Malin Ekman i Skavlan. Bild i hennes artikel.
Jag såg Skavlans i mitt tycke undermåliga program ”Skavlan och Sverige” på bästa sändningstid på SvT. ”Denna gång handlar det om hur vi ska hantera det nya USA. Ska vi stå upp för våra värderingar eller anpassa oss”? Så löd introduktionen i TV-tablån. Jag såg programmet. Där framträdde som ende politiker förre statsministern Carl Bildt, en för mig okänd sportjournalist, en ung AI-utvecklare, en ung kvinnling entreprenör och investerare samt utlandsjournalisten Malin Ekman.
Samt avslutningsvis Åsne Seierstad som under 10 minuter fick presentera en ny bok med oerhörd negativ syn på – inte USA – men Ryssland.
Behållningen var främst en opinionsundersökning vars resultat visade att synen på USA blivit mer negativ bland svenskar. Han gav inga uppgifter om undersökningen (utförare, antal deltagare, ålder, bortfall).
Malin Ekman har i kritiska ordalag skildrat sin upplevelse av programmet i sin substack Så blev jag Trumps vikarie i Skavlan Ett utdrag ur hennes artikel följer. Länkar också till en artikel om detta på Newsvoice, längst ned.
Malins Eksman och Torbjörn Sasserssons artiklar ger en eländig bild av hur farlig och hur långt från reell åsiktsfrihet mediesituationen i Sverige.
_________________________
Så blev jag (Malin Ekman) Trumps vikarie i Skavlan. Utdrag ur artikeln nedan:
Jag borde kanske vetat bättre, men jag hade inte väntat mig att tilldelas rollen som Donald
Trumps vikarie. Och inte heller att Fredrik Skavlan skulle ställa en så märklig fråga.
Som utlandssvensk har jag sämre koll än förr på svensk tv-underhållning. Som journalist har jag insett att distansen till mitt hemland är en tillgång. Avståndet gör mig mindre benägen att passa in. Det har gjort det lättare för mig att ge en ärligare bild av USA
och amerikansk politik i min roll som journalist.
Morgonen efter mordet på Charlie Kirk ringde Skavlans redaktion och undrade om jag ville medverka i ett kommande avsnitt om USA? En skarp kontrast från i höstas när jag avbokades från morgon-tv:s eftervalsanalys sedan det stod klart att Trump vunnit.
Jag tackade först nej eftersom inspelningen sammanföll med min mormors 95-årsdag, vilken jag avsett fira på plats i Göteborg. Men jag ändrade mig då mormor hade Skavlan som favorit.
På tåget förberedde jag mig. Hade informerats om att det skulle bli ett “trevligt köksbordssamtal om Sveriges relation till USA”. De andra deltagarna skulle vara Peg Parnevik, Sebastian Siemiatkowski och Carl Bildt. Två av tre fick förhinder, liksom de båda ersättarna Karin Pettersson och Gustaf Hammarsten, blev jag informerad om.
Före programmet informerade mig Skavlan om att det nalkades debatt och frågade mig om jag tycker att Trump gjort USA auktoritärt.
Bryt gärna in och ta ordet, sa han. Jag insåg att det som sålts in till mig som ett trevligt köksbordssamtal nog skulle bli mindre avslappnat än väntat.
Själva inramningen visade sig nu vara huruvida Sverige borde ta avstånd från USA på grund av Donald Trump.
Inför min medverkan bedyrade Skavlanredaktionen att mitt perspektiv var “så viktigt”.
Väl i studion framstod det nästan som att det var viktigare att ha mig där, som ett slags alibi, än att lyssna på vad jag hade att säga. Det kändes lite som om jag var där som Donald Trumps vikarie. I SVT:s värld står jag förmodligen nära USA:s president. I ett medieklimat där Donald Trump slentrianmässigt beskrivs som en modern
fascist, med varierande poäng på en glidande Hitlerskala anses någon som nyanserar debatten och pekar ut fekaktigheter i rapporteringen inte bara udda utan farlig.
Jag förstod redan när jag tackade ja att de andra medverkande skulle vinnlägga sig om att markera avstånd mot mig i studion. Inte för att de skulle ha något särskilt att invända i sak utan för att det vore dumt att associeras med någon som andra sagt att man borde förhålla sig med skepsis till. Säkert skulle någon ha läst eller googlat fram
artiklarna om mig i Aftonbladet, ETC, Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Flamman, ETC
(igen), Arbetet, Omni eller Konkret (m.fl.) och tänka efter en eller två gånger av ren självbevarelsedrift. Att texterna är skrivna av djupt politiska skribenter spelar ingen roll.
Det var därför inte så konstigt att de andra gästerna direkt gaddade ihop sig mot mig. Det hade jag räknat med. Jag tycker inte synd om mig själv för att jag får vara med i ett av Sveriges största tv-program på bästa sändningstid. Det är en ynnest. Däremot tycker jag att svenska folket förtjänar bättre innehåll.
Det är inte heller konstigt att Bildt river ned applåder när han säger att det är fastslaget att Ryssland påverkade det amerikanska valet 2016 eller Trump stämmer New York Times för att han ogillar rapporteringen. Det är dessa narrativ publiken känner till.
Färre vet saker som att:
Att man trots åratal av utredningar inte funnit någon konspiration mellan Trumpkampanjen och Kreml.
Att nysläppt underrättelseinformation visar att Obamaadministrationen visste att Trumpkampanjen inte
konspirerade med Ryssland men lät det amerikanska folket tro det i syfte att underminera legitimiteten för
den tillträdande presidenten.
Eller att New York Times vunnit Pulitzerpris för journalistik som visat sig vara felaktig och missvisande.
Idag kommer man undan med fel eller vilseledande information om den representerar rätt åsikt.
Redan under första inspelningsminuterna framträdde en paradox. Deltagarna runt bordet verkade överens om att Sverige och Europa nu borde stå på egna ben, men menade att Trump – den som sett till att man nu tvingats till det – inte har några förtjänster.
Under inspelningen blev jag först ombedd att svara “ja eller nej” på frågan om Trump är den sämsta presidenten på 50 år? Sedan fick jag en vad jag tror är ganska ovanlig fråga i Skavlan-sammanhang, nämligen om jag själv skulle rösta på Donald Trump om jag var amerikan?
Att jag var den enda deltagen i det trevliga köksbordssamtalet som fick den frågan kan jag avslöja redan nu. Men vad jag svarade på den får ni se i kvällens Skavlan (om den inte har klippts bort!). Jag brukar inte skriva det, men: Tune in to SVT.
Relaterat
Utlandsjournalisten Malin Ekman hängdes ut som en oönskad person i ett ickeneutralt SVT Skavlan
Utdrag ur den artikeln ”Programledaren Fredrik Skavlan inleder omedelbart med avståndstagande påståenden om Trump för att sätta inriktningen på samtalet genom att bla fråga henne om Trump har gjort USA auktoritärt och han uppmanar henne till och med att ta ställning mellan Biden och Trump.
Skavlan tar även oförklarligt upp ämnet vacciner och då passar entreprenören Sara Wimmercranz på att uppnosigt insinuera att Ekman kanske är emot vaccin.”
”Under inspelningen gaddar de andra gästerna ihop sig mot Malin Ekman, något hon hade förväntat sig på grund av tidigare kritik mot henne i svenska medier.”
Bli gärna månadsgivare!
Du kan också donera med Swish till 070-4888823.
Tjosan och ojsan! Nu börjar det bli både lågt i tak och smalast möjligt i åsiktskorridoren -månne?
Det är väl så här att ett mer löst samtalsprogram som med Skavlan så är det inte akademiker-tv. Helt enkelt. Det är ett program som rör sig mellan ”news and views” – mellan nyheter och just åsikter. Allt slutar inte balanserat och stabilt för alla inblandade. Så är det bara. Med dessa amerikaniserade svenskar ute i amerikanska bushen blir pressen och stressen i en europeisk kontext verkligen skrämmande. Man kan inte fly till Fox News.
Det vore väl ändå väldigt tråkigt om vi i Europa skulle börja att få (en utveckling som dessvärre redan påbörjats rejält i individualismens tidevarv) med rent politiska tv-kanaler där den enskilde selektivt kan bara dagarna i ända se politiskt ”tillrättalagda” program och nyheter. För att slippa påminnas om att det finns mer ”otäcka sanningar” där ute. Och det är mycket farligt.
Vi får acceptera att inbjudna gäster i ett sådant här öppet tv-programformat HAR OLIKA insyn, åsikter, analyser och positioner – det är väl det detta program skall vara till för.
”Läs fiendens litteratur!” som de gamla revolutionärerna uttryckte. Och det är just det. Det är det som gör Dig smartare och kunnigare, att utsättas för det oväntade och oönskade. Att fortleva sin tid inne på sajter och i böcker som bara exakt ens egen politiska och filosofiska läggning – är början på en ren politisk senilitet – ett eget långsamt politiskt-mentalt sönderfall. Läs det obekväma, lyssna till det motsatta!
Gamle Stalin sade en bit in på det tyska anfallet efter år 1941 att han djupt ångrade att han inte läst igenom hela Hitlers ”Mein Kampf” (den boken hade tydligen översatts till ryska bara för hans skull). Han fattade. Men alltför sent. Så kan det gå som allra värst för den oförberedde.