlorar, men ledande västerländska politiker i Europa verkar fast beslutna att fortsätta kampen.
Inget illustrerar detta bättre än Kaja Kallas löjliga kommentar den 10 februari att Ryssland måste acceptera förutsättningar för att avsluta kriget, inklusive framtida begränsningar av den ryska arméns storlek. Sådana uttalanden tyder på att västerländska personer som Kallas fortsätter att tro på utsikten till en strategisk seger över Ryssland, så att Ryssland, som en besegrad part, måste sluta fred. Eller så befinner de sig i förnekelse – och/eller ljuger för sina medborgare. Jag skulle säga att det är en blandning av det senare och det förstnämnda.
När jag talar om ”att förlora” menar jag inte att förlora i snäv militär bemärkelse. Rysslands territoriella vinster under vintern var långsamma och marginella. Faktum är att västerländska kommentatorer ofta pekar på detta som ett tecken på att Ryssland, med tanke på sina stordriftsfördelar, faktiskt förlorar kriget, eftersom om det verkligen vore så starkt skulle det ha besegrat Ukraina för länge sedan. På ytan är det förståeligt varför vissa europeiska medborgare följer denna argumentation, inte minst eftersom de ständigt bombarderas med den av västerländska mainstreammedia.
Samtidigt är de flesta överens om att drönarkriget har gjort snabba territoriella vinster extremt kostsamma i form av människor och material. Det finns gott om bevis för att Ryssland har attackerat i små enheter för att infiltrera och omringa positioner sedan andra halvan av 2023, efter den misslyckade ukrainska sommaroffensiven.
Efter att Ryssland lidit stora förluster i början av kriget med taktiker som kunde ha varit lämpliga för tjugo år sedan, var de ryska styrkorna tvungna att anpassa sig – och de gjorde det snabbt. På samma sätt har Rysslands militärindustriella komplex snabbare överlagt produktionen till nya, lågkostnads- och lätttillverkade militära teknologier som drönare och glidbomber, tillsammans med standardammunition som västerländska leverantörer inte kunnat matcha i antal exemplar.
Och trots den regelbundna propagandan om påstådda tiotusentals ryska förluster per månad, tyder data från det periodiska utbytet av lik mellan de två sidorna på att Ukraina har förlorat betydligt fler män i strid än Ryssland – och jag menar i ett förhållande som är väl över tio till ett.
Vissa västerländska kommentatorer hävdar att Ryssland avancerar och därför samlar sina fallna när det går framåt. Men samma kommentatorer hävdar också att Ryssland knappast går framåt. I ett annat andetag hörs hon också säga att Ryssland är på väg att invadera Estland när som helst. Självklart fungerar propagandakriget åt båda hållen, både från väst och rysk sida. Jag hävdar att diskussionen om mikroskopiska dagliga skift längs kontaktlinjen är en enorm distraktion.
Verkligheten om vem som vinner eller inte vinner detta krig beror ändå inte på en långsamt föränderlig frontlinje. Krig vinns av ekonomier, inte arméer.
De västerländska kommentatorer som säger att Ryssland kommer att få slut på pengar imorgon, vilket det inte kommer att göra, talar aldrig om att Ukraina i praktiken är bankrutt och helt beroende av finansiella bidrag som EU själv måste låna för att kunna tillhandahålla dem. Ukrainas krigföring har blivit ett lukrativt pyramidspel, där Zelensky lovade personer som von der Leyen att detta är en solid investering som kommer att löna sig i slutändan – tills den dag kriget tar slut och EU-medborgare kommer att fråga vart alla deras skattepengar tagit vägen.
Rysslands offentliga skuld är 16 procent av dess BNP, dess reserver är över 730 miljarder dollar och dess årliga handelsöverskott är fortfarande stabilt, även om det har minskat under det senaste året.
Ryssland har råd att fortsätta kampen länge.
Ukraina kan inte göra det.
Europa kan inte göra det.
Och det är precis poängen.
Européerna vet att de inte har råd med detta krig. Ukraina har definitivt inte råd med detta krig, även om Zelensky är nöjd med att pengarna fortsätter att flöda. Putin vet att varken européerna eller Ukraina har råd med detta krig. Under dessa omständigheter kan Ryssland insistera på att Ukraina ensidigt drar sig tillbaka från den återstående delen av Donetsk utan att behöva kämpa för det – med argumentet att alternativet helt enkelt är att fortsätta striderna.
Putin har råd att upprätthålla ett lågtröskelkrig av utmattning längs hela frontlinjen som minimerar ryska förluster samtidigt som Ukrainas konsumtion av vapen och ammunition maximeras – vapen och ammunition som Europa måste betala för. Denna ständiga ekonomiska börda från kriget sår ökande politiska spänningar över hela Europa, från Tyskland till Frankrike och Storbritannien till Centraleuropa.
Putin får två fördelar till priset av en: Europa orsakar ekonomisk skada på sig självt och hamnar samtidigt i politisk turbulens. Det är därför västerländska ledare inte kan erkänna att de förlorade kriget eftersom de lovade sina väljare från början att Ukraina definitivt skulle vinna.
Europas ledare gömmer sig från den politiska uppgörelse som väntar dem när deras väljare inser att de har blivit ljugna för. Vem kommer fortfarande vilja rösta på Merz, Macron, Tusk, Starmer och alla dessa provinsiella statsmän när det blir tydligt att de har skadat Europas folk enormt för ett dumt, omöjligt proxykrig i Ukraina?
Vad kommer Kaja Kallas att göra professionellt när hela Europa ser att hon är en farlig krigshetsare som agerat av fel motiv och misslyckats med allt? Zelensky kanske undrar vart han kan fly när hans tid är slut – min gissning är Miami.
Så om du stirrar på frontlinjen varje dag bör du ta ett steg tillbaka. När kriget är slut kommer Putin att vända sig tillbaka till Europa – men från en position av styrka, inte svaghet. Det här är den verkliga striden som utkämpas här.
Ian Proud var medlem av Hennes Majestäts diplomatiska tjänst från 1999 till 2023. Från juli 2014 till februari 2019 tjänstgjorde han vid den brittiska ambassaden i Moskva. Han var också direktör för Diplomatiska akademin för Östeuropa och Centralasien samt vice ordförande i styrelsen för Anglo-American School i Moskva.
NATO under press då Ryssland aktiverar Bal i Kaliningrad – YouTube
BALTIC CRISIS: Russia Declares ’Kill Zone’, Missiles Lock On To NATO Warships!
John Helmer skrev nyss på bloggen att Putin accepterar dollardominansen så USA kommer att göra affärer med utvinnade av råvaror där och betala med ’sedelpressen’
Jag vet inte vad som avhandlats om territorier men det är de med Ryska oligarker lierade kretsarna som nu styr verkar det som. Stab in the back heter Helmers (nu föregående) artikel
Dagens artikel
THE PESKOVITES ARE DESPERATE AS PUTIN PLACES HIS BIGGEST BET
Det syftar på att Putin tar risken att Trump inte säkert klarar att avskaffa sanktionerna.
Tyvärr är det lönlöst att skriva till nämndens ledamöter. Eurokraternas lön väger tyngre än rättsstatsprincipen, det egna samvetet eller moralen.
Mycket bra!!
Hur är EU-nämnden tillsatt?