Red.: En läsare mailade ”På steigan.no finns en fantastiskt bra artikel NRK: ”Putin förstår inte att han förlorat kriget” av Hege Norden, som handlar om medieklimatet i Norge men är direkt överförbar till svenska förhållanden. Det skulle vara bra om du kunde översätta och publicera den så att man kunde dela den.”
Vidare ”Jag följer Global Politics varje dag och är antiimperialist sedan Vietnamkriget. Jag beundrar ditt engagemang för att bekämpa den monumentala förljugenheten i vår ”liberala demokratiska parlamentarism”. Stå på dig!”
Av Hege Nordén på Foreningen lov og helse. och på steigan.no 4 februari
Norska medier fortsätter att förmedla drömlika föreställningar om kriget i Ukraina. Denna artikel försöker inte ta ställning till vem som har ”rätt” i kriget i Ukraina, utan snarare påpeka hur kriget förmedlas till den norska allmänheten.
Hege Nordén.
The Law and Health Association, 3 februari 2026.
När Ryssland attackerade Ukraina den 24 februari 2022 reagerade den europeiska världen med avsky och chock. Detta var naturligtvis helt förståeliga och fullt legitima reaktioner. Chocken väckte förmodligen också minnen av and
ra krig – liksom en binär berättelse – angripare mot offer.
I västerländska mainstreammedier har konflikten konsekvent presenterats genom ett normativt ramverk där utgången redan är förutbestämd:
Ukraina måste vinna.
Ryssland kan inte vinna.
Allt annat är oacceptabelt.
Denna inställning är inte en analys: det är en premiss. Och när denna premiss väl har fastställts måste informationen filtreras, experterna väljas ut selektivt och språket formas därefter. Detta är en sorts psykologisk självorientering som inte nödvändigtvis är illvillig. Men den är, eller kan vara, extremt vilseledande. Och i slutändan skadlig, vilket leder till mycket mer lidande än nödvändigt (om lidande anses nödvändigt).
Norge är ett litet konsensusland där grupppsykologin slår hårt. Dessutom, tro det eller ej, har många människor stort förtroende för både media och myndigheterna. Även om de senaste dagarnas händelser förmodligen har orsakat en liten tillfällig nedgång.
Norrmännen har också låg tolerans för offentliga konflikter, samtidigt som de har en extremt hög moralisk självbild.
Vi är helt enkelt de goda.
Avvikelser från detta uppfattas inte som oenighet, utan som svek, illojalitet och misstänksamhet.
Människor som uttrycker tvivel eller vågar sig på realistiska analyser stämplas därför nästan som förrädare. De står helt enkelt på fel sida av historien.
Inom en sådan ram blir språket slutet. Komplexiteten försvinner. Osäkerhet blir oacceptabelt. Alternativa utfall kan inte ens tänkas, än mindre diskuteras.
De som försöker analysera kriget utifrån kapacitet, uthållighet och intressen – som realisterna Asle Toje, Borten och Glenn Diesen gör – uppfattas därför inte bara som oeniga, utan som hot.
Diesen säger inte att Ryssland har rätt. Vad han framför är bland annat att Ryssland kan uppnå sina mål. För ett normativt system är detta oacceptabelt. Inte för att det är fel, utan för att det öppnar dörren för kompromisser. Det strider mot moralisk absolutism, och det gör lidandet meningslöst.
Inte heroiskt.
Motåtgärden är därför att de som förmedlar denna realistiska analys måste ignoreras, diskrediteras och stigmatiseras. Helst anklagas de för att sprida rysk propaganda.
Västmedia har aldrig varit neutrala under krig. Under Vietnamkriget var Norge patriotiskt; först efter nederlaget tilläts en kritisk syn att framträda. Under Irakkriget kommunicerades deras innehav av massförstörelsevapen som sanning. När det visade sig att Irak inte hade dessa vapen kom kritiken strömmande. Samma sak hände under kriget i Afghanistan, som sågs som ett framsteg tills kollapsen var ett faktum.
Våra medier är därför kritiska endast när ett projekt har misslyckats, aldrig medan det pågår och behöver stöd.
Detta genomsyrar nyhetsrapporteringen i massmedierna. Ryssland kan inte vinna, Ukraina måste vinna, och varje tanke på kompromiss framstår som moraliskt förkastlig. Detta är inte en neutral analys, utan normativ krigskommunikation.
Detta är det verkliga problemet:
När medierna i en demokrati slutar beskriva verkligheten som den är och istället kommunicerar hur de tycker att den borde vara, flyttas uppmärksamheten från krigets faktiska kostnader till dess moraliska rättfärdigande. Lidandet förstås men tolereras så länge resultatet anses moraliskt rätt.
Nyhetssändningen som jag kommer att använda som utgångspunkt här illustrerar detta mönster i koncentrerad form. Den visar hur språket, valet av röster och bristen på analytiskt avstånd inte i första hand informerar, utan formar publikens förståelse. Inte genom att ljuga direkt, utan genom att upprepa en normativ berättelse så konsekvent att andra perspektiv blir otänkbara.
Det är flera år sedan jag tittade på NRK, men jag tittade ändå på söndagsmorgonen. Av ren nyfikenhet ville jag se hur de rapporterade om Mette-Marit och Epstein-dokumenten.
Tyvärr satt jag kvar tillräckligt länge för att också se deras rapportering om de senaste utvecklingen i kriget i Ukraina.
Innehållet i detta program var så genomsyrat av politisk berättelse och normativ krigskommunikation att det knappast kunde ha varit värre – åtminstone inte i ett land som fortfarande kallar sig en demokrati.
Jag måste erkänna att jag inte hade några höga förväntningar på NRK från början. Men det faktum att det var så ensidigt, så självklart och så helt utan analytiskt utrymme avskräckte mig helt.
Programledaren presenterar reportern i Kiev genom att hänvisa till den förstörda energiinfrastrukturen och de ryska bombningarna, samtidigt som han nämner att bombningarna har upphört fram till idag. Detta skapar en oklar bild av orsaken och tidslinjen.
Reportern beskriver sedan en verklig och allvarlig situation: minus tjugo grader, brist på uppvärmning och människor som lämnar staden. I detta sammanhang nämns också omfattande attacker mot energisystemet. Först senare framkommer det att det specifika strömavbrottet i detta fall berodde på ett tekniskt fel i elnätet.
För tittaren blir skillnaden mellan krigshandlingar och tekniska fel oklar. Inte för att det uttrycks direkt, utan för att språket, sekvensen och sammanhanget gör ryska bombningar till den underförstådda förklaringen.
Vidare hävdar reportern att alla han talar med vill att kriget ska ta slut, att nästan ingen tror att det kan ta slut och att ingen är villig att ge upp territorium. Detta presenteras utan reservationer eller nyanser.
Resultatet är en motsägelsefull men normativt konsekvent berättelse: fullständig krigströtthet i kombination med total oböjlighet.
I ett militärt och strategiskt sammanhang beskrivs detta som ett dödläge – ett fastlåst utmattningskrig där kostnaderna stiger, men ingen utväg finns. Att en sådan utgångspunkt används som ram för ytterligare eskalering, snarare än reflektion och diplomati, är i sig anmärkningsvärt.
Vidare säger reportern att många, trots kylan, har valt att stanna kvar i Kiev för att hålla staden igång och därmed bidra till kriget. På så sätt förvandlas lidande och brist på handlingsutrymme till moralisk heroism.
I studion följde en förstärkning av samma budskap.
Först gav NRK ordet till en representant för den ukrainska föreningen i Tromsø. Budskapet var tydligt: inga ukrainare är villiga att ge upp territorium, men alla vill att kriget ska ta slut. Eventuella förhandlingar kan inte innebära att Ukraina förlorar territorium. Zelensky bekräftar detta budskap. Med andra ord, ännu en uppenbar motsägelse.
Att vilja ha ett slut på kriget, men samtidigt avvisa alla former av kompromisser, är själva definitionen av ett dödläge.
Därefter kommer Knut Hauge, pensionerad diplomat och Rysslandsexpert. Det han levererade var inte analys eller diplomati, utan absoluta påståenden.
Enligt Hauge har Ryssland redan förlorat kriget. Det enda problemet är att Vladimir Putin inte har förstått detta. Nästa steg för att ”vinna” kriget är därför – implicit – att få Putin att inse sitt nederlag.
Detta är ingen strategi. Det är önsketänkande formulerat som psykologisk insikt.
Hauge hävdar vidare att Ryssland har förlorat ett enormt antal soldater (1,2 miljoner). Denna siffra är naturligtvis omöjlig att verifiera. Han säger att Putin nu är trängd i ett hörn och att Ryssland i själva verket står på randen till ekonomisk kollaps. Samtidigt avvisar han helt möjligheten att förhandlingar skulle kunna leda till framgång, kompromiss eller alternativa resultat.
Detta är moralisk mobilisering. Han hjälper inte tittarna att förstå krigets mekanismer – vad som faktiskt driver det. Istället förmedlar han att kriget fortsätter eftersom fienden är dum, galen eller oförmögen att förstå sin egen nederlag.
Berättelsen är så nära kopplad till identitet och moral att det inte längre finns något mentalt utrymme för tvivel, nyanser eller motargument.
För att förstärka sin egen auktoritet tillägger han att han talar ryska och följer ryska medier, som han hävdar nu rapporterar om en fullständig kris.
Detta är en klassisk auktoritetstaktik: epistemisk överlägsenhet utan transparens. Vad han inte reflekterar över, åtminstone inte högt, är att ryska medier – precis som västerländska medier – är genomsyrade av krigskommunikation och propaganda. Att lyssna på dem ger inte automatiskt analytisk insikt. Som före detta toppdiplomat i Ryssland vet han självklart detta. Men han nämner det inte.
NRK – en kanal som många fortfarande uppfattar som neutral, balanserad och pålitlig – serverar därmed sina tittare nyheter genom ett helt fastställt normativt ramverk.
När statliga medier kommunicerar krig som ett moraliskt drama utan utväg, där kompromisser framställs som omoraliska och alternativa utfall som otänkbara, låses både opinion och politik fast. Hur länge kan ett krig utan något mentalt utrymme för avslutning pågå? Svaret är alldeles för länge – mycket längre än ”nödvändigt”.
Och medan kommentatorerna redan har bestämt vem som kommer att ”vinna”, försvinner ett faktum helt från diskussionen:
Förlorarna är folket.
Ukrainare och ryssar.
Civila och soldater.
Ju längre kriget varar, desto fler människor dör – utan någon garanti för resultatet.
Denna artikel publicerades av The Law and Health Association.
150 kronor!
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Om vi utesluter precis alla röster hos tyckare, bedömare och experter i media (som i det närmaste berörs här); d.v.s. en slags subjektiva röster – och håller sig i stället till de ”regelverksbedömande” rösterna i en konflikt så blir i alla fall bedömningen riktad mot beslut, insatser och själva agerandet hos den aggressiva och anfallande krigskontrahenten.
Vi har alltså tolkningar, beslut respektive domar från just de internationella och multinationella institutioner där de båda krigförande länderna ingår i – som alltså redan under konflikten bedömt och uttalat sig i beslut och domar i från som:
– Europarådet i Strasbourg;
– Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSSE/OSCE);
– Internationella domstolen i Haag;
– Internationella brottmålsdomstolen i Haag;
– Förenta nationernas generalsekreterare (Guterres);
– Förenta nationernas Generalförsamling, New York;
– Förenta nationernas Säkerhetsråd, New York.
Som en första början.
Här har vi redan entydiga avgöranden som inte stödjer den anfallande ryska sidans positioner och ageranden politiskt och/eller militärt i konflikten, därför att de som ovan anges är beslut tagna i enlighet med de traktat och konventioner som utgör så kallad internationell lag. Alla institutioner ovan har fattat olika slags beslut, i många aspekter, och dessutom domar i högsta instanserna gällande just det ryska krigsangreppet mot Ukraina med början såväl år 2014 och invasionskriget år 2022.
Oavsett vad som sägs i mer subjektiva poster i media, böcker etc., så har vi redan de juridiska instansernas bedömningar, d.v.s. de vi kallar för de objektiva instanserna som fattar formella regelverks- och lagbundna beslut och domar.
I dessa har den ryska angreppssidan inte fått sin bild av konflikten godtagen någonstans, överhuvudtaget.
Det är ju också fakta på bordet.
Kan man tro att Norrmännen är så komplett korkade? Med den fantastiska norska jag känner personligen, som då brann för barnen i Palestina och t.o.m. besökte Palestina och modigt motsade Israels ambassadör på Utrikespolitiska föreningen i Göteborg, samt norrmännens tillgång på alternativa och kompetenta rapportörer som finns att tillgå via nätet, så har jag först svårt att tro det…
Men visst kan det vara så. Kanske var denna norska ett extremt vackert undantag? Den till synes intelligenta och vackra kvinnan, Hege Nordén, påtaklar nog inte norrmännens beteende helt utan grund, eller? Hege har nog talat med norrmännen på gator och torg, såsom jag talar med svenskarna, eller vad tror ni?
Jag betraktar själv intellektet på den svenska befolkningen och ser hur oförmögna de är att tänka kritiskt. De ställer inte kritiska frågor, analyserar ingenting, lyssnar inte på andra sidor av saken, tänker inte logiskt, men väljer att följa något eller någon i blindo, gärna via amerikanska och välkänt manipulativa plattformar, och ofta blir de arga om man upplyser dem om deras belägenhet. De ”googlar” saker… Jag skojar inte!
Ytterst sällan vill svenskarna ödmjukt se och förändra problem med god karaktär. Ignoranta.
Det gäller även den sida som har gjort Putin till sin stora hjälte, i Sverige förstås! De kan inte ifrågasätta Putins storhet. Jag kan det och rål det: https://rumble.com/v73iq60-folkets-radio-is-russia-part-of-the-global-deep-state.html … även om jag i det begränsade fokuset på fred i Ukraina är helt enig med ryska monopolkapitalister, Putin, Lavrov och deras ambassadör i Sverige som framträtt via SwebbTV.
De aggressiva verkar vara USA och väst, medan Ryssland har gjort insatser för folket i Donbass och har gjort fredsansträngningar. All ära till ryssarna i det fallet.
Men det är också där jag ser Globla Politics skribenters och kommentatorers svaghet. De har en enorm oförmåga till ett bredare synfält.
Vad är det egentligen som den globala finanseliten håller på med som INTE syns i deras medier?
Ska vi kanske tala om detta också, inte enbart titta på finanselitens mediers avledningsmanövrar, medan de inför den totalitära AI-styrda globala staten med återkommande ”säkra och effektiva” boosters av nanoteknologi, samt nya fitbits och radiomaster som kan kommunicera med enorma hastigheter? Varför ska vi inte tala om detta?
Här har vi en svensk författare som citerar ur bankmaffians egna dokument:
https://pharosmedia.se/shop/ws-/products/den-digitala-varldshjarnan
Här har vi en psykolog som menar att ”konspirationsteoretikerna” som poängterar vad den nya teknologin kommer användas till INTE är galna:
https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2025/03/22/lissa-johnson-transhumanism-och-covid-19-militara-operationer-i-civil-forkladnad-swe-sub/
Kan ni sluta använda era mobiltelefoner vid åsynen av dessa planer? – Jag har slutat.
Kan vi tala om det här?
Konspirationsförnekelse är omodernt. Konspirologi det nya, moderna heltäckande sättet att analysera omvärlden. Hade det inte varit för den dunkla sionistmedian som har som enda syfte att lägga villospår eller helt mörklägga, för att leda bort alla spår till dom själva, hade världen sett totalt annorlunda ut (Palmemordet, Estonia, Ubåtskonspirationen, Jfk, Rfk, Mlk, Lincoln, Mk ultra, 99,9% har ett end ursprung).
Nu får vi gräva där vi står och sedan sopa undan, och så kommer vi successivt förstå vad som hänt de senaste iallafall 250 åren (250 år, i år), och förstår vi det kommer vi också förstå vad som hänt de senaste 3000 åren. Alla spår leder åt ett håll.
Tja, det här reportaget från Norge kunde lika gärna appliceras på läget i Sverige som är i samma propagandavärld styrd av lögnmedia. Kriget i inte alls statiskt utan Ryssland avancerar på alla fronter och ger dessutom igen för den av Ukraina startade förstörelsen av energiinfrastruktur som Kiev drog igång för något år sedan. Sedan har ”Johan” som vanligt bortsett från att det var nazi-regimen i Kiev som startade kriget efter statskuppen 2014 och yrar fortfarande om löjliga avtal som västvärlden hittat på och själva inte följer vilket visar på att han totalt saknar verklighetskoll.
Hege Nordén beskriver på ett förtjänstfullt sätt hur den falska västpropagandan förstör en kritiskt granskande analys och en demokratisk diskussion i fallet Ukraina.
Vad som kommer fram är att västvärldens folk inte skall få chansen till självständigt tänkande när imperiet agerar.
Imperiets kamp för fortsatt hegemoni är överordnad det fria ordet, det självständiga tänkandet och därmed också ”demokratin” som imperiet hävdar att västvärlden är den moraliskt högstående bäraren av.
De flesta på den här sidan har redan avslöjat detta bedrägeri, men i samhället i stort har detta inte skett, varken i Sverige eller Norge.
Hennes avslutande mening ”Ju längre kriget varar, desto fler människor dör – utan någon garanti för resultatet.” fångar antagligen det här krigets grundläggande syfte.
Imperiet vågar inte anfalla Ryssland direkt, men i Wolfowitzdokrtinens anda, den att USA aldrig kommer att tolerera någon ny konkurrerande stormakt att växa upp i öst, måste Ryssland förhindras att göra just det. Denna eländiga doktrins giltighet för imperiet bekräftas varje dag som kriget fortskrider.
Något annat land måste således kriga och förstöras för imperiets intressen och efter trettio års ränker, bedrägerier och t.om. statskupp lyckades imperiet få stackars Ukraina att bli dess redskap. MEN, som i alla krig så kan resultatet aldrig förutses med säkerhet.
Just nu ser Ryssland ut att vinna kriget, men imperiet kan inte acceptera det utfallet. Kriget måste således förlängas så långt det bara är möjligt och då kanske kan Ryssland försvagas till en punkt där imperiet kan komma in och kratsa kastanjerna ur elden.
Ingen kan säga med säkerhet om det är möjligt och Putin kan inte heller säga med säkerhet att det är omöjligt.
Vad vi kan säga är att hur många som dör i det spelet är helt ointressant för dessa västvärldens högstående ”demokratiska” företrädare.
Detta har potentialen att starta det tredje världskriget, eller iallafall, vilket sannolikt är USA:s plan, starta storkrig i Europa, där USA kan sitta på åskådarbänken.
Katastrofen för Europa närmar sig med stormsteg nu, men Europas folk verkar tro att de kan dela åskådarplatsen med USA. Det kan visa sig vara ett ödesdigert misstag.
Sverige och kanske även Norge kanske får äran att bli det nya Ukraina i USAs ”strävan” att krossa/stycka upp Ryssland.
Det är väl detta som den svenska propagandan syftar till nu.
Påstridiga och krighetsande amerikaner är svaret vars krafter bakom de ukrainska pjäserna bär presidenters identitet.
Det totalitära upplägget har förmodligen sitt ursprung ”reformerad” kristendom, som förvärrade katolicismen.
Det skandinaviska medtyckandet är ett mycket stort problem och jag brukar hävda att blott naken i en bastu i sällskap av minst en kvarting går det att föra ett ärligt samtal med en svensk.
Det var Konstantins avkomma som införde kristen trosmonopol, där trosfrihet och självklar ömsesidig tolerans hade rått.
Jfr. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rf%C3%B6ljelser_av_hedningar_i_Romarriket
Läs framför allt Laurent Guyénots berättelse om hur vi blev kristna. (I skrivande stund går det inte att logga in på Ri.)
Medievisten Guyénot bygger bland annat på Eberhard Sauer, författare av The Archaeology of Religious Hatred in the Roman and Early Medieval World.