Redaktörsstyrt eller styrda redaktörer?

Av Susanne Heart – 17 november på https://susanneheart.substack.com/p/redaktrstyrt-eller-styrte-redaktrer

Bild

Vi drunknar i färdiga sanningar och känslodriven information. Vi får höra vad vi ska tänka, vad vi ska frukta och hur vi ska förstå världen, innan vår egen tankeprocess ens kan börja. Vi får höra vad vi ska tänka, vad vi ska frukta och hur vi ska förstå världen, innan vår egen tankeprocess ens kan börja.

Redaktörsstyrda medier bör säkerställa oberoende, sanning och kritisk distans. Hela modellen bygger på Redaktörsplakatet. Den säger att “en redaktör ska värna yttrandefrihet, pressfrihet och informationsfrihet” och “verka för fria mediers demokratiska roll”. Redaktören bör vara garanten som säkerställer att journalistiken inte kontrolleras av politiska intressen, ekonomiska påtryckningsgrupper eller mäktiga ägare. Plakatet tydliggör också att redaktören ”har personligt och fullt ansvar för medias innehåll” och bör ”främja öppen, ärlig och sanningssökande journalistik” med en ”tydlig åtskillnad mellan fakta och åsikter”.

Ett redaktörsstyrt medium bör vara fritt, oberoende och demokratiserande. Det innebär att individer ska ges tillräckligt med information för att se helhetsbilden och tänka själva, eftersom demokrati är folket – inte institutionerna.

Foto: Tim Mossholder (Unsplash)

Idag ser vi det motsatta. Redaktörer är inte längre fria. De befinner sig i system som programmerar både dem och oss. När BBC klipper ett fredligt tal för att verka aggressivt är det inte bara amerikansk demokrati och väljare som påverkas. Det formar hela världens syn. När NRK och europeiska medier upprepar samma vinkling är det inte längre individuella bedömningar. Det är ett mönster. Och mönster uppstår inte utan kontroll. En hel generation norska barn har programmerats att frukta Trump genom Supernytt. (se här och här, ö.a.) Då är NRK inte längre en observatör. Då är de en aktör.

Låt oss börja med fakta. BBC grundade Trusted News Initiative (TNI). Ett globalt nätverk av medieföretag runt om i världen, inklusive BBC, Reuters, AP, AFP, Washington Post, Facebook, Google och Twitter. Detta nätverk avgör vad som är “desinformation” och, ännu viktigare, vad som inte ska tillåtas i den offentliga sfären.

I teorin var detta tänkt att skydda demokratin. I praktiken har det censurerat allt som utmanat den etablerade “sanningen” – som i verkligheten var en politisk riktning, inte en faktabaserad grund. Även korrekt information togs bort om den var obekväm för den linje makthavarna ville se. Under pandemin togs forskare med stark akademisk bakgrund bort från plattformar för att de ställde frågor. Inte för att de hade fel, utan för att de störde berättelsen.

Genom gemensam övervakning, delade varningssystem och samordnad innehållsmärkning skapar TNI ett informationsfilter som effektivt avgör vad miljarder människor kan och inte kan se.

Häri ligger paradoxen. BBC leder en global sanningsregim. Samtidigt förfalskar de själva helheten i en politisk talan. De har påkommits med desinformation ett antal gånger. Det här är inga små misstag. Det här är strukturella val som har påverkat världen. Ett system som skyddar sanningen borde inte vara det system som förvränger den.

Moderna medier använder beteendepsykologi i mycket större utsträckning än vad folk inser. Det är ett påverkansverktyg som kan styra människor i nästan vilken riktning som helst om vi inte är medvetna om det. Rädsla, ilska och indignation är starka triggers som håller oss fångade i strömmen. När redaktörer bygger saker kring känsloladdade ord, dramaturgi och moralisk posering handlar det inte längre om journalistik, utan om psykologisk påverkan. Det skapar en befolkning som känner innan den tänker.

Och då måste vi ställa frågan: är detta köpt och betalt? Handlar det om pengar, gemensamt ägande och gemensamma system eller handlar det om något långt farligare. Ett tankesätt. En kultur. En missförstådd godhet. En idé om att befolkningen måste skyddas från information så att de inte “missförstår”. När redaktörer är fångade i detta tankesätt finns det inget behov av mutor. Då är lojalitet redan köpt. Inte i kronor och ören, utan i världsbilder och grupptillhörighet.

Detta förstärks av att det sprids i ringar. Många tror att Wikipedia är en fri kunskapsbas. I verkligheten kontrolleras kontroversiella ämnen av små redaktionella grupper, ofta nära kopplade till samma institutioner som definierar nyhetsberättelserna.

Alternativa perspektiv tas bort. Artiklar låses. I synnerhet hanteras ämnen som berör politik, vacciner, internationella organisationer eller kontroversiella individer av små grupper som fungerar som väktare av berättelsen.

Endast konsensus är tillåtet. Det som presenteras som neutral allmänkunskap är ofta bara upprepningar av vad de stora medierna redan har bestämt är sant. Jag har sett detta själv, när min egen biografi på Wikipedia har felaktiga påståenden publicerade, medan faktainformation tas bort av anonyma redaktörer.

Redaktörer har också ett ansvar att spegla samhällsutvecklingen, inte censurera eller kontrollera den. När stora delar av befolkningen rör sig bort från globalism och tillbaka mot en mer nationell inriktning är det inte en varningssignal. Det är en demokratisk signal.

En redaktör borde kunna förstå denna rörelse som ett uttryck för önskan om kontroll, säkerhet, kulturellt bevarande och självbestämmande, inte som en förstadium till extremism. Nationalism i sin demokratiska form handlar om tillhörighet och ansvar. Om att bygga ett samhälle nerifrån och upp. Om att skydda det som befolkningen faktiskt värdesätter.

Om redaktörer verkligen ska värna om den “demokratiska rollen för fria medier” måste de kunna presentera denna utveckling utan demonisering, och tillåta att nationell inriktning är både legitim, positiv och nödvändig i en tid då globaliseringen har glidit in i gränslös styrning utan demokratisk förankring. Många upplever nu att beslut fattas långt ifrån dem, av aktörer de aldrig valt och inte kan hålla ansvariga.

Under pandemin smälte statliga direktiv, medieberättelser och politiska budskap samman. Myndigheterna fastställde att vaccinet var säkert, och att de som ställde frågor var farliga. Idag visar siffrorna en helt annan verklighet. Ändå stoppades kritiska frågor i realtid. Det är detta som gör systemet farligt.

Ett av de mest chockerande exemplen på hur redaktörsstyrda medier har övergett neutralitetsgrunden finns i en NRK-inspelning av Norska kringkastningsrådet från 2016. Där säger programledaren Per Edgar Kokkvold rakt ut att det ”skulle vara konstigt om NRK hade spelat en helt neutral roll” i den amerikanska valkampanjen.

Han fortsätter med att beskriva Donald Trump som ”en farlig man” och kallar honom ”en psykopat”. Detta är inte journalistik. Detta är politisk stämpling och oprofessionell fjärrdiagnostik. Ännu allvarligare är hans påstående att ”många av dessa femtio miljoner” som röstar på Trump ”kan komma att hitta på lite vadsomhelst”, som om de inte vore helt vanliga människor som utövar sin rösträtt. Här framstår NRK som en moralisk aktör, inte som en journalistisk mellanhand.

När redaktionellt styrda medier upphör att vara kritiska och istället blir ekon av internationella berättelser förlorar befolkningen förmågan att tänka själv. Utan helhet finns ingen reflektion. Utan reflektion finns ingen demokrati.

När en storm i ett vattenglas blåses upp till nationella kriser och panik utlöses av en enda klippt mening, har journalistiken upphört att vara en kompass. Den har blivit en del av stormen.

Idag ser vi ett nytt fenomen: medier som intervjuar medier. Journalister frågar andra journalister vad publiken “kände” istället för att fråga publiken själv. Analytiker analyserar sina egna analyser. Källan är samma institution. Resultatet är en sluten cirkel som bekräftar sig själv utan att vara förankrad i verkligheten. Ändå presenteras detta som nyheter.

Behandlingen av Elon Musk illustrerar problemet. Efter en kort gest (se här på SVT, ö.a.) började medier runt om i världen spekulera i om det var en nazishälsning. Ingen frågade Musk. Ingen bad om en förklaring. Först när Musk själv tog upp det i ett samtal med Joe Rogan kom realiteterna fram. När redaktörer väljer berättelse framför källa har man inte längre journalistik. Man har propaganda. Skadan var redan skedd. Fröet var sått, och många tror fortfarande att Musk gjorde en nazisthälsning.

Ett annat avslöjande ögonblick kom när Elon Musk vände upp och ner på en BBC-intervju 2023. Journalisten anklagade honom för att tillåta “felinformation” på Twitter, men misslyckades med att nämna ett enda specifikt exempel.

När Musk påpekade att BBC själva hade felrapporterat under pandemin – inklusive påståendet att vaccinet förhindrade smitta – började fasaden att krackelera. Han ställde den enda frågan en riktig journalist bör ställa först: Vem får egentligen bestämma vad som är sant? Är det BBC? Istället för att svara försökte journalisten byta ämne. Det var som om sanningen i sig blev för obekväm. Och det är just detta som avslöjar mönstret: När redaktörsstyrda medier utmanas om sin egen roll går de i reflexförsvar. De söker inte sanning. De söker kontroll över vad som får framstå som sanning.

Vi kan vara oense med Trump eller Musk hur mycket vi vill. Det är helt legitimt. Men en demokrati tolererar – och behöver – starka oliktänkande. Den dör bara när vi börjar begränsa dem. När redaktörer filtrerar bort röster, inte för att de har fel, utan för att de är oönskade, påverkar det inte individer. Det påverkar oss alla. För utan ett brett spektrum av perspektiv finns det ingen demokrati, bara kontrollerade åsikter.

Problemet är inte enskilda journalister. Problemet är strukturellt. Redaktörer är fångade i nätverk som belönar enighet, lojalitet och narrativ lydnad. Konformitet. Grupptänkande. Detta är inte klassisk korruption. Det är korruption av värderingar. Korruption av omdöme. Korruption av mod.

De flesta redaktörer tror förmodligen att de gör rätt. Det är just därför detta är så farligt. För när redaktörerna själva blir styrda kollapsar hela modellen. Då förlorar demokratin sitt viktigaste utrymme. Utrymmet för kunskap. För kritik. För reflexion.

De som tror att de skyddar demokratin river ner den.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.