Samförståndsavtal hamnar i vänteläge medan USA övergår till plan ”B”

Strategic Culture

Av Alastair Crooke 6 juli 2026

Med Hormuz fortfarande under press och Vita husets fraktioner i krig, vem spelar egentligen ut vem?

Plan ”A” var att störta den Islamiska Republiken, som sågs som inget annat än ett bräckligt korthus. Den kollapsen – som förväntades – skulle sprida sig över och riva ner flera sammankopplade fronter inom Motståndsrörelsen, enligt analyser från Mossad och sammankopplade israeliska maktcentra i USA (vissa amerikanska tjänstemän hyste dock tvivel).

Förutsägelsen om ett folkligt uppror i Iran har visat sig ha varit ett strategiskt misstag av sådan betydelse att det tvärtom katalyserade en starkare, mer trotsig och självsäker republik. Även israeliska experter medger att den falska premissen bakom kriget har skapat en ny maktbalans i Mellanöstern. Fram till dess kunde en ledande israelisk militärkommentator (Alon Ben David) säga att Israel var den främsta adressen i Mellanöstern för världens intressen; men att från och med nu är och kommer den främsta staten att vara Iran. Den kommentaren exemplifierade i vilken utsträckning ett Rubicon hade korsats.

Så det kollektiva pro-sionistiska blocket har gått över till plan B – ett ”bedrägeri” baserat på samförståndsavtalet, vilket var Trumps tolkningar som skulle accepteras av Iran (osannolikt), vilket i praktiken skulle leda till avväpningen av Iran genom ett kärnvapenavtal som skulle lämna staten helt utsatt på grund av dess ”verifieringskrav”: Påträngande, ”gå vart som helst” oannonserade IAEA-inspektioner av ”hemliga underjordiska platser” och förhör av forskare och forskningsakademier. Allt skulle (återigen) avslöjas.

Tillsammans med Plan B:s bredare israeliska hegemoniska strävan skulle målet vara att samtidigt lobotomisera Hizbollah genom ett separat nedrustningsavtal som genomförs via fogliga libanesiska regeringsfraktioner som pressar ner rörelsen från norr, medan Israel strävar efter ”ökenspridning” i söder.

Parallellt förutser planen steriliseringen av det palestinska motståndet genom att dra nytta av Vietnams ”strategiska Hamlet-program” *, föregångare till tvångsförflyttning till steriliserade, inhägnade ”koncentrationsläger”.

* (Det historiska Hamlet-programmet (eng. Strategic Hamlet Program) var en amerikanskstödd militärstrategi som lanserades 1962 under Vietnamkriget. Målet var att skydda Sydvietnams landsbygd och isolera bönder från FNL (Viet Cong) genom att bygga befästa byar, men programmet misslyckades och drev i stället många bönder i armarna på kommunisterna, ö.a.)

Den tredje delen består i att krossa det irakiska motståndet genom en ny, lydig premiärminister som satts in av USA, Ali al-Zaidi, som under täckmantel av en antikorruptionskampanj, med amerikanskt stöd, kräver avväpning av det irakiska motståndet senast den 30 september. Neutraliseringen av det irakiska motståndet ses som nyckeln till att underlätta en syrisk invasion av president Jolanis jihadistiska milis i norra Libanon, för att fullborda den press som närmar sig Hizbollah.

Sammantaget tyder plan ”B” till synes på ett mycket omfattande regionalt pacifieringsprojekt, särskilt när det tas i samband med USA:s ansträngningar att försöka tvinga fram en ”amerikansk korridor” på den omanska sidan av Hormuzsundet.

Sannolikt kommer den regionala pacifieringsordningen att ses som ett smart drag från Trump för att mildra det tryck som utövas på honom av neokonservativas ilska över hans ”eftergifter” till Iran i samförståndsavtalet.

Men är det så smart? Marco Rubio instruerades att övervaka Beiruts etablissemang som gör sig vänliga mot Israel i deras gemensamma antagonism mot Hizbollah. Men den resulterande ”bout de papier” (Diplomati: Ett inofficiellt dokument som används för att sammanfatta diskussioner utan att någon part binder sig., ö.a.) för att avväpna Hizbollah har ingen legitimitet; den strider mot den libanesiska konstitutionen och skulle kräva kabinettets stöd och parlamentets godkännande för att ha någon giltighet eller mening.

Vad Israel-Libanon-avtalet gör är dock att sticka en dolk i Vances separat överenskomna, under qatarskt ordförandeskap, USA- och Iran-samordningsstruktur för att övervaka efterlevnaden av samförståndsavtalet i Libanon. Rubios initiativ att utesluta Iran från den libanesiska samordningsramen går på tvärs över samförståndsavtalet och Vances medlingsförsök. Rubios trepartsdokument kommer inte att lösa någonting, utan kommer att lämna ”Libanonfrågan” kvar som ett öppet sår.

Ändå är ett ”vapenvila i Libanon och israeliskt tillbakadragande” avgörande för att samförståndsavtalet ska fungera. Det verkar som om Netanyahu satte Ron Dermer (se här, ö.a.) i spel för att få Rubio att sabotera samförståndsavtalet.

Så nu har vi ett inbördeskrig i Vita huset om Iran – Vance vs Rubio – medan samförståndsavtalet glider in i vila och troligen förblir intakt, om än i koma.

Parallellt faller saker och ting isär: den ledande utmanaren till Netanyahu i det kommande valet och den tidigare IDF-chefen och tidigare krigskabinetsmedlemmen, Gadi Eisenkot, bekräftade denna vecka att ”Iran aldrig skaffade kärnvapen. Jag är väl medveten om all underrättelseinformation… Netanyahu uppfinner en verklighet, tillverkar hot, och det är så han skrämmer upp den israeliska allmänheten”. Förre premiärministern Bennett höll med och sa att Netanyahus påståenden är ”lögner” och anklagade honom för att ”omvända historien”.

Allt detta kommer inte att hjälpa Trumps akuta behov av att helt öppna Hormuz för att förhindra en större ekonomisk kris. I motsats till uppfattningen att detta är ett smart drag, en uppfattning (som i allt högre grad delas av iranier, bland andra) skulle vara att Iran utnyttjas av USA – att samförståndsavtalet är ett bedrägeri för att tvinga fram ett omedelbart återöppnande av Hormuz, som Vance har antytt, för att fylla på USA:s och västvärldens strategiska oljereserver, samt för att köpa tid för att se var USA:s möjligheter till påverkan då kan ligga i förhållande till andra delar av samförståndsavtalet.

Opinionen i den viktiga iranska expertförsamlingen (och på gatan) har hårdnat mot att Iran gör några eftergifter till USA, särskilt när det gäller att tillåta passage för (ovänliga) fartyg som passerar Hormuz. Konsensusen är att behålla Irans press på Hormuz tills det gör riktigt ont.

Så, när sprickor öppnas i Washington – och med Iran som blir alltmer misstroget mot Trump och hans sicksackande – visar sig samförståndsavtalet vara ett bedrägeri som bara är avsett att öppna sundet innan man slår till mot Iran både indirekt (via dess motståndsallierade) och hårdare.

Intressant nog sammanfaller denna preliminära bedömning med att den ryske utrikesministern Sergej Lavrov ger uttryck för sin egen bedömning att ”överenskommelserna” från Anchorage med Trump sannolikt också var ett bedrägeri från USA.

Så, vem har ”utnyttjat” vem? För närvarande är oljan som kommer ut ur Persiska viken inte på väg till USA. Enligt Reuters har minst fem supertankfartyg med totalt 10 miljoner fat saudisk olja lastade från Ras Tanura lämnat Hormuzsundet. Två av de fem mycket stora råoljetransportörerna som har lämnat sundet är på väg till Japan, medan ytterligare två är på väg till Kina. Vilket innebär – som Larry Johnson har beskrivit – att även om tankfartyg skulle bege sig till USA nu, skulle USA fortfarande stå inför ett allvarligt underskott av sur råolja fram till tidigast den 23 augusti, med tanke på den 42 dagar långa restiden till USA (sur råolja är en avgörande råvara för komplexa amerikanska raffinaderier för att producera diesel och jetbränsle).

Obduktionen av det amerikansk-israeliska kriget mot Iran måste avbrytas då både Trump och Netanyahu går in i ett vänteläge inför valet. Trump kan hota att ”utplåna” Iran om landet inte kapitulerar och böjer knä för honom, men det är tveksamt om USA kan upprätthålla sin militära närvaro i regionen länge med brist på ammunition.

Ändå är en ytterligare omgång av intensivt kinetisk krig mycket sannolik – och allmänt förväntad i Iran.

En kort ”performativ” amerikansk militärattack mot Iran är möjlig, men skulle uppnå lite – och inget strategiskt.

Så vem förlorar i detta ”krig”? Israel – och Netanyahu. Netanyahu är i djup nöd även valmässigt.

Israels förväntade seger i Mellanöstern har misslyckats. Det därmed sammanhängande revolutionskriget mot Ryssland och belägringen av Kina vacklar också, och Israels (hittills oantastliga) grepp om USA är också ifrågasatt.

Efter att Netanyahu övertygat Trump att dra sig ur JCPOA år 2015 började ledande israeliska säkerhetskommentatorer beklaga deras strategiska misstag som ”ett av de största strategiska misstagen under det tjugoförsta århundradet”. Otroligt nog beklagar vissa i Israel – inklusive högt uppsatta militärer – redan Israels mord på den högste ledaren, Ali Khamenei, den 28 februari 2026 – ”Åtminstone visste vi var vi stod med Khamenei”, sa en högt uppsatt israelisk militärkälla till Ben Caspit –

”[Khamenei] hade röda linjer, han hade en strategi och han var nykter till viss del. Det fanns en viss stabilitet i den iranska galenskapen. Det nuvarande ledarskapet är mycket mindre stabilt, mycket mer extremt och oförutsägbart. De är berusade av makt och hybris, övertygade om att de besegrade både Amerika och Israel”.