Sergej Lavrovs censurerade analys

Denna artikel har redan publicerats av Steigan, Nyhetsbanken, Lindelöf, Newsvoice, jag låg efter pga viss sjuklighet. Men SVT har inte publicerat… Ett särskilt tack till läsaren Ivan som också översatt artikeln.

Översättning av Rolf Nilsson.

Den Brysselbaserade publikationen Politico Europe, som ägs av Tysklands Axel Springer SE, har vägrat att publicera en exklusiv artikel skriven av Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov.

Lavrovs artikel skulle ursprungligen publiceras i den Brysselbaserade Politico Europe, men på grund av ett ”sista minuten-beslut av tidningens redaktion” ställdes publiceringen in, meddelade det ryska utrikesministeriet på fredagen.

Oavsett vad man tycker om Ryssland och Sergej Lavrov, så är den ryske utrikesministern en mycket erfaren tungviktare i det internationella diplomatiska samfundet.  När den censureras i en stor internationell tidning är det desto större anledning att publicera den.

Några reflektioner om lösningen av den ukrainska krisen, Europa och global säkerhet

Av Sergej Lavrov

Vid ett möte i London den 7 juni 2026 redogjorde ledarna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland, samt Vladimir Zelenskyj, för fem villkor för att Ryssland ska kunna säkerställa en ”rättvis och varaktig fred” i Ukraina. Förenade Europa presenterar nu denna lista med krav som grund för dialog med Moskva.

Bakgrund

Mer än två decenniers förhandlingar med Europa, som en del av det kollektiva väst, leder till endast en slutsats: att engagera Ryssland i dialog har fungerat som en diplomatisk rökridå för den geopolitiska expansionen av västerländska institutioner, framför allt Nato och EU, österut, ända fram till Rysslands gränser.

Europas medverkan i att förvärra den ukrainska krisen är obestridlig. Tillsammans med USA orkestrerade europeiska länder den orangea revolutionen i Kiev 2004. För att skapa ett antiryskt brohuvud i Ukraina tillbringade de år med att köpa upp politiker och hela partier, skriva om historia och läroplaner, odla och vårda ukrainsk nationalism och gå långt för att dra Ukraina bort från Ryssland.

År 2013 avvisade EU blankt vårt förslag till kompromiss om associeringsavtalet – ett avtal som Bryssel länge hade pressat Viktor Janukovitj att underteckna. Det är värt att komma ihåg att Ukraina erbjöds ensidig marknadsöppning utan ömsesidiga förpliktelser – villkor som skulle ha visat sig oförenliga med Kievs fortsatta medlemskap i OSS frihandelszon. När Viktor Janukovitj bad om ett uppskjutande, uppviglade européerna gatuupplopp som snabbt eskalerade till en statskupp i Kiev i februari 2014.

(OSS är en förkortning för Oberoende staters samvälde, en kooperativ organisation av flera tidigare sovjetrepubliker. En OSS frihandelszon avser ett gemensamt frihandelsområde som upprättats mellan medlemsstaterna i denna organisation. Red.)

Tyskland, Frankrike och Polen visade sig senare vara lika förrädiska. Efter att ha garanterat att avtalen mellan oppositionen och Viktor Janukovitj skulle respekteras, tog de avstånd från dem i samma ögonblick som just denna opposition, som de själva hade skapat, tog makten. ”Demokratin”, ryckte de på axlarna, ”tar oväntade vändningar.”

Europa stödde sedan de nya myndigheterna. I Odessa den 2 maj 2014 ledde inte brännandet av dussintals oskyldiga anhängare av närmare band med Ryssland till ett enda ord av fördömande från europeiska huvudstäder.

Läs gärna

Som medgaranter för Minskavtalen från 2015 uppmuntrade Frankrike och Tyskland i själva verket den ukrainska regimen att sabotera sina egna åtaganden. Som Angela Merkel och François Hollande senare erkände – efter att den särskilda militära operationen redan hade börjat – var Kievs genomförande av Minskavtalen, som enhälligt godkänts av FN:s säkerhetsråd, aldrig genuint avsett. Målet, erkände de, var helt enkelt att vinna tid: att stärka Ukrainas väpnade styrkor och översvämma dem med västerländska vapen.

Ryssland, å sin sida, utforskade alla diplomatiska möjligheter för att mildra Europas säkerhetskris. I januari 2022 avvisade dock USA och Nato Rysslands förslag om rättsligt bindande ömsesidiga säkerhetsgarantier (se här, ö.a.). Europeiska Natomedlemmar stödde aktivt detta avvisande.

Efter inledningen av den särskilda militära operationen gav United Europe sitt stöd till den brittiske premiärministerns försök att sabotera Istanbulsamtalen mellan Ryssland och Ukraina. Boris Johnsons vädjan till Kiev – ”skriv inte under någonting, bara kämpa” – stängde dörren för verklig diplomati under överskådlig framtid.

Nuvarande situation

Så vad har fått europeiska ledare att plötsligt ändra sin retorik och börja prata om förhandlingar, och vad strävar de efter att uppnå med dessa uttalanden? Till exempel har EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas sagt att syftet med varje dialog med Ryssland är att diktera Europas villkor. Dessa inkluderar att betala ”kompensationer” till Ukraina; dra tillbaka trupper från Transnistrien och Sydkaukasien; avskaffa lagen om ”utländska agenter”; och acceptera strikta begränsningar för storleken på Rysslands väpnade styrkor. Med hennes ord, ”kan det inte finnas någon rättvis och varaktig fred utan ansvarsskyldighet för Ryssland”. Under FN:s säkerhetsråds möte den 19 maj 2026 framförde en EU-representant otvetydigt: ”Att stödja Ukraina militärt motsäger inte strävan efter fred, utan tjänar snarare som en grundläggande förutsättning för trovärdiga förhandlingar i god tro”.

Europas plan är att tala med Ryssland, samtidigt som man fortsätter en rättslig krigföring orkestrerad genom Europarådet. Inom denna en gång respekterade organisation byggs en hel infrastruktur upp med det uttryckliga syftet att ”hålla Ryssland ansvarigt”: ett register över skadestånd, en ersättningskommission och en särskild domstol.

EU har också gett grönt ljus för att kvarhålla handelsfartyg på öppet hav. Flera incidenter har redan inträffat i Östersjön och Atlanten. Samtidigt vänder västvärlden försiktigt sin blick bort från de terroristsabotagehandlingar som utförs av de ukrainska väpnade styrkorna i Svarta havet och Medelhavet.

Det verkliga målet för Europas ledare är därför inte att förhandla med Ryssland. Det är att stärka Zelenskyregimen och bevara den som en språngbräda för fortsatt konfrontation med Ryssland. Med detta i åtanke kämpar de europeiska ledarna för att säkra ett eldupphör så snabbt som möjligt, och av en enda anledning: att förhindra att Ukrainas väpnade styrkor kollapsar på slagfältet.

Planen är att ”frysa” konflikten utan att ta itu med dess underliggande orsaker, och sedan snabbt placera ut militära kontingenter från den anglo-franska ”koalitionen av de villiga” på ukrainsk mark.

Det är allmänt känt att europeiska eliter har investerat sitt ”politiska kapital” i konfrontationen med Ryssland, spenderat hundratals miljarder dollar på att stötta Kievregimen och ökat EU:s medlemsstaters och Natos militärbudgetar. Europa strävar nu efter att uppnå ”försvarsberedskap” mot Ryssland senast 2030. Fram till dess avser de att köpa tid med alla tillgängliga medel. I en slående uppriktig kommentar i april i år uttryckte Belgiens stabschef det rakt ut: ”Vi har fortfarande några år kvar. Tack vare ukrainarnas mod och blod, som köper oss den tiden.”

Det enade Europa fortsätter att drömma om expansion. Det avser att absorbera Ukraina och Moldavien samtidigt som Armenien dras in i dess inflytelsesfär. Nato har redan expanderat österut och omfattar Finland och Sverige. När det gäller Ukraina ses det alltmer som den ”slående näven” för en framtida europeisk militärmakt, oberoende av USA och oberoende av Nato.

Risker för den globala säkerheten

Denna situation utgör ett allvarligt hot mot den globala säkerheten. En direkt konfrontation mellan Nato och Ryssland skulle snabbt kunna eskalera till ett utbyte av kärnvapenattacker, med katastrofala konsekvenser.

Under parollen ”strategisk autonomi” upplever Europa en betydande uppbyggnad av sina militära förmågor, inklusive inom kärnvapenområdet. Paris avsikt att utvidga sitt ”kärnvapenparaply” till flera EU- och Nato-medlemsstater är en källa till djup oro. Detta kommer inte att förbättra säkerheten för Frankrike självt eller för mottagarna av dess så kallade skydd.

Trots allt detta fortsätter Europas politiska och militära etablissemang att tillskriva Ryssland aggressiva planer – planer som de hävdar når långt bortom Ukraina.

Den ryske presidenten har vid ett flertal tillfällen sagt att allt detta är nonsens, provokation och desinformation, enbart inriktad på att utvinna budgetmedel för kampen mot Ryssland. Detta är knappast rätt klimat för en substantiell dialog.

Rysslands ståndpunkt

När det gäller förhandlingarna upprepade Vladimir Putin vid Sankt Petersburgs internationella ekonomiska forum att Ryssland inte är emot kontakt med någon part. Vi ser dock Europa som en part som är fast besluten om Rysslands nederlag – en ståndpunkt som européerna själva öppet erkänner. Dialog med Europa kan därför inte föras som om det vore en opartisk tredjepartsobservatör.

Ryssland föredrar att uppnå målen för den speciella militära operationen genom diplomati.

Det kräver en tillförlitlig garanti för säkerhet längs Rysslands västra gränser och att respekt och värdighet säkerställs för våra medborgare och landsmän, inklusive rätten att tala sitt ryska modersmål och utöva den ortodoxa kristna tron. Ytterligare militär, politisk och ekonomisk expansion från väst är oacceptabel: den strider mot kraven i en multipolär värld.

Europeiska ledare bör inse att den modell för regional säkerhet som byggts upp i Europa under årtionden, ända sedan Helsingforsslutakten antogs 1975, har förstörts av deras egna händer. Och den kommer aldrig att återställas. Vi måste nu gå mot att skapa en kontinentomfattande säkerhetsarkitektur som är öppen för alla eurasiska länder och återspeglar dagens multipolära verklighet.

Principen om lika och odelbar säkerhet, som euroatlanterna har brutit mot, kan förkroppsligas i en ny eurasisk arkitektur. När tiden är mogen kan även Europa ansluta sig till denna stora ansträngning.

Slutsatsen är att en meningsfull dialog kräver återställande av förtroendet, som krossades av västvärldens och Europas anti-ryska handlingar under tiden efter kalla kriget. Förtroende kan endast återställas genom konkreta åtgärder som visar ett uppriktigt engagemang för att avstå från att använda diplomati som täckmantel för expansionistiska ambitioner. Förtroende kan inte återställas, och inte heller dialogen kan återupptas, genom ultimatum som det som gavs till Ryssland i London den 7 juni 2026.

PS Det är värt att notera att Londonultimatumet otvetydigt bekräftades av Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands ambassadörer vid mötet på det ryska utrikesministeriet den 11 juni 2026 – ett möte som de så enträget hade begärt. Det var det enda syftet med deras besök på ministeriet.

Video med The Duran

Det verkliga målet är regimförändring i Ryssland.