Säkerhetspolisens hotbild är en analytiskt urvattnad tabloidprodukt – AI tar fram en betydligt bättre på några minuter

TFF • Transnational Foundation & Jan Øberg 19 mars
Red.: Jag rekommenderar starkt artiklar på TFF föfr läsning.

◆

Det sägs ofta att Sverige står inför sin allvarligaste säkerhetssituation sedan andra världskriget. Det kan mycket väl vara sant.

Men det är lika sant att den hotbild som nu dominerar svensk politik är så naiv, snäv och NATO-militärt fixerad att den sannolikt gör oss mindre säkra, inte mer.

Den levererar inget annat än odokumenterade påståenden, geopolitiska reflexer och retorik som lika gärna kunde ha hämtats från Washington. Ändå återger våra medier den okritiskt.

Har någon förutom jag till exempel påpekat att Säkerhetspolisen (SÄPO) till och med gör empiriskt falska uttalanden om ett iranskt kärnvapenprogram – uttalanden som bara kan tjäna till att legitimera det nuvarande amerikanska och israeliska kriget mot Iran, ett unikt allvarligt brott mot internationell rätt och FN, och till att stödja krigs- och folkmordsförbrytaren Netanyahu, som i 30 år har varit den enda som hävdat att Iran är farligt nära att bli en kärnvapenstat?

◆

När hot definieras på sätt som bekräftar den politik som redan förs, snarare än att öppna utrymme för bredare analys, förlorar vi förmågan att se de verkliga riskerna i nuet och framtiden.

Den officiella hotbilden vilar på en enkel triad: Ryssland och Iran är hotet, Kina är det växande hotet, USA och Nato är lösningen. Det är en berättelse som passar perfekt in i den geopolitiska logik som nu dominerar i Washington och Bryssel. Den har inget värde som en varning eller ett scenario; det är bara en serie helt odokumenterade påståenden avskalade komplexa faktabaserade analyser och sannolikhetsbedömningar. Det framstår som en lätt redigerad version av något som mottagits från Washington och anpassats till svenska förhållanden.

◆

Den nyligen publicerade bedömningen är av just denna typ. För att illustrera nivån, låt mig bara ge två exempel. I avsnittet om Iran skriver SÄPO:

”I slutet av februari 2026 inledde USA och Israel en militär operation mot Iran. Irans högsta ledare och flera andra högt uppsatta tjänstemän i regimen dödades under krigets inledande dagar.

Säkerhetspolisen har länge beskrivit hur iranska underrättelse- och säkerhetstjänster bedriver säkerhetshotande verksamhet i och mot Sverige…”

Ett unikt olagligt anfallskrig mot Iran, inlett under lovande förhandlingar, kallas av SÄPO för ”en militär operation”. Man undrar hur detta skulle ha formulerats om Ryssland eller Kina hade ”inlett” något liknande.

Lite senare, fortfarande om Iran:

”De säkerhetshotande aktiviteter som Iran har bedrivit inkluderar hot, påtryckningar och kartläggning av oppositionsfigurer i Sverige. Iran försöker också kringgå sanktioner för att förvärva svensk teknologi och forskning, inte minst relaterat till landets kärnvapenprogram. Kriminella nätverk har använts som ombud av Iran för att utföra våldshandlingar riktade mot israeliska och judiska intressen i Sverige.”

En svensk myndighet bör inte påstå att Iran har ett kärnvapenprogram när IAEA – den enda internationellt behöriga myndigheten enligt icke-spridningsavtalet (NPT) – aldrig har bekräftat att ett sådant program existerar. Oberoende övervakning visar inte heller någon ökning av Irans anrikningsnivåer efter förra sommarens attacker, vilket Tulsi Gabbard offentligt påpekade igår. Det finns därför inga nya tekniska indikatorer som stöder påståendet om en pågående vapenansträngning.

Att presentera detta som fakta är därför falskt och bryter mot grundläggande standarder för evidensbaserad statlig kommunikation. Formuleringen överensstämmer istället med en politiserad berättelse som framställer Iran som en aktiv kärnvapenstat, vilket bidrar till att legitimera USA:s och Israels krig mot Iran. I den meningen är uttalandet oansvarigt; det är vilseledande och tjänar ett särskilt politiskt syfte.

Israels Netanyahu har i ungefär 30 år hävdat att Iran bara är månader ifrån att bli en kärnvapenstat. Det är 30 år under vilka Iran har haft den tekniska förmågan att producera kärnvapen men har valt att inte göra det – medan Israel är en kärnvapenstat som väst och SÄPO medvetet vägrar att någonsin stämpla som sådan. Så mycket för hotanalys.

Till och med USA:s högsta underrättelsetjänsteman, Tulsi Gabbard, har upprepade gånger avvisat idén att Iran är på väg att bli en kärnvapenstat. Senast, den 18 mars, uppgav hon att Iran inte ens hade återuppbyggt sitt urananrikningsprogram efter USA:s och Israels krig mot landet sommaren 2025. ”USA:s underrättelsetjänst hade bedömt att Iran inte återuppbyggde sin kärnvapenanrikningskapacitet efter USA:s och Israels attacker förra året.” ”Hotet” från Iran är därför, om något, mindre idag än ett år tidigare.

        

◆

För att förstå vad som faktiskt hotar vår säkerhet under de kommande tio till tjugo åren behöver vi analyser, inte påståenden. Vi behöver helt andra perspektiv. Vad vi inte behöver är mekaniska extrapoleringar och dokument vars enda syfte är att bekräfta den politik Sverige redan har fört medan vi stirrar in i backspegeln. Vi måste våga ställa andra frågor: Säkerhet för vad? För vem? Mot vad? Och till vilket pris?

En ordentlig hotanalys – av den sort som producerades för decennier sedan, 200–300 sidor långa utredningar – har blivit irrelevant för dagens beslutsfattare. Varför? För att militärutgifterna nu är knutna till BNP.

Nato har beslutat att höja den till 5 % oavsett den faktiska hotnivån. Det är som en familj som avsätter 5 % av sin inkomst till medicin – oavsett om någon i familjen behöver medicin. För att detta ska kännas meningsfullt måste man uppfinna ett slags hot: ”Jag tror att jag snart kan bli attackerad av en potentiellt farlig sjukdom, så jag borde förbereda mig. Vilken tur att vi har avsatt 5 % av familjens inkomst!”

(Något Spanien har vägrat att acceptera, se här, ö.a.)

Tidigare innebar hotanalys att man konstruerade olika scenarier för vad som kunde hända i världen under olika tidshorisonter – civila såväl som militära hot. Sedan tog man bort de som var för osannolika för att motivera resursallokering, såväl som de som var så stora och destruktiva att ingenting kunde göras åt dem ändå. Det som återstod var relevanta civila och militära hot med rimlig sannolikhet och omfattning. Slutligen gjorde man en kostnadsbedömning och prioritering: Inom regeringens budgetram, hur mycket kan vi avsätta för att förbereda oss för denna kombinerade hotbild?

Allt detta kan nu förkastas. Med 5 %-målet är den enda uppgiften att fylla bilden med tillräckligt skrämmande hot så att vi kan spendera så mycket pengar som möjligt och hoppas att medborgarna – som måste betala för militarismens festmåltid – blir så rädda att de gärna betalar för sin ”säkerhet”.

Och vad betyder detta? Något fundamentalt: hot är något man helt enkelt hittar på; ingen analys behövs. Så länge myndigheter som SÄPO säger att Sverige är hotat, går allt smidigt för Militär-Industriell-Medie-Akademisk Komplex, MIMAC. Som tur är för dem har media inte längre kritiskt kunniga journalister inom utrikes- och säkerhetspolitik. Media förmedlar bara SÄPOs påståenden; allmänheten fruktar att hoten kan bli verkliga; ständigt ökande utgifter passerar utan motstånd.

Att Nato i mer än 70 år har hävdat att ”ryssarna kommer” utan att ryssarna någonsin kommer säger allt: hotbilderna är konstruerade – och har varit felaktiga i 70 år.

Att Nato som en ”defensiv” allians har sagt till oss (oavsett vad den faktiskt gjorde) att den skulle öka ”stabilitet, säkerhet och fred”, medan Europa nu – enligt allt att döma – är närmare ett större krig än någonsin sedan 1945, är något som svenska medier och politiker – och till och med forskare – föredrar att inte diskutera. De vill inte förolämpa den svartvita, fruktansvärt förenklade maktberättelsen, som alltid – alltid – tjänar USA:s, NATO:s och MIMAC:s intressen.

Dessa hänsynslösa elitintressen har ingenting att göra med folkets säkerhet eller önskan om fred. De antar att allmänheten inte vet vad MIMAC-eliterna vet tack vare underrättelsetjänster och internationell information, och att allmänheten inte förstår hur mycket staten gör för att ”skydda” dem.

Därför måste en intellektuellt avväpnad, analysfri hotbild serveras allmänheten. En gedigen, kunskapsbaserad analys av vår vansinnigt komplexa värld står absolut inte på agendan. Det finns ingen fri forskning inom dessa områden längre – bara beställda, politiskt korrekta pamfletter. Världsbilden är redan USA:s och NATO:s; Sveriges utrikespolitiska etablissemang behöver inte tänka – eller göra något självständigt. Sverige är bara en i flocken.

◆

Tillbaka till SÄPO:s ”analys” och hur dess fattigdom kan illustreras genom att föreställa sig en alternativ utredning. Jag tänkte att det kunde vara intressant att se vad AI skulle kunna producera – i mitt fall Microsofts Copilot.

Här är resultatet, naturligtvis baserat på de analytiska dimensioner jag bad den inkludera och avsett att fungera som ett intelligent alternativ till SÄPOs analys – vilken den, som ni kommer att se, inte hade några svårigheter att producera. Texten nedan genererades på mindre än en minut.

Jag anser att AI använd på sådana kreativa sätt är ett fantastiskt verktyg. När du har läst den kommer du – liksom jag – att fråga dig: Skulle det inte vara smart svensk politik att låta AI producera ett tråkigt, irrelevant dokument som SÄPOs, och samtidigt be AI att utveckla alternativ, publicera både för offentlig debatt om vad säkerhet egentligen handlar om, och omedelbart avskeda de SÄPO-anställda och ledare – säkerligen en hel del välbetalda – som arbetar med så chockerande låg ambition?

Här följer Öberg & Copilots alternativa hotbild för Sverige.

◆

 

Två hotbilder – sida vid sida

Det är slående hur olika verkligheten ser ut beroende på vilket perspektiv man använder. Den officiella hotbilden är i grunden militär, statscentrerad, kortsiktig och blockorienterad. Alternativet är systemiskt, mänskligt och långsiktigt. Alternativet är relevant just för Sveriges framtid på 10–20-årigt sikt.

I den officiella hotbilden är hotet främst militärt: Ryssland, Iran och Kina identifieras som de främsta fienderna; cyberattacker och desinformation är deras vanligaste verktyg. USA och Nato presenteras som garanter för vår säkerhet, och lösningen blir mer rustning, fler övningar, djupare integration och – i praktiken – ett allt större beroende av amerikansk militär närvaro.

I en alternativ hotbild är hoten av en helt annan karaktär: stormaktskonflikter vi riskerar att dras in i, klimatkollaps som undergräver hela samhällsstrukturen, ekonomisk instabilitet i ett globalt finanssystem som Sverige är extremt exponerat för, teknologiska beroenden som gör oss sårbara och en gradvis erosion av demokrati och förtroende.

Dessa två bilder är inte nödvändigtvis motsatser – men de prioriterar helt olika risker. Och det är prioriteringen som avgör vilken politik vi får.

Västs egna krig – ett underskattat hot

Det är anmärkningsvärt hur sällan Sverige diskuterar hur västs egna krig påverkar vår säkerhet. Krigen i Irak, Afghanistan, Libyen och nu Israels förödande kampanj i Gaza har inte bara skapat humanitära katastrofer. De har också undergrävt internationell rätt, försvagat FN, normaliserat drönarkrigföring och kollektiv bestraffning, och genererat ilska och radikalisering som slår tillbaka mot Europa. De har skapat enorma flyktingströmmar.

I den officiella hotbilden är dessa krig ”utrikespolitiska frågor”. I en alternativ hotbild är de direkta säkerhetshot: de ökar risken för terrorism, polariserar samhällen, försvagar internationella normer och gör Europa – inklusive Sverige – delaktigt i andras ögon. Det är svårt att föreställa sig något mer destabiliserande på lång sikt.

Natomedlemskap: Säkerhet eller instängdhet?

Även om det är tveksamt, låt oss – för diskussionens skull – säga att ett Natomedlemskap skulle kunna minska risken för en isolerad attack mot Sverige. Men det är lika sant att det ökar risken för att Sverige tidigt dras in i en konflikt mellan stormakter.

Med amerikanska baser på svenskt territorium – permanenta eller ”roterande” – blir Sverige en del av USA:s globala militära strategi. Det innebär att vi blir ett mål i varje Nato-Rysslandskonflikt, att vår utrikespolitik knyts till amerikanska prioriteringar, att kärnvapenlogiken rör sig närmare vårt territorium (regeringen har just erkänt detta) och att Sveriges suveräna, demokratiska kontroll över säkerhetspolitiken minskar.

I den officiella hotbilden är Nato en sköld. I en alternativ hotbild är Nato också en potentiell riskfaktor eftersom all stormaktslogik alltid minskar småstaternas manöverutrymme. Och som Natomedlem står vi allierade med de mest krigsbenägna, massdödande och resursförstörande makterna i modern historia – USA och andra Natoländer.

Oansvarigt nog gjorde Sverige ingen framtida bedömning av vad ett Natomedlemskap och de 17 amerikanska baserna skulle innebära om Trump blev omvald. I verkligheten skapade Sverige ett hot mot sig självt.

Kina – Hot eller spegelbild?

Kina framställs ofta som ett hot av samma typ som Ryssland. Detta är analytiskt slarvigt. Kina är en framväxande stormakt men inte på något sätt ett nytt globalt imperium. Kina hotar uppenbarligen inte Sverige på något sätt. Det är bara en upprepning av vad Nato säger.

Riskerna ligger i ekonomiska beroenden, teknologiska asymmetrier och pressen att välja sida i en konflikt mellan USA och Kina – en konflikt som drivs ensidigt av USA medan Kina bygger samarbetsstrukturer som Belt and Road-initiativet med mer än 140 länder – men inte NATO/EU-stater.

I den officiella hotbilden är Kina en fiende. I en alternativ hotbild är Kina också en spegel: det visar hur sårbara vi är efter att ha outsourcat vår industri, vår digitala infrastruktur och vår strategiska autonomi. Hotet är inte Kina självt, utan vår egen brist på långsiktig strategi och Sveriges kontraproduktiva, osäkerhetsskapande allians med USA.

Kina uppfattas som ett hot eftersom västvärlden är i nedgång och alltmer präglas av dysfunktion, militarism och avsaknad av positiv vision.

De verkliga hoten är systemiska

När man lyfter blicken ser man att de största hoten mot Sverige inte är arméer utan systemrisker:

• klimatkrisen som driver extremt väder, migration och resursbrist
• ekonomisk instabilitet i ett globalt finanssystem där Sverige är starkt exponerat
• teknologiska beroenden av en handfull globala plattformar
• demokratisk erosion genom övervakning, polarisering och militarisering
• social fragmentering som gör samhället mer sårbart för interna och externa chocker.

I den officiella hotbilden är dessa frågor sekundära, existerar faktiskt inte. I en alternativ hotbild är de centrala.

Sverige behöver en bredare säkerhetspolitik

Det är dags att sluta låtsas att säkerhet skapas genom fler vapen, fler baser och mer militärt samarbete. Vapen har blivit en drog, en ersättning för tänkande.

Säkerhet skapas genom robusta lokala system för energi, mat, vatten och sjukvård; genom minskad ojämlikhet och stärkt social sammanhållning; genom oberoende diplomati och våldsförebyggande politik; genom klimatåtgärder som minskar riskerna vid källan; genom teknisk och ekonomisk autonomi; och genom en levande demokrati med hög tillit.

Säkerhet skapas genom kunskap om konflikter och konfliktlösning, genom institutioner, genom fokus på en bättre framtid för alla – bättre än att fortsätta kriga – genom att bygga en kultur av fred, dialog och fredsutbildning kopplad till fredsforskning.

Säkerhet skapas genom att avskaffa kärnvapen och arbeta mot en civilisationskritik och civilisationsprocess där våld blir lika avskyvärt som slaveri, kannibalism, barnarbete, våldtäkt och pedofili. Ett normativt genombrott för idén att alla former av våld måste fördömas när andra medel så tydligt existerar.

Säkerhet skapas genom FN – ett kontinuerligt stärkt och välfinansierat FN. De som idag undergräver FN – främst USA och Israel – bör suspenderas, och FN bör ges resurser för att uppfylla sina mål. Om FN framstår som svagt är orsaken inte FN självt utan medlemsstaternas förakt för dess principer och normer. Och det faktum att alla medlemsstater tillsammans spenderar – perverst – 100 gånger mer på rustning och krig än på allt FN gör.

Den officiella hotbilden säger: ”Vi är under attack, vi måste beväpna oss, vi måste stå enade med våra allierade.”

Den alternativa hotbilden säger: ”Vi är också medskapare av risker; säkerhet kräver självständighet, fredspolitik och systemförändring.”

 

 

Sverige behöver en ny hotbild – inte för att vara vänlig, utan för att överleva som en oberoende, demokratisk och hållbar nation i en tid av global omvälvning. SÄPOs tabloidpublikation hör inte hemma i en demokrati eller en fredskultur utan i militarismens kakistokrati. Tro inte på den.

*

 

TFF • Transnational Foundation & Jan Oberg är en läsarstödd publikation. För att ta emot TFF PressInfo, nya inlägg och stödja vårt arbete för sann fred, överväg att bli en gratis eller betald prenumerant.

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.