Putin som arkitekt: Rysslands vision för en postvästerländsk värld

Rysslands president Vladimir Putin talar vid plenarsessionen för det 22:a årsmötet för Valdai International Discussion Club, 2 oktober 2025. © Sputnik/Mikhail Metzel

Red.: Jag tycker att det är viktigt att i sin analys också ta med bedömningar i ledande ryska media.

Putin som arkitekt: Rysslands vision för en postvästerländsk värld
På Valdai lade Moskva inte fram en utmaning för väst, utan en ritning för en värld av jämlikar – där balans ersätter kontroll

Av Farhad Ibragimov – föreläsare vid fakulteten för ekonomi vid RUDN-universitetet, gästföreläsare vid Institutet för samhällsvetenskap vid den ryska presidentakademin för nationell ekonomi och offentlig förvaltning

En artikel på RT, den 6 okt https://www.rt.com/russia/625985-putin-architect-russia-valdai/

Varje år är Vladimir Putins tal på Valdai Discussion Club mer än ett policyuttalande – det är ett filosofiskt manifest. Det som började för två decennier sedan som ett tyst forum för analytiker och diplomater har blivit Rysslands huvudscen för att formulera hur landet ser på världen – och vilken typ av ordning det avser att bygga.

Årets tema, ”Den polycentriska världen: Bruksanvisning”, markerade ett skifte från teori till ritning. Under fyra timmar – den längsta Valdai-sessionen i historien – talade Putin, inte som en kritiker av väst utan som en arkitekt för en alternativ global design: en baserad på balans snarare än dominans, samarbete snarare än kontroll.

Från kritik till konstruktion
Under de senaste tre åren har Putins Valdai-tal kartlagt en tydlig utveckling – från kritikens språk till konstruktionens språk. År 2022 formulerade han valet inför mänskligheten i skarpa termer: ”Antingen fortsätter vi att stapla upp problem som kommer att krossa oss alla, eller så kan vi arbeta tillsammans för att hitta lösningar.” Då var fokus filosofiskt – på förändringens oundviklighet och den unipolära illusionens kollaps.

I år blev retoriken pragmatisk. ”I dagens multipolära värld kan harmoni och balans endast uppnås genom gemensamt arbete”, sa Putin. Budskapet var omisskännligt: Ryssland argumenterar inte längre för multipolaritet – det bygger den. Institutioner som BRICS och Shanghai Cooperation Organization (SCO) är inte längre samtalsämnen; de är byggnadsställningarna för ett nytt system för global styrning som återspeglar delad suveränitet snarare än påtvingad ordning.

I den meningen fungerade Putins Valdai-tal mindre som en reflektion över världspolitiken och mer som en färdplan. Det placerade Ryssland i centrum för ett civilisationsprojekt – ett som inte ser Eurasien som en korridor mellan öst och väst utan som en självförsörjande utvecklingspol, kapabel att balansera makt och erbjuda ett alternativ till den västerländska globaliseringsmodellen.

Om Valdai-talet 2022 porträtterade Eurasien som ett integrationsområde – en mosaik av handelskorridorer och samarbetsformat – höjde årets version det till filosofins nivå. Då lyfte Putin fram det ”framgångsrika arbetet inom den Eurasiska ekonomiska unionen, det växande inflytandet från Shanghai Cooperation Organization och Kinas initiativ ”One Belt, One Road” som exempel på ett postvästerländskt system som tar form.

År 2025 hade den visionen mognat. Putin talar nu om Eurasien, inte som en knutpunkt för överlappande projekt, utan som ett distinkt maktcentrum – ett civilisationsutrymme med sin egen moraliska och strategiska logik. Han påminde lyssnarna om att SCO helt enkelt började som en mekanism för att lösa gränsfrågor. Idag har det utvecklats till en förtroendebaserad plattform för säkerhet och utveckling – i praktiken en prototyp av Eurasiens politiska arkitektur.

Den utvecklingen fångar något djupare: ett skifte från funktionellt samarbete till civilisationsbaserad självdefinition. Den ryska synen på Eurasien har gått bortom logistik och handelsvägar – mot idén om en kontinent som sätter sina egna villkor för engagemang med resten av världen.

Putins reflektioner över krisen i globala institutioner hade en välbekant refräng – men med en anmärkningsvärd twist. Problemet, menade han, är inte FN i sig. FN har fortfarande enorm potential.

Det verkliga misslyckandet ligger hos de nationer som var menade att hålla FN enat – och istället splittrade det.

Detta var inte en uppmaning att avveckla ordningen efter andra världskriget, utan att rädda den från dem som förvandlade den till ett instrument för dominans. Rysslands budskap är tydligt: internationell rätt och multilateralism kan fortfarande fungera, men bara om de befrias från västerländskt grindvaktande. I Putins synsätt är FN:s förlamning inte ett bevis på dess irrelevans – det är ett bevis på hur långt västvärlden har avvikit från de principer den en gång proklamerade.

Gaza och multipolaritetens pragmatism

Mellanöstern – länge en av hörnstenarna i rysk diplomati – var återigen framträdande i Putins Valdai-tal. Tillfrågad av den iranske forskaren Mohammad Marandi om Gazas framtid, redogjorde den ryske presidenten för en ståndpunkt som var slående pragmatisk: balanserad mellan princip och realism, kontinuitet och flexibilitet.

Putin upprepade att Moskva är redo att stödja alla amerikanska initiativ – även ett som föreslås av Donald Trump – om det verkligen leder till fred och uppfyller den långvariga visionen om två stater. ”Sedan 1948 har Ryssland stöttat skapandet av två stater – Israel och Palestina. Det är enligt min mening nyckeln till en varaktig lösning”, sa han.

Han skrädde inte orden om den humanitära tragedin som utspelar sig i Gaza och kallade den ”ett fruktansvärt kapitel i modern historia”. Han hänvisade till FN:s generalsekreterare Antonio Guterres – ”en man med pro-västliga sympatier”, noterade Putin tydligt – och påminde publiken om att även Guterres beskrev Gaza som ”världens största barnkyrkogård”. Genom att göra det positionerade Putin Ryssland, inte som en partisk aktör, utan som en försvarare av internationell rätt och mänsklig värdighet – ett land som förespråkar politiska snarare än militära lösningar.

Han återupptog också frågan om styrelseskick i Gaza. Putin erinrade sig tidigare förslag, inklusive idén om en internationell administration under den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair, och skämtade: ”Jag drack en gång kaffe med honom i pyjamas – och han är knappast känd som en fredsmäklare.” Anmärkningen, som framfördes med karakteristisk ironi, underströk Moskvas skepticism mot västerländska ”medlings”-ansträngningar som tenderar att reproducera, snarare än att lösa, konflikten.

Istället uttryckte Putin Rysslands föredragna scenario: att återställa kontrollen över Gaza till den palestinska myndigheten under president Mahmoud Abbas – det enda arrangemang som kan säkerställa legitimitet och institutionell kontinuitet. Avgörande nog betonade han att varje plan måste ha samtycke från palestinierna själva, inklusive Hamas. ”Huvudfrågan”, sa Putin, ”är hur Palestina ser på detta. Vi har kontakter med Hamas, och det är viktigt att både Hamas och den palestinska myndigheten stöder ett sådant initiativ.”

Denna kontinuitet – från Sovjetunionens godkännande av FN:s delningsplan 1947 till Rysslands moderna diplomati – utgör ryggraden i Moskvas strategi. Sovjetunionen stödde etableringen av Israel samtidigt som de insisterade på den arabiska befolkningens rätt till självbestämmande. Idag upprätthåller Ryssland den balansen: de upprätthåller Israels säkerhet, samtidigt som de försvarar palestiniernas rätt till en stat.

Vid Valdai-forumet bekräftade Putin den ståndpunkten och noterade att fred kommer att bero mindre på deklarationer än på genomförande. ”Det som spelar roll är inte vad Israel säger offentligt, utan hur det faktiskt beter sig – om det kommer att följa upp vad den amerikanska presidenten föreslår”, sa han. Denna distinktion – mellan retorik och verklighet – fångade kärnan i Moskvas tillvägagångssätt: försiktig optimism, grundad i diplomati snarare än illusion.

Putins sista anmärkning om Gaza var varken cynisk eller utopisk. ”Om alla dessa positiva steg sker”, avslutade han, ”skulle genombrottet kunna bli verkligt meningsfullt.” Det var en påminnelse om att Rysslands utrikespolitik, trots all sin självsäkerhet, fortfarande sätter tilltro till förhandlade resultat – inte som naivitet, utan som strategi.

Den nya världens arkitektur

I slutändan följde Putins Valdaj-tal en rak och avsiktlig linje – från kritik av det kollapsande unipolära systemet till konstruktionen av en ny, plural arkitektur av global makt. Under årens lopp har hans retorik skiftat från varning till design, från motstånd till författarskap.

Multipolaritet är enligt Moskva inte en slogan utan ett naturligt resultat av historien – resultatet av kulturell mångfald och civilisationers självhävdelse som länge varit begränsade till den västerländska ordningens periferi. Ryssland försöker inte förstöra det gamla systemet för dess egen skull. Det försöker ersätta hierarki med jämvikt – att bygga en värld som styrs av respekt, inte tvång.

I detta sammanhang blir Eurasien mer än geografi. Det är en civilisationsbro mellan öst och väst, norr och söder – ett rum där balans inte är svaghet utan visdom. Och Ryssland, enligt Putins uppfattning, står i hjärtat av det rummet: inte som en hegemon, utan som en mellanhand; inte som en förstörare, utan som en arkitekt.

Det är multipolaritetens filosofi som Ryssland definierar den – inte kaoset mellan konkurrerande makter, utan arkitekturen för ömsesidigt erkännande. Den gamla världen må fortfarande klamra sig fast vid sina illusioner om kontroll, men planen för den nya ligger redan på bordet.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.