Erdoğan ser sig själv som nästan en reinkarnation av Sultan Süleyman den store.
Av Pål Steigan – 18 juli 2026 på Steigan.no
EU håller på att falla sönder, men vad händer härnäst? Vi har börjat titta på möjliga scenarier för vad som kan komma efter den totalitära direktivfabriken i Bryssel. I en föregående artikel pekade vi ut tre underliggande ”tektoniska plattor” som kan dyka upp igen, eller som faktiskt långsamt har börjat göra det:
- Spöket från den habsburgska monarkin.
- Skuggan av Polen-Litauen.
- Det osmanska rikets återkomst.
En läsare påpekade att ett slags axel redan finns mellan Polen och Turkiet och att det skulle kunna skapa problem för Ryssland även om landet vinner Ukrainakriget.
Vår läsare har helt rätt.
Polen och Turkiet har utvecklat en stadigt tätare ”axel” – ofta kallad ett strategiskt partnerskap – som bygger på över 600 år av diplomatiska traditioner, men som har återupplivats sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022. Denna axel handlar till synes om gemensamma intressen i Nato, försvar mot det ryska hotet, ekonomiskt samarbete och fredsinitiativ i Östeuropa. Båda länderna utgör Natos östra och södra flanker, och tillsammans kommenderar de de två största landstyrkorna i Europa (Turkiet nr 2 efter USA, Polen nr 3), vilket gör dem till en kraftfull tandem.
Både Polen och Turkiet hycklar när det gäller Nato och EU. Båda utnyttjar situationen för att återuppliva och fortsätta gamla relationer. Polen-Litauen kontrollerade länge det som nu är västra Ukraina, och det Osmanska riket kontrollerade delar av det som nu är Ryssland och södra Ukraina. Detta gjordes genom vasallstater som Krimkhanatet (från 1478) och direkta ockupationer i söder och öster under 1600- och 1700-talen. Omfattningen var begränsad till södra och östra Ukraina – särskilt Krim, Svartahavskusten, stäpperna (inklusive Budjak och Yedisan). Osmansk kontroll varade från omkring 1475 till slutet av 1700-talet.
Det smartaste draget har Erdogan redan gjort. Han har positionerat Turkiet som den enda stormakten som kan prata med alla sidor samtidigt:
- Med Ryssland: gas, S-400 (luftförsvar, ö.a.), delning av Syrien.
- Med USA: NATO-medlem, Incirlik (flygbas som Nato använder, ö.a.), försäljning av F-16.
- Med Kina: Belt & Road-järnväg genom Turkiet.
- Med Arabien: Qatar-alliansen + Muslimska brödraskapet.
- Med Europa: fortfarande migrationsavtalet + tullunionen (även om EU faller isär behöver Tyskland fortfarande turkiska bildelar). I ett kaotiskt Europa blir Turkiet plötsligt den mest oumbärliga aktören.
Vad händer när EU faktiskt splittras? Fyra realistiska turkiska ”landrofferier”
Bosnienkupp: Turkiet stöder en kroatisk-bosnisk splittring, installerar en pro-turkisk regering i Sarajevo och gör Bosnien till en de facto vasall (liksom norra Cypern).
Bulgariskt minoritetstryck: Använder de turkiska minoriteterna + DPS-partiet för att tvinga Bulgarien in i en ”special relation” (energi, militärbaser, tullfrihet).
Ny Konstantinopeldröm: Om Grekland kollapsar ekonomiskt köper turkiska företag upp öar och infrastruktur i Egeiska havet, sakta men säkert.
Det stora priset: Västra Ukraina eller hela Svartahavskusten
Om Ryssland vinner i öster men blir utmattat eller att framryckningnen stoppas av det diplomatiska spelet, skulle Turkiet kunna positionera sig som ”beskyddare” av Odessa-området och Krimtatarerna, och kräva en ny Montreuxkonvention som skulle ge landet kontroll över Bosporen och Svarta havet för alltid.
Montreuxkonventionen är ett avtal från 1936 som ger Turkiet kontroll över Bosporensundet och Dardanellerna och reglerar passagen av krigsfartyg.
Konventionen ger Turkiet full kontroll över sundet och garanterar fri passage för civila fartyg i fredstid. Den begränsar passagen för krigsfartyg som inte tillhör Svartahavsstater. Konventionens villkor har varit en källa till oenighet genom åren, särskilt om Sovjetunionens militära tillträde till Medelhavet.
Polen och Turkiet har sina egna korvar att grilla.
Polen ser sig själv som en missförstådd och underskattad stormakt. Turkiet ser sig själv som ett offer för Versaillesfördraget 1918, då det Osmanska riket delades upp av segrarna och Erdogan är en neo-osman.
När de två länderna stöder Ukraina tänker de främst på sina egna intressen. De vill sitta med vid bordet när kakan delas igen och de nya gränserna skall dras.
De stöder Ukraina som ett rep stöder en hängd man.
Erogans Turket påstås om beslutet går igenom att ha rivit upp användningen av Ryska S-400 för att istället köpa USAs F-35. S-400 ska säljas vidare till något anat land t ex de som anfalls av Iran i MÖ
Turkiet skall nu få köpa sina tydligen eftertraktade uppdaterade F-35:or. S-400 skall tydligen säljas till Persiska viken, länder som Indien och Turkiet idag är oroliga idag sittandes på rysk militärutrustning, som Indien har klagat på i flera decennier, och börjar nu sakta släppas in i väst även på gröna materielsidan (ty väst ser ett Pakistan som står alltmer nära Kina, och det gillar inte Indien, som sakta men säkert tycks helt enkelt ”byta sida”, medan Pakistan bytt sida till den kinesiska vill Indien till väst). Enligt SIPRI:s årsrapporter har den ryska vapenindustrin tappat över två tredjedelar av sin kundstock på 15 år, från ungefär 33-35 klientländer till numera under 10 – de har dessutom sett vad Israel utfört mot den ryska materielen i Iran. I Persiska viken kan nu S-400 testas av och gentemot västlig utrustning. Det är ju uppenbart Turkiet med sina rejält klena statsfinanser vill in i värmen igen. Det är lite svårt att förstå Steigans megalomanier varför Turkiet skulle behöva ett nytt Montreux-fördrag när det nittioåriga fungerar alldeles utmärkt? Dessutom skulle inte ett nytt vara minsta attraktivt för omvärlden skulle skriva under, då det principiellt bryter mot andan i t.ex. FN:s IMO, det vill säga huvudprinciperna i internationell handelssjöfart. Erdogans nya Istanbul-kanal i konstruktion, väster om Bosporen, sägs Turkiet inte vilja skall täckas av Bosporens Montreux-fördrag. Således kan Nato:s flottor kunna byggas upp i Rumänien och Bulgarien. För Ukrainas del bygger just nu Erdoğans Turkiet nya örlogsfartyg.
Men Steigan drömmer vidare på sin norska olje-Monopol-spelplan där Norge slutar som segrare i allt och mot alla länder i ett överallt deprimerat Europa som är på väg i irrvägar och skall upplösa sig själva, ty bara olje-Norge äkta statsfinesser har.
Här ser vi nog ett äldre herrskap som liksom aldrig förstått sig på äkta nordiskt och europeiskt broderskap och hur politisk solidaritet verkligen fungerar. Som nu är starkare än någonsin medan våldsam högerpopulism trycker på från två håll genom putinism och trumpism. Kommunister har aldrig heller, precis som Trump och Putin, förstått sig på politik, bara önsketänkandets diktat i och mot verkligheten, som de heller aldrig begripit sig på.
Undrar om den gamla fan-klubben ”Stalinists for Trump” fortfarande existerar?