Papperstigern: USA:s biljondollarkrigsmaskin

President Donald Trump övervakar USA:s attack mot Iran, vid Mar-a-Lago, Palm Beach, Florida, 1 mars. (Vita huset /Daniel Torok).

Med sitt ovinnbara krig mot Iran behöver USA snarast ompröva den illegala och korrupta politiken av aggressivt krig som landet har fört sedan 2001, skriver Medea Benjamin och Nicolas J. S. Davies Consortium News 14 augusti 2026

Av Medea Benjamin och Nicolas J. S. Davies

Medea Benjamin

Enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) spenderade USA 21 biljoner dollar på sin militär mellan 2001 och 2024 (i konstanta dollar 2024), vilket motsvarar de sammanlagda militärutgifterna för de kommande 18 länderna.

Iran kom knappt med på den listan alls och spenderade bara 2 procent av vad USA gjorde, och SIPRI uppskattade Irans militärbudget för 2025 till endast 7,5 miljarder dollar. Så hur står sig Iran mot den amerikanska krigsmaskinen, som är värd flera biljoner dollar?

En avgörande skillnad mellan USA:s krig mot Iran och tidigare amerikanska och allierades bombkampanjer mot Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och nu Gaza, är att USA och Israel har misslyckats med att förstöra Irans luftförsvarssystem och inte kan flyga stridsflygplan över Iran utan att riskera förlust av flygplan och piloter för fiendens eld. Iran har klokt nog byggt sin kritiska försvarsinfrastruktur under jord, med vapenfabriker, vapenlager och uppskjutningsplatser skyddade under dess ogenomträngliga bergsterräng.

USA:s krigsminister Pete Hegseth hävdade den 10 mars att USA hade ”total luftdominans” över Iran, men det är fortfarande inte sant. Istället attackerar amerikanska styrkor huvudsakligen Iran med avståndsvapen utanför Irans gränser, vilket radikalt utarmar USA:s lager av extremt dyra vapen.

Även om amerikanska stridsflygplan undviker att ta sig in i iranskt luftrum, har Congressional Research Service rapporterat att USA har förlorat minst fyra F-15-stridsflygplan, ett F-35-plan, ett A-10-plan, sju KC-135-tankningsflygplan, ett E-6 AWACS-plan, två MC-130J-specialoperationsflygplan, en helikopter, en höghöjdsdrönare av typen Triton och 24 MQ-9 Reaper-drönare.

Ett obemannat flygfarkost av typen MQ-9 Reaper i Afghanistan, cirka 2008. (U.S. Air Force, Brian Ferguson)

Däremot förlorade amerikanska styrkor endast en A-10 och sex helikoptrar under den fullskaliga invasionen av Irak 2003, efter att systematiskt ha förstört en stor del av Iraks luftförsvar genom en lågintensiv bombkampanj som genomfördes under täckmantel av de så kallade flygförbudszonerna, som USA, Storbritannien och Frankrike ensidigt införde efter första Gulfkriget 1991.

År 2003 släppte de amerikanska väpnade styrkorna 13 000 ton bomber och missiler över Irak under krigets första 30 dagar. Men endast 800 ton, eller 6 procent, av denna ammunition var kryssningsmissiler och andra avståndsvapen som de som USA nu förlitar sig på mot Iran.

USA har redan uttömt en tredjedel av sina vapenlager för luftförsvarsmissiler och luftvärn, inklusive kryssningsmissiler av typen JASSM och Tomahawk samt luftvärnsmissiler av typen SM-2, -3 och -6, samt hälften av sina lager av Patriot- och THAAD-missiler och de nya Precision Strike-missilerna som ersätter de med kortare räckvidd av typen ATACM. Priset på dessa missiler varierar från 700 000 dollar styck för JASSM upp till 12 miljoner dollar styck för THAAD-missiler, och många kommer att ta år att ersätta.

En Terminal High Altitude Area Defense, eller THAAD, missil under en testuppskjutning av den amerikanska armén 2013. (U.S. Army/Ralph Scott/Wikimedia Commons/Public Domain)

Så USA använder missiler värda flera miljoner dollar som är oersättliga på kort sikt för att försöka, och ofta misslyckas, att skjuta ned Shahed-drönare som kostar Iran mellan 20 000 och 50 000 dollar styck. Detta står i skarp kontrast till Irak 2003, då USA:s förstahandsval av vapen var deras 220 kg tunga GBU-12 Paveway II laserstyrda bomb, som bara kostade 22 000 dollar, och där de 7 000 bomber som användes för att attackera Irak lätt kunde fyllas på.

För att kompensera för flottans minskande missillager i krigszonen flyger USA B-1-bombplan från en brittisk flygbas i Fairford i England för att avfyra Tomahawk-missiler mot Iran. Så många flygplan flyger nu från så långt håll för att attackera Iran att USA också har varit tvunget att skicka dussintals fler tankningsflygplan för att förstärka de 60 som redan var stationerade i Israel.

Ryssarna har visat i Ukraina att förmågan att snabbt öka produktionen av relativt billiga artillerigranater och drönare kan vara mer avgörande i ett krig än att spendera biljoner på dyra vapenprogram. Samtidigt har det korrupta amerikanska militärindustriella komplexet byggt en guldpläterad svängdörr mellan den amerikanska vapenindustrin, Pentagons högsta ledning och en fången, koopterad civil regering (Kooptation eller kooptering (av engelskans co-option, cooptation, co-optation eller cooption; även förkortat co-opt) är när medlemskap i en grupp beslutas av gruppen själv. Till exempel utses nya medlemmar i Svenska Akademien av de övriga medlemmarna i akademien., ö.a.). Den har producerat allt dyrare vapen, men den har förlorat nästan varje krig den har utkämpat.

Arleigh Burke-klassens guided-missile destroyer USS Winston S. Churchill avfyrar en Tomahawk Land Attack Missile (TLAM) under inledande attacker mot Iran den 28 februari. (Foto från amerikanska flottan)

De enda krigen USA har vunnit sedan 1945 var tre korta krig för att återta små neokolonier i utposter i Grenada, Panama och Kuwait, då USA utnyttjade Sovjetunionens försvagning på 1980-talet. Annars, från Korea i början av 1950-talet till Iran idag, har de amerikanska väpnade styrkorna förlorat varenda krig, samtidigt som de tillfogat massförstörelse åt länder och människor som den amerikanska regeringen påstod sig befria. Som ordspråket säger: ”Med vänner som oss, vem behöver fiender?”

Liksom många amerikanska industrier har den amerikanska vapenindustrin efter kalla kriget konsoliderats kring en kabal av fem företag (Lockheed Martin, Boeing, Raytheon (nu RTX), General Dynamics och Northrop Grumman), vars fortsatta tillväxt är beroende av allt större vinster från allt dyrare krigsfartyg, stridsflygplan och vapen, medan oändliga krig och ”hot” tjänar till att rättfärdiga att mer och mer av Amerikas nationella rikedom hamnar i deras kassakistor.

Den amerikanska regeringen och företagsmedia har i årtionden sagt till amerikaner att dessa extraordinära militära utgifter och oändliga krig är något att vara stolt över, och många amerikaner har svalt denna perverterade myt om amerikansk militär skicklighet. Pentagon arbetar hårt för att stärka sin offentliga image och spenderar 2 miljarder dollar per år på rekrytering och personalomsättning, och 1,14 miljarder dollar på reklamkontrakt bara under 2023.

Men den berättelsen börjar spricka. Liksom med många aspekter av det amerikanska politiska och ekonomiska systemet ifrågasätter fler och fler amerikaner vad de har lärt sig om den amerikanska militären, och veteranerna själva är ofta de mest frispråkiga kritikerna.

I en artikel i Business Insider om de problem som amerikanska militärrekryterare står inför rapporterade Kelsey Baker att många veteraner från det ”globala kriget mot terrorismen” nu avråder sina egna barn från att gå med i militären. Tre av rekryterarna som Baker pratade med sa att vapen hade dragits mot dem av föräldrar till tonåringar som de riktade in sig på för rekrytering, och en rekryterare mindes en arg förälder som kallade honom en ”babymördare” och en regeringsslav.

Irakveteraner mot kriget marscherar i Boston, oktober 2007. (Jonathan McIntosh/Wikimedie Commons/CC BY 3.0)

I Iran är USA fångat mellan att eskalera ett katastrofalt, krig, omöjligt att vinna, som landet aldrig borde ha startat och det akuta behovet av att ompröva den illegala, korrupta, aggressiva krigspolitik som landet har fört sedan 2001.

Attackerna den 11 september utfördes av 19 al-Qaida-kapare – inte av de länder som USA sedan invaderade och ockuperade. Ändå svarade våra ledare på dessa fruktansvärda brott med en investering på flera biljoner dollar i nya vapen och imperial militär expansion – ett beslut som drivs av just det ”obefogade inflytandet” från det militärindustriella komplex som president Dwight Eisenhower varnade för i sitt avskedstal 1961.

Amerikanska ockupationsstyrkor i Afghanistan och Irak besegrades av lätt beväpnade motståndsstyrkor som försvarade sina egna länder. Ändå ignorerade Amerikas ledare sina egna misslyckanden och nederlag och fortsatte att blint klättra uppför eskaleringsstegen – först konfronterade de Ryssland genom kriget i Ukraina och nu tog de sig an Iran på dess eget territorium.

Talibankrigare i en erövrad Humvee efter Kabuls fall, augusti 2021. (Voice of America News/ Wikimedia Commons/ Public Domain)

Vi bör notera att det var under demokratiska administrationer som USA stödde en kupp i Ukraina 2014 och sedan förkastade ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina i april 2022, medan Trump, en republikan, mördade Irans högsta militära ledare 2020 och inledde krig mot Iran, i maskopi med Israel, 2025 och 2026. Det amerikansk-israeliska folkmordet i Gaza, liksom den illegala ockupationen som gav upphov till det, åtnjuter fortfarande stöd från båda partierna i kongressen, men inte från det amerikanska folket som dess medlemmar påstår sig representera.

Många amerikaner förstod farorna med USA:s militariserade svar på brotten den 11 september 2001, redan innan Pentagon inledde sin utgiftsrunda och släppte lös massförstörelse i land efter land.

Chalmers Johnson skrev sin framsynta och allmänt hyllade bok, Blowback, 1999, där han förklarade hur amerikansk militarism och imperialism oundvikligen sådde fröet till katastrofala händelser som attackerna den 11 september. Han följde upp den med ytterligare tre böcker i sitt American Empire Project före sin död 2010.

Före detta åklagaren i Nürnberg, Ben Ferencz, sa till NPR (National Public Radio (NPR) är en amerikansk public service-organisation med huvudkontor i Washington, D.C., ö.a.) en vecka efter 11 september:

”Det är aldrig en legitim reaktion att straffa människor som inte är ansvariga för det fel som begåtts… Vi måste göra en åtskillnad mellan att straffa de skyldiga och att straffa andra. Om man bara hämnas en massa genom att bomba Afghanistan, låt oss säga, eller talibanerna, kommer man att döda många människor som inte godkänner det som har hänt.”

När USA förberedde sig för att invadera Irak 2003 var den internationella upprördheten så utbredd att den ledde till de största globala gatuprotesterna i historien, med upp till 36 miljoner människor som protesterade i 60 länder.

Demonstranter i Barcelona, ​​Spanien, mot USA:s förberedelser för krig mot Irak, 15 februari 2003. (APCS2017 /W ikimedia Commons.CC BY-SA 4.0)

Men amerikanska ledare ignorerade världens förkastande av deras lögner, både i FN och på gatorna, och insisterade på att låtsas att Irak hade kemiska, biologiska och till och med kärnvapen, och på något sätt var ansvarigt för brotten den 11 september.

Hjärntvätten av amerikanska ockupationstrupper i Irak var så fullständig att, redan tre år in i kriget, i februari 2006, sa 85 procent av de amerikanska ockupationsstyrkorna i Irak till en Zogby-undersökning att deras huvudsakliga uppdrag där var att ”vedergälla Saddams roll i attackerna den 11 september”.

Lögnerna, hjärntvätten, tortyren, de civila massakrerna och andra krigsförbrytelser som har korrumperat de senaste 25 åren av amerikansk militärhistoria – tillsammans med den orimliga kostnaden – har vänt det amerikanska folket helt och hållet mot fler nya krig.

Men otroligt nog har de misslyckats med att övertala kongressledamöterna att utöva sitt konstitutionella ansvar att sluta mata det okontrollerade amerikanska militärindustriella komplexet med rekordmängder pengar, vapen och falska förevändningar för krig.

Trump har begärt rekordhöga 1,5 biljoner dollar i militära utgifter för räkenskapsåret 2027. Det av representanthuset antagna NDAA (National Defense Authorization Act (NDAA) är en årlig federal lag i USA som fastställer budgeten, reglerna och utgiftsmålen för försvarsdepartementet. Kongressen har antagit denna lag varje år sedan 1961, ö.a.) godkänner 1,15 biljoner dollar i diskretionära (efter eget fritt val, ö.a.) militära utgifter, med ytterligare finansiering utanför NDAA vilket bringar administrationens övergripande militära utgiftsplan till 1,5 biljoner dollar. Senaten har hittills blockerat sin version av NDAA.

Utkastet till NDAA innehåller också exempellösa bestämmelser för att ytterligare integrera amerikansk och israelisk vapenproduktion och underrättelsedelning.

Trumps frustration över det amerikansk-israeliska misslyckandet med att besegra Iran härrör från samma illusion om amerikansk militär överhöghet som infekterade hans föregångare, särskilt sedan slutet av kalla kriget.

Men i sin bok från 2018, Losing Military Supremacy: the Myopia of American Strategic Planning, varnade Andrei Martyanov för att enorma amerikanska investeringar i hangarfartyg och andra dyra krigsfartyg och stridsflygplan snabbt blev föråldrade av en ny generation ryska och kinesiska missiler som kan färdas mycket snabbare och längre än de mest avancerade missilerna i USA:s arsenal.

Nu har iranska missiler och drönare fundamentalt förändrat den militära balansen i Mellanöstern. De har drivit ut den amerikanska militären från dess baser i Persiska viken och tvingar amerikanska hangarfartyg att hålla sig 1 600 kilometer från Irans kust. USA:s centralkommando har varit tvunget att flytta sitt regionala högkvarter från Qatar till Jordanien, men Iran har attackerat det där också.

Satellitbilder av svart rök som stiger upp från hamnen i Salalah den 13 mars under iranska attacker mot Oman. (CC BY 4.0 /Wikimedia Commons)

Nu omplacerar USA fler av sina styrkor i Mellanöstern till Israel. Detta höjer insatserna och ökar riskerna för en framtida eskalering av kriget mot Iran, och det utvidgar ytterligare den sammansvetsade militära alliansen mellan USA och den folkmordsstaten Israel, som de flesta amerikaner nu motsätter sig.

Den 8 augusti upprepade Iran sex punkter från det samförståndsavtal som Trump redan undertecknade den 17 juni och insisterade på att USA måste följa dem innan de öppnar Hormuzsundet för internationell sjöfart.

Trump undertecknar samförståndsavtalet med Iran i Versailles, Frankrike, den 17 juni. Frankrikes president Emmanuel Macron till höger, USA:s utrikesminister Marco Rubio till vänster, stående. (Vita huset / Daniel Torok)

Västerländska kommentatorer har beskrivit dessa som tuffa nya villkor, men de är varken nya eller tuffare än tidigare. De gör helt enkelt tydligt det som redan var underförstått – till exempel genom att specifikt nämna Palestina och Jemen, medan det ursprungliga memorandumet bara krävde att kriget skulle avslutas ”på alla fronter, inklusive Libanon”. USA och Israel startade detta krig, och USA har makten att avsluta det genom att förhandla i god vilja, baserat på det memorandum de redan godkänt.

Det amerikanska folket har offrat enormt för att betala för denna föråldrade, överprissatta och ineffektiva krigsmaskin. Många har betalat med sina liv, sina lemmar eller sin hälsa.

Vi betalar alla alternativkostnaden för våra ledares krigshets och vårdslösa slöseri med vår nationella rikedom, vilket lämnar oss utan de grundläggande stödsystem som våra grannar i andra utvecklade länder tar för givet, från universell gratis sjukvård och högkvalitativ offentlig utbildning till löner och betald semester.

Den amerikanska regeringens korrupta prioriteringar lämnar våra allvarligaste problem oadresserade, samtidigt som de undergräver globala ansträngningar att ta itu med dem, från förstörelsen av klimatet och naturen till den ständigt närvarande faran för kärnvapenkrig.

Som årets primärvalresultat antyder vill de flesta amerikaner ha ett samhälle som bryr sig om sitt folk, med en regering som tillgodoser våra mest akuta behov. Det måste säkerligen inkludera att avveckla denna misslyckade, korrupta, varande utom kontroll och absurt dyra krigsmaskin.

Medea Benjamin och Nicolas J. S. Davies är författarna till War In Ukraine: Making Sense of a Senseless Conflict, nu i en reviderad, uppdaterad andra upplaga.

Medea Benjamin är medgrundare av CODEPINK for Peace, och författare till flera böcker, inklusive Inside Iran: The Real History and Politics of the Islamic Republic of Iran.

 Nicolas J. S. Davies är en oberoende journalist, forskare för CODEPINK och författare till Blood on Our Hands: The American Invasion and Destruction of Iraq.