Russofobi kontra bedrägeri

Vänster: Svenske kungen Karl XII (1682-1718) pekar med handen österut, mot Ryssland som han försökte erövra i början av 1700-talet. Statyn är från centrala Stockholm (Mitt foto).

Höger: Staty av Norges utrikesminister Thorvald Stoltenberg i Kirkenes vid gränsen till Ryssland för att hedra honom för att han initierat Barentssamarbetet mellan de nordiska länderna och Ryssland 1993 (Fotot gavs till hans son, Jens Stoltenberg, av majoren i Kirkenes Rune Rafaelsen och publicerades på Facebook).

Ola’s Substack. Ola Tunander 9 augusti 2026.

Fadern Thorvald Stoltenbergs politik att utveckla förtroende och goda relationer mellan de nordiska länderna och Ryssland skilde sig från hans sons politik som NATO:s generalsekreterare 30 år senare, när han vände sig mot Ryssland.

Jag har lyssnat på några samtal om russofobi med professor Richard Sakwa, professor Glenn Diesen, professor Pascal Lottaz och andra, men jag tycker att något saknas.

Efter 1700 var Ryssland alltid den största fienden till det kungliga Sverige eller ”Militärsverige”. Den svenske kungen Karl XII försökte erövra Ryssland i Stora Nordiska kriget (1700-21) men förlorade 1709 mot tsar Peter den store i slaget vid Poltava i dagens Ukraina.

Ryssland attackerade den svenska östkusten 1719. Sverige förlorade sitt Östersjörike med Estland, Lettland och områdena kring Sankt Petersburg. Sverige attackerade Ryssland 1788-90.

År 1809, efter det svensk-ryska kriget, förlorade Sverige hela Finland, en tredjedel av sitt territorium. De många svenska striderna med den ryska stormakten kom den svenska militäreliten ihåg. Vissa trodde att den ukrainska blågula flaggan kan spåras tillbaka till slaget vid Poltava, då Sverige var allierat med några ukrainska kosacker.

Under andra världskriget, 1939-40, ville Sveriges försvarschef, generalmajor Axel Rappe, flytta 2/3 av den svenska armén till finsk front mot Sovjetunionen för att återigen bekämpa ryssarna. Han trodde inte på något hot från Nazityskland.

Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson stoppade detta, men enligt den senare marinchefen amiral Stig H:son Erikson försökte Rappe rekrytera honom till en militärkupp för att avsätta den demokratiskt valda regeringen och öppna upp för ett krig mot Sovjetunionen. Kuppmakarna hoppades kunna alliera sig med den mer tyskvänliga svenske kungen Gustav V, men han (Eriksson, ö.a.) vägrade.

Generallöjtnant Henry Kellgren hade regelbundna kontakter med den tyska försvarsattachén, general von Uthmann, och i juli 1942 signerade Kellgren en svensk militärparlör på Kungliga slottet som förberedelse inför en svensk arméoffensiv i Sovjetunionen. Den senare arméchefen, generallöjtnant Archibald Douglas, var av samma åsikt som Rappe och Kellgren. Han trodde att Sverige skulle kunna erövra stora delar av sovjetiskt territorium, territorier som Sverige hade förlorat under 1700- och 1800-talen. Han presenterade planer för offensiven, men regeringen stödde honom inte.

Generallöjtnant och greve Archibald Douglas

På 1980-talet förberedde sig några svenska officerare för en militärkupp mot den svenske statsministern Olof Palme, som inte tog det ryska hotet ”på tillräckligt stort allvar”. År 1985-86 hävdade ”Marinofficersupproret” att de inte hade förtroende för statsminister Palme på grund av hans dialog med Moskva och hans svaghet gentemot Sovjetunionen. De diskuterade till och med möjligheten att döda honom. Olof Palme sköts i centrala Stockholm kort därefter.

När jag deltog i en amerikansk militärhistorikers resa till Ryssland sommaren 1992 (främst med amerikanska militära underrättelseofficerare) fanns det också med ett par svenska officerare: en general och ett par yngre officerare. De var upptagna av de territorier som Sverige hade förlorat till Ryssland under 1700- och 1800-talen. Sverige har traditionellt haft en viktig elit som var mycket ryssfobisk.

Min mamma, som hade bakgrund från en privilegierad del av Stockholm, kunde säga om någon som var lite galen att ”han är nästan rysk”, vilket inte betydde att han var rysk, utan bara att han var oacceptabel på ett eller annat sätt. Min styvfar, som hade gått på Sjökrigsskolan, sjöng en dryckesvisa som gick så här: ”Och nu ska vi följa en ryss till hans grav; En ryss har varit en skurk i alla sina dagar; Dra åt helvete; Dra åt helvete; Nu, en ryss ska åt helvete […] Och ryssen är död; Och kistan är röd [och sedan tömmer du ditt konjaksglas och fortsätter sången]; Men fan vet om ryssen verkligen är död. […].”

Senare blev min styvfar mer av en socialdemokrat, men den här sången illustrerar något av den svenska flottans tradition, och dessa åsikter inom den militära och industriella eliten i Sverige undertrycktes under de många åren av socialdemokratisk regering. Efter att statsminister Olof Palme sköts 1986 blev dessa människor alltmer synliga.

En norsk amiral berättade för mig att han blev chockad när han besökte sin motsvarighet i Sverige. Sättet som de svenska officerarna talade om sin statsminister vore inte möjligt i Norge. Norge eller kungariket Danmark-Norge (1380-1814) hade aldrig varit i krig med Ryssland och inte heller Norge under svenskt styre (1814-1905). Den norska spänningen hade varit med Sverige. Danmark-Norge hade länge nära band till Ryssland, och norrmännen hade fram till den ryska revolutionen 1917 haft handel och nära samarbete med ryssarna i norr.

Före andra världskriget var många norska officerare oroliga för Sovjetunionen, och deras åsikter färgades av britterna eller tyskarna, men det är ingenting jämfört med den fanatiska russofobi som man skulle kunna finna bland vissa svenska officerare.

Efter kalla kriget var det nära samarbetet med Ryssland, Barentsregioninitiativet mellan de nordiska länderna och nordvästra Ryssland, ett norskt initiativ. Det initierades av utrikesminister Thorvald Stoltenberg, som tog upp idén med Rysslands utrikesminister Andrey Kozyrev vid ett frukostmöte i Oslo i början av 1992. Jag var medredaktör för en bok 1993-94 om Barentsregionens initiativ, om dess ambition att hantera det praktiska efter kalla kriget och att minska spänningen mellan två sidor av öst-väst-klyftan (boken hade ett förord ​​av Thorvald Stoltenberg).

Kanske ännu viktigare för förståelsen av tankesättet i Norge var att Sovjetunionen befriade norra Norge (Östfinnmarken) från Nazityskland i oktober 1944 ett halvår innan resten av Norge befriades, och detta var mycket viktigt för norrmännen, och särskilt för de nordnorska känslorna gentemot ryssarna i allmänhet. Vid 75-årsdagen av Finnmarks befrielse i oktober 2019 höll Norges kung Harald ett tal i Kirkenes nära den ryska gränsen:

”Det var här, i Finnmark, som befrielsen började. Den 25 oktober 1944 ryckte de första sovjetiska styrkorna in i Kirkenes och befriade de första delarna av Norge. [De sovjetiska styrkorna] kom till byar och gator som var nedbrunna. Från gruvan här i närheten kom människor ut [från sina gömställen] för att hälsa sina befriare. Norge har aldrig glömt och kommer aldrig att glömma den stora insats som vår ryska granne gjorde när vår frihet var som viktigast. Under mer än tusen år har Norge och Ryssland levt som goda grannar. Mellan våra två länder har det aldrig varit ett krig. Inte många grannar kan hänvisa till ett sådant arv. Den enda gången kriget kom till oss stod vi tillsammans.” Och kung Harald fortsätter: ”Till våra gäster vill jag påminna er om vad som står skrivet på Västra kyrkogården i Oslo: ’Norge, tackar er’. Detta är hugget i sten. […].”

Detta är mindre än sju år sedan. Det är anmärkningsvärt. Norsk TV sände ett tre timmar långt program om den ryska befrielsen av norra Norge. De intervjuade vittnen som berättade om de ryska styrkorna som befriade Finnmark. 4000 av lokalbefolkningen hade gömt sig i gruvan. Tio barn föddes i den mörka tunneln. När ryssarna kom var det glädje och sång. Filmen visar hur norrmännen omfamnar sina befriare. Naturligtvis, under kalla kriget, misstrodde många norrmän, militärer, journalister och politiska ledare, som alla stod amerikanerna och britterna nära, sovjeterna, men denna misstro gällde inte ryssarna som folk, och den ryska befrielsen firades så sent som 2019.

Nu, ett par år senare, har allt förändrats. Brittiska och amerikanska medier har spelat en stor roll. För det politiska ledarskapet, för premiärminister Jonas Gahr Støre, har en bok av den antiryska Yaleprofessorn Timothy Snyder varit av yttersta vikt, och Støre har gett den till sina vänner.

Men Snyders presentation av ett historiskt tal av Putin är direkt falsk, och den har lett till en partisk tolkning av Ryssland. För utrikesminister Eide är FN-stadgan, folkrätten, viktigast, men han var inte medveten om vad som faktiskt hände i Kiev 2014. Det är min uppfattning. Han trodde att Ryssland gick in i Ukraina för att återta förlorade territorier från Sovjetunionen eller det kejserliga Ryssland. Det ryska kriget tolkades som ett anfallskrig likt Hitlers krig mot Polen eller mot Sovjetunionen.

Jag anser att Ivan Katchanovskis analys är viktigast. Förmodligen kom alla skott eller nästan alla skott mot demonstrationen den 20 februari 2014 från byggnader kontrollerade av Svoboda och Högersektorn. Morden tvingade Janukovitj att fly, eller snarare, Biden bad honom att lämna, på grund av alla mord. Biden sa till honom att han ”hade förlorat det ukrainska folkets förtroende”.

Red.: Läs gärna Dödsskjutningarna på Maidan – vetenskaplig rapport: USA-stödd ”false flag”
Ukrainas spännande och kontroversiella historia.

När vi nu vet att masskjutningen organiserades av personer med kopplingar till amerikanerna, och när vi också vet om telefonsamtalet mellan USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland två veckor före denna händelse, när hon instruerade sin ambassadör Geoffrey Pyatt att sätta ihop en ny regering, blev det mycket tydligt att det var en amerikansk statskupp.

Hon instruerade sin ambassadör om vad vem som borde vara den nya premiärministern, vem premiärministern borde prata med, och vem han absolut inte borde ta in i regeringen.

Den nya Kievregimen undertryckte majoritetens uppror. Majoritetsstyrkorna attackerades över hela östra Ukraina. Detta var minoritetens kupp mot majoriteten som hade valt Janukovitj 2010.

Men det var också i hög grad en amerikansk kupp. Den amerikanska militären och CIA anlände till Kiev nästan omedelbart efter kuppen. Det var ett olagligt övertagande av Kiev och västra Ukraina med bara några hundra kulor, och sedan, under de kommande månaderna, tog kuppmakarna över större delen av Ukraina.

En miljon rysktalande flydde till Ryssland, men motståndet var fortfarande starkt i Janukovitjs basområde i Donbass. Den nya Kievregimen var inte en legitim regim, medan den retirerande östukrainska majoriteten, det som var kvar från Janukovitjs demokratiskt valda regim, drog sig tillbaka till Donbass och dess nya regering bör följaktligen förstås som dess legitima ”efterträdarregim”.

Det bör förstås som Ukrainas nya legitima regim. Rysslands militära stöd för denna regim var följaktligen inte i strid med internationell rätt, medan stödet till kuppregimen i Kiev definitivt var det. I praktiken kokar legitimiteten för den ryska kontra den västerländska interventionen i Ukraina ner till vem som var ansvarig för masskjutningen i Kiev den 20 februari 2014. Det följande presidentvalet av Petro Porosjenko kan inte anses vara legitimt, eftersom valdeltagandet i det Janukovitj-dominerade östra och södra Ukraina var mycket lågt.

Jag tror att det finns ett par skäl till varför det norska utrikesministeriet anser att den ryska invasionen var i strid med internationell rätt. För det första anser de att Maidan-demonstrationerna 2013-14 representerade den ukrainska majoriteten och att dessa var mer eller mindre fredliga demonstrationer. Men ministeriet verkar ha varit omedvetet om att dessa demonstrationer blev extremt våldsamma och att de organiserades av en fascistisk elit som hyllade fascisterna under andra världskriget, Stepan Bandera och Roman Sjuchevitj, som sina hjältar.

De mobiliserade den västukrainska minoriteten i våldsamma sammandrabbningar mot den legitima regimen. Över ingången till Maidan-högkvarteret fanns ett enormt porträtt av Stepan Bandera, vilket motbekräftar den västerländska berättelsen. Bandera hade kämpat för ett rent ”ukrainskt” Ukraina, och ”miljontals offer måste sätta livet till för att förverkliga det”, sa han. Sjuchevitj ledde en SS-bataljon och var ansvarig för massakern på hundratusen polacker, judar och ryssar.

För det andra anser det norska utrikesministeriet, liksom västerländska medier i allmänhet, att Janokovitjs polisstyrkor var ansvariga för massakern den 20 februari 2014. Detta, menar de, misskrediterade honom som president, och han var tvungen att avgå. Det var tvunget att anordna nyval och tillsätta en ny regering, menade de.

Detta argument har dock helt motbevisats av Ivan Katchanovskis studier och av hundratals vittnen som har visat att skotten kom från Hotell Ukraina och från ett par andra byggnader, alla kontrollerade av extremhögerpartierna Svoboda och Högersektorn, som hade samarbetat nära med amerikanerna. Legitimiteten hos det nya ledarskapet i Kiev ifrågasattes aldrig av ministeriet. Följaktligen uppfattades republikerna Donetsk och Luhansk i Donbass som illegitima utbrytarregioner.

Naturligtvis färgades förståelsen inom ministeriet av den allmänna russofobin i väst, inte minst i Storbritannien, och av de baltiska folkens tragiska erfarenheter. Britterna initierade Joint Expeditionary Force (JEF) 2014, ledd av London tillsammans med skandinaverna och de baltiska staterna. Detta var mycket viktigt, eftersom det band de traditionellt avspänningsorienterade nordiska länderna till den russofoba axeln Storbritannien och de baltiska staterna. Men ännu viktigare: Det norska utrikesdepartementet och norska medier lurades av ett sofistikerat bedrägeri som främst drevs av amerikanerna.

Minskavtalet I och II från 2014 och 2015 var inte bara ett instrument för att skjuta upp kriget, för att bygga upp de ukrainska militära styrkorna, det var också ett instrument för att lura ryssarna att acceptera den nya regeringen i Kiev, samtidigt som det lurade européerna att se denna regering som legitim.

Red.: Läs gärna Varför angrep Ryssland Ukraina?

Jag tror att russofobi kan förklara mycket av västerländskt beteende de senaste åren, men russofobi har inte dominerat i Norge. Till skillnad från Sverige har Norge historiskt sett inte varit russofobiskt.

Under senare år har russofobi haft en stor roll i norska medier, men den kan ha haft denna roll på grund av ett stort bedrägeri orkestrerat av amerikanerna och kanske också av britterna för att presentera kuppen 2014 som legitim och att presentera invasionen 2022 som en ”fullskalig invasion” och en ”oprovocerad invasion”.

Detta bedrägeri är en viktigare förklaring. Russofobins historia, som en form av propaganda, är naturligtvis betydelsefullt. Historien om den brittiska, baltiska, polska, svenska och franska russofobin har varit viktig, men utan ett större bedrägeri skulle det inte ha haft den inverkan, särskilt inte i Norge. Det man kunde tala om för bara några år sedan kan man inte tala om längre.

För det första: utvidgningen av Nato och överföringen av amerikanska styrkor österut mot den ryska gränsen var ett tydligt brott mot internationell rätt, med det västliga avtalet med president Gorbatjov 1990-91 (och muntliga avtal är inte mindre bindande än ett formellt fördrag). Att denna utvidgning skulle leda till en katastrof var uppenbart för grundaren av Natos inneslutningsstrategi, George Kennan, och den amerikanska eliten var väl medvetna om att Ukrainas inkludering i Nato skulle provocera fram ett större krig.

För det andra var det amerikanska och västukrainska dödandet av många av sina egna medborgare 2014, vilket användes för att rättfärdiga en kupp mot president Janukovitj och ett våldsamt övertagande av större delen av Ukraina, ett uppenbart brott mot internationell rätt. Det var minoritetens kupp mot majoriteten. Det var ett västligt militärt övertagande av stora delar av Ukraina som motsvarar vilken invasion som helst.

För det tredje, år 2014 inledde de väststödda Kievstyrkorna ett krig mot det som var kvar av Janukovitj-regimen i Donbass. Detta krig ledde till 14 000 döda i Donbass, enligt FN-siffror. En miljon rysktalande flydde till Ryssland. Det var en etnisk rensning i strid med internationell rätt. Morden på civila i Donbass hade samma roll som det israeliska mordet på civila palestinier i Palestina 1948. Det ledde till en omfattande etnisk rensning.

För det fjärde, år 2019 fattade det ukrainska parlamentet ett beslut om att ändra konstitutionen för att kunna gå med i Nato. År 2021 undertecknade Ukraina ett avtal med USA för att öppna för att gå med i Nato. Detta var definitivt ett brott mot Minsk II-avtalet från 2015 som undertecknades i FN:s säkerhetsråd. Det var ett brott mot internationell rätt. Den högerextreme säkerhetschefen i Ukraina, Oleksij Danilov, sa att Minskavtalet ”innebär landets förstörelse”.

För det femte blev två RAND-rapporter från 2019 senare amerikansk politik och som använde ett krig i Ukraina för att ”destabilisera” Ryssland. Argumentet för USA:s krig i Ukraina var ”att försvaga Ryssland”, för att citera USA:s försvarsminister Lloyd Austin. Man ville destabilisera Ryssland, men FN-stadgan förbjuder inte bara en invasion av ett annat land, utan också ett hot mot freden i regionen. Den amerikanska politiken stred definitivt mot internationell rätt.

För det sjätte beskrevs den ryska invasionen 2022 som ett brott mot internationell rätt, men om Donbass var en legitim ”efterträdarstat” till den demokratiska stat som leddes av Janokovitj  (som nämnts ovan), skulle den ryska interventionen vara i enlighet med internationell rätt, medan det västerländska stödet till den illegala Kievregimen skulle vara ett brott mot internationell rätt. Ansvaret för kriget skulle vändas upp och ner. Vem som bryter mot internationell rätt eller inte kokar ner till vem som var ansvarig för masskjutningen den 20 februari 2014.

För det norska utrikesdepartementet såväl som för många i västvärlden handlar deras stöd för Ukraina inte främst om russofobi utan om bedrägeri. Man har blivit lurad att tro att Ryssland, inte västvärlden, har brutit mot internationell rätt. Brittisk och andras russofobi spelar en roll, men viktigast av allt har varit en mycket avsiktlig bedrägerioperation som har lurat inte bara stora delar av befolkningen utan även västerländska ministerier.