Putin lyckades nå ut till Trump

Av M.K. Bhadrakumar 30 maj, https://www.indianpunchline.com/putin-succeeds-in-engaging-with-trump/

Mystiken kring mötet med USA:s president Donald Trump kommer att förbli ett hett ämne. Sydafrikas president Cyril Ramaphosas sensationella besök är det senaste fallet som belyser faran med att komma för nära solens bana. Det brinner.

Indien tog samma väg, som Ramaphosa gjorde, med sin karakteristiska ”kramdiplomati” för att svepa Trump i en smickrande falsk förlovningsring i hopp om att minska sannolika spänningar kring handel. Det finns mycket gemensamt mellan Ramaphosa och premiärminister Modi, två valda härskare som presiderar över två svåra, framväxande makter som kämpar om en plats i den globala hackordningen, där medkänsla och empati är av största vikt.

Både Ramaphosa och Modi ansåg att Trump behövde kloka statsmän som dem, som ständigt rörde sig mot det amerikanska lägret som potentiellt värdefulla ”motvikter”. Men i slutändan förbisåg de att Trump är en exceptionellt osentimental person som trots allt gjorde sin förmögenhet i New York City, vilket Nick i Scott Fitzgeralds berömda roman Den store Gatsby karakteriserar som en spännande och stimulerande plats där hemliga, skandalösa relationer kan gå vilse i stadens buller.

Trump genomskådade deras dåliga bedömning av honom. Det indiska etablissemanget har sedan dess satt Trump i hundkojan. Ramaphosa kommer att göra detsamma.

När oligarkerna i Gulfstaterna också hade en liknande strategi, men med betydligt bättre resultat, beror det på att de vädjade till Trumps girighet. Ändå är det inte billigt. Financial Times man i Gulfen berättade för BBC att Saudiarabien kan behöva låna pengar för att investera i Trumps America First.

”Linjen” – en 170 km lång och 500 meter hög linjär stad, som ska byggas nära Röda havet i Neom i nordvästra Saudiarabien som en del av kronprinsens Vision 2030 – har enligt uppgift minskats till 1,7 km, då intäkterna från oljepriserna faller till 50 dollar per fat, vilket är otillräckligt för att balansera budgeten.

Ändå är oligarkerna extatiska. Ur deras begränsade perspektiv är Trump tillbaka i Ovala rummet, och det är det som spelar roll – inga fler sömnlösa nätter över färgrevolutioner. Säkerheten för de furstliga biljoner som är gömda i västerländska banker är garanterad även under regniga dagar.

Shejkerna svär trohet till petrodollarn. Ingen av dem dök upp på Röda torget på Rysslands segerdag. (Inte heller Modi eller Ramaphosa.) OPEC+ har förlorat sin glans. BRICS-medlemskap har ingen charm. Sammantaget är det en faustisk uppgörelse som kostar Trump, ja, ingenting.

Ännu en variant på samma tillvägagångssätt är Europas sätt att hantera Trump – han växlar mellan en lockande förförerska och en hämndlysten siren från grekisk mytologi. Men Trump, som snart fyller 79, har vänt ryggen till frestelser och, viktigast av allt, kommer inte att distansera sig från sin ryske motsvarighet Vladimir Putin, eftersom han gick in i Ovala rummet fast besluten att inte ärva ”Bidens krig” under några omständigheter.

Det leder oss till Putins väg. Putin är inte en av de där bombastiska politikerna som låtsas vara statsmän på världsscenen. Han är platina i statsskicklighet och styrelseskick – och lysande även i krigstid. Inte överraskande har Trump en smygande respekt för Putin, till skillnad från européerna, shejkerna i Gulfen eller det globala södern, för vilka han har ett hånfullt förakt för deras prålighet och fåfänga – och för att de är snålskjutsar.

För både Putin och Trump är den omedelbara prioriteten att reparera de rysk-amerikanska banden som redan är i kraft. De har tur på sätt och vis, för saker och ting kan bara bli bättre. Ändå innebär detta för båda att sätta Ukrainakriget på sparlåga, vilket kräver monumental koncentration som ibland har varit stressig, något som är inneboende i alla kreativa processer.

Trump kombinerade kolossal styrka med djärvhet för att uppnå ett mål som var osäkert och fortfarande kunde innebära undergång för den västerländska alliansen. Spänningen ökade när han började förstå att Rysslands seger är oåterkallelig. Men han hoppas också att det kan öppna upp en mycket dramatisk relation mellan USA och Ryssland, ett första steg mot att återskapa världsordningen som en konsert mellan tre stormakter – USA, Ryssland och Kina.

För eftervärlden hoppas Trump få förbli en av den lilla grupp av detta århundrades mest upphöjda statsmän, som blev kvar för att uttrycka mänsklighetens tragiska erfarenheter med största djup och universell räckvidd. Putins höga intellektuella sinne föreställde sig instinktivt att Trump skulle bli den bästa amerikanska presidenten Ryssland någonsin haft på länge.

Men deras omgivning är långt ifrån övertygad. Rubio uttryckte det defensivt under en nyligen hållen senatsförhandling: ”Det är oansvarigt av de två största kärnvapenmakterna på planeten att inte kommunicera… Det betyder inte att vi kommer att bli allierade eller vänner om inte omständigheterna förändras. Men vi måste åtminstone kunna kommunicera med dem…”.

Hans ryske motsvarighet Sergej Lavrov svarade med en lång förklaring: ”Vi är naturligt nyktra människor i politisk mening. Det är avgörande att inte ge efter för illusioner, att förbli realistisk och medveten om att det har funnits ett antal fall där USA drastiskt har ändrat sin inställning. Sånt är livet. Det finns ingen väg ut ur denna verklighet.” 

”Denna faktor måste beaktas. Vi överväger den verkligen noggrant när vi planerar våra handlingar… båda sidor var tydligt överens om att normala länders utrikespolitik bör vara förankrad i nationella intressen. Detta återspeglar Trumps och Putins ståndpunkter. Det handlar inte om ideologiska överväganden eller försök att godtyckligt utöka sitt inflytande.”

”Detta var det centrala temat för våra diskussioner i Riyadh. När jag observerar den aktuella utvecklingen anser jag att Trump-administrationen agerar i enlighet med denna strategi.”

Det är Putins egen vision. Missförstå mig inte, dagen innan, under en storslagen ceremoni i Kremls heliga S:ta Katarinahall, tilldelade Putin Lavrov en av Rysslands högsta utmärkelser – Sankt Andreas den orden – och hyllade honom i lysande ordalag .

Märkligt nog tillkännagav Putin samma dag (22 maj) att ”ett beslut har fattats om att skapa en buffertzon längs den ryska gränsen. Våra väpnade styrkor arbetar med detta nu. De undertrycker också effektivt fiendens skjutställningar.” 

Ett avgörande ögonblick

Vad betyder Putins till synes oskyldiga tillkännagivande, begravt i ett långt tal om reparation och återuppbyggnad av Kurskregionen? Detta innebär att Ryssland skapar en ny krigsfront för Grupp Nord, bestående av de ukrainska oblasterna Charkiv, Sumy och Tjernihiv!

Frontlinjen kommer nu att nästan fördubblas i längd, vilket naturligtvis hopplöst kommer att överbelasta de ukrainska styrkorna och föra ryska tunga pansarvapen till de vidsträckta, platta ukrainska slätterna på vilka motorvägen löper från Sumy till Kiev utan några naturliga hinder.

Det är värt att notera att Putins tillkännagivande kom efter hans samtal (som varade i över två timmar) med Trump den 19 maj . Enligt Wall Street Journal sa Trump senare till europeiska ledare för första gången att Putin inte är redo att avsluta kriget, eftersom han tror att han vinner.

Men Trump gick inte med på krav från Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och europeiska ledare om att öka trycket på Ryssland. Han sa till reportrar: ”Det här är inte mitt krig. Vi blev inblandade i något vi inte borde ha varit inblandade i.” 

Européerna förstod rätt att det nu är upp till dem att stödja Ukraina – något de alltför väl vet är bortom deras förmåga. NATO:s generalsekreterare Mark Rutte erkände faktiskt samma sak vid en presskonferens i Bryssel den 21 maj: ”Vi vet att Ryssland befinner sig i en enorm takt i sin rekonstruktion. De producerar för närvarande ammunition på en nivå som inte setts under de senaste decennierna. De producerar fyra gånger så mycket ammunition som hela NATO producerar just nu. De rekonstruerar sina arméer. Hela deras ekonomi är på krigsfot.”

Trump har vägrat att ansluta sig till EU:s sanktionstryck mot Ryssland. Men detta är inte defaitism. Tvärtom uppgav Trump också att han avsåg att fokusera på ekonomiskt samarbete med Moskva, vilket är av enormt intresse för amerikanskt näringsliv och Wall Street. Han skrev på Truth Social efter sitt telefonsamtal med Putin den 19 maj: ”Ryssland vill bedriva storskalig HANDEL med USA när detta katastrofala ’blodbad’ är över, och jag håller med. Det finns en enorm möjlighet för Ryssland att skapa enorma mängder jobb och välstånd. Deras potential är OBEGRÄNSAD. På samma sätt skulle Ukraina kunna dra stor nytta av handel när det återuppbygger sitt land.”

Förresten vägrade Rubio att stämpla Putin som krigsförbrytare under en utfrågning i utrikesutskottet i det amerikanska representanthuset förra veckan. Och en rapport från Politico säger att Trump-administrationen hade invänt mot en hänvisning till det olagliga i Rysslands intervention i Ukraina i ett kommande G7-uttalande.

Missförstå mig inte, detta är inte kapitulation, utan ett paradigmskifte av epokgörande betydelse som härrör från en djupgående omvärdering av Trumps utrikespolitiska strategi, vilket Putin också bör ta åt sig äran för.

Om Trump taktfullt såg till att förskjutningen av de tektoniska plattorna fick en mjuklandning hemma, i Europa och internationellt under de senaste tre månaderna, bidrog Putins monumentala tålamod oerhört mycket till denna ansträngning genom att säkerställa att Rysslands militära seger i Ukraina också skulle leda till att Trump höll hans hand i en ”win-win” -entente cordiale , vilket på lång sikt ligger i Rysslands intresse – snarare än att skapa den triumferande optiken av ett fullbordat faktum, vilket också lätt låg inom räckhåll för honom.

Jag har också tidigare skrivit att Putin, en ivrig historieläsare som bodde och verkade i Tyskland, måste vara en beundrare av Bismarck, ”järnkanslern”, som, mot en kung och preussiska generaler som ville marschera mot Wien 1866, förespråkade måttfullhet och uppmanade till ett snabbt upphörande av fientligheterna och fokus på tysk återförening, ifall andra europeiska makter skulle ingripa om kriget hade fortsatt. (Läs en briljant essä om detta ämne av Brian Rathbun, en amerikansk professor i internationella relationer vid University of Southern California, i en MIT-publikation från 2018, med titeln *  Realpolitikens sällsynthet: Vad Bismarcks rationalitet avslöjar om internationell politik* .)