Politiska psykopater

Julian Macfarlane 18 augusti på News Forensics

Hur NeoCons tänker. NeoCons och psykopati

Västerländsk akademisk litteratur kopplar samman neokonservatism tillsammans med aggressiva politiska inriktningar med de psykopatiska egenskaperna som klumpas ihop som ”Dark Triad” .

Lägg märke till att jag sa ”västerländsk” akademisk litteratur, vilket innebär beteendebegrepp som är kulturellt bundna och utvecklade vid universitet i Europa och anglosfären – och inte på något sätt vetenskapliga, trots anspråken på annat sätt – ofta tvetydiga och lätta att använda fel, vilket genererar en uppsjö av tolkningar med konsensus som ständigt förändras.

Alla har naturligtvis en åsikt om Trump, som ofta framhålls som ett exempel på en ”Dark Triad”-personlighet, förutom i fallet med ukrainska psykiatriker som gillar att karakterisera Putin som att han uppvisar alla de värsta aspekterna av ”Dark Triad”, värre än Trump och uppenbarligen besatt av Djävulen.

Trots allt det kan du hitta guldkorn av visdom i den akademiska nonsensens flyktiga sand.

I grund och botten handlar ”Dark Triad” helt och hållet om psykopati.

NeoCons som grupp uppvisar vissa egenskaper som är svåra att förneka – deras ”hökighet” åtföljs ofta av uppenbar känslolöshet, brist på empati och överlägsenhet som en massa andra saker som du kan se i grafiken ovan. Några av de bästa exemplen är kvinnor – Madeline Albright, Victoria Nuland och Hillary Clinton. De bryr sig inte om barn som sprängs i bitar. Eller tortyr. Eller någon form av illdåd, som de inte kan använda i egennyttig propaganda. Och de har vänner.

De akademiska rapporterna är torra men några av dem pekar i intressanta riktningar.

År 2013 skrev M. Arvan en artikel i Neuroethics ”A Lot More Bad News for Conservatives, and a Little Bit of Good News for Liberals.” som undersökte moraliska bedömningar och som fann ett starkt samband mellan den så kallade ”mörka triaden” och aggressiva, neokonservativa ståndpunkter om rättsstatsprincipen, straffrättvisa och militär interventionism – som subklinisk psykopati. Det verkar finnas en utbredd enighet bland akademiker inom området, som i allmänhet tenderar att identifiera sig som ”liberala”, att psykopati och vad vi kallar ”nykonservatism går hand i hand.

Det är inget nytt, vilket jag har skrivit om i speciella artiklar för kaffeköpare om ”ponerologi”, studiet av politiska patologier.

Vad innebär neokonservativ psykopati?

• Hårdhjärtad (Cold-Heartedness)
• Moralisk tvetydighet
• Politisk känslolöshet

I stort sett saknar människor med dessa egenskaper emotionell känslighet och känner inte empati för andras lidande, utan prioriterar lojalitet och auktoritet/respekt inom gruppen – en sorts ”vi mot dem”-attityd, eller som George Bush uttryckte det, ”du är antingen med oss eller emot oss”. Makt är viktigare än kärlek.

Om vi ​​accepterar det ganska kontroversiella konceptet att neokonservatism drivs av någon form av psykopati måste vi särskilja primär psykopati som är genetiskt driven, kylig och orädd och sekundär psykopati som är miljödriven, känslomässigt flyktig och reaktiv. Ja, de två går ofta ihop.

Vi måste komma ihåg, som jag sa, att psykopati inte är ett tillstånd – det är ett spektrum. Hundratals, om inte tusentals gener är inblandade, med några hundra NCmiRNA-operatörer.

Genetik (The Biological Blueprint)

Nej, det är inte ALLT ditt fel, mamma, att lilla Donnie är en seriemördare. Eller så är det kanske det!

Tvilling- och triplettstudier visar konsekvent att psykopatiska och ”känslolösa” (CU) egenskaper har en ärftlighetsgrad på 40 % till 60 %.

Enligt ”experterna” är endast cirka 1,2 % av befolkningen riktiga psykopater; de preciserar dock att så mycket som 30 % av befolkningen uppvisar ”låga”, ”medelhöga” och ”höga” nivåer av psykopati.

Vad är en ”riktig” psykopat?

Hollywood vet!

Strukturella skillnader i amygdala i hjärnan resulterar i en genetisk predisposition att inte uppleva rädsla, ångest eller stress – vilket innebär att hjärnan är okänslig för bestraffningssignaler och normal kritik eller tillrättavisningar eller hot om konsekvenser registreras inte. En lågfungerande monoaminoxidas A-gen (MAO-A) kan resultera i aggressiva och antisociala beteenden – utlöst och förvärrat av en hård miljö.

Genetik är en sorts baslinje Det är naturen.

Men det finns omvårdnad också. (nature contra nurture, ö.a.)

De flesta människor skulle omedelbart tänka på allvarliga fysiska övergrepp och misshandel som primära ”orsaker” till ”mörka triadbeteenden”. Men vårdgivare som inte bryr sig känslomässigt blockerar hälsosamma mänskliga anknytningar och med tiden kan ett barn helt frigöra sig från känslomässig ömsesidighet som en överlevnadsmekanism.

Dessutom kan en kaotisk, farlig eller oförutsägbar familjemiljö förstärka ett barns känsla av att världen är en fientlig plats där resurserna är knappa, människor är själviska och en ”snabb livsstrategi” är bäst – att exploatera andra, fokusera på kortsiktigt egenintresse och överge empati för att överleva

Hos barn med psykopatiska tendenser slår traditionella disciplinära föräldraskapsmetoder tillbaka dramatiskt:

När föräldrar tillämpar hårda, auktoritära eller grymma bestraffningar mot ett barn som är biologiskt okänsligt för rädsla, skapas en skadlig återkopplingsloop.

Barnet lär sig inte att skilja rätt från fel; istället lär de sig att ren makt, dominans och aggression är de verktyg som används för att få det man vill ha. Makt ger rätt. Psykopater har inget samvete.

MEN

Men värme, positiv förstärkning och samarbetande gränssättning främjar utveckling av ett samvete, vilket i viss mån starkt undertrycker uttrycket av psykopatiska drag senare i vuxenlivet.

Det värsta fallet är när ett barn med en orädd, belöningssökande genetisk uppsättning uppfostras till att se världen som en osäker, okontrollerad miljö. Som vuxna tas de över av social dominansorientering (SDO).

Det är en söt akademisk term, men du förstår idén: stort behov av personlig hegemoni och dra andra åt helvete.

Om de är politiker ser SDO-anhängare internationella relationer, styrelseskick samt utrikes- och inrikespolitik genom en lins av absolut hierarki, noll empati och nödvändigheten av förebyggande, aggressiv dominans över alla icke-fogliga ”andra”. För dem ser smärta verkligen bra ut på andra människor.

Sådana människor är unikt rustade för att blomstra i den konkurrensutsatta, individualistiska politikens värld – särskilt i valdemokratier. Den andel som kommer att söka absolut makt är liten, men en minoritet av likasinnade patokrater* kan lätt utmanövrera större grupper av empatiska individer för att ta kontroll över statliga institutioner och etablera organisatorisk eller systemisk hegemoni.

* (Pathocrats är de ledare som styr en patokrati – en form av regim eller system där makten har övertagits av personer med allvarliga psykologiska störningar, såsom psykopati, narcissism eller andra personlighetsstörningar, ö.a.)

Psykologer noterar att framgångsrika, högfungerande människor i denna kategori inte är ”galna” – utan istället hyper-rationella i instrumentell mening, mycket beräknande, helt obelastade av känslomässig tvekan eller samvete och exceptionellt skickliga på att berätta för andra vad de vill höra, det vill säga att ljuga.

Dvs.: Amerikansk politik

De utmärker sig i att bygga kraftfulla institutionella nätverk, använda tankesmedjor och övertygande, om än sofistiska, argument, förfalska bevis för att uppnå militär eller ekonomisk dominans, och en massa snuskiga trick.

De är helt egennyttiga, med en total oförmåga att ta ansvar för misslyckanden. I detta avseende beräknar de – de undviker inte misslyckanden; utan lägger ut konsekvenserna av det på entreprenad. När en politik kollapsar kommer en ”instrumentellt” rationell ledare omedelbart att skylla på ”dåligt utförande” av underordnade, bristande beslutsamhet från allmänhetens väljare eller svek från allierade. Det finns ett otaligt antal ursäkter och syndabockar.

Ta arkitekterna bakom Irakkriget 2003 – ett neokonservativt politiskt misslyckande som en lärobok. Det var den dumma presidenten som fick ta på sig det mesta av skulden. Resten? De gick i skiten och kastade sedan bort skorna och köpte nya. De förlorade inte sina hem, sin rikedom eller sina liv, de undvek personligen konsekvenserna av sina synder även om deras politik kostade biljoner dollar och hundratusentals liv.

Men sådana människor har en enorm blind fläck

Den blinda fläcken

Empatibrist som felberäkning

De antar att alla andra drivs enbart av transaktionellt egenintresse, makt eller rädsla. De misslyckas helt med att beräkna hur djupt andra kulturer värdesätter abstrakta mänskliga begrepp som nationell stolthet, religiös övertygelse eller förbittring över utländsk ockupation.

Hybris

Oräddhet – genetisk eller förvärvad – översätts direkt till orealistisk inflation av personlig förmåga (som att ett krig kommer att vara ”snabbt och enkelt”). De ignorerar historiska data och varningar från experter på grund av deras långsiktiga benägenhet att ignorera varningar och deras ovilja att acceptera någon som vet mer än dem.

Paul Babiak och Robert Hare beskriver dessa individer som ”organisatoriska förstörare”. De klättrar framgångsrikt på den företags- eller politiska stegen genom att se briljanta, självsäkra och rationella ut. Men eftersom deras underliggande motiv är helt egennyttiga, kommer de gärna att bränna ner institutionen, landet eller företaget för att säkerställa att det är de som står ovanpå askan.

I grund och botten är dessa människor parasiter. De förstör sina värdar. När en värd dör hittar de en annan.

De är mycket framgångsrika med att skydda sig själva, men deras beslut är fundamentalt irrationella för det kollektiva bästa.

Instrumentell rationalitet

Som etablerade är dessa aktörer hyperberäknande, inte känslomässigt oberäkneliga. De behandlar geopolitik som en kall transaktion. För dem är allt en transaktion. Bara affärer.

• Om en icke-kärnvapenstat är väl försvarad och kapabel att leverera en förödande lokal vedergällning som skadar amerikanska styrkor, regionala baser eller det inhemska hemlandet, skjuter ”kostnaden” för transaktionen omedelbart i höjden.
• Eftersom de är mycket rationella när det gäller att undvika sitt eget personliga misslyckande, kommer de inte att avfyra ett första-slag-kärnvapen enbart av illvilja eller sårad stolthet om den förutsägbara motreaktionen demonterar själva systemet som ger dem makt.

De längtar efter hegemoni, inte ömsesidig förstörelse

Kärnan i den neokonservativa ideologin är hegemoni – att upprätthålla en för oss utmanande dominans.

• En första -slags kärnvapenattack mot en icke-kärnvapenstat skulle permanent krossa globala allianser, utlösa massiva inhemska oroligheter, bjuda in till ekonomisk kollaps och bjuda in till lokal militär ruin.

• Att förstöra Amerikas globala ställning och bjuda in till en förödande vedergällningsattack förstör deras hegemoni. De kan inte styra över ett kollapsat system. Därför fungerar deras besatthet av makt som en naturlig begränsning mot självdestruktivt beteende.

Neokonservativ ”asymmetrisk krigföring”

Historiskt sett engagerar sig inte neokonservativa i konflikter där fienden kan slå tillbaka med lika stor eller förödande kraft. Hela deras strategi bygger på absolut asymmetri.

De förespråkar aggressivt interventioner mot stater som är försvagade, isolerade eller oförmögna att direkt bemöta USA (t.ex. Grenada, Irak, Libyen).

När de möter välförsvarade stater som kan bemöta kraftigt (som Ryssland) förändras deras beteende dramatiskt.

Istället för direkta militära alternativ, vänder de sig till rationell inneslutning, ombudskonflikter, förlamande ekonomiska sanktioner och hemliga operationer. De undviker avsiktligt den direkta kinetiska fällan eftersom de vet att motreaktionen skulle vara politiskt, om inte existentiellt, dödlig för dem.

Vad de gör

Om en sådan stat sårade deras ”stolthet” eller utmanade deras auktoritet, skulle en instrumentellt rationell patokrat inte inleda en vårdslös kärnvapenattack. Istället skulle de försöka utmanövrera hotet på ett säkert sätt:

• De skulle lansera en massiv informationskampanj för att framställa motståndaren som ett överhängande globalt hot, vilket förändrade den allmänna uppfattningen för att rättfärdiga ett asymmetriskt gråzonskrig.
• De skulle finansiera, beväpna och träna grannstater eller interna uppror för att bekämpa den väl försvarade staten, och låta andra absorbera den förödande lokala vedergällningen medan USA förblir isolerat.
• De skulle utnyttja internationella banksystem och cyberkrig för att lamslå målstatens försvarsinfrastruktur från ett säkert avstånd, vilket minimerar risken för direkt skada på dem själva.

Låter det bekant?

Medan en patokratisk ledare helt saknar empati för de miljontals liv som ett kärnvapen skulle förstöra, har de en hyperakut medvetenhet om sin egen säkerhet. De kommer gärna att offra utländska befolkningar eller soldater från lägre klasser i asymmetriska konventionella krig, men de kommer inte att korsa kärnvapentröskeln mot en väl försvarad stat bara för stolthet, eftersom det riskerar att bränna ner just det imperium de avser att styra.

Vad kan man göra?

Så länge man har valdemokrati finns det inte mycket man kan göra. Det är därför grekerna använde sortition *.

* (Sortition är ett urvalsförfarande där offentliga ämbetsmän eller beslutsfattare väljs ut genom slumpmässigt lottdragning. Metoden har sina rötter i den antika atenska demokratin och syftar till att skapa ett statistiskt representativt urval av befolkningen, fritt från påverkan av politiska kampanjer, partipolitiska fördomar eller personlig förmögenhet, ö.a.)